När blir omtanke och "goda råd" mer plåga än hjälp?.....

 
 
Jag brukar inte prata så mycket om de bloggar jag läser, för de är väldigt skiftande, alltifrån
inredning, glamour och pyssel till allvarliga "cancerbloggar".
 
En av det mer allvarliga slaget är bloggen "ikroppenmin" som handlar om Kristian Gidlunds kamp mot
cancer som övertagit hans kropp. Han är ung, 29 år och kämpar var dag för att få leva lite till och lite till.
Jag är inte ensam om att följa hans fantastiska ord och berättelser mitt i allt det svåra.
Han är en poet som får vem som helst att älska honom och hans inre väsen.
Men han har en kamp!
Den kamp som jag själv sett på nära håll när min dotter Madeleine kämpade varje sekund i ett år
innan livet togs ifrån henne. En ung människas kamp är så mycket svårare än för oss som fått den
ynnesten att få leva längre, föda barn och se dom växa upp. "To-do-listan" är ganska mycket mer
avbockad när man snart går mot 50....
 
Miljontals följer Kristian och peppar, tröstar och skickar kärlek i mängder och det behöver han.
Han behöver inga käcka råd om ditten och datten och det skriver han om i sitt senaste inlägg.
 
Jag reagerade naturligtvis som så många andra, men vad är rätt och vad är fel?
Det är den stora frågan. Det skär i mitt hjärta när minnet av alla sk "goda råd" kommer tillbaka
i mitt medvetande då när min dotter var sjuk 2008.
 
Vi fick tusen olika råd om alternativa metoder;
Åk till USA, där är dom mycket bättre på just din dotters sjukdom (DSRCT), där kan dom
operera bort tumörerna i levern. (levern var fullpepprad med tumörer)
Åk till England där de har en laserkniv som kan bränna bort tumörerna.
Åk till Brasilien, till John of God, han kan bota Madeleine med handpåläggning.
Ät massor av antioxidanter för att höja immunförsvaret (vilket hon gjorde)
Hon provade ett medel som heter Aminoact, men för sent så vi vet inte om det hade
höjt immunförsvaret ytterligare om hon börjat tidigare med det....
Osv..osv...jag minns inte alla dessa råd vi fick, har förträngt det mesta.
 
Även jag har fått en himla massa "goda råd" om alternativa metoder framför allt kring kost.
Där har jag även anammat en del som har med grön kost att göra med mycket antioxidanter,
men det finns inga belägg för att man blir frisk av mat, däremot kan man höja immunförsvaret
för att kunna ta emot cellgifter så att tumörerna eventuellt kan dö.
 
Tumörer gillar socker, så det vet jag också att undvika och jag har lärt mig oerhört mycket
under dessa 5 år i "cancerbranschen". Bra kost och motion är alltid bra i alla lägen, även när
man är sjuk. Envishet och jävlar anamma är bra men det botar inte cancer!
 
Men att tala om för en svårt cancersjuk ung människa att träna mer eller ät dom pillrena eller
kämpa lite extra och ät vettigare så blir du frisk. Min dotter tränade, red, sprang, åt nyttigare
än vad jag gjorde, var mån om sin kropp. Men hon blev sjuk och kunde knappt gå upp för våra
trappor hemma, eller knappt sätta sig i bilen pg a av smärtorna. Hon låg på sjukhus i 2 månader
i svåra smärtor tills cellgifterna och morfin tog bort de värsta lidandet den första tiden.
Hon fick gå med rollator för att träna upp musklerna för att medicinerna förstört kroppen.
Skulle hon då träna lite mer eller äta ännu nyttigare för att bli frisk när det bara var skinn och
ben av henne av alla starka cellgifter. Man spyr upp alla mat dessutom av illamåendet.
 
