"Strålande" Valborg......

Sitter nu och väntar på att färdtaxin ska ta mig ner till Göteborg för min
första strålbehandling av tio. Förra veckan gjorde jag förberedelserna
och det gick så smidigt och bra att jag blev förvånad. De har förbättrat
processerna kring hur man ligger fixerad vid britsen och det var ju en
positiv överraskning att man bara behöver lägga sig ner på rygg och
lägga armarna bakåt på en ställning. Sedan ritar de några kryss på
kroppen där strålningen ska riktas.
 
Nu blir det tufft ännu ett tag, men det känns skönt att vara igång efter en
mycket lång väntan. För lång!
 
Hur har jag mått då?
 
Tja, ärligt talat så har jag varit jättedålig. Dotter har varit här och även mina
bröder och svägerska förgyllde tillvaron förra helgen då vi hade jättemysigt
hemma i stan.Familjen betyder mycket när allt ställs på sin spets och vi har
verkligen fått umgås och rå om varandra.
 
Jag sover inte många timmar per natt och det har med kortisonet att göra
som jag tar i höga doser. Fötterna á la elefantfot, ansiktet, magen och benen
har svullnat upp. Jag går dåligt och väldigt, väldigt sakta, men jag rör mig och
gör saker hela tiden ändå. Annars skulle jag förfalla fullständigt. Musklerna
förtvinar väldigt fort med kortisonet, men  alternativet är ju värre, att inte kunna
andas, så bara att slicka i sig.
 
I lördags åkte vi åter till stugan då det ju var helt fantastiskt väder i flera
dagar och då gör det ingenting att vakna 05,15 varje dag. Jag har fått
en rutin på det nu sedan i påskas och jag har det faktiskt riktigt mysigt
för mig själv på morgontimmarnas guldstunder.
 
Jag stiger upp direkt, äter frulle, läser tidningen och virkar någon timma och
vid 8 tiden gör jag gröt öppnar dörren och njuter av vårsolen.
 
I stugan har jag samma rutiner men sitter då här i soffan ute på inglasade altanen.
I lördags hade vi även lyxen att bli bjudna på grillning av bonusdotter, så
jag kände mig lyxigt lat som inte behövde göra någonting. På kvällen kom
vänner på cykel och vi invigde vår stugsäsong med Anna o Tomas.
Är så lyckligt lottad med så fina vänner i Sikhall.
Blommor är ett måste i mitt liv, annars mår jag inte bra. Pysslar och plockar med de jag har.
Dessa har stått i snart två veckor. Med lite kärlek kan man ha snittisar länge.
 
Jag är rätt duktig på att fika också.......
 
Söndag morgon vaknade jag 04,00 i stugans lillstuga. När jag gick in i storstugan kände jag
en lyckokänsla. På med kläder direkt, ta med kameran och gå ner till sjön!
 
Sagt och gjort. Promenerade i tystnaden och ju längre ner mot sjön jag kom desto mer
öronbedövande kakafoni hörde jag från allsköns fågelsång. Helt magiskt!
Här är badbryggan rakt nedanför vår stuga. ca 300 m ifrån. På andra sidan ligger den
festlokal en gul byggnad där vi hade bröllopsfesten förra året.
 
 
Sedan gick jag in i några trädgårdar i väntan på sommarens gäster, lite ödesmättat sådär.
 
Övervintrade mjölkkannor....
I väntan på.....
Utedassbesökare...t om toapappret är kvar sen i fjol som om tiden
stått stilla 8 månader......
Fint utedasslock tycker jag nog.....hela utedasset är jättefint.
 
Ja, sådan går jag omkring och upptäcker Arla morgonstund.
Och jag ÄLSKAR DET!
 
Måndag morgon åkte jag till gårdsbageriet och köpte frulle och
fika. Man lägger en peng i en låda och tar med sig sitt bröd hem.
Funkar hur bra som helst.
Photo: Charmen med landet, man åker till gårdsbageriet, lägger pengar i en låda o färskt bröd o bullar med hem. Nu fikadags.
 
Och så har jag virkat....och virkat...
 
Photo: Då var bikinitoppen klar för leverans till dotter Christine Deckert. Kul projekt var det men fick riva upp rätt många gånger då jag gjorde på frihand. Till slut fick jag till ett om jag får säga det själv.....
En bikinitop blev klar till dotter. Jättekul projekt. Hittade inspiration från en mycket
trevlig pysselblogg som heter http://bautawitch.se/ Där finns många DIY tips för den
som gillar att virka.
 
Dagarna flyter samman i en rad olika händelser och min tillvaro är i mångt och
mycket i mitt eget sällskap på dagarna och jag älskar att umgås med mig själv!
Jag får så mycket gjort då när jag har så mycket inspiration och lust att skapa.
Pysslar en del hemma med olika saker. Är en riktig hemmagris. På helgerna
är vi på landet så jag har det bästa av både staden och landet.
 
Igår var det ju så fantastiskt väder igen så jag satt hela förmiddagen på
frukostbalkongen och njöt av solen, värmen, virkning och plättar med bär
och glass.
Det går ingen akut nöd på mig, jag mår bra mentalt, men huvudet är inte
riktigt med. Kan inte riktigt koncentrera mig på saker i längre stunder och det är klart
att man påverkas i själen även om jag ändå mår bra mentalt. Men kroppen är kass,
och det påverkar humöret att inte orka vara så där tjoflöjt glad som man skulle vilja.
Det blir många vilostunder i soffa och i säng på dagarna, men vaknar man
05-tiden så är det ju ganska naturligt. Vid 21-tiden är jag utmattat trött och vill sova,
men det går inte alltid, så jag får lägga mig att vila så gott det går.
 
Jag gör varje dag till små guldkorn för min egen skull. Det är inte svårt alls när
vädret är så inbjudande och att jag har en hobby som jag älskar. Livet är inte
bara en sträcka av tid, den måste fyllas med saker som vi mår bra av i stort
och smått. När det stora är ur räckhåll blir det lilla så mycket större och så
oerhört mycket viktigare. Jag är ganska bra på att leva just i detta nu.
Att ha vackra saker omkring mig, vackra färger och god mat gör min vardag
till en guldkantad tillvaro.
 
Sitter och virkar i väntan på att åka på strålning i Göteborg. Dessa blommor vet inte vad de ska bli än, men det lutar åt cykelsadelskydd...kanske...Trevlig Valborg alla virkvänner!
Igår började jag med afrikanska blommor. Får se vad de vill bli. Mina saker brukar
själva säga till vad de vill bli, så dessa får bida sin tid en stund.
 
