Levaidag

Då är det måndag igen och här har det för första gången varit minusgrader, bilarna har rimfrostiga rutor och vattenpölarna bär ett istäcke på sig. Ja, dags att ta på vinterdäcken då. Ingen återvändo.

Solen skiner klar och nästan lite vintrigt  ljusgul, stigande sakta, sakta över hustaket mittemot. Nästan så den inte riktigt orkar, och snart har jag den rakt i ögonen. Himlen är blå och fåglarna kvittrar utanför fönstret.

 

Vimässan i lördags var bra som alltid, mingel med mycket folk man känner och provning av viner man kanske inte annars köper smakade fint i gommen. Mässan hade ca 2200 personer besökare och 140 munskänkar var engagerade i evenemanget som var den 22:a i ordningen. En tillhörande liten matmässa med ost, marmelader, oljor, choklad och annat gott passade bra till vinprovningen. Jag ställde bilen för man missar ju inte goda dofter och smaker så där utan vidare. En av årets höjdpunkter denna eftermiddag och kväll då stadens alla restauranger är fullbokade efter mässan. Vi hamnade på en tapasrestaurang och hade en mysig kväll efter mässan.

 

Då fortsätter jag med sista delen av min reseskildring om Istanbul.

 

 

Söndagens hamambesök och palatsbesök gav efterverkningar som innebar en trött och avslappnad kropp som tydligen ville sova i 12 timmar! Jag går mycket på vilja men kroppen fick välförtjänt vila efter långa dagar med aktiviteter och sena kvällar med vännerna.

 

På måndagen åkte vi till Dolmabatcepalatset för att se ett 1800-talspalats som Atatürk levde i.

Vi tog tunnelbanan till en annan del av stan, men tji fick vi för det för vi borde väl ändå tänkt på att det är måndag. Museer och palats är inte öppna på måndagar borde vi tänkt på. Det är ju samma överallt.

Nåväl jag får sno bilder på nätet så länge och tänka mig att det var väldigt vackert i det där överdådliga guldpalatset.

 

Måndagen blev lite av en flopp, för våra vänner hade redan hunnit iväg med en båt på Bosporen så vi var duktiga på att missa saker den dagen.

Lustigt nog åkte de precis utanför Dolmabacepalatset när vi ringde för att joina dom, så vi fick glatt vinka och önska gänget en trevlig tur längs Bosporen.

 

Nåväl, vi tog oss i kragen och åkte upp till Sultanahmet igen, där borde något vara öppet i alla fall.

Basilicacisternen var öppen och vad är det då? En vattencistern. Hur kul är det att titta på en gammal vattencistern? Ok då.. vi kör så får det väl bli en sådan där knepig dag då inget blir bra.

 

Men där tog jag bet, för det var fantastiskt och väldigt intressant. Det var vackert med stillsam musik, ljuset som gav en mystisk, mytisk stämning och myten om Medusa att läsa och hennes ansikte som huggits ut i två av de enorma pelarna. Basilicacisternen eller "det sjunkna palatset" var ett av de bästa sevärdheterna. En skön och stillsam betraktelse över något unikt man inte ser någon annanstans. Absolut sevärt, dagen var räddad!

 

Efter underjorden tog vi oss upp i backarna och hittade en takterass med 360gr utsikt.

Skön lunchtimma med total utsikt över många moskeer och palats. Solen sken i 18 C värme.

 

Senare på eftermiddagen träffade vi övriga gänget tog en öl umgicks och avslutade

kvällen med gemensam middag. Några testade att röka vattenpipa, dock  inte jag,

men det doftade inte rök utan äpple. Doftade faktiskt gott.

 

Återigen åkte vi med spårvagn till Sultanahmet för att besöka Haga Sofia kyrkan.

 

Haga Sofia var en av de mer intressanta sevärdheterna. Hagia Sofia byggdes ursprungligen som en kristen kyrka åren 532–537 av Justinianus I. Till följd av brytningen mellan den västliga och östliga kristenheten blev den senare förknippad med den grekisk-ortodoxa kyrkan. Byggnaden omvandlades till moské efter Konstantinopels fall år 1453, men blev år 1934 ett museum efter beslut av Kemal Atatürk.

Info hämtad från Wikipedia.

 

Mycket sevärt och många härförare har ristat in sina tags där. Bl a kan man se vikingarnas runskrift och

Karl XII härjade även i dåvarande Konstantinopel. Kyrkan är numera museum och omfattande restaureringar pågår efter att ha fått förfalla. Mosaikerna är imponerande som tas fram i sakta takt. Under perioden då den var muslimsk moské målades de kristna mosaikerna över. De muslimska enorma kalligrafiplattorna är en del av dess historia och får hänga kvar. Vi var mäkta imponerade av all den historia byggnaden genomlevt.

 

 

 

Efter lunch så orkade vi inte mer utan satte oss på ett skönt café, drack turkiskt te och

pustade ut ett par timmar innan det var dags att träffa vännerna för en sista kväll

med gänget.

 

 

 

 

 

 

Hoppas jag lever då, att jag får vara på benen, det är min målsättning förstås.