Tisdagens PET-CT resa till Göteborg var riktigt mysig kan man säga.
Ammie en av mina goaste väninnor körde oss ner. Hon har en förmåga att lugna
bara genom att finnas som människa. En fantastisk förmåga som inte alla besitter.
Hon har änglavingar fast de syns inte. Hon sprider en aura av lugn som en liten
tingeling som sprider osynligt flygande änglapulver omkring sig. Och så har hon
en härlig galghumor som jag bara älskar. Vi skrattar mycket åt livets tokigheter.
.jpg)
Jag har en hel armada av Tingelings som hjälper mig att kämpa vidare. Vänner är till stor
hjälp i vardagen. Väninnorna och systrarna och dotter är mina kvinnliga tingelings, ingen
glömd men de är många. De bär mig alla fram på det där kvinnliga sättet på det språk
som bara kvinnor kan förmedla. De män jag har i min vänkrets är också helt fantastiska
och alla behövs vi för en dynamisk och ärlig vänskap.
Nu då till PET-CT dagen...12 november 2013.
Så här glad var jag när vi gick inpå Cafe´ Kringlan för en fika innan undersökningen.
Jag var lugn med hjälp av en tablett och fastande. Ammie fick ta en fika med smarrig
bakelse och jag fick dricka kaffe.
Jag har varit väldigt ångestfylld förra gången på Pet-ctn. Fick en ångestattack när jag
druckit kontrastvätska. Kroppen trodde det var farligt. Denna gång räckte det
med att jag drack vatten utan kontrast och höll mig varm så skulle det bli bra ändå.
De bäddade in mig i täcken och filtar så jag skulle känna mig så trygg så trygg.
Och hör och häpna undersökningen gick galant, ingen ångest alls!
Efteråt åkte vi tillbaka till Kringlan för att äta go varm mat och mumsig varm äppelpaj
med vaniljsås som belöning. (det snöar inte i Gbg, snodd bild från nätet)
Café Kringlan på Haga i Göteborg, ett supermysigt cafe som har trevlig personal och både varm
och kall mat samt supersmarriga fikabraöd. Rekommenderas!
En lång dag var över, men vi var nöjda och glada över att allt gått så bra. En skön väninnedag
fick vi på köpet!
Tingeling-väninnan-AmmieOnsdag och cellgiftsdag igen 13 november kl.09,00 efter uppehåll mellan 7/10--13/11
Uppehållet berodde på en långvarig förkylning men nu var jag på G igen och beredd på
en ny dos med Hercpetin, (som jag fått i flera år) (Perjeta (nyutkommen medicin)
och Navilbin (cellgift).
Först tänkte jag åka själv, men jag fick ögonflimmer i höger öga så jag kunde inte åka
själv och dessutom hade jag tagit en lugnande tablett så min man körde mig och stannade
där med mig.
Hur ska man förklara något som är så komplicerat och så svårt att förstå, även för mig som
går igenom rätt tuffa prövningar varje vecka resten av mitt liv. Jag ska ändå försöka beskriva
hur jag känner och tänker så gott det går.
Ja lade mig på sängen i lugn förvissning att allt kommer att gå bra denna gången. Jag slog
upp morgontidningen och började läsa. Sköterskan som är mycket lugn och oerhört erfaren
stack in nålen perfekt andra gången efter att ha stuckit fel en gång. Men det var mitt fel den
första gången då jag instinktivt rörde på bröstet när hon stack. Ingen fara skedd för det gjorde
inte ont. Hade ju ändå bedövningssalva som tagit ordentligt.
Igår fick jag medicinerna i omvänd ordning och de började med att ge mig Navilbin som
är cellgiftet. Det gick bra och jag var lugn. Därefter skulle Herceptinet gå in och det gick bra
till en början...i 13 minuter när 1/3 av påsen var inne.
Plötsligt känner jag en egendomlig känsla i kroppen som börjar i bröstet, ner i fötterna och
sköljer upp igenom hela min kropp. Huvudet snurrar. Det kommer akut och jag säger till
min man; "Kom hit älskling, sätt dig här, titta på mig, se mig i ögonen, jag är rädd"
"Jag känner mig konstig".
