Levaidag

Jag har under en lång tid funderat över hur vi människor interagerar med varandra. Vi väljer i mångt och mycket själva hur vi hanterar saker som är både svåra och lätta. Vi är många gånger väldigt ängsliga över vad andra ska tycka och tänka om oss, men varför egentligen? Alla är vi människor med fel och brister, ingen kommer undan.

Att tycka till, debattera, ha totalt olika åsikter gör att vi lär oss att se ur andras synvinklar och kanske utvecklas av det. Vi har alla ett behov av att få uttrycka oss på något sätt och visa att vi finns i ett sammanhang och få en mening med tillvaron.

Många bloggar idag har kommit till mycket tack vare kommunikation mellan människor som inte känner varandra. Ett forum som innehåller tusentals olika ämnen för olika människor. Det finns öppna och stängda forum beroende på hur man vill dela med sig eller vara anonym. Under den tid jag bloggat har jag sett att det finns så mycket värme och godhet. Debatten kring bloggar har varit spretig och många gånger i elaka ordalag kring mobbing och annat negativt.

Man väljer förståss själv att läsa det man vill läsa om, fotobloggar, inrednings, mode, sorg, kärlek, ungdoms, ironiska, elaka, om cancer o sjukdom, rese, babybloggar...livsskildringar och tusentals andra...

Det fantastiska i bloggvärlden är att i alla fall jag har lärt mig ofantligt mycket tack vare just "trappan".
Sorg tex är ett ämne ingen känner till någonting om förrän man drabbas själv. Där om någonstans har jag fått så mycket stöd av andra som har gått längre i sin sorgeprocess. När jag stått på nedersta trappsteget har någon som sörjt sitt barn kanske ett år eller mer peppat mig i att; Se på mig jag lever än...det gör ont, men det blir bättre, jag lovar....(tex Kia, Elisabet, Ludmilla och många fler som jag lärt känna just via bloggen som också förlorat sina barn.... men alla mina läsare har gett mig styrka på olika sätt.)


 

Och jag har alltid tänkt att...om en annan mamma säger så, då tror jag på det. Har dom klarat detta och gått framåt och t om lyckats leva någorlunda normala liv så ska bannemig jag också! Så styrkan vi har kommer inte bara från oss själva utan den kommer i allra högsta grad även utifrån andra människors erfarenheter, icke att förglömma!

Sociala nätverk har stor betydelse...även på nätet. För även om jag har ett stort nätverk privat, så har inte alla varit med om samma saker, men det finns alltid någon i cyberrymden som har det, och vi behöver alla igenkännande och förståelse för just våra tankegångar. En spegelbild som säger; just precis, jag förstår exakt hur du menar, eller att få och ge goda välbeprövade råd till andra i ett forum som når många samtidigt.

Alla medier har sina vinklingar och sidor, men FB, bloggar mm...har kommit för att stanna, det är jag helt övertygad om. Det ger faktiskt mer än vad det tar. Vidvinkeln blir bredare och man blir berikad på många sätt.
Framför allt håller man kontakt med många som man inte kan träffa dagligen, runt hela jorden, varje dag om man vill. Är inte det fantastiskt så säg!!

Jag själv är inte särskilt ängslig av mig, trots att jag bjuder på mitt liv. Jag har ett vanligt liv som de flesta andra,
och om någon anser att jag lämnar ut mig så varsågod! För mitt liv är bara mitt!
Glöm aldrig det, du styr över ditt eget liv...ingen annan ska tala om för dig vad du bör och inte bör göra om det bara handlar om dig själv. Man ska naturligtvis respektera andras viljor och inte missbruka förtroenden och annat viktigt. Du är viktigast i ditt eget liv, så lever jag idag och framåt, 
Så  jag tackar för att bloggandet gett mig mer än vad det har tagit.

Om du vill läsa en blogg som verkligen finns med på lärandets trappa så läs gärna
om Ludmilla och hennes vackra dotter i http://ludmilla.se/2010/03/

Ludmillas header; Mitt liv har tagit en extrem vändning.
Först tog min älskade dotter Linnéa, 14 år, sitt liv i maj 2008.
I nov 2009 föddes hennes lillasyster och i dec 2009 fick jag en cancerdiagnos.

 ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hur skulle vi lära oss om livets både vackra och fula sidor om vi inte fick läsa
dessa dagliga "böcker" som jag ser det, så läs Ludmillas blogg, för den ger oss
lite perspektiv. Hon är läkare till yrket och skriver både med känsla och intellekt.
Henes blogg är ett bra exempel på att göra ett avtryck på riktigt! /Anne

Åsså några frågor för den som vill svara...
1. Vad tycker just du om bloggandet och sociala medier?
2. Du som också bloggar, vad får du ut av ditt bloggande?
3. Du som läser bloggar, men inte skriver...vilka "ämnen" gillar du att läsa om?
4. Vad tycker du borde lyftas upp mer av i sociala medier...eller mindre?
5. Finns det något du anser vara absolut tabu att skriva om?

Kram och en go helg till er !

Skön dag med lugn och vila har jag haft för att ladda upp inför kvällen.
Några i LC-gänget samlades på Ostbiten för att ha en mysig kväll tillsammans.
Vi smakade på urgoda ostar, och personalen berättade om ostens historia
i smått och stort.

Vi fick ett antal ostar som vi smakade av medan vi fick veta väldigt mycket
intressant om varje ost. Bra vintips till varje sort följde med....och de som inte
körde drack gott vin till...


Två favoriter hittade jag; Brie de Meaux som passar fint till champagne
och Gruyére som var ljuvligt god!


 Ägarinnan med kollega på Ostbiten  http://www.ostbiten.com


Vi smakade även andra goingar som Altesse, Morbier, Primadonna,
Pago Vivales, Caprinell, Stilton och några till...

....Mycket trevlig kväll med härliga väninnor som träffas varannan torsdag,
då vi hittar på nya roliga saker varje gång...


...Med en god eftersmak i munnen av ostarna åker vi hem mätta
och lyckliga...och flera nya favoriter som hamnade i kylen.

Ostkväll imorgon alltså!!!


Ost är spännande och mycket gott...och kan vara riktigt lyxigt!

Ostprovning rekommenderas varmt på Ostbiten. De var trevliga
och kunniga. En hel del annat tilltugg till osten finns det gott om också.

Don´t worry...be happy :))

Hade bokat tid för perukutprovning hos frisören idag och
det råkade falla in just exakt 1 ½ år efter Maddes bortgång...

Satt där i samma rum som Madde hade suttit i och förökte
ta det med en klackspark, men tårarna var inte långt borta
hos någon av oss. Klumpen satt liksom fast i halsen,
även om man på ytan ville vara positiv...

Frisören visste inte men Anita, mor och far som var med.
Det blev ändå en bra utprovning och jag ska tillbaka när
jag provat några fler som ska beställas hem.

Det känns mer ju närmare man kommer det oundvikliga,
att gift ska göra mig frisk när jag inte ens känner mig sjuk,
och när giftet väl planterats i min kropp...då kommer jag att känna
mig sjuk på riktigt...Usch, snälla forskare kan ni inte uppfinna
något snart som inte är så nedbrytande...please!!!

Vet inte längre om det är bra eller dåligt att jag sett sjukdomen
så nära som hos mitt eget barn...det river upp så oerhört många sår.
Det är nog ännu jobbigare för min omgivning, för jag måste ju bara
in i leken och andra får titta på...igen!

Är mentalt helt slut idag...sov dåligt och vaknade tidigt så det blir sängen
nu efter mitt inlägg.


Vi provade ett antal peruker, så och denna, men det var något på
alla som inte riktigt stämde, provade röda o svarta, långa o korta.
Vi hade faktiskt roligt också. Anita var bra smakråd och mamma
och pappa tyckte till också vilket var bra.
Det var inte helt lätt att prova med en massa hår under (än så länge)

Nu är det inte denna peruk jag ska ha men ett litet smakprov så länge..

Så...imorgon kl. 10,00 är det dags för cellgift Nr 1 som pumpas in sakta...
...efter 2 timmar är det dags att åka hem, med Seaband och kräktabletter
som jag införskaffat idag. Tur att ma&pa finns nära som tar hand om mig
de första dagarna.


