Levaidag

Midsommar var fantastiskt härlig på alla sätt. Firande med familj och vänner,
inget regn föll tack och lov på midsommarafton så hela dagen och kvällen blev
lika lyckad som alltid med detta härlliga gäng från 4-85 år.

Vi åkte ner redan torsdag för att vara på plats till det viktigaste av allt, nämligen
att åka ut i skogen i lövad vagn bakom traktorn för att hämta björk och blommor
till stången. Enligt tradition åker vi alla tillsammans på midsommaraftons förmiddag,
och barnen älskar att sitta fram i traktorn...


På väg mot skogen i lövad vagn och vi sitter på höbalar....


Jag plockar blomster till stången......


Vallmo växer överallt och här plockar jag precis vid gården...


Lite blomstermaterial till stången lyckades vi få ihop tillsammans...


Midsommarstången rest och färdig...

Och så pysslade vi ihop denna stång med mycket glädje, gemenskap och
teamwork, stora som små, och kl. 16 när vi var festfina blev det dans runt
stången, fantastisk mat, dryck, sång och skratt denna underbara dag tills
solen gick upp igen...(som knappt gick ner..)


Mitt i natten promenerade några av oss till stranden där vi satte oss i sanden
för att ta in en ljuvlig natt med öppen eld i bakrunden där ett annat gäng firade i
harmonisk känsla till skön musik.....magiskt....

Midsommardagen blev utflyktsdag i samlad karavan....

Paradisverkstan i Färjestaden är ett måste när man ändå är på Öland.
Härliga små fågelfröhus...


Och formgivaren i egen hög person som visar hur det går till att
göra fröhus, stora som små....helt fantastiska!


Skisser och fröhus i väntan på fortsatt varsam behandling...


"Dinosaurieägg" i Paradisträdgården....

Efter vår lilla runda var vi alla hungriga och fikasugna så det blev en
tur till Vickleby för att se om Mejeriet var öppet....








Ett lite chabby, charmigt ställe som också är ett måste-besöka.
Men de stänger 15 och öppnar igen vid 19, så då var det bara att
åka hem och plocka fram buffé tillsammans igen.


Där satt vi alla ca 20 nära och kära inne i myset i Bullerbyidyllen och åt
medan första hällregnet för helgen visade sitt rätta ansikte och det var riktigt mysigt
att både se och höra detta kraftiga regn som snart var förbi och solen sken igen.

TACK till familj och vänner som gjorde hela helgen så fantastisk
och glädjerik, precis som det alltid brukar vara på Öland.

(Av respekt till familj o vänner väljer jag att bara vara med själv på bild, om ni
undrar varför det bara är egobilder på mig...)

Hoppas även ni har haft en underbar helg!

Puss och natti !

Känner du med magen, eller "tänker" du känslor med huvudet?
Det är ju något vi alla tampas med hela livet i olika konstellationer och med
olika människor, både med barn, vuxna, kollegor och vänner, fru, man, osv....



De flesta av oss lever med den tankegången att det man tänker, det gör man och det
man känner, det känns. För det allra mesta JA, men inte alltid, vi kan stänga av känslor också.

Det kan göra ont att känna,
eller att man inte vågar känna fullt ut,
eller att man inte riktigt vet vad man känner.

Det kan också vara underbart att känna,
och att verkligen våga känna fullt ut,
och att veta vad man känner.

Två sidor av samma mynt, på gott och ont, vad man än känner.

Smärta känns
Kärlek känns
Rädsla känns
Ilska känns
Glädje känns
Sorg känns
Vemod känns
Saknad känns
Bitterhet känns
Hat känns
Frustration känns
Åtrå känns
Negativism känns
Optimism känns
Eufori känns
Oro känns
Förtvivlan känns.... jag kan nog hålla på hur länge som helst.

Vi känner så oerhört mycket med vår kropp som vi överhuvudtaget inte reflekterar över.
Känslan bara finns där, och den finns där av en anledning, som överlevnad, skydd,
beskydda andra, tex sina barn. mm, mm.

Alla har vi väl varit med om att vara OROLIGA för våra barn när de inte kommit hem,
och kvarnen börjar gå i magen, man är beredd att ringa polisen på stört, trots att det
bara gått 15 minuter över avtalad hemkomst. Eller att de ska skada sig på något när de
är små och man är borta från dom......hujja, en hemsk känsla!


Så lyssna till din magkänsla, för den har oftast rätt!

Vi behöver känna våra känslor fullt ut, även om de gör ont emellanåt.
Känsloregistret har vi fått för att kunna hantera livet, och visst gör det så ont att sörja,
att man helst vill dö själv under den svartaste sorgen, men man dör inte!

Man går ur sorgen starkare. Att älska är samma sak, det kan göra oerhört ont,
för då är man rädd att förlora den man älskar, med kärleken  kommer också smärta.

Det lgger något i orden;.."Den som aldrig känt smärta har heller aldrig känt kärlek."

