I morse vaknade jag med en förunderlig känsla. En obeskrivlig lyckokänsla,
ni vet en sådan där när man var barn och man bara ville skrika ut ett IIIIIIIHHHH!
i glädje och knyta ihop händerna, spänna armarna och ha en förväntansfull känsla
i kroppen. En förväntan på jultomten eller när man skulle fylla år.
Jag väntar inte på jultomten, ej heller att jag ska fylla år. Jag väntar på något men
det kan jag inte säga idag. På tisdag kan jag säga vad det är, för inte ens jag vet
fullt ut vad det handlar om. Lite kryptiskt men så får det vara.
Nu är det inte heller tisdagens förväntan jag känner utan bara en känsla av frihet.
Jag vaknade av att min glade man pussade mig på kinden och sa "God morgon
min älskade fantastiska fru!". Vem blir inte glad av ett sådant uppvaknande.
Fast jag är bortskämd, han är bra på att uppmuntra och hylla mig måste jag säga.
Jag hörde smattret mot rutan i sovrummet, ett piskande, blött och ilsket regn.
Snett mot rutan så varenda droppe av regn hördes i fönsterblecket. Steg upp
och önskade att snön täckte marken, men regn är regn och det gjorde mig inget
utan kände " åhhhh vad härligt, då kan jag vara inne heeeela dan och greja,
pyssla jul och packa in alla lådor efter flytten in i de rätta lådorna och skåpen."
Jag kände en energi och lättnad i kroppen. Trots att kroppen är stel och knakar
och brakar efter många timmars sömn. Sov från kl. 16 igår fram till 08,30 idag.
Så jag har fått återhämta mig efter gårdagens stora behandling på sjukhuset.
Och då kommer vi osökt in på det där med att vara kapabel.....
Ni som läst nedan vet att jag åkte in till akuten i söndags och tisdag morgon
infann jag mig hos min KBT-kurator för att prata om min ångest. Andra mötet
och hon är fantastisk på att ge mig redskap att hantera detta lilla troll. Ja, jag
ser det nu som ett litet troll som gäckar med mig, inte ett stort monster.
Hon sa ungefär så här; "Om du kämpar med hela din kropp med att streta
emot och kämpa mot ångesten så tar det all din kraft. Du orkar inte tänka
på något annat än att kämpa för livet. Om du provar att lägga ångesten
i knät istället för att ha den som en sten på bröstet, vad händer då?"
Ja, då behöver jag inte använda hela min kropp och styrka för att strida.
Den ligger där och jag tittar på den, lite hånfullt sådär, förminskar den,
jag gör ingen kraftansträngning för att ta bort den utan försöker negligera den.
Ett litet troll har det blivit nu, inget monster som försöker äta upp mig.
Nu var det många andra saker hon beskrev utifrån min person och mitt
ångestuppbyggande, men hon har verktygen och det är fantastiskt.
Hon rekommenderade mig om jag kan och klarar av det, att inte ta en
ångest tablett inför onsdagens behandling. Försöka att känna i kroppen
vad som händer.
Onsdag morgon kom och jag förberedde mig i bilen på väg till Uddevalla.
Kl 09,00 skulle behandlingen starta. Nu pratade jag högt med mig själv i
bilen. Ja, den bilen har fått höra mycket genom åren....gråt, skratt, sång,
förtvivlan, ilska, glädje, ja det mesta faktiskt.
"Nu ditt lilla ångesttroll ska du lyssna på mig! Jag behöver mina mediciner,
du ska inte förstöra för mig mer. Jag kommer att förinta dig bara så du vet.
Om du kommer ändå, så ska du vara jävligt försiktig, sitta i ett hörn på
sjukhussängen. Där kan du sitta ditt lilla ynkliga åbäke! Medicinerna är
bra för mig, för min överlevnad. Fattar du det! Jag måste överleva!
Inte bara överleva utan LEVA! Du ska inte få ta min kvalitetstid så
länge jag andas, ge dig av och skaffa dig ett liv ditt lilla pyttetroll!
Jag kan andas, det är inget fel på mig, så stick och BRINN!
Ja, så höll jag på, ilskade av mig och gav mig själv styrka att vara BEREDD!
Att göra mig själv KAPABEL! Jag log och kände, detta kommer att gå så bra.
Jag åkte själv utan sällskap för att bevisa för ångesttrollet att jag kan själv!
Inte ge näring genom att ge mig själv försäkringar.
Väl på avdelningen fick jag en annan sköterska än den jag brukar ha. Det gjorde
absolut ingenting för hon är jättego, erfaren och sticker alltid rätt i porten.
Det gör även min ordinarie, men det händer att det blir fel ibland för alla.
I alla fall...Anita var lugn som en filbunke, visste att jag varit på akuten och
jag förstod att alla sköterskor var förberedda på vad som helst när jag kommer.
Rummet längst ner längst bort blev mitt för dagen och jag såg min vagn
med mediciner framför mig vid sängen. Akutlådan var framdukad med
alla de saker som behövs om det skulle skita sig rent ut sagt. Epipen,
Betapred, andra "snabbstartare" ifall jag skulle får hjärtstopp eller
anafylaktiskt chock.....Mina påsar med Herceptin och Perjeta.
Jag lade mig i sängen, tog mina morgontidningar och magasin från avdelningen.
Förberedde min långa dag och den skulle bli mysig minsann! På morgonen hade
jag emlat porten så jag slipper ha ont när jag får in nålen i bröstet. 2,5 cm lång nål
och ganska tjock rakt in. Yes that´s reality...men man vänjer sig sa fakiren.....