Favorit i repris....har i alla fall lärt mig vad som funkar..här Madde med hennes Seaband,
ett akupressurband som trycker på nerver i handlden så  illamåendet blockeras i hjärnan.
Finns på apoteket och kan även användas vid åksjuka eller graviditetsillamående...
Få se nu hur det verkar....Håller tummarna!

Puss på er, och tack för att ni finns!

Tack söta goa Eisabet i Malmö som skickade det fina kortet som kom idag.
Har du tillverkat det själv? Mycket fint var det !!!

Förra sommaren med fikapaus på semestern hos Flickorna på Skäret.

Förnamn, bloggsida eller anonym: Anne
Ålder: 45
Jag lever efter livsmottot: Gå efter magkänslan, den har oftast rätt.
Vad gör mig glad/styrka i vardagen/livet?: Familjen och vännerna,
framför allt att få prata med dotter Christine varje dag, för hon får mig alltid att skratta.

Vem eller vad är min inspirationskälla/förebild i livet?: Min mor som har en
mental styrka som ingen annan, och mina härliga döttrar!
Vad är min bästa egenskap?: Driftig och optimistiskt lagd.

Brinner jag för något särskilt?: Läsa, skriva, fotografering, vara kreativ i olika former.
Har jag mist någon i mitt liv eller haft en sorg att bearbeta?: Ja, min Madde,
min lillebror, släktingar och vänner som dött.
Vad är mitt drömjobb oavsett vad jag jobbar med nu? Äga ett bokcafé, med försäljning av
böcker, fika, lättare mat, vin och en stor härlig blomsterträdgård för gästerna att sitta i.
Blommor och örter kan man också köpa, och mina egna små verk som jag tillverkar...


Min egen bild från Apotekarens trädgård i Simrishamn sommaren 2009.

Var vill jag bo på jorden om jag fick chansen? ITALIEN förståss...

Min entrédörr i Toscana...om jag fick välja...och baksidan är en lummig oas av växter.
Där sitter jag och tar ett glas vitt på kvällskvisten...Mmmm

Gå in på http://www.rattanladifference.com/products.php?cat=Canvas%20Art
och titta på fler fantastiska bilder...

Vad tar jag med mig om det börjar brinna hemma?: Externminnet till datorn + foton.
En enda sak som jag tar med mig var jag än går: Mobilen
Vad eller vem ger mig styrka i mitt liv?: Naturen ger styrka

Tror jag på livet efter detta?: JA, absolut!
Hur jag hittade hit: Madde inspirerade mig att starta min egen blogg, hon
designade min fina gröna bakrund.
Vad gör att jag vill läsa mer eller att inte komma tillbaka?:
Vi får väl se hur länge jag vill skriva, men jag har ju behov av skrivandet,
så inte blir det i första taget...att skriva ger mig ro i själen.



Vilken dröm!!! Älskar lavandel...den bor ju mest i Provance, men snart åker
jag dit igen..Tjohoooo!

Bilden lånad av http://www.davidadamsfrance.com/

...Nyfiken på vilka det är som läser min blogg.

Jag började blogga i april 2008, när min dotter Madeleine
hade fått diagnosen  cancer (DSRCT) sedan sept 2007.
Hon gav mig mod att börja, för hon startade sin oerhört positiva
blogg  http://jagefrisk.blogg.se/ trots att hon var dödsjuk.



Vi bloggade parallellt, men vågade först inte läsa varandras,
för vi ville ha vår egen personliga syn på vardagen.
Vi levde tillsammans 24 timmar om dygnet, men ändå hade vi totalt olika
synvinklar på tillvaron. Vi ville vara vanliga på vårt alldeles egna sätt.

Min äldsta dotter Christine började lite senare på sitt eget sätt,
och hon gav mig livsglädje mitt i all sorg. Många trodde att hon inte sörjde
pg a av den glättiga tonen....men JAG VET att hon sörjer fortfarande,
hon ville bara inte skriva om det i sin blogg  http://christinedeckert.blogg.se/
Även Maddes pojkvän David skrev på sitt personliga sätt om livet med
Madde och sorgen efter henne på http://therealcolombo.blogg.se/


Inom mig var jag djupt olycklig över att hon inte skulle överleva och förberedde
mentalt för en eventuell begravning. Men i vardagen verkade allt nästan som
vanligt. Jag förtängde och jobbade deltid och rusade hem i 180 för att ta hand om Madde.
Hon startade sin cancerresa med oerhörda smärtor och låg på NÄL i 2 månader.