Hon kämpade med allt hon förmådde ända in i kaklet och ända in i sista andetaget.
Det är jag helt övertygad om att även Kristian Gidlund gör. Det gör mig så beklämd att
människor som inte har en aning om vilket lidande en cancersjuk får gå igenom, ändå
ger hurtfriska råd i all välmening....men de vet inte att det kan bli så fel.
 
Fel av den anledningen att det kan ge ytterligare ångest inte bara för den sjuke utan också
för den sjukes familj.
 
Jag har tänkt tanken tusen och åter tusen gånger.
Gjorde jag verkligen allt jag kunde för mitt barn.
Borde vi kanske ha åkt till USA eller England, trots att onkologerna hade kontakt med
Majoclinic....(fast det vet jag ju inte till 100% att de hade)
Borde vi inte ha testat Brasilien för man vet ju aldrig, under har ju skett förr.
Fanns det verkligen ingen alternativ som vi borde vågat ta, för det fanns ju risker även med dom.
(En cancerskadad lever kan ju bli ännu mer skadad av andra alternativa preparat)
 
Jag visste tidigt i Madeleines sjukdom att det är mycket svårt att överleva detta.
Det upptäcktes så sent att det egentligen var "kört" redan när vi fick veta.
20% överlever DSRCT i alla fall en tid och de allra flesta dör.
Det visste även Madde tidigt.
 
Men HON GAV ALDRIG UPP! Kroppen gav upp men hon vägrade att dö t om när hon dog,
och det var fruktansvärt att se den kampen, timma ut och timma in, 12 timmar,  innan hon
slutligen tittade på mig, jag höll Maddes hand och hennes sista ord var "Mamma"......sedan
dog hon och för första gången på ett år kunde jag se frid i hennes ansikte, och hon log....
Madeleine blev 20 år. 7 maj 2013 skulle hon ha blivit 25 år......
 
Gav jag upp, före hon gav upp?
Troligen inte, men känslan kvarstår eftersom jag inte testade alla dessa sk "goda råd".
Som sjuk orkar man inte själv dra i varenda liten alternativ grej som ploppar upp som
gubben ur lådan var och varannan dag. För råden var många och skiftande.
Det tar kraft av en människa att hoppas på än det ena än det andra....
 
Själv har jag blivit immun mot alla råd, orkar inte tro på något annat än att leva så gott det går
och vara snäll mot mig själv, äta sunt, röra på mig och undvika alkohol och mjölkprodukter.
 
Hade alger som en tråd ett tag och lupin skulle vara bra, men jag orkar helt enket inte
tro på någonting längre vad gäller dyra alternativa metoder.
 
Jag läser om nya studier och kräver att få det senaste som kommit ut på marknaden som
har vetenskapligt goda resultat i bagaget. Sedan har jag en tro på kärleken och goda
relationer. Att få leva i glädje och harmoni hjälper kroppen att läka tillsammans med väl
beprövade metoder. Alla blir inte friska, nästan 50% av alla cancersjuka dör.
 
Men jag kan lova att varenda en kämpar med allt den har för att överleva, hur svårt det
än är. Madeleine kämpade precis som Kristian Gidlund gör i denna stund och jag hoppas
att alla förstår nu. Förstår att det är familjen som tar besluten och det är familjen som får
ta konsekvenserna. Alla som har cancer och familjen kring den sjuke vet själva vad som är
bäst för just dom.
 
Och om man mot all förmodan vill ha råd och hjälp till alternativ behandling så tar man reda
på det själv, frågar och får svar. Det kan bli så fel och ge så mycket mer ångest, lång tid efter
att den cancersjuke dött. Jag vet för jag har varit där...gjorde jag tillräckligt????????
Jag kan få ångestkänslor ännu efter 4,5 år av den ständiga obesvarade  frågan.
 