Min man svarar; "Ingen fara, allt går som det ska, allt är lugnt, jag är här hela tiden"
Han inger mig lugn i några sekunder och strax därpå domnar jag bort i hjärnan och
händer, armar och ben känns som spagetti.
Jag trycker på larmknappen först en gång och i panik en gång till. Sköterkan kommer in
och ser mitt tillstånd. Hon stoppar infusionen och larmar in extrapersonal och läkaren tillkallas.
Sköterskan tar ett andra blodtryck på mig för att se om det är skillnad i puls och tryck.
Trycket har höjts markant och de talar lugnande till mig och alla är runt mig hela tiden.
De ger mig någon medicin som jag inte vet vad det var samt Betapred som är en antihistamin
ifall det skulle vara en allergisk reaktion. Allt injiceras via min porth a cart.
Allt sker lugnt, metodiskt och oerhört proffsigt.
Dr. Klint som är min onkolog tittar till mig och ser till att det inte är ett akut tillstånd.
De ger mig syrgas för jag har svårt att andas och det känns som att jag håller på att
tappa medvetandet. Jag känner att min man håller i min vänstra hand och jag känner även
att den är kallsvettig och helt lealös. Benen som jag har haft i uppvikt läge ramlar ner som två
slingriga ormar i sängen. Läkaren ber mig att klämma hans hand med höger hand
så hårt jag kan och jag klämde men orken var borta.
Jag får en känsla av att snart är hela jag borta och då får de försöka återuppliva mig.
Jag gav upp helt enkelt, min känsla var, "nu orkar jag inte mer, nu är det slut på detta kriget,
jag kapitulerar!" Min tid är över, jag är inte rädd, bara trött på skiten.
Samtidigt är jag livrädd.
Efter en tid, kanske en timma börjar jag återhämta mig och känner mig kissnödig.
Jag kan andas igen och får hjälp att sätta mig upp. Stapplar vimmelkantig och
väldigt svag till toaletten med hjälp av min käre make. Ser mig i spegeln att den
kvinnan jag ser i spegeln är inte jag, blek som ett papper, röd runt ögonen med tom blick
och helt sönderdemolerad av gråt och rädsla. Håret stod åt alla håll. Gråten kom när allt
var över, när livet kom tillbaka. När känslorna fick ta plats igen, när livet är starkare än döden.
Jag var inte nära döden, det bara kändes så, en slags uppgivenhetskänsla, att
jag fixar inte detta mer, så jag ger hellre upp, det är lättare just då.
MEN MAN GER INTE UPP! Jag har en skyldighet att kämpa, se framåt, inte stanna,
fortsätt att drömma, smida planer, uppleva och umgås. Jag har en skyldighet!
När jag fått en sista check av läkaren att jag kan åka, jag är utom fara så gick vi
både min man och jag rejält mörbultade av upplevelsen genom korridoren i var
sin bubbla. Panikångest vad gör du med mig och oss? Jävla skithelvetsförbannade
cancerjävul och JÄVLA ångestmonster som tar tid av mitt liv så att jag inte kan ta
emot de mediciner som jag så väl behöver!!!
I korridoren möter jag min andra tingeling, underbara sköterskan Petra som råkar gå
förbi och som jobbar på bröstmottagingen mittemot. Henne har jag haft mycket kontakt
med genom åren, även när Madde låg inne på den avdelning som hon då jobbade på.
Petra stannade upp, såg att jag var blek och inte mådde bra. Frågade vad som hänt.
När hon fått veta säger hon; "Du behöver hjälp! Omgående, KBT, jag ordnar!"
"Ringer dig imorgon för så här ska du inte ha det" "Du har situationsrelaterad ångest".
Tingeling-sköterskan-PetraPetra gör, hon bara tar kommandot när man själv inte orkar. Hon är fantastisk!
Hon har också osynliga vingar. Min man har också sagt detta, att jag ska söka hjälp,
men jag har tänkt att det ska nog gå bra nästa gång. Men ibland behöver vi hjälp utifrån
där någon annan som inte är nära bryter och säger, vi hjälper dig, detta ska du ha,
inte må skit, vi finns här för ER. Min man och familj mår ju också skit, de glöms bort.
Alltid, tyvärr! Det finns ingen bra själslig vård med nationella riktlinjer där man blir erbjuden
ett batteri av olika hjälpverktyg. Det får man om man har tur eller orkar bråka själv.