Hon fick cellgifter, mest för att cancern inte skulle spridas, men det var uppenbart efter ett tag att
behandlingarna bara gav henne lite extra tid för att införlika sig med att hon skulle dö.

http://ljuvligating.blogspot.com/2008/11/skyddsngel.html

En oerhört svår tid med ilska, förträngning, sorg, men även glädje och t om stunder av lycka.

När hon dog bestämde jag mig för att LEVA trots sorgen. OK, jag blev deprimerad en tid,
och fick behandling och sen fick det vara nog. Nu är det min tur att må bra!

Att skriva av sig i bloggen blev en tröst och när man skriver ner saker tror man mer på det
än en flyktig tanke. För när man skriver ner saker som är positiva så övertar det livet,
trots svåra upplevelser vilka de än må vara. Man rensar bort dålig energi och ger plats
för glädje, värme och goda relationer.

Och ni mina kära läsare har gett mig så mycket KRAFT att gå vidare, trots mitt ältande
över sorg och elände, men ni har varit kvar och det beundrar jag er för.
Vem orkar läsa, vem orkar bry sig? Väldigt många har det visat sig...hundratals varje dag!


Jag gör inte reklam för min sida på alla olika topplistor, för det är inte min intention,
men jag blir glad när ni hittar hit och kommeterar med positiva och kritiska inlägg.
För vi är inte enbart goda eller onda. Alla har vi dåliga och inskränkta sidor så även jag.

Trodde i min enfald att nu ska jag LEVA 40+ livet med utflugna barn om än en i himlen.
Då kom smällen....bröstcancer....Jahapp!
Nu sitter jag själv i orkanens mitt och mår ganska bra, har inte ont, OK jag är inte den
sexigaste kvinnan på jorden just nu med ett bröst, men JAG FINNS!

Jag är konstigt nog inte ett dugg orolig över kommande resa, för jag är stark PÅ RIKTIGT!
...lever faktisk väldigt mycket mer än jag gjorde för 1 år sedan...


Mitt livsmotto är; Gå efter din magkänsla, den har oftast rätt. (Svår att lyssna på ibland dock...)

Så nu vill jag veta; Du får vara helt anonym, det respekterar jag, men skriv gärna något ändå.
Du behöver naturligtvis inte svara på en enda fråga eller bara några...helt OK!

Förnamn, bloggsida eller anonym:
Ålder:
Jag lever efter livsmottot:
Vad gör mig glad/styrka i vardagen/livet?:
Vem eller vad är min inspirationskälla/förebild i livet?:
Vad är min bästa egenskap?:
Brinner jag för något särskilt?: (Det kan vara en hobby, sport eller att läsa en bok, gå en promenad, barn, sticka, köra MC.. osv)
Har jag mist någon i mitt liv eller haft en sorg att bearbeta?:
Vad är mitt drömjobb oavsett vad jag jobbar med nu? (Det behöver inte vara realistiskt!)
Var vill jag bo på jorden om jag fick chansen?:
Vad tar jag med mig om det börjar brinna hemma?: (Förutom familj o husdjur förståss!)
En enda sak som jag tar med mig var jag än går:
Vad eller vem ger mig styrka i mitt liv?:
Tror jag på livet efter detta?:
Hur jag hittade hit:
Vad gör att jag vill läsa mer eller att inte komma tillbaka?:

Många frågor det där, MEN detta är så intressant, för jag tror att vi alla är ganska lika,
ingen kommer ifrån att livet är en både härlig, underbar,tuff, rolig, sorglig, lycklig och
äventyrlig resa. Det häftigaste är att alla har sin alldeles egna unika resa.

Vi är miljaders miljarder människor på jorden och varenda en av oss har sin alldeles egna resa,
även om vi är 1, 2 eller 10 syskon i en familj så har vi vår egen unika bild av hur livet utvecklar sig.

Alla är vi lika inför universums krafter.

Jag kan skriva under på det för jag har 6 syskon och ALLA har totalt olika liv.
Både häftigt och berikande.

