Nu när jag har hur mycket tid som helst på mig att tänka tusen tankar,
så kom jag på mig själv med återblickande minnen från sjukhustiden
med Madde när hon var sjuk.
En något udda reflektion, men den var viktig just då...
Vi åkte mellan NÄL i Trollhättan och JK i Göteborg för hennes cellgiftsbehandlingar.
Hon bodde på NÄL 2,5 månader och vi tyckte att faciliteterna inte alltid
var av den bekvämaste kvalitet.
Bara en sån enkel sak som toapapper....enkelsidigt hårt papper som kändes
som sandpapper är inte så skönt när man har känsliga slemhinnor.
Så vi köpte ett storpack med Lambi för att det skulle kännas lite som hemma.
Men det komiska i kråksången var, att vi tog med hela säcken med papper
VARJE gång vi pendlade fram och åter till JK.
När man får cellgifter så är man konstant kissnödig och går på toa en gång i
halvtimmen dygnet runt...så man sover inte så bra....
Folk undrade naturligtvis varför vi har en massa topapper med oss....
Då kändes det fullt naturligt och inte tänkte vi på att man kan ha dom i
bilen och ta med kanske en eller två varje gång...
När man är inne i en bubbla av extrem stress och förtvivlan så gör man
väldigt konstiga saker ibland, ingen stor grej, men jag skrattar åt det idag.
Vi ville ju att Madde skulle ha det bästa vad gällde, mat, dryck, omtanke,
kärlek...och Lambi toapapper...
Så ett tips för er som får cellgifter och har känsliga slemhinnor...
ta med en rulle Lambi i handväskan..
...för det mjuka pappret tillhandahåller inte sjukhusen i Sverige.
Ska inte glömma det själv bara vid behandlingarna....
....och nej...jag är inte sponsrad av Lambi...och att blogga om kvalitet
på toapapper kan tyckas som en välfärdsparentes....men vi kan välja.
Haha du är så himla skön:D Så roligt när du delar med dig av små upplevelser med Madde, saknar hennes blogg och all positiv energi!
skriven