Nu kvarstår bara att be alla som inte varit i cancerland att göra en enda sak....om ni inte
vet vad ni kan göra för den sjuke. Det räcker med ett telefonsamtal, eller ett vykort.
Typ; "Hej, vill sända en tanke till dig" , en kram, choklad, eller en fin dikt....det räcker,
eller hejjapepp i bloggar.
Resten sköter de nästående och nära vänner om de inte BER om råd förståss.
 
När Madde var sjuk fick hon så många fina kort i brevlådan och små nallebudsnallar och
brev från både kända och okända....då blev hon som allra gladast.
Det har även jag fått, många fina ord, kort och blommor och alla bor i mitt hjärta!
Framför allt så fick hon mycket hopp genom sin blogg, som var en "glädjeblogg"
http://jagefrisk.blogg.se/   För hon ville tänka sig frisk!!
 
Empati är något bra, något gott som vi människor mår bra av,
men goda råd kan bara familjen be om.
 
Önskar er en frisk dag imorgon i dessa infuensatider.......
....och nu ska jag ge er ett gott råd.....
 
Om du hostar, så hosta i armvecket och ha en liten handsprit i väskan att sprita händerna med.
Vi som är infektionskänsliga har svårt att gå ut när folk hostar rakt ut och smittar andra.
Ni kan rädda liv genom att skydda andra mot infuensabaciller.....
 
 
Lovettilove!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ordning och reda del 1.....

Jag har en förmåga att snöa in på detaljer och det är på gott och ont.
Känslan av kontroll infinner sig över just den lilla detaljen som ingen
annan kanske ens ser, men som jag känner en tillfredsställelse i att
det blir rätt eller snyggt.
 
Rent estetiskt kan saker och ting bli snyggt i en helhet om detaljerna
harmonierar med varandra. Sedan behöver man inte slaviskt matcha
saker och ting med varandra för då blir det bara konstigt.
 
Känslan ska infinna sig och det blir ju inte alltid bra, men allt går att göra om.
Jag gör nog om hela tiden, just därför har jag inget perfekt hem,
för det bor ett ständig förändringskreatör i mig och ibland önskar jag så
att mitt hem skulle vara så där.....färdigt helt enkelt!
 
Men det blir nog aldrig färdigt för projekten är fler än både orken och tiden.
Har små och stora projekt liggandes lite varstans och jag gör olika saker
i olika rum. Stickningen i soffan, pyssel av olika slag i arbetsrum och kök.
 
Känslan av kontroll ja.....har funderat mycket på det.
Förr var jag maniskt ordentlig vad gäller städning, när barnen bodde hemma
och när de var små förståss. Var sak på sin plats, ordning & reda.
 
Men nu när jag lever själv  i min lägenhet (ja, jag är särbo), så behöver
jag inte be andra hålla ordning på sina saker, bara mina egna.
Jag kontrollerar inte heller min man, det gör han så bra själv.
Har man per automatik mer ordning för att man bor själv?
 
Nej, inte nödvändigtvis. Jag hade nog mer koll och ordning när barnen bodde
hemma och när jag bodde ihop med min kärlek och 4 barn.
Då hade vi tipp-topp-ordning!!! (Läs min ordning) Schemalagda sysslor och
städning på fredagar, matlagning en dag var i veckan osv, jag var en riktig ordningspolis.
Hujja!...jag var inte alltid den roligaste att göra med på den tiden...
 
Nu har jag och kärleken var sitt boende och vår egen ordning på var sitt
ställe. Skulle jag få tillbaka mitt kontrollbehov om vi flyttade ihop?
Det vet jag inte men ibland skulle det var praktiskt att bo ihop,
och mysigt också för den delen nu när vi inte har 4 barn hemma,
sällskap i vardagen är viktigt för alla. Jag har varit singel länge innan,
så visst ordnar man det då också med umgänge med vänner.
 
Men, men, det är skönt att ha "sitt eget territorium" också och ju äldre
jag blivit desto mer nöjd och trygg har jag blivit i mig själv.
 