Och snart hämtar taxi mig där jag ska sitta och må gott i en timma mot Göteborg
och strålning. Må gott genom att använda tiden till att....virka förstås. Så väl
hemma har de vuxit till sig till en ansenlig hög. Kanske kan hända att det blir ett
cykelsadelskydd, men vi får se.....
 
Sist men inte minst. Vi hade dotters katt som sällskap några veckor. Nu har hon åkt
hem, men ajabajja vad hon gillade smöret i byttan. Skrattade gott faktiskt och skrapade ner
det smör hon slickat på. Men tror ni att hon ville äta det jag lagt på hennes tallrik?
Nä, just det, roligare att vara på bordet med "mormor"...hihi...
 
 Önskar alla en glad Valborg!
 

I väntans tider.....

Hur känns det när man går i ett mentalt vakum och bara väntar på att saker ska
hända? Tumörerna i lungorna växer för var dag och strålningsenheten i
Göteborg sitter med mängder av prio 1, prio2, prio3 remisser som ska fördelas
även till strålningen i Borås.
 
Och för att man inte ska bli galen av oro, så lever man lite som vanligt. Jag tar
mig för att göra saker för att skingra tankarna så gott det går. Jag lägger in en
mental växel som säger att det jag inte kan göra något åt måste jag släppa och
göra andra saker som får mig att må bra just i denna nu. För om jag lägger ner
en massa tid på at oroa mig så har jag ju slängt bort värdefull tid och det har vi
inte råd med!
 
Jag har fått ganska specifika morgonrutiner och är även aktiv på dagarna tack
vare kortisonet som gör mig manisk. Men hellre det och att kunna andas än
att ligga i en soffa och flåsa. Fötterna är skruttiga och svullna som elefantfötter
p ga kortisonbiverkan, magen svullen, och jag går med snigelsteg, men jag
väljer att strunta i det och köra på. Vilar på eftermiddagarna med högt läge
med fötterna, med en bok eller virkning på balkongen i solen.
 
Vaknar oftast kring 05,30, stiger upp och gör gott kaffe och en macka, lyssnar
på P1, läser tidningen och virkar ett par timmar. Det är absolut den bästa tiden
på hela dagen att se morgonsolen lysa genom köksfönstret.
 
Igår fick jag en virkmani och kunde inte sluta. Jag virkade dessa söta glasunderlägg
och jag kunde inte sluta så det blev 10 st på raken. Jättesöta att ha på sommarbordet.
Mönstret hittade jag gratis hos http://mestvirkat.blogspot.se/2012/08/diy-virkade-glasunderlagg.html
 
 
Jag gillar att göra snabba saker mest för att ja inte ska tröttna. Gör sällan många likadana saker.
 
I förrgår fick jag ett annat ryck. Här skulle putsas fönster och vad jag höll på. Fokus låg¨på
vardagsrumsfönstren och 14 sidor fick sig en omgång, men det tog hela dan. Efteråt svor jag
åt mig själv för när solen lös in på kvällen så var fönstren alldeles randiga! Min man får ta dom
igen, vet inte hur proffsen gör?????? Använde lite diskmedel som man ska men antagligen var
det helt fel skrapa jag använde. Förr putsade jag tom med tidningspapper men det tålamodet
har jag inte längre. Nåväl, de är rena i alla fall om än med lite ränder.
 
När fönstren var klara så gjorde jag matbordet fint med vit duk och fina vårblommor som
jag stack lite huller om buller i vinglas. Jättefint tycker jag själv.
 
Min dotter är ännu hemma och vi har det så mysigt med middagar tillsammans på kvällarna och
sällskap på dagarna. Igår fick jag dessutom två stora måsten gjorda. Bytte till sommardäck på
bilen, sprillans nya tvingades jag att köpa för de var nedslitna. Tur det finns verkstäder som sköter
sådant. Därefter blåste jag direkt till drop-in besiktningen som jag inte orkat ta itu med. Och
till min glädje gick bilen igenom besiktningen.
 
Jag är bra på att belöna mig själv och jag kunde inte låta bli att köpa två fina
Mårbackor att ha i köket också, och några andra rosa blommor också.
 
Strålningen då, när kommer den?
Då har jag fått besked om strålning som blir i Göteborg.
På fredag, imorgon kl. 13,00 ska vi gjuta formen och förbereda för behandling.
Själva behandlingarna startar 30 maj som pågår 10 dagar med uppehåll för röda
dagar vilket gör att jag är klar 15 maj. Mycket åka av blir det men ska nog sova
över någon dag emellan i Göteborg hos vänner så jag slipper patienthotellet.
Skönt att det äntligen är på G! Det blev inte Borås som jag trodde för Gbg var
det snabbaste stället att få behandling på. Så jag tackar för det.
 
Tills dess fortsätter jag med kortison i höga doser, fortsätter att vara manisk,
gör allt det man ska för att fylla dagarna med liv.
 
Så dagen ska jag ägna åt mera organiserande hemma och ta en tur med dotter
till en väninna på landet och käka lunch. Och ikväll kommer käre bror från
Stockholm och ska sova över ett par dagar.
 
Och så blir det nog ett litet virkprojekt idag också, får se vad det blir.....

Up in the sky.....

Man kan leva sitt liv på så många olika vis, det vet vi bara genom att titta på
hur vi lever i våra egna familjer. Alla har olika liv, med olika förutsättningar att
göra, uppleva, tänka och handla.
 
Vår familj är inget undantag och vi lever totalt olika liv men det är lika viktigt
för oss alla med livskvalitet både i vardag och helg. Vad den livskvaliteten
innebär för oss är ju så intressant, för det är olika, men det som förenar oss
alla tror jag handlar om en enda enkel sak. Att få vara tillsammans, uppleva
tillsammans, upptäckta tillsammans, glädjas tillsammans. Dela glädje och sorg.
 
Påskhelgen har varit en gemenskapens tid för oss allra flesta. En sådan helg
vi haft med sol, värme, hopp, grönska, grillar som tänds och utemöbler som
ställs ut. Livet återvänder och även om jag har det tufft med andningen så har
jag också pausat från sjukdom och gått all in denna helg. Kortisonet har hjälpt
mig att andas och t om gjort mig manisk. Jag har vaknat 05,15 varje morgon
satt på en kopp kaffe, gomacka och suttit i köket då morgonsolen strålar in,
virkat och njutit av tystnaden.
 
Igår morse virkade jag en liten miniponcho till systerdotters leksaker att ha hos moster.
Det här är livskvalitet för mig, morgonstunden är guld. Är inte morgonmänniska i vanliga fall,
men jag hoppas att jag kommer att bli mer och mer. Det är fantastiskt!
 