Min kropp visste mycket väl vad det handlade om och jag kände att den var
i stress, men inget jag kände större oro över. Jag sa till sköterskan att jag inte
tagit någon ångestdämpare för det ska nog gå bra nu. Hon frågade om jag var
riktigt säker. Nä, det är jag inte men jag kanske ska ta en ändå för säkerhets skull.
Jag tog min tablett och det var ju tur det.
När väl droppet började gå in så kom stenen, klumpen i bröstet ganska omgående
och ja sa lugnt till sköterskan;
"Nu jobbar jag med mig själv, jag har ångest, men det är inte panikkänslor. Jag ska
hålla mig lugn, det är bäst så" "Ångesttrollet får sitta där på sängkanten och titta, Jag
tänker inte ge det mer syre".
Anita berömmer mig och tycker jag resonerar klokt.
Hon sitter bredvid mig hela tiden och jag beskriver löpande hur det känns i kroppen.
Hon frågar om det kan hjälpa om hon masserar mina händer och armar.
Det hjälper, är tom jätteskönt och lugnande. Hon masserar länge och väl.
Sedan frågar hon om jag vill ha en värmedyna att ha på magen eller så.
Ja tack, det är skönt med värme när man är i stress.
Så det blev värmedyna som jag lade på bröstet, väldigt varm och oerhört lugnande.
Sobrilen började verka, kände ett lugn jag inte känt på länge. En frid och en trygg
förvissning att allt kommer att gå bra denna gång.
Mjukt och mulligt och mysigt....Mmmmmm...
I 90 minuter droppade Herceptinet in och jag tänkte. Det funkar! Jag klarar detta,
medicinerna går in utan problem. YES!
Sköterskan var i omedelbar närhet och jag gick på toa med hela ställningen med mig.
det måste man göra, för man blir sååååå kissnödig av all vätska som rinner in.
När jag var tillbaka och skulle sätta sladden i vägguttaget igen till droppmaskinen så
tryckte jag på larmknappen för att fråga vilken kontakt den skulle in i, den röda eller svarta.
På 2 sekunder sprang 3 sköterskor in till mig och jag tänkte. Ja, de är beredda på vad
som helst.....de är i akutberedskap om man säger så. Skönt att veta även om det denna
gång bara handlade om en praktisk fråga. Känner mig trygg i det och lite kul var det.
Efter 90 minuter skulle jag vila 30 minuter och jag fick pannkakor att äta. Därefter skulle
kuren med Perjeta påbörjas. 60 minuter senare var jag klar även med den och nu skulle jag
vara kvar ytterligare 60 minuter för att de skulle se så att jag inte får någon efterreaktion.
Så är det med denna kur. Inget konstigt med det. Bara en försiktighetsåtgärd.
Slangar och nålar kopplades bort och jag kände mig friiiii! Lättad att vara klar.
Lycklig över att jag klarade det. Höjden av att vara just KAPABEL!
Man klarar mer än man tror och det går att tala troll till rätta. De är ju bar troll och
de finns inte på riktigt. Det vet vi ju, men ändå så går vi på den lätte gång efter annan.
Anita fick en stor julkram av mig och hon hade lotsat mig genom dagen på ett
enastående sätt.
Väl hemma åt jag lite, tog dagens andra dos cellgiftstabletter och lade mig i sängen
med jordens tröttaste kropp. Visst var det en stor påfrestning att tro på min egen förmåga
men nu behövde jag bara vila. Jag sov mellan 16-20, steg upp åt lite kvällsmat och tog den
tredje dosen cellgiftstabletter för dagen som jag tar varje dag utan uppehåll. Somnade i
soffan och vaknade sent när det var dags att lägga sig för natten. Om jag kunde somna?
Inga problem, somnade ganska snart och vaknade 08,30. Pust!
HAHA...jag har satt ångesttrollen i kylan, de ska inte får bestämma över mig mer!
Så ni förstår att jag är lycklig idag. Är inte lycklig över en pryl eller något som går att ta på.
Jag är lycklig över att vara KAPABEL!
Så nu ska här grejas idag. Det som ligger i flyttlådor ska in i skåp och garderober.
Jag har att göra och det känns skönt för omväxlings skull att bara göra. Jag klarar det,
kroppen är med mig, den vill röra på sig.
"Var tacksam över det du har istället för att gräma dig över det du inte har"
Puss på er och ta vara på just denna dag.
PS: Ångest är ingen sjukdom utan ett tillstånd som känns fysisk. Många lider av ångest,
just därför vill jag prata om det. Jag vill beskriva hur det känns. Det känns som att man
ska dö men det finns inga fysiska fel i kroppen. Allt är bra. Ångest upplevs olika för olika
människor och en del blir isolerade av sin ångest. Många lever med ångest hela tiden.
Det tar oerhört mycket kraft, men det syns inte utanpå. Det går att bearbeta med terapi
och ångestdämpande tabletter. Det finns grader i helvetet. Jag kan lära mig att hantera
min ångest, men alla kan inte det och det känns fruktansvärt att veta att många lider
på ett "osynligt sätt". Ett tips för den som har ångest. Testa KBT.
Det finns även böcker att läsa om vad ångest är. Kunskap ger makt och tro på din egen förmåga.
Tex boken "Ångest - om orsaker, uttryck och vägen bort från den..." av Christer L. Nordlund.
Och sist men inte minst, det är ingen skam att ha ångest, det är kroppens sätt att
tala om att den fått nog. Kroppen är smart men inte alltid rationell.
