November är en extremt trist månad, men jag har lyckats med konststycket att
hitta på så mycket roligheter som bara är möjligt tillsammans med man, familj
och vänner. Resa till Istanbul en vecka, 4,5 dagar i Stockholm och umgänge
med vänner.
Jag och min man gifte oss i somras men i onsdags var det dags att flytta på de
sista grejerna från hans gamla lägenhet och städa ur. Min ork räckte till att packa
ner kökssakerna i lådor till förråd eller till vårt gemensamma hem. Maken fick
bärhjälp av stora starka goingar och på kvällen käkade vi tapas med vännerna på ett
mysigt stamställe vi har. Städning och det tråkiga sista gjorde han själv tillsammans
med hans goa dotter. Stackarna, önskar att jag orkade mer!
I torsdags hade vi tjejkväll med bokklubbstjejerna. Bokklubben "Erica" har snart existerat
i 2 år och det är fantastiskt med alla goa tjejer som berikar dessa kvällar som hålls en
gång i månaden, varken mer eller mindre! Det var nära att jag stannade hemma, men
alla vet att jag inte orkar fullt ut så jag fick vara lite låg den kvällen, bara jag var med!
Man vill ju inte missa något för allt i världen!
Denna gång var vi 8 tjejer hos Anna som bjöd på god mat i en varm och skön miljö
ute på landet. Brasan sprakade och vi berättade som alltid om våra böcker, mest
skönlitteratur men även faktaböcker och noveller.
Jag kan så här i juletider tipsa om en bok som är väldigt trevlig som jag
inte äger själv, men som jag bläddrat i hos bokhandlaren. Fina bilder och
goda recept. Läggs i min önskelista :-)
Eftersom Anna bor på landet (och granne med oss i stugan) så var vi några
som sov över och hade mysfrukost tillsammans på fredag morgon.
Tack Anna för supergo brunch!
Vi fick den där barndomskänslan när man hade pyjamasparty med
tjejkompisarna då vi satt och pratade i sängen till halva natten
och mamman knackade på och bad oss sova för nu var det minsann
alldeles för sent!....Men skillnaden nu var den att ingen mamma behövde
knacka på för att be oss sova...Hihi....
Har du något minne av pyjamasparty från barndomen?
Det fick mig att minnas pyjamaspartyn från ungdomstiden i början på 80-talet.
Vi var ett stort gäng och gjorde mycket kul och bus. Utklädningspartyn var populära.
Fredag förmiddag åkte vi hemåt och dags för mig att förbereda en jultradition vi
har med goda vänner hemma hos oss. Vi dricker glögg och förbereder en stor deg,
äter varm soppa medan degen jäser och sedan bakas de mest roliga lussebullarna!
Jag var fruktansvärt trött! och tänkte att jag vill ställa in, men ville inte missa detta heller,
så jag tog mig i kragen och när alla kom hjälptes vi åt så jag behövde inte göra allt
själv i förväg. Ok, jag städade hela dan, men det kan jag inte släppa, så är det bara!
Jag är glad att vi inte ställde in!
Mycket skratt blev det och i år var vi tre par som hade ett supermysigt fredagsmys.
Lussebullarna blev fantastiskt goda och ett litet trix vi har är att lägga in massor
med mandelmassa i degen....Gudars så gott det blir! Extra allt och humor i bakningen
så har vi receptet på ett glatt gäng!
Tja...lite tonårshumor får man väl ändå ha trots att man är 40+...förra årets
skörd...årets bilder blev så mörka.
På lördagen blev det inte många knop, men vi hann i alla fall göra det som är de
flesta familjers "lördagsnöje", nämligen att åka till återvinningen med mängder av
gamla prylar från makens fd garage som sett sina bättre dar. Mycket släng blev det!
En lugn lördag som jag längtat efter trots att det är så roligt att umgås och göra
roliga saker.
Första advent på söndag och alla vill ha mys, så även vi, så vi gick till kyrkan för
att sjunga julsånger, vackra psalmer så tårarna ville komma fram och en kyrkokör
som sjöng Hosianna och andra vackra till pampig orgel och trumpet därtill.
Skyltsöndag, lunch på stan och promenad i råkylig blåst blev en kortis. Kul att stan
fylls med folk en dag per år i alla fall, då de flesta dessvärre åker ut till trista
shoppingcenter utanför stan de andra dagarna på året. Våga vägra köpcenter!
Då kommer den där obehagliga, ska vi säga, bieffekten i mitt liv.....
Söndag eftermiddag då allt var lugnt och vi kunde slappna av.....
Jag får svårt att andas, blir tungandad och känner ett tryck mot bröstet.