Lördag 19 april
Det är märkligt livet, för när vi tar det för givet är ingenting riktigt, riktigt ultimat, vi jagar
helt fel saker på ett osunt sätt. Men när vi inte längre kan jaga utan får finna oss i acceptans
för en ny situation, då känns livet som störst och lyckligast. När man inte längre har något
att förlora föds sann glädje och kärlek till livet. Det som är just HÄR och NU!
 
Så hände något riktigt roligt! Min bror kom från Kalmar med sportplanet till Trollis för att
ta med mig, dotter och min man på en flygtur över nejderna.
 
OJ vad kul det vaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaar!!!!
Han har flugit i många herrans år och de flesta i familjen har åkt med honom utom jag,
visst har jag haft chansen men förr var jag flygrädd och ville absolut inte sätta mig i en
liten låda med min bror. Ja jättefjantigt nu så här efteråt med tanke på att han är en
fantastisk pilot.
En liten söt Cessna som rymmer fyra personer.
 
Detta, att få flyga, att sitta framme, hålla i spakarna, få uppleva tillsammans,
det är livet på hög nivå!
 
Vi flög över Sikhall där vi har vår stuga och så såg vi vår festplats nere till höger
vid bryggorna där vi hade vår bröllopsfest förra sommaren.
 
Sedan släppte vi av dotter och make och flög upp själva igen. Jag fick testa spakarna och det blev
lite rallykörning uppe i luften. Jättekul! Min bror ville visa lite olika landningar så vi landade först
med lite mera fart och det var så lätt att både lyfta och landa, som en liten fjäder bara.
Andra landningen gjorde han som nödlandningsträning och det var spännande. Han stängde av
motorn så att bara propellern var igång och så gled vi ner på landningsbanan, snyggt och fint
och väldigt mjukt. Alla piloter tränar på nödlandningar så det var intressant att få vara med om det.
Ett litet plan kan ju landa nästan var som helst där det är lite plan mark, gräs eller äng. En tränad
pilot är en säker pilot och jag har 100% tillit till in käre bror.
 
Och så landade vi mjukt och fint efter en fantastisk flygtur i makalöst väder. Efteråt fikade vi och
pratade om vår gemensamma upplevelse. Och så flög brollan tillbaka till Kalmar.
Tack käre storebror för en stor dag att minnas, den bär jag med mig i hjärtat!
 
Söndag 20 April
Efter en sådan maxad dag så kändes det bara bra att göra lite hemmanytta. Så maken och jag
delade upp oss. Han åkte till stugan för att röja ut och börja renovera och jag ville stanna i stan
för att göra vår på loftgång och balkonger. Dotter är ju hemma och är till stor hjälp då jag inte
orkar varken lyfta, bära eller städa. men skam den som ger sig.....
 
Jag ville känna mig kapabel så vi åkte och köpte blommor till loftgång och möbler till balkongerna.
 Trädgård
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det blev dessa möbler där bord och två stolar hamnade på baksidan och
två stolar på lilla balkongen fram. Något otympliga att frakta i bil dock, så
jag ringde min lillebror Juha som kom som ett skott med lastbilen och körde
hem hela paketet. Dotter skruvade ihop bordet. Tur man har stor snäll familj!
Och en plastmatta i favoritfärgen grönblå under möblerna ramade in balkongen.
Allt köpt på Rusta och möblerna är rejäla.
Nu är det bara blomsteroasen som fattas och den får vi vänta  på lite till men en liten grupp
med rosmarin, salvia och violer fick pryda loftgången tills vidare.
 
Men vad vi grejade och fejade. Jag har ju inte riktigt orkat ta tag i saker hemma och denna
helg har vi verkligen fått ordning hemma. Eftersom jag är lite manisk av kortisonet så
har jag passat på när anfallet varar. Jag tog ut alla textilier, vädrade, dammade, plockade
undan allt pryttel som ligger framme över allt, organiserade, var sak på sin plats.
 
Jag har börjat om helt enkelt, bort med gammalt, tömt, in med vårigt, så lite som möjligt
framme, rensa, rensa. Rensingen fortsätter och om jag orkar så ska jag stå på
gågatan i Trollhättan på lördag och sälja loppispryttlar som jag samlat ihop ett tag.
 
Jag har märkt att när man har kaos i hjärnan så behöver man yttre ordning. Och jag är
inte minimalistens drottning i vanliga fall, men nu när allt är åtskruvat i mitt liv behöver
jag total ordning för att känna mig lugnare. Man kanske kan förklara det psykologiskt.
Jag kan göra något åt yttre ting som saker som går att flytta på, slänga, rensa ut, men
det jag har i kroppen kan jag omöjligt flytta på med egen tankekraft eller fysisk styrka.
Jag har KONTROLL över NÅGONTING, så det kan vara en slags projicering och vad
gör det när jag får så mycket att hända hemma. Total vinst kan man säga.
 
Söndagen bjöd även på umgänge med väninnan Anita, hon bjöd på lunch och vi hade
kvalitetstid tillsammans, bästa väninnorna och dotter i hennes fina  trädgård med
god mat och prat om livet, djupt, lättsamt, skratt, och allvar i en salig blandning.
 
Kvällen avslutades sedan i solnedgången på balkongen med virkning i stilla ro,
nöjd, tillfreds med att jag har förmågan att resa mig varje gång, att viljan finns,
att jag har förmågan att se det ljusa i tillvaron, att kraften är så stark att vilja
vara som alla andra och att ibland även klara det.
 
 
Dotter lagade en fantastisk soppa till kvällsmat och jag var så trött
så jag inte en orkade äta klart, somnade utmattad 20,30.
Vaknade dock kl. 22,30 av hunger och åt upp den goda soppan
och somnade gott igen.
 
Gårdagen blev samma procedur, vaknade 05,15 som vanligt
njöt av morgonen och när dotter vaknat åkte vi till stugan med
mat och fika till make och hans son som var där med lilla
barnbarnet 2,5 månad. Min mor och far blåste ut också så vi
fick några timmars gemensam fikastund  allihop. Vi hade en
jättemysig dag i strålande sol, promenad till väninnan Ammie
som bor intill och prat i kvadrat som bara väninnor kan.
 
 
Idag är det vardag igen och jag har ringt strålningen i Borås
för att få ett snabbt omhändertagande. Remissen ligger nu i
Göteborg för bedömning. Det kan bli Gbg också, bara det händer
fort. Tiden är viktigare än var jag får strålningen. Så nu väntar
jag på samtal under dagen om tider och action.
 