När kärleken reser och är borta i dagar, så längtar jag ihjäl mig, vill ha
vardag ihop, kunna ha vardagkvällar på ett och samma ställe, ett hem.
 
Inte lätt det där, men ordningen den är i ständig process.....
 
Jag känner även en frustration i att vara allvarligt sjuk och då har jag känt att
det är skönt att "fly in i" ett projekt som i egentlig mening inte har någon
yttre betydelse mer än att jag får en stunds meditativ koncentration på något
som inte kräver ett endaste dugg av mig, mer än det kreativa flödet.
 
Så här kommer lite ording & reda -bilder på mina pysselsaker....
 
Har klätt burkarna med lite vad jag har haft i olika tider, tyg, papper, servetter, tapetrester.
Man tager vad man haver och jag gillar när det är lite blandat så där.....lite busigt.
 
Fördelen med genomskinliga burkar är att man ser direkt vad man har och det får stå framme!
Minimalismen är förbjuden hos mig, det ska synas att man lever här.
 
Jag älskar fina burkar och en del har jag köpt och många målar jag själv som den här gula med
bokmärket på, en olivburk har det varit. Har en vägg med pysselhyllor som jag gör iordning nu.
Tömde gamla böcker i höstas som jag aldrig läser mer, så detta blev mer användarvänligt :-)
 
Gamla tomatburkar som jag målade om för ett par år sedan. Gamla bokmärken på och så har jag
lackat ovanpå för att de ska hålla bättre. Används till lite av varje....
 
Trådrullar i färgordning ser trevligt ut och man ser direkt vad man har.
 
Samma sak med alla lösa band. Tapetserade toarullar och virade banden runt....Voilá..
 
Fina flaskor kan få nytt liv i form av hållare till stickor.....

Ordning på trådrullar, tejp och annat pyssel...man behöver aldrig leta.
 
Och garnerna står i vardagsrummet i en hög glasvas. Vill sticka hela tiden just för att garnerna
talar till mig...ja jag ser er, ska sticka/virka av er också. De lavendelblå torgvantarna uppe till
vänster har min kära mor stickat till mig och det som ligger överst i lila är ett arbete jag håller på med.
 
 
Ja, det var lite tips om hur man kan organisera av burkar, askar, tyg och färg.
Hoppas det var något som kan inspirera till kreativitet.
 
Kom ihåg.....allt är tillåtet, ingenting är fel.
Huvudsaken är att du har roligt under tiden!
 





Taggar: Pyssel;

Solen kom till slut....

 
 
 
 
Har varit så oerhört less!
Trött på vintern
Trött på min sjukdom
Less på min kropp
Trött på att inte orka,
för jag är så oerhört
TRÖTT!
Less på att vänta....
....på bättre tider.....
 
Men så äntligen sprack solen fram,
den har lyst med sin frånvaro i en månad...
...minst.....
 
Så idag gick jag länge....
6 km i solen med mobilkameran.
 
Tack solen för att jag fick se dig.
Du gav mig hopp om livet.
Hopp om att våren är i antågande,
att dagarna blir längre.
 
Att kroppen får röra sig ute i kylan,
så kinderna blir varma och röda.
Att få känna att benen bär mig,
steg för steg.....
 
Tack för att jag kan gå,
det kan inte alla....
TACK!
 
 
Bilder jag tog på min 6 km promenad strax bakom där jag bor.....
 
 
 
 

Stickomania......

Jag har stickat en del i vinter och det har blivit torgvantar till systrar, väninnor,
dotter och bonusdotter. Bra julklappar som var väldigt uppskattade.
 
Enkelt att sticka och det går fort och lätt och inte alls ansträngande.
Man kan sitta nästan var som helst, i bilen, tåget, framför TVn.
Nu håller jag på med ett par som är jättelånga i skaftet, mörklila till min syster som
beställde väääääldigt långa....dessa får ni se när de är klara.
 