Försöker ihärdigt att hålla mig lugn i flera timmar. Andningen vill inte bli fri
utan jag kämpar i mitt inre mot dessa demoner som kallas ÅNGEST!
Till slut efter 5 timmar ringer jag sjukvårdsupplysningen och undrar om det är
ångest eller något annat. Hon rekommenderade mig att åka in...ifall att!
Väl på akuten blev jag snabbt undersökt med EKG och blodprover togs. Därefter
fick vi vänta i 3 timmar på läkare. Jag ville bara hem och kände mig så dum för
trycket hade lättat och jag misstänkte att det var just ångest och inget alarmerande
livsfarligt. Det kändes mer som att ha hamnat i ett dårhus på akuten där patienter låg
i korridorer och ropade på hjälp och där sköterskorna sprang som tättingar mellan
allvarligt sjuka människor och akutfall som kommit in med ambulans.
Jag blev också rekommenderad av sjukvårsdupplysningen att åka in med ambulans
men där sa jag nej, för jag kunde ju gå själv. Vid 01-tiden var min man helt slut och
han som skulle jobba på måndag morgon! När jag var på väg att be att få gå hem
kom doktorn som konstaterade att jag inte hade någon allvarlig åkomma.
Åk hem och ta en lugnande tablett var receptet.
Nu gjorde jag inte det, för jag inser att jag måste lära mig att hantera min ångest
utan att behöva ta fler kemikalier än jag redan har i kroppen!
Jag går i KBT terapi och jag kan lära kroppen med hjärnans hjälp att acceptera
att jag får ångest och att låta ångesten vara där tills den går över!
Jag dör inte!
Det är bara så fruktansvärt frustrerande att jag inte låter den rida ut av sig själv
när jag istället i sista stund åker till akuten????
Men det tar tid att lära sig hantera svåra saker, övning ger väl färdighet.
Och jag inser också att jag ska lyssna mer på min kropp.
Hur mycket jag än vill så kan jag inte köra på i 100 knyck när kroppen skriker
efter lugn och ro....hur...kul...det...än...är!
Svårt att balansera det man vill och vad kroppen orkar när jag är så väl medveten
om att min situation har en utvecklingskurva som går gradvis nedåt.
Sakta...men nedåt om ingen mirakelmedicin stoppar tumörerna i kroppen.
Vad som helst kan hända, med vem som helst, men så länge man INTE VET
så är livet miljoner gånger enklare att leva. Jag VET att min kropp har inneboende
parasiter och att de gör allt i sin makt för att föröka sig.
Just av den anledningen vill jag leva fullt ut NU och just av samma anledning
får jag ångest. Livets fram och baksidor som bråkar om utrymmet i min kropp.
Samtidigt vet jag att jag inte är världens mitt och att allt inte ska kretsa kring mig.
Jag har en dotter, man och familj som också behöver mig och mitt stöd när de behöver
råd i livets svåra balansgång. Jag vill finnas till hands som alla mammor och systrar
och väninnor finns till hands för sina nära, och de känns skönt de gånger jag kan
ge ett råd eller lyssna på en vän som har det tufft. Jag vill inte undsättas från fara,
jag vill vara en del i det som kallas livet. Så jag lyssnar gärna och tröstar när det behövs.
Då känns det meningsfullt att vara människa.
Det är fruktansvärt svårt att stå bredvid, att inte kunna göra något, och svårt för mig
att se att mina nära lider av att jag har det tufft. Men jag tänker fortsätta att leva och göra
saker som alla andra gör. Jag vill inte begränsa mig och jag tror att jag mår bättre då trots
mina svackor ibland.
Då känns det bra att lägga fokus på andra.
Så jag får tänka ut något nytt att pyssla ihop till någon i julklapp.
Virkade en necessär av gamla restgarner för någon vecka sedan som blev en present.
Och så foder på insidan av en tygbit.
Nä, nu ska jag ta det lite lugnt ett tag.
Kram på er!
Käraste Anne,ångesten ligger ju där och lurar då den infann sig
när vi förlorade våra älskade ungar.I ditt liv kom ju den förbannade cancern och gjorde intrång i din kropp.Klart att du får vara trött och orolig.Det bästa är att leva här och nu i den takt man orkar.Haridag förälskat mej i en stor byst av Shakespeare på en stor piedestal.Vi har precis gjort om i vårt vardagsrum som har stått som det har gjort sedan Simon gick bort.Denna byst blir min till helgen.....ska bli så roligt att pryda rummet med denna.15 % får jag också....en fin julklapp till oss från varandra.Klartatt du ska beskådadenna den dagen ni kommer till oss.För vi ska ses....eller hur?SKÖT NU OM DEJ!!!!Bli bortskämd...Kram Kia