I mitt nästa inlägg ska jag själv fylla i mina egna frågor...men jag önskar att ni skriver
era egna funderingar och tankar först.
Tack för att ni finns, för vi är alla till för varandra, även om det är i skriven form.
Kan jag hjälpa en enda människa så är allt vunnet för mig.

För livet handlar inte bara om mig, utan om alla som lever på vår jord, så vi kan börja med er!
Hoppas ni tänker till och funderar över några få saker, det brukar vi sällan göra...

Kram på er och tack för alla era kommentarer varenda en av er, 
jag läser ALLA, även om jag inte hinner svara på alla.


KÄRLEKEN ÄR!

Jag skriver igen om några dagar så att du får chansen att fundera på
just DITT liv och vad som är viktigt för just DIG!

PS. Om du vill vara anonym så ser varken jag eller någon annan
vem som besvarat frågorna, det väljer du själv.

Vardagen kan te sig grå och tråkigt, samma, samma varje dag.
Men det är inte samma varje dag om man tittar lite extra.

OK jag har en något romantiserad och oerhört selektiv bild just nu.

Men tänk dig att du åker till jobbet, och det är jobb, jobb, jobb,
kanske eventuellt fika med kollegorna, men oftast blir det en kaffe vid datorn,
....nej jag hinner inte fika idag, tar en kopp med mig...HALLÅÅ!

En kvart om dagen är bra för magen!

Eftersom jag är sjukskriven just nu så ser jag jobbet som en dröm.
Tänk att få vara med där, möten, utbildning, tusen saker att göra, prioriteringar,
och hjärnan får JOBBA....men framför allt är det gemenskapen jag
saknar med alla dessa härliga arbetskamrater.

Åkte ner till Götet idag...solen sken från sin bästa sida..marken var bar,
kunde köra FORT för första gången på hela vintern.

Checkar in på jobbet med kakor i en påse.
Väntar in alla som sitter på möte, och en efter en kommer ut
och det blir KRAMKALAS!
Kakor, kaffe oh underbara skratt med människor som jag tycker
väldigt mycket om!
Tokiga historier med högt i tak och lika höga skratt som räckte
ända upp till taket.

Det mina vänner är viktigt...att skratta varje dag på jobbet!
Så den där kvarten är viktigare än ni kan förstå, ok...den blev lite
längre idag, men det har ni jobbat ihop flera tusen gånger om.

De flesta tar sig inte TID, men det gjorde ni idag och det är jag så tacksam över.
Efter skrattfikat gick jag och Louise för att flytta mina saker från mitt rum
till vår gemensamma fina arbetsplats i ett litet landskap.

Där sitter kanske 12 personer som är superhärliga var och en på sitt sätt.
Jag LÄNGTAR tillbaks! NU...vill hoppa över några månader och bara landa hos er,
i allt som hör jobbet till, även gnäll och konflikter.


Utsikt från fikarummet...därnere sitter vi och solar och äter
vår lunch vår, sommar och höst.


Man ser båtarna komma och gå...


Utsikt från vårt arbetsrum...En båt har sjunkit, man ser
bara masten...syns inte här....men stackars den som
upptäcker sin båt till våren...några hundra tusen papp är väck!
Hoppas dom har drunkningsförsäkring!

En vy  från vårt arbetsrum...njut mina vänner, jag såg det inte
lika tydligt för ett halvår sedan. Ta tillvara det fina vi har!!

Syns snart igen...kommer på måndag! Puss på er!
Och Mia....den där överraskningen vi har...har jag redan börjat
jobba på..hehe...

Hann med nöd och näppe parkera bilen i garaget när Marita skulle plocka upp
mig för ett möte i Vbg med Bröstcancerföreningen.

Vi hamnade på Änglakraft där vi fick lyssna på en underbar människa,
Lillemor som jobbar med bl a Reikihealing.
Jag blev försöksperson, fick lägga mig på en brits inför ett tiotal tjejer som
själva gått igenom bröstcancerresan.

Har aldrig provat Reiki och hon visste inget om mig.
Hon scannade av min kropp och lade händerna på min nacke.
Det blev ISKALLT, men hon hade varma händer från början,
så något hände som behövde hända. Vad som hände stannar hos mig.


Hon gick vidare till min mage och det blev kokhett, och jag kände
ett lugn som om jag var fast förankrad i jorden,
som en magnet som drog mig nedåt.