Men här kommer i all fall vår-torgvantar som jag stickat till dotter och bonusdotter.
 
Till Christine, enkla vita med lite längre skaft och några pärlor på....
 
Till Anna, liknande men med lite annat mönster på och lite mera tumme.
 
Det är så kul att göra många för man kommer på nya saker längs vägen.
Jag stickar inte efter mönster utan hittar på spontant under tiden som jag stickar.
 
Vanten talar om vad den vill ha......och personerna som ska ha dom har
olika smak också.
 
ja, det var en kortis idag.
 
En trevlig helg önskas er alla därute!
 
Själv ska jag gå på bio Les Miserables med darling och därefter äta middag ute.
Helväll med andra ord. Vi har inte setts på hela veckan så jag längtar verkligen.
 

Årskrönika 2012, del 3 ....

 
I måndags fick jag pausa skrivandet för jag skulle gå på mitt allra första Zumbapass.
Det var såååååååååå roligt och jag blev lurad att dansa och tjoa trots att jag
egentligen inte orkade, men hjärnan övervann tröttheten och man orkar mer än man tror.
Jag har blivit så stor av cortionet och lite rörelse i vinter så nu finns ingen återvändo,
inga undanflykter annat än att börja röra på fläsket!
 
Igår kände jag mig dock som en överkokt spagetti i kroppen och det var en vilodag i
slowmotion. Sov t om på eftermiddagen ett par timmar, tråkigt men nödvändigt.
 
Nåväl....
 
April 2012;
Jag och kärleken åkte till dotter och svärson i Stockholm och så gick vi på Jesus Christ Superstar.
Umgänge med familj och vänner varvades med cellgiftsbehandlingar och provtagningar.
 

Kungsträdgården är fantastiskt vacker just denna tiden. En riktigt romantisk plats att uppleva.
Jag ser också att utseendet förändrats drastiskt igen för var månad som gått under året.
Cellgifter bryter ner något fruktansvärt och det går inte att hejda "förfallet". Här har jag ännu
ett normalt utseende....
 
Pysslet fick ta plats vilket det alltid får göra. Ständigt kreativt flöde &  jag började
fundera på bröllopsförberedelserna för min dotter Christine och hennes blivande man.
 
Maj; 2012;
 

Maj är alltid en jobbig månad eftersom Madeleine fyller år 7 maj. Den tiden då allt
är som allra vackrast och värmen kommit tillbaka, ja då livet är som störst.
 
En jobbig period började även i andra avseenden för en tumör vid halsen/nyckelbenet började
växa okontrollerat. Nya strategier sattes in och jag fick cellgiftet Xeloda i tablettform att äta
varje dag. Jag mådde fruktansvärt dåligt av dessa, hade yrsel och illamående.
 
Jag minns att vi åkte till stugan för att få ro och tystnad och jag skulle ta mig från bilen till
huset och det kändes som att jag var sjösjuk för var steg jag tog, allt gungade, så jag fick
ligga ner den mesta tiden, då kände jag inte yrseln så påtagligt. Jag gick som en full stork
och fann ingen som helst livskvalitet i detta.
I slutet av maj fick jag avbryta kuren, då jag inte tålde den. En oerhörd frustration bodde i mig
och jag kände att inget hjälpte mot cancernördarna. Skulle detta bli min sista sommar...?
En kort vila från cellgifter påbörjades.....
 
Jag gav mig ändå DEN på att inte deppa ihop, så jag hittade på saker att göra, sitta kunde jag
i stunder, så jag sydde på altanen i stugan. Och med den utsikten mådde jag i alla fall bra i själen.
Gamla fula stolsdynor fick nytt liv här.
 
Vi tog hand om varandra jag och kärleken.....
 
 
 .....fortsättning följer....
 
Så....då fortsätter jag...tog en välbehövlig promenad i snön.
 