Och medan jag väntar så passar jag på att utnyttja min kortisonmani.
Idag ska fönster putsas i vardagsrummet som är dagens mission.
 
Och så ska jag och dotter till stan för att köpa fina nya sneakers.
 
 
Och till slut vill jag sända alla kärleksfullaste tankar till min syster som häromdagen
förlorade sin hund Rassy, en tollare som blev 11 år gammal. Han har varit vår skatt i
familjen, en fin vän och han har haft ett fantastiskt bra liv. Han hade cancer i magen och
det gick väldigt fort, inget stort lidande, bara några dagar från besked tills han dog.
Han somnade in fint på Blå Stjärnan i Göteborg. Han finns för alltid i våra hjärtan.
 
 
Ta hand om varandra därute!
 
Tisdagskramar till er!
 
 
 
 
 
 

Snaran har dragits åt!.....

Jag har inte orkat skriva på ett tag för det har hänt så mycket som jag inte riktigt
har orkat ta in mer än ett andetag åt gången.
 
När vi kom hem från Jordanien försämrades mitt läge markant. Min andning har
varit sviktande med hosta och andfåddhet i släptåg och vi har nu fått reda på
hur det ligger till. Redan Den 27 februari gjorde vi en datortomografi med kontrast
för att se varför jag hostade och kände mig ansträngd. Då trodde vi på eventuellt
vätska i lungorna och jag fick vätskedrivande medel och ventolin för att kunna resa.
 
Vid hemkomsten efter magsjukor och uppskjutna PET-CTn fick jag den nya medicinen
T-DM1 den 10 april. I PET-CTn såg vi tydligt en tillväxt av tumörer mellan luftrören
och lungorna.
Bifogar en Illustration på hur det kan se ut. De tumörer jag har fått sitter i
lymfknotor på båda sidor om luftrören där de delar sig. Alltså mellan lungorna
och löftrören. Jag har inte tumörer inne i lungorna. Metastaserna irriterar så till
den milda grad att jag hostar som om jag skulle få upp lungor och allt. Orken
är totalt borta och jag orkar gå små korta steg, sitta, ligga, göra minsta möjliga
för att inte anstränga andningen.
 
Till slut gick det inte längre och jag fick sådan andnöd och hosta så vi fick åka in
akut på NÄL. Måndag 14 april kl 13,30 körde min far upp mig till akuten på NÄL i
Trollhättan. Jag förklarade läget efter att min onkolog bett mig åka upp för att
få en akut röntgen, även denna gång datortomografi för att kunna jämföra med
bilderna från 27 februari. Det är viktigt att kunna mäta tumörerna och då är det
bra om man använder sig av samma typ av röntgen, annars är det svårt att
jämföra exakt. PET-CTn får jag var 3e månad för att se hur starkt tumörerna lyser.
Ja, det är mycket tekniskt kring allt som har med cancer at göra, men man lär
sig en hel del på vägen.
 
Nåväl, vad hände sedan? Jo, jag fick en bädd att ligga i och väntan började.
Jag låg på britsen i flera timmar mellan 13,30-16 tiden. 17,07 rullade de in mig
på röntgen, sprutade in kontrast som flushade in i kroppen med hastig fart och
det kändes som bli genomspolad med värmepistol. Inte skönt men jag har vant mig.
Själva röntgengenomlysningen tog 15 sekunder. Blev körd i britsen till akutens vita
kala lilla rum och fortsatt väntan på svar. Jag ringde min väninna Anita och bad henne
komma efter jobbet, hon jobbar på sjukhuset och vi skulle träffas på kvällen egentligen.
 
Det var tur att hon kom ner för när svaret kom från akutläkaren så bröt jag ihop.
Han meddelade att tumörerna har vuxit en del från förra röntgenbilderna och att jag
måste läggas in. NU! "Vi ringer avd.3 i Uddevalla så du får komma ikväll." "Det är
också bra om du tar kontakt med Palliativa enheten i Uddevalla där de kan hjälpa
dig snabbare så du slipper vänta så här länge på akuten". "De har stora möjligheter
som ingen annan avdelning har". Jag om någon är medveten om det....Då var kl. 19-tiden.
 
Slaget kom som en kanonkula i magen. Palliativa, där uppe, avd.14. Där har jag inte
varit sedan min dotter åkte hem därifrån och dog. Men jag vet att de är fantastiska!
 
Vid 21-tiden hade jag varit hemma, hämtat kläder och nödvändigheter och min goa
väninna Anita slängde ihop mat till mig som jag kunde äta i bilen medan hon körde
oss till Uddevalla. Min man kom snart efter.
 
Jag blev inneliggande 14-16 april. Jag får nu höga doser med kortison varje dag för
att kunna andas ordentligt. Jag hade möten med Palliativa, min onkolog och ett
åtgärdspaket kom till slut som dock inte är verkställt ännu.
 
Nu kan jag ringa direkt till Palliativa enheten när jag behöver akut hjälp. Tack för det!
Min onkolog remitterade mig till Borås för akut strålning i ca 14 dagar. Nu är det påsk,
men direkt efter helgerna hoppas jag att de ringer så jag kan starta redan nästa vecka.
Det blir en tuff resa att göra mentalt, då de strålar i ett känsligt område där både luft och
mat ska passera. Vi får se vart det bär, men jag har inget val. Vi hinner inte vänta på
att T-DM1 ska börja verka och strålning har tagit bra på mig förut. Jag blev strålad
2010 mot det bortoperarade bröstet och 2012 mot nyckelbenet där den stora tumör
kulan satt. Den finns inte idag. Så jag tror på strålning.
 
Jag kommer att bo på patienthotellet på sjukhuset i Borås vilket är ett väldigt fint sådant.
Så jag åker hellre lite längre för att få bra vistelse när jag ska vara där så länge. Det är
även ett BB-hotell för nyförlösta familjer, så livet samlas där i olika skepnader.
 
Älskade dotter kom hem också i onsdags och ska vara hemma ett tag. Vi skulle ha åkt
till Palma, Mallorca den 24e en vecka på mor & dotter resa men den resan fick ställas in.
Det går nya flyg. Huvudsaken är att vi får vara tillsammans.
 
Då jag äter kortison andas jag lite lättare men sover inte så länge på natten, men vilar
desto mer på dagen. Hela gårdagen låg jag antingen i säng eller soffa. Orkade bara
andas, orkar inte ens läsa, virka eller göra något alls. Ok, jag lagade lite mat och hängde
lite tvätt på ren trots för att se om jag klarade det, och insåg att hostan och orkeslösheten
vann. DET är frustrerande och hoppet känns väldigt långt borta. Min man och dotter får
göra allt nu.
 