Efteråt kände jag mig helt groggy och kolugn, kan inte förklara men
det var en ny upplevelse för mig, en positiv sådan, för alla människor
har blockeringar som behöver lösas upp.

Hur vi gör det är upp till oss själva, om vi springer, går på yogakurser,
Friskis, triatlon eller promenader i skogen. Huvudsaken är att vi gör något för
att må lite bättre.

För mig har andligheten kommit att ha en stor betydelse för min personliga
utveckling och positiva livvsyn och det kommer jag att fortsätta med.

Fortsätt  med det du tycker är bra just för dig, det är det viktigaste!

PS: Glömde tacka idag för de underbara blommorna jag fick från jobbet
när jag fyllde år...TACK ALLA!!!


Glömde ta bild på buketten, men den var otroligt vacker,
innehållande bl a gula kallor.

A Secret Scrolls message from Rhonda Byrne
Creator of The Secret

Begin your day by feeling grateful.
Be grateful for the bed you just slept in, the roof over your head, the carpet or floor under your feet, the running water, the soap, your shower, your toothbrush, your clothes, your shoes, the refrigerator that keeps your food cold, the car that you drive, your job, your friends. Be grateful for the stores that make it so easy to buy the things you need, the restaurants, the utilities, services, and electrical appliances that make your life effortless. Be grateful for the magazines and the books that you read. Be grateful for the chair that you sit on, and the pavement that you walk on. Be grateful for the weather, the sun, the sky, the birds, the trees, the grass, the rain, and the flowers.

Thank you, thank you, thank you!

May the joy be with you,

Rhonda Byrne
The Secret... bringing joy to billions

Jag är som en häst med skygglappar just nu, tittar bara rakt fram.
Tog en långprommis mitt i värsta vårfloden...den kom så fort helt plötsligt.

Gick till Maddes grav för att tända ett ljus, och alla stenar var helt översnöade
utom Maddes och en till. I dessa lyste flera ljus och gräset o kransarna syntes...en fyrkant
som någon har skottat och hållit ren. Jag har inte kunnat gå dit så mycket det senaste,
men blev så glad när jag kom dit, för där var det varmt och jag fick knö ihop 2 ljus
i en lykta där det redan brann. För jag hade gått långt i slasket o skulle tända mitt ljus.
3 lyktor borde räcka, men kärleken är stor när det gäller hjärterum.

Davids kolibri och allas vår sångfågel Madeleine.

När jag kom hem var vinterkängorna och mina strumpor genomblöta,
fick vrida ur strumporna och ta ett fotbad.

Var é gummistövlarna...äger inga...pinsamt, så jag efterlyste på FB,
bland mina vänner och Jennie fattade galoppen.
Gå in på http://fannymichel.jetshop.se/tom-joule--posh-welly-n-22.aspx
och voilá...hon vet min vän...de röda är snart mina!




Vem har sagt att stövlar ska vara osynliga?

För övrigt har helgen bjudit på fest...fyllde 45 och hade så himla kul!
Några av mina vänner och syskon kom och vi åt, skrattade, dansade.



...nu är det tyst igen...det kommer att dröja väldigt länge tills jag kan
dansa och ha roligt igen, så jag tog ut det i förskott kan man säga..

Imorgon blir det röntgen av bröstkorg och buk, för att se om cancern
har spridit sig innan behandlingarna börjar.

Vill starta nu med en gång...det är fruktansvärt att vänta, just därför tar
jag varje dag som en gåva, att ha livskvalitet och glädje med nära o kära.
För jag vet att jag kanske kommer att ligga som en blöt fläck och spy
upp alla mat och dryck som jag försöker suga i mig, håret trillar av
fortare än kvickt och jag får hålla mig borta från bacilussker!

Men det positiva i kråksången är....att jag går ner lite i vikt...helt gratis!
Alltid något att se fram emot...hihi...


Duktal bröstcancer

Undersök dina bröst en gång i månaden...promise ME!!!



TACK, Anita, Gösta, Juha, Maria och Janne för en underbar födelsedagsfest...ÄLSKAR ER!
Och tack för alla blommor och presenter och sms och hälsningar från när och fjärran.


Looking forward to...

Bilden lånad av http://www.gardener.blogg.se