Juni 2012;
 
4-7 juni åkte jag och kärleken på parkurs till Brännö som CTRF bekostar för par där den ena har eller
har haft cancer. Läs gärna mer om hur du kan ansöka här; http://www.livslust.net/
Rekommenderar kursen det allra varmaste! När vi kom hem därifrån sa alla att det strålade om oss,
så kursen gav oss en skjuts att ta vara på det goda, fokusera på det som går att hantera. Här på bilden
ska vi precis sjunga en sång för alla deltagarna som vi skrev till avslutningsmiddagen. Den handlade om
alla underbara par vi lärt känna dessa fyra dagar. Vi var 5 par och man svetsas samman väldigt fort.
 
Direkt när vi kommit hem från Brännö blev det barndop...
 
Lille Viggo, brorsdotters-sonen och jag blev då gammelfaster.... hujja, det lät gammalt!
 
Vi var mycket i stugan där vi har våra underbara bofasta vänner och vi åkte på 40-årsgalejj
sittandes på bänkar på ett flak...helkväll på bygdegården då Anna blev 40.
 
Vi firade midsommar i stugan med några syskon och deras familjer....

Och vi gjorde kransar att ha i håret som sig bör....


Fortsättning följer.....
 

 

 
 
 

Årskrönika 2012, del 2 ....

 
I torsdags fick jag cellgifter igen, men nu är jag åter på benen efter en helg med
cortisonbiverkningar och oerhörd trötthet, men det har gått bra även denna gång.
Inatt har jag sovit 12 tim så jag har fått vila och återhämtning, så nu är jag på G igen.
 
Dessutom blev det en myshelg med mina föräldrar, systrar och deras barn.
Sena julklappar till barnen och systrar samt fredags och lördagsmys med kvalitet.
 
Då fortsätter vi igen med årskrönikan med lite överlappning från del 1...
 
mars 2012;
"Livet kretsar väldigt mycket kring existensiella saker. Vad vill jag göra med det
liv jag fått och hur ska jag göra det så bra som möjligt trots att döden skrattar mig
rakt i ansiktet?"

"Jag har döden på ena axeln och livet på den andra. De sitter där obevekligt båda två
och resonerar med varandra dag som natt. Ingen av dom ger sig, attans vad dom kan
vara envisa ibland. När man fått ett "bäst-före-datum" så sitter det ju där som ett
mjölkpaket som surnar...Men man kan lukta sig fram till att det håller ett tag till."
 
Ja, så kände jag de 13 mars och just den månaden hade jag ingen lust att blogga, så
det blev ett enda inlägg.
 
Det hände desto mera och jag levde för var dag så mycket jag kunde och vi var i stugan
en hel del för att jag skulle få så mycket energi som möjligt. Försökte jobba lite också,
men det blev för tufft att  jobba samtidigt som man skulle överleva för dagen.
Jag fick cellgftsbehandlingar 2 veckor av 3 med en annan typ som heter Navilbine samt
Herceptin som jag fick var 3.e vecka och som pågår ännu.
Status på mina tumörer var det lite si och så med, hände det något? Ovissheten var jobbig,
och det existensiella tog stor plats i mina tankar.
 
17 mars;
 
Vi förlovar oss, jag och min älskade P-Å.
 
Och älskling överraskar mig med restaurang och  konsert med Jill Johnson.
 
April 2012:
 
Stuglivet fick ta plats då våren tittade fram och vi var där en del med familj
och vänner. Finns ingen annan plats som läker kropp och själ så bra.
 
Strandprommis med syster och hennes familj, vinter möter vår.
 
 

18 April;
"Medicinerna hjälper; Tumörena har INTE VUXIT, de sitter STILL i båten. Skelettascan visade
att skelettet är helt friskt och INGEN spridning i kroppen förutom de jag redan har vid lymfkörtlarna 
i buken och vid nyckelbenet".....Utandning och tacksamhet rådde då....!
 