 
Det var en massa rak fakta och pragmatik, men hur mår jag i själen då?
Handen på hjärtat...inte så bra alls faktiskt. Världen har plötsligt krympt
i mitt inre. Jag orkar inte prata med fler än nödvändigt så de som behöver
ha regelbunden info får det via FB och jag meddelar mig via maken,
dotter och någon enstaka vän eller familjemedlem, inte mer.
 
Jag har fullt upp med mina egna existensiella tankar och bearbetning.
Tumskruven har dragits åt och den kom hastigt. Nu är det överlevnad
på schemat för mig dygnet runt. Jag har ingen ångest men en kroppslig
oro och själslig smärta. Hur ska det gå med mig? Det är illa, det kan vi
inte ljuga oss ifrån. Men jag ska inte dö än. Det finns saker att göra,
och så länge det finns medel att ta till så finns det hopp.
 
Tankar mal kring praktiska saker jag inte hunnit göra, som jag skjutit
upp, saker jag vill göra med nära och kära, men hinner man någonsin
göra allt man vill ha gjort? Nä, det får bli så bra det går ändå.
 
Det största nederlaget för mig har nog varit att jag inte orkat vara kreativ,
att inte ORKA NÅGONTING kan ta ner den mest positiva själ.
Jag ler med munnen men är ledsen i hjärtat. Så kan jag nog beskriva min
sinnesstämning just nu och det får vara så, jag har rätt att var LEDSEN!
 
 
I sin sjukdom är man ensam, ingen kan nå ända in, för det händer så
mycket som jag inte kan förklara för någon. Men jag bearbetar mitt
på det sätt man gör i min situation, i mina tankar, själ och hjärta.
Det hör till och det är inte farligt, bara en naturlig del i livet, när det är
som skörast.
 
 
Visst, jag är ynklig nu, men ur den djupaste smärta föds även ljus
någonstans, så jag ska se att det kommer många ljusa dagar.
 
 
Jag får ha TILLIT till att änglarna och Madde blåser änglakraft på mig
från himlen, och att läkarna gör allt de kan för att stråla bort cancernördarna.
 
Jag får ha stort TÅLAMOD att vänta in bättre tider.
 
Jag känner enorm TACKSAMHET till alla som finns runt mig och jag vet
att ni är många. Ingen nämnd, ingen glömd.
 
Ni bär mig fram och ger mig kraft, var och en på sitt sätt.
 
Nu ska jag vila igen, vaknade 05,15 så en liten nap blir skönt.
Det regnar idag igen, himlen gråter med mig även idag,
men imorgon ska det bli SOL och då ska jag upp i luften för
att åka en flygtur med käre storebror :-)
 
Floral Wreath Crowned Easter Eggs DIY - Flax & Twine
Och sist men inte minst.... GLAD PÅSK!
 
Easter Flowers

Det knackade på dörren....

Blev så glad när det kom ett blombud som hade med sig en så vacker stor
tulpanbukett med ranunkel och påskris. Så vackra!
 
 
Tack så hjärtligt kära Kia för att du räddade min dag. Satt i soffan och hade
ganska tråkigt, kände ingen lust att göra något då orken är sisådär.
 
 
Så jag tog mig i kragen och röjde bort alla gamla fula blommor i köket, tog fram
lite påskpyssel och vips mådde jag mycket nättre.
 
Får se hur många minuter fjädrarna kommer att ligga i skålen innan
katten hittar lite nya leksaker. Lånar dotters katt ett tag och det känns
jättebra att ha lite sällskap hemma.
 
Har man inte mage att slänga rosor som hänger så kan jag tipsa om att
klippa av dom och lägga i en skål med varmt vatten, så klarar de sig några
dagar till.
 
Tack snälla fina Kia för att du lyfte upp mig ur soffan med dessa vita
blommor. Jag älskar vitt och grönt och ranunkel.
 
Kram!

Då var det roliga över...nu hard fact och tumörstatus...

Om ni vill börja med ett roligare inlägg än detta så kan ni börja med ett resereportage
längre ner från Jordanien....
Vi klarade oss från magsjuka hela vår tid i Aqaba där vi var i två veckor. När vi landade på
Arlanda den 22 mars mådde jag ännu bra och på söndagen åt vi brunch på Mornington
hotell på Östermalm med vänner och syster. Jättegod brunch men kaffe och juice ingick
inte i brunchen och det tycker jag var dumsnålt av Mornington att ta extra för vanligt kaffe
och juice som man tappar från kran som ingår i vilken frulle som helst. Nåväl, jag mådde
bra hela vägen hem från Stockholm men på måndag morgon....då körde det igång rejält.
Kräksjukan kom när jag landat hemma, det kom från båda ändar och jag spydde så jag
hade värk i bröstet efteråt. Jag vet inte om det var söndagsbrunchen som var orsaken
eller en försenad reaktion från semestern. Skulle ju haft behandling när jag kom hem
OCH PET-CT men båda fick skjutas upp. Det tog mig ända till torsd-fredag att bli någorlunda
människa igen.
 
I mer än en månads tid har jag även haft en besvärande hosta som tyvärr inte blivit bättre,
snarare tvärtom. Under semestern tog jag Ventolin och vätskedrivande Furix för vi trodde
att det kunde vara vätska i lungorna. Jag var på röntgen före resan och fick till svar att det
skulle kunna vara vätska, men säkra var de inte. Jag orkade hjälpligt göra allt vi ändå
upplevde i Jordanien och det är jag så tacksam över.
 
Jag hostar av minsta lilla ansträngning, även när jag pratat en stund kommer hostattackerna.
Blir även andfådd av att gå några meter eller om jag gjort något hemma som att hänga tvätt.
Blogga och skriva på datorn går bra så länge jag sitter ner och är tyst. Att sitta och ligga har
jag blivit väldigt bra på. Skittråkigt rent ut sagt, och maken får göra det mesta hushållsgörat
hemma.
 
Måndagen efter kräkattacken fick jag en ny tid i Gbg för PET-CT. Det gick bra och jag hade
med mig min väninna Monica L. Efter sjukhusbesök behöver man belöna sig och vi åkte
till Haga för att äta och fika på Café Kringlan. Jag var fastande sedan tidig morgon och
kl 16 fick magen belöningen. God mat och mysfika i charmig miljö är alltid en bonus.
 
På onsdagen förra veckan, alltså 2 april kom så resultatet och jag, maken och min dotter
träffade min onkolog i Uddevalla. Resultatet från PET Ctn var inte upplyftande.
 