Men jag har dragit mina vagnar så länge nu så jag orkar inte dra i något själv längre.
Ingenting faktiskt. Det handlar inte "bara" om min fyra egna sjukdomsår utan jag har
även en lång sträcka av omhändertagande då Madde blev sjuk och det började 2007.
Sju år.....sju år...sju år.....fattar inte.....och jag står ännu på benen, glad och positiv
för det mesta, men nu känns det bara tungt.
Tuff-tuff-tåget....Loket är ur funktion...slut...kaputt...
Vi tackade Petra för att hon råkade gå förbi, för hade hon inte gått förbi så hade ju
inte jag tänkt tanken att gå in till henne för att be om råd.
Vi gick ut i bilen, satte oss och vi satt tillsammans i en bil, men vi hade stängt in oss
i var sin bubbla, en overklighetsbubbla. Vi satt tysta, åkte hemåt och på halva vägen
frågar min man; "Ska vi åka en sväng till stugan direkt?" "Ja, det gör vi", sa jag.
Ett stopp på ICA för att handla mat, min man går in och då ringer syrran,
jag gråter som ett barn är jätteledsen och hon tröstar och förstår.
Tingeling-syrran-TiinaVäl framme i stugan kom syret tillbaka, vi gick in och direkt när vi stigit igenom
tröskeln kände jag att här vill jag sova i natt. Så fick det bli.
Efter att ha pratat med dotter och syster så skickar min dotter ett underbart
förlösande MMS där hon berättar (eller att Piipkatten berättar)
"Hej mormor och plastmorfar" "Jag ville bara skicka en kram från mammas garderob.
Jag fick ingen skinka i morse. Världens jobbigaste föräldrar! Bah! Som hämnd tuggade
jag sönder mammas strumpbyxor. Hihi. Puss&Kram från Pip.
Jag skrattade så jag nästan kissade på mig! Min älskade dotter vet hur hon får sin
mor glad igen. Och Pip vet hur man hämnas...hihi...
Tingleing-dotter-ChristineVi tog en kvällspromenad till grannarna Ammie och Pelle. I kolsvarta mörkret
med var sin ficklampa som ledljus hittade vi fram och hade en mysig kväll med
te och prat om allvarliga ting men även mycket skratt som ju är så förlösande.
Den kvällen slutade i krasch i sängen för min stackars man och jag var så uppe
i varv av allt som hänt och Betapred i kroppen så jag kunde inte somna med en gång.
Och här sitter jag nu och planerar en massa saker igen. Livs levande med viljan att
göra saker, resa, och umgås. Till helgen umgås med kära vänner och nästa helg
umgås med familj och dotter.
Varför ska livet vara så komplicerat när det kan var så enkelt?
Varför berättar jag allt det här kanske du undrar. Jag berättar för att få ur mig,
för att jag själv ska kunna förstå vad jag går igenom. Vilka cellminnen min
kropp bär på och vad jag behöver reflektera över för att kunna bli av med
saker som tynger mig. Balansera förnuft och känsla. Jag berättar även för att
slippa berätta samma sak om och om igen för nära och kära. De kan läsa,
om de vill och orkar. Det är tungt att stå bredvid och då kan det vara en lättnad
att få läsa istället för att behöva fråga om allt. Det kan vara ett mildare sätt,
eller mer känslosamt, jag vet faktiskt inte, men jag skriver för att jag behöver skriva.
Nu ska jag lägga mig för att vila, är väldigt trött...men....
JAG GER INTE UPP! Jag har en skyldighet att kämpa, se framåt, inte stanna,
fortsätta att drömma, smida planer, uppleva och umgås. Jag har en skyldighet!
och framför allt....JAG HAR EN VILJA AV STÅL!
”Glöm inte bort att änglarna finns,
både i himlen och på jorden
att dom är här för att se hur du har det.
Att dom kan hjälpa dig fast dom inte syns,
att dom är här för att se hur du har det.
Att dom kan hjälpa dig fast dom inte syns,
eller att de syns men vingarna inte syns
Glöm inte bort att änglarna finns”
Glöm inte bort att änglarna finns”
Never give up. Sisu behövs. Den äger du !!!! Varma tankar från norr
skriven