Jag hade även frågor och svar från er bloggläsare;
 
I slutet av april började förberedelserna för dotters bröllop som skulle hållas 28 juli.
Så stugan belv en pysselhåla hela våren och så en myshelg med väninnorna.
Stickning och virkning, mat och vin var temat.
 
Jag, Anita och Maria är glada pysslerskor.
 
Maria blev ju mormor till min brorsdotters son Viggo, så jag stickade en väst.
 
Fortsättning följer med del 3 snart....ikväll...ska bara iväg med en väninna
och testa Zumba för första gången.
 
Måste få igång kroppen för jag har blivit så stor av all cortison så kroppen
och ansiktet är runt, runt...väldigt runt och vattensängsmjukt liksom ;-)
 
Tjingtjong so long!
 

Årskrönika 2012, del 1....

 
Tänka sig att jag sitter här ännu och skriver, funderar, verkar och LEVER!
Om jag ska vara ärlig så trodde jag inte riktigt att ett år till skulle läggas till,
utan snarare att nedräkningen hade börjat, nedmonteringen av mitt liv.
 
Trodde inte när jag fick diagnosen första gången 2010 att jag skulle dö,
detta fixar jag med en klackspark, värre saker hade jag varit med om och
min dotters död hade gjort mig starkare. Nu när jag fick tillbaka cancernörden,
en spridning, så tänkte jag att; om Madde dog av sin cancer, varför ska då jag
överleva, det tog ett år för henne att vandra in i döden, så då är det väl dags för mig
med....bara att acceptera, rätta sig i ledet, men inte utan kamp!
 
Tankarna pendlade mellan hopp och förtvivlan.
Hur ska jag leva den korta tid jag har kvar?
Hur många månader handlar det om?
Vad ska jag prioritera för att underlätta för dotter, man och familj?
Hur ska jag kunna sova när så mycket står på spel?
Hinna ta hand om försäkringar, begravningsförberedelser och vita arkivet?
Vilken musik, blommor, ett sista skrivet tal till mina kära ska jag ha på min begravning?
Städa ur, skåp, lådor, förråd och spara, ge bort, slänga.
 
Vad vill jag lämna till eftervärlden, och hur sjuttsicken ska jag hinna med allt jag vill?
Skapa, var kreativ, hinna få ur mig alla ideer jag har, det gav både eld i baken men även
en stress som ibland gjorde mig galen av oro.
 
Ibland visste jag varken ut eller in. Vad spelar det för roll om 10 år...nä ingenting!
Det mesta spelar ingen större roll om 10 år om det inte handlar om upplevda minnen
tillsammans med nära och kära. Minnen spelar roll, jätttestor roll, det betyder allt!
 
Det tog ganska lång tid för mig, nästan hela år 2012 att inse att jag kan inte göra mer än
att vara människa så gott det går, vare sig jag är frisk eller sjuk med en tung diagnos.
Mitt kontrollbehov kan inte sträcka sig ända in i döden, någon gång kan jag väl släppa
allt planerande för annars blir jag galen istället och en galen person vill ju ingen ha att
göra med.
 
Vi gick på nyårsrevy i januari "Roberts revy" som hade allt som en revy ska ha.
Många skratt och en härlig helkväll var det.
Teckningen ritade jag till Robert för premiärkvällen.
http://levaidag.blogg.se/2012/january/den-stora-depparedagen.html
 
Visst planerar jag saker, men inte längre om döden, utan har bestämt mig för att leva
för att leva och planera för livet, för framtiden. För jag har lika stora möjligheter som
vem som helst, egentligen. Ingen vet något om framtiden, även om jag fått en sk
"dödsdom" av min onkolog..."din metastaserade bröstcancer är inte botbar".....
..."vi ska göra allt vi kan för att förlänga ditt liv"...."finns ingen möjlighet att stråla
vid halsen där du strålats tidigare"....mm..mm...
 