Jag ska vara rak, precis som min läkare var. Det positiva: Tumörerna i buken har minskat
i aktivitet och det är bra att medicinerna gett effekt där. För övrigt så har sjukdomen fått
en negativ utveckling. Det jag trodde var vätska i lungorna visade sig vara tumörer i nära
anslutning till luftrören och lungor. Därför har jag rethosta och andfåddhet. Utöver det så
har jag en ny liten spridning till skelettet i någon kota i nacken. Ett hårt slag för mig, då jag
ville tro något annat. Ett tungt besked och jag är oerhört ledsen och sänkt av detta.
Sist ska man klämma in något positivt och det är verkligen positivt.
 
Jag kommer att vara den andra i vårt område som får den nyaste OCH oerhört potenta
medicinen T-DM1. 10 april startar behandlingen. 
Nu har vi hunnit landa i nya förutsättningar och jag har fått kavla upp ärmarna och spotta
i nävarna för att klara även detta. Orken har försämrats markant i och med att tumörerna
satt sig så olyckligt. Har fått reda på att T-DM1 har fått smeknamnet 'Magic bullet' en
dundermedicin som skjuter enbart på cancerceller och lämnar friska celler ifred.
Jag har TUR. Cancervård är ett lotteri och det är sjukt. Jag har TUR som har en onkolog
som forskat fram mediciner för just min typ av BC. Her-2 positiv. Och så är jag jävligt envis,
är påläst och ställer krav. Jag kommer att kämpa tills det kommer ett genombrott på bot,
var så säkra!
 
Vi får tro på Magic och att den ger verkan fort som attan.
Jag får göra det jag klarar av helt enkelt, resten lägger jag åt sidan, men visst är jag
ledsen över att jag fått en så tydlig försämring så att min vardag påverkas negativt.
 
Jag får kraft från vänner och familj och jag ska även försöka leva upp till mina egna ord
som ploppar ur min mun titt som tätt. I ett inlägg på FB sa jag ovanstående kommentar
och underbara Marléne som är flink med fingrarna på datorn hade bara några minuter
senare gjort denna fina citatbild av mina spontana ord. Det värmde gott i hjärteroten!
 
Jag ser hur frisk ut som helst men cancer är en lömsk djävul!
 
Min fina dotter Christine har varit hemma en vecka och vi hade så mysigt tillsammans och det var
extra viktigt att hon var med på läkarmötet för att få samma info som jag och maken.
Man klarar så mycket mer än man tror var möjligt och detta är bara en svacka som ska avhjälpas
med "Magic Bullet". Men tills dess får jag vara glad att jag kan virka och skriva.
Man får dra ner på önskemålen och de inre kraven när möjligheten att utföra dom  är ur räckhåll,
och jag är så innerligt tacksam att jag inte visste detta under vår bröllopsresa. Alltid något.
Titta uppåt, knopparna brister...titta framåt, det blir bättre så jag får ha lite tålamod.
 
Tack och lov är jag inte deprimerad, men väldigt ledsen inombords.
Två dagar kvar till....."MAGIC BULLET"
 
 

Ett virkprojekt jag skapade i Jordanien.....

När vi packade inför vår resa till Aqaba som jag skrivit om i mitt förra inlägg så samlade jag ihop
alla vackra garner jag hade i en påse, lite tyger, virknål och ett sykit. man vet aldrig när andan
faller på och sitter man under ett parasoll, ja då kommer inspirationen per automatik.
 
Jag köpte många olika Tildagarner i en butik men ville egentligen ha Catania men det fanns inte,
och jag hann inte beställa av http://bautawitch.se/ innan vi åkte. Jag får göra slut på dessa nu innan
jag handlar på mig mera. Tilda är rätt OK att virka med så jag är ändå nöjd.
 
Några stuvbitar fick följa med för att jag skulle ha möjlighet att få fler infall.
 
Jag blev så inspirerad av alla vackra mönster som fanns på kamelsadlarna så det fick bli mycket färg.
 
 
Insidan fodrade jag för hand med stuvtyget.
En liten sminkväska att ha i handväskan.
Eftersom jag inte hade knappar med mig så virkade jag en. Grunden är en prästkrage som jag
virkat ganska hårt och dekorerat i olika färger. Den blev ganska hård så det funkar som knapp.
 
Min dotter var hemma förra veckan och hon tyckte den var så fin så då var det ju helt självklart
att den fick flytta in i hennes handväska.
 
Det var ett kul projekt, jag kanske gör flera, men just nu håller jag på med ett enfärgat projekt
som är lite krångligt men roligt. Visar resultatet när det är klart.
 
 

Tittut...nu kommer reseskildringen från Aqaba, Jordanien

Efter mer än en månads bloggpaus är jag nu tillbaka igen. Vi har som bekant varit
på bröllopsresa och vi valde ett något annorlunda resmål. Vi valde att åka till Aqaba
som ligger i Jordanien vid Röda havet bara några km från Eilat i Israel. Många vet inte
ens var det ligger så jag ska var lite pedagogisk med karta och allt. Apollo har resor dit
numera och vi fick rekommendationer att det var ett lugnt ställe att åka till eftersom
Egypten är så oroligt. En fantastisk bröllopsresa som blev precis så bra som vi önskat.
Jag vågar inte resa så långt bort så detta blev ett bra resmål 5,5 tim hemifrån.
 
Vi flög Stockholm-Aqaba direkt och landade på en liten flygplats mitt i öknen en kvart från
hotellet. Vi valde att bo på Kempinski som är ett fantastiskt 5 stjärnigt hotell. Vi välkomnades
med fuktiga handdukar doftandes av cocos och en härlig alkofri drink som heter "lemonmint".
 
Denna kaka väntade på oss i hotellrummet och det var så gulligt gjort.
 
En enorm lobby med vackra stora blomsterarrangemang överallt. Syns dock inte här.
Rummen är europeiskt ljusa, rymliga och alla rum har utsikt mot havet.
Poolområdet har flera pooler som håller 27 C och en stor bubbel som håller 36 C. Vid stranden går
det alldeles utmärkt att bada och snorkla, men 22C var för kallt för mig badkruka som jag är.
 
Lördagen 8 mars när vi landade var det fint och varmt väder och vi hann både doppa oss och ta en
kvällsprommis i Aqaba som har 120 000 invånare. Vi överraskades totalt av alla vänliga Jordanier som
hälsade på oss på gatorna och hälsade oss välkomna. Även från bilar ropade de "Welcome to Jordan".
Många i olika åldrar, både barn, kvinnor och män stannade oss och ville berätta om Jordanien och var
nyfikna på Sverige och vi tyckte nog det var ganska exotiskt åt båda håll. Så gott som alla kvinnor
bar huvudbonad, men dömde inte mig för att jag bar västerländska kläder. Blus och långbyxor och
tunn jacka var lagom på kvällen då det kunde vara lite kyligt. På dagarna var det mellan 23-30 C
då det inte regnade.
 
En helt normal syn på gatorna i Aqaba, kamelerna låg lite här och var i parkerna också.
 
Bilparkering eller kamelparkering...tja han sitter fint innanför linjerna i alla fall.
 
Ett mycket vänligt folk med stor gästfrihet. En kväll på vår promenad stannade ett par unga killar oss
och frågade om vi ville veta hur de fiskar bläckfisk. De tog fram frigolitlådor och berättade ingående
hur det går till när läckerheterna fångas. Hur goa och trevliga som helst och vi hade fina givande möten
med Aqababorna. Vi var mitt i mellanöstern och det är inte Europa och mycket var annorlunda som
vi inte är vana vid, men intressant. Om man blev bjuden på te så var det av vänlighet och ingen
prackade på oss saker, utan kunde gå i lugn och ro och titta.
 
Andra dagen startade mulet med ett regn som varade hela dagen. Det hade inte regnat så mycket
på många år på en dag, så Aqababorna var lyckliga över regnet och vi fick finna oss i att njuta av
att läsa böcker i en mysig lounge och det gick ingen nöd på oss. Drinken lemonmint kom att bli
vår favorit, och jag kommer definitivt göra den till sommaren.
 
På måndagen bestämde vi oss för att åka med Apollo till den gömda staden Petra, ni vet där man
spelade in Indiana Jones. Jag har aldrig haft som dröm att åka dit, men när vi planerade resan så
såg jag fram emot detta och det var sannerligen en häftig upplevelse!
Här började vi gå mot den gömda staden och ett "hjärtmoln" gav oss lycka på färden.
Den 1,2 km långa sikhen som slingrade sig genom bergen.
Resan till Petra tog 2 timmar upp genom massiva bergsområden av månlandskapsliknande sandstens
bergöken. På 1600 m höjd stannade vi vid en souvenirbutik ute i ingenstans där en underbar gammal
beduin underhöll oss med humor och charm sälja beduinsjalar. De är så goa och glada! Därefter tog
vi oss ner till 900 m och starten av vår vandring ännu längre in mot pudelns kärna Petra.
Vi vandrade från 900-500 m höjd genom en sk sikh som är 1,2 km lång och går genom ett bergsmassiv
som spruckit av jordbävningar, och man känner sig som en liten prick när man vandrar längs den smala
väg som kamelkaravanerna färdades genom 400 före Kristus. Man kunde känna historiens vingslag eka
mellan bergsväggarna och vår engelska guide berättade mycket längs hela vägen. Att gå var grejen
för oss men en del tog häst o vagn eller kamel. Lukten från dessa djur gjorde dock att vi avstod.
 
Och så uppenbarade den sig, Petra och det kändes som när man var barn när man  upplevde
något stort. Ilningar och lyckokänslor rusade genom kroppen och lyckotårar kom. Det var mycket
större än jag kunde förstå. Och denna byggnad var bara början av allt det fantastiska vi fick se
i Petra. Makalöst och kan bara upplevas för att förstå vidden av detta under.
Vi gick längre in i staden och fann hela berg uthuggna med många fasader i rad. Den lilla blå pricken
är min man som vinkar. De högg och karvade uppifrån och ner och man kan bara gissa hur många slavar
som gick åt.
 
Photo
Håligheterna i bergen är gravar som beduinerna högg ut till sig själva så länge de levde.
En del hål var bostäder och en del var gravar. Här bodde som mest 30 000 beduiner och
det var ett stort handelscentrum i många hundra år för hela mellanöstern. Vi kände en
exotisk känsla och tänkte oss in i dofter av myrra och rökelse, beduinmat grillad i sanden
och vackra kaftaner och ett myller av folk från olika länder mitt i köpslåendets konst. Packade
kameler och åsnor över allt och ja historiens vingslag kändes häftigt.
 
Vi gjorde utflykter och varvade med sol och bad när väl solen var framme. Första veckan var
lite blandat, med sandstormar, regn och mulet väder men eftersom vi åkte 2 veckor så gjorde
det absolut ingenting, för värmen kom andra veckan så det räckte och blev över. Turen till
Petra var behaglig och runt 18 C så varmare kan det inte vara, annars orkar man inte.
 
Lata dagar i solsängen med fladdrande sidoskydd mot solen, bokläsning och virkning förstås.
 
Photo: Nu är det badning en gång kvarten, sitta under solsängen i skuggan.....jag njuter, maken badar i röda havet. No complains at all.
Jag simmade flera gånger per dag och det var så skönt, för det var i vattnet jag mådde
som bäst. Kände mig lätt och kunde även andas lättare i vatten av någon anledning.
 
En av de mulna dagarna fick jag en total överraskning som min man och min vän Karin Helmersson
ordnat. Ett studiebesök hos Royal Jordanian Falcons, som är formationsflygare och gör uppvisningar
runt om i världen och i Jordanien. Mycket trevliga flygare som visade oss runt och berättade om
deras yrke och hur det går till. Min vän Karin har varit värd för dessa piloter när de var i Göteborg
förra året.
Här flyger de över ingången till staden Petra. bild lånad från http://www.rjfalcons.com/
 
Det blev ingen formationsflygning men vi fick sitta i ett plan och det var nog så roligt!
 
Vi hade hört att det ska finnas en SOS barnby i Aqaba så vi åkte dit med en gäng bollar, rit och
målargrejer och fick en rundvandring i de 9 husen som rymmer 62 barn med husmammor i
varje hus. Vi pratade med föreståndaren, en trevlig kvinna som berättade om verksamheten och
en manlig lärare som visade oss runt.
Dessa barn har det väldigt bra tack vare alla donationer som kommer från olika håll. Vi
kom när en del barn var i musikrummet och de sjöng så vackert för oss. Jättekul! Nu vet vi
att pengar som doneras till SOS barnbyar verkligen gör nytta och kommer fram. Det värmde
djupt i våra hjärtan. Fina barn och kärleksfulla "mammor" och lärare som gör ett viktigt jobb.
 
18 mars hyrde vi en taxichaufför för en hel eftermiddag och åkte  till Wadi Rum, en unik
klippöken som var magnifikt fantastisk. Väl där satte vi oss på flaket på en Jeep och fick
oss en rundtur runt dessa magiska berg som sticker upp som svampar ur sanden. Nu
hade vi inte de bästa förutsättningar den dagen då det hade blåst sandstormar från Sinai
och det höll i sig i flera dagar. Men vi fick oss en fantastisk eftermiddag och kväll.
 