Jag strålades vid halsen efter mycket tjat..och se....tumörerna försvann!!! Efter att just
tömörena vid halsen försvunnit fick jag tillbaka mitt hopp igen. Även om jag ännu har
tre tumörer i magen som jag får behandling för så känner jag att.....onkologer vet inte allt!
De vet inte vem jag är, vilken fighting spirit jag har. De vet inte hur mycket just min kropp
klarar. De vet inte hur mycket kropp och själ kan samverka, hur mycket kraft man kan få
av nära och kära och vänner och bekanta och alla människor som finns runt en på olika sätt.
 
Jag har turen att få så mycket pepp av omgivningen, även av er som jag inte känner.
Alla har inte den ynnesten, men jag tror på universums krafter.  Man är aldrig ensam,
men samtidigt är man alltid ensam med själva sjukdomen, tankarna, ångesten som kryper
på emellanåt, den kan man inte fly ifrån eller bädda in.
 
Onkologen vet att nya mediciner är på intåg och det vet jag med. Vi har pratat om det varje
gång och jag är en påläst patient, och att vara påläst innebär makt att trycka på.
Jag kräver den bästa medicinen som är tillgänglig. Nu får jag det...snart...väldgt snart.
Läkarnas uppgift handlar om att rädda liv, men vi vet också att den har en prislapp.
 
Behandlingarna har varit tuffa, särskilt i början av året då ingenting verkade fungera,
och jag grät varje gång jag lade mig i sängen på Uddevalla sjukhus för att få cellgifter.
In på tredje året med detta elände, hur länge ska jag orka???
 
I början av året trodde jag att mitt liv var uträknat, att de skrivit palliativ behandling på
läkarintyget för att jag snart skulle dö, men nu vet jag bättre. Jag ska inte dö, i alla fall
inte på bra länge än.
 
I min ensamhet kom funderingarna, men handarbetandet och pysslandet fick mig på
andra tankar, eller snarare inga tankar alls. Det blev en meditation då tiden stod stilla,
fokus på här och nu, och så är det än. Jag mår fysiskt och psykiskt dåligt om jag inte
har något för händerna.
 
 
Virkade en ryggsäck till systerdotter av restgarner i mars
Januari blev...jävlaranamma, nu ska här tränas och gås ner i vikt...hmmm känns det igen?
Hälsodrycker och stavgång och inga mjölkprodukter skulle ätas.
Jag, mannen coh goda vänner gick på Roberts Revy som var superrolig
Jag startade en bokklubb tillsammans med mina  väninnor på Ericadagen 24 januari.
 
Februari blev lite mer av hälsa då jag och min käresta åkte till Långberget en vecka för att
åka längdskidor inför vasaloppet som han skulle åka för 10.e gången.
Det blev även en hel del pysslande och ett av pysslen blev ett förkläde till systerdotter.
En rejäl influensa hann jag med också i februari som däckade mig totalt.
 
Mars blev hoppets månad, hopp om vår och sommar. Stugan var en härlig plats
att vara på, kratta löv och höra fåglarna sjunga. Behandlingarna gjorde mig trött,
så trött att jag sov varje eftermiddag var jag än befann mig. Stuglivet, det enkla
med min kärlek läkte både kropp och själ mitt i allt det svåra.
Kärleken gav mig livet!...och gör än idag!
 
Långberget gjorde mig så här pigg och glad i början av februari.
http://levaidag.blogg.se/2012/february/glomde-att-jag-har-en-blogg-ocksa.html
 
Fortsättning följer snart, jag tar lite i taget så blir det inte så långt att läsa.
Tanken är att det ska bli fyra delar....
 
Imorgon ska jag få ytterligare en behandling av FEC, nr 5 i ordningen, eller nr 8
om man räknar med de jag fick år 2010. Igår tog jag prover på VC och jag har
bra HB i alla fall 124, bättre än jag haft på länge, resten vet jag först imorgon.