Här sitter jag och mår bra på flaket på en jeep som sladdar runt i öknen.
 
Maken klättrade upp högt, högt i sanden men jag orkade inte. Det är tungt att klättra i sand.
 
 
I Wadi Rum lever än idag beduiner på ett sätt som man gjort i tusentals år och vi fick en liten
inblick när vi på kvällen blev serverade beduinsk mat som tillagas under sanden på ett camp
som var för turister men maten var jättegod!
 
Här sitter maken med vår privata chaufför och väntar på att komma iväg med Jeeparna.
 
 
Beduiner har långa luftiga kaftaner och sjal på huvudet. De gamla beduinfarbröderna var jättesöta,
och väldigt glada och snälla.
 
Wadi rum var en upplevelse utöver det vanliga. Häftigare än Petra på ett sätt för det var så
storslaget på ett annat sätt men det går inte heller att jämföra.
 
 
Klipporna såg ut som att de runnit ner från himlen och fastnat i en mjuk känsla av bomull.
 
Solnedgången vill ingen missa i Wadi Rum så vi väntade in stunden om än med en hel del dis. När
det är klart färgas allt orange och gult som guld men vädrets makter rår vi inte på men det blev en
vacker upplevelse ändå.
Den sista sträckan tillbaka till campen blev riktigt läskig. Jeepen tappade greppet i sanddynerna
och gled ner på sidan så jag fick slänga mig mot andra sidan av jeepens flak och så fångade jag
det lösa ryggstödet som var på väg ut ur flaket. Föraren lyckades parera jeepen och sedan for vi
med rasande fart ner över en stor sanddyn och jag tyckte det var obehagligt men lite spännande
också.
 
 
I campen träffade vi även ett gäng trevliga amerikaner som vi pratade med under middagen. De var
överraskade att svenskar kunde vara såååå trevliga och de skulle minsann åka till Sverige efter
vårt möte. Mysig kolsvart kväll under stjärnorna och väldigt kallt, så vi bestämde oss för att inte
sova över utan åkte hem till lyxhotellets sköna sängar istället.
 
 
Någon dag senare tog vi en tur med snorklingsbåten som även var en glasbottenbåt där vi fick se ett
stort vrak ligga på botten nära land.Vid röda havet finns bland världens bästa snorkling, så min man
snorklade på och jag satt i båten för att njuta av solen och tittade på alla de tappra som snorklade
från båten. Det blåste rejält och tre holländska gubbar blev upplockade av livvakterna som slängde
sig i havet. Min man fick också kämpa på bra för att komma tillbaka till båten han med. Min kropp
hade inte fixat snorkling i den blåsten och lite för kallt i vattnet. Jag har snorklat i Thailand så jag
fick simhud mellan tårna, så det var gott att bara åka med.
 
Efter turen fick vi god beduinmiddag på stranden vid Berenice beach club, en privatstrand man får betala
inträde för att kunna vistas vid. Trevligt ställe där vi var två gånger.
 
Kempinski har ett fint spa med bästa utsikten och en gråmulen dag fick vi båda en
helt underbar massage. Jag valde hot stone massage som var nytt för mig och
det testar jag gärna igen. Jätteskönt med proffsiga thailändska massöser som kan sin sak.
 
 
Slutet på vår bröllopsresa är nära, så sista kvällen spenderade vi på Mövenpick med god middag
och skön underhållning. En belly dancer blev utkonkurrerad av en liten 4 årig flicka som visste hur man
dansar. Härlig stämning med nästan bara arabiska familjer. Många små barn. Barn som sprang runt,
hade roligt och de dansade till musiken, tom en liten kinesisk flicka på 1.5 år, allas hjärtan smälte.
Familjärt, glatt, supermysigt, orientaliskt, avslappnat och ett hotell som jag gärna testar nästa gång.
Mycket tusen o en natt känsla i allt från möbler till belysning och utsmyckning.
Kempinski är less is more. Mövenpick är more is more. Inte bättre eller sämre bara olika.
Intercontinental ligger intill Kempinski och där var vi en kväll och en dag åt vi god lunch vid deras
strandrestaurang. Mer orientalisk känsla på Intercontinental med belly dancing på kvällarna så det
var bra att se lite olika hotell. Mövenpick hade väldigt vackert tropiskt poolområde också. På
Kempinski var det stilrent och öppet. Alla tre har hög standard, det handlar bara om vilken smak
man har.En perfekt avslutning på vår underbara resa.
 
Vi har haft en resa med tusen och en nattkänsla, lyxigt boende med mat från all världens hörn,
även maten ute på stan gick att äta utan att man blev sjuk, men man får välja med omsorg.
Har nog aldrig haft så bra service på något hotell tidigare som på Kempinski. Mycket personal
både i poolområde, matsal och överallt. Rumsbetjäningen var suverän och perfekt ordning
överallt. Där bodde folk från hela världen och man såg en del arabiska shejker med fruar,
barnfamiljer från ryssland, några skandinaver men mest från arabiska länder.
Vinet är jättedyrt, ölen likaså och san Pellegrino på hotellets restauranger kostade skjortan.
men vatten måste man ju dricka så det var bara att svälja. All vatten och dryck i minibaren var dock
gratis så det jämnar väl ut sig. Jag kan varmt rekommendera Jordanien som resmål, mycket
säkrare än Egypten och vi kände oss trygga hela tiden. Vänligheten var slående. Som i Thailand
men i mellanöstern. Delfinerna då....? Nä, det blev ingen tripp till Eilat trots att det låg nära. Jag
var så hostig hela resan av vad jag då trodde var vätska i lungorna men om det skriver jag i ett
annat inlägg. Vattnet hade inte värmts upp så mycket, Ok 22 C hade väl gått men jag kände att
det får bli en egen resa någonstans för vi gjorde så mycket roliga saker så jag kände mig mer
än nöjd med allt vi upplevt och att vi även fick vila, sola och bada en hel del.
En del gjorde även 2 dagars resor till Jerusalem så det finns mycket att uppleva där nere.
Mosken i Aqaba var otroligt vacker och de flesta är muslimer. Här samsas dock alla religioner och
ingen fryses ut pga sin tro. Jordanien är ett kungadöme och Kung Abdullah styr landet med sin
fru Rania. Monarki men med en kung som har makten.
 
Tack Jordanien för en fantastisk bröllopsresa. Annorlunda, exotisk, oerhört vänlig, god mat, fina unika
upplevelser vi har fått vila ut, fått fin färg i solen och många fina minnen att bära med hem.