Vi kan gå livet igenom som på "räls", utan konflikter, utan större tabbar och utan problem,
men jag tror inte att det finns en enda människa på jorden som går igenom livet som på räls.
Vi kan inte jämföra kärlek, sorg, lycka etc med andra,
för var lycka är sin egen och var sorg är sin,
alla känslor är just den känslan, inget jämförbart.


Alla går vi i våra egna skor och i våra egna liv som formar just vår unika historia som
inte är lik någon annans. Inte ens tvillingar lever sina liv likadant, för de är ju egna individer.
T om siamesiska tvillingar vill göra olika saker och känner egna känslor.

Tänk tex på när du varit arg, glad, ledsen eller lycklig..
När kände du känslan? I vilken situation?

• Hur kändes känslan?
• Var i kroppen kändes känslan?
• Hur reagerade du?
• Varför tror du att du reagerade som du gjorde?
• Vad talade känslan om för dig?
• Hur visar andra den här känslan?
• Hur kan andra märka på dig hur du känner dig?

Vi funderar sällan på dessa saker, men när vi gör det så lär vi oss att förstå oss
själva och våra reaktioner i samspel med andra människor.
Bara en sådan sak som att man "känner i luften " om några nyss bråkat när man
kommer in i ett rum, trots att de till synes ser ut att vara vänner, det känns ju verkligen,
och det kan man fundera på en stund.



Känslor är som små "elektriska bollar" som agerar på olika sätt beroende på situationen.
Vi omger oss av känslor dygnet runt, utan att vi tänker på det.

För hjärnan är så oerhört påkopplad att vi inte har en enda tanke på hur vi andas tex.
tänkt en stund...just i detta nu hur du andas. Känn hur du andas, bara en sån enkel sak.

Känn känslan, och var i känslan. Jag tror att vi blir både lyckligare och sundare
om vi tillåter oss att KÄNNA lite mer och lite oftare.

Nä, nu ska jag känna in min överviktiga kropp och ta en "POWERWALK"
Beach 2011 är körd, men det finns ju nya år att sikta in på...hehe...
Förra veckan var jag jätteduktig och gick massor, så bara att fortsätta, ett steg i taget.

Frihet har vi alla i Sverige och det ska vi vara tacksamma för, men detta inlägg
handlar inte om vår frihet som vi tar för givet utan en annan frihet som man
blir medveten om först när man är fri från det monster som besöker alltför många av
oss som bor i vårt Fria land och alla andra länder i världen.


2010-02-02. Har precis vaknat upp efter att vänster bröst
opererats bort.

Det handlar om CANCERMONSTRET som bosätter sig i våra kroppar vare sig vi lever
sunt, osunt, är fattiga eller rika, har olika bakgrund, från nyfödda till gamla.
Ingen går säker hur asketiskt och hälsosamt du än försöker leva, hur mycket du än
tror på Gud eller Allah så kan det drabba även den man minst anar.


2010-02-19 2 v. efter operation hade vi tjejkväll med LC-väninnorna
på Kungsgatan 57 och vi blev fixade i håret bla...det hår som snart
skulle åka av...


Här sitter jag hos Malou efter 2:a cellgiftet i 1 april, ännu med
eget hår som lossat lite i taget, men på flyget samma dag kände jag panik
för det låg hår överallt på min kappa.


Samma kväll 1 april fick min syster raka av allt, för jag kunde
dra nävar med hår och till slut såg jag ut som en rumpnisse.
Oerhört trött efter dagens äventyr.



Här är jag med min allra käraste väninna Anita sommar 2010 då jag
fick cellgifterna och åt höga doser med Betapred (Cortison).
Hon har varit mitt stora stöd genom allt det svåra!
Vi är Ler&Långhalm i vått och torrt!

För "herr-cancer" bara väntar på att en enda liten cell ska vara mottaglig i fel tidpunkt
och vips har den börjat parasitera på din kropp utan att du har en aning om vad som
händer. När det uppdagas är det världskrig i kroppen och det enda kemiska stridsvapnet
som finns är cellgifter och radioaktiv strålning. Glöm tron, men ha HOPPET.
Visst, tron kan försätta berg, men hoppet betyder allt. Det finns en anledning till cancer
betyder KRÄFTA och säger en hel del om smärta. (vilket jag sluppit tack o lov)


En av de otaliga gånger jag fick stick i port á carten där cellgiftet
gick in. Här visar jag ett EMLA plåster som ska ta bort smärtan av sticket.

Så tro aldrig att det händer andra...inte mig... för en dag kan just du vara den andra.
Alla är vi "andra" för någon annan, men inte för den som drabbas.
Så "herr-cancer" tänker inte på rättvisa utan tar där den vill ta, utan förbehåll.


Här ska jag och Christine på fest, därav peruken, som jag sällan använde.
Skålar i fruktsmoothie innan.

Jag har fått den ynnesten att bli behandlad med en cancermedicin som har visat god
effekt mot just den bröstcancertypen jag har haft. HER-2 positiv.

Det finns ändå inga garantier för att jag inte ska få recidiv, men jag utgår från att
jag är frisk och att jag varit frisk sedan jag opererade bort tumören och mitt vänstra bröst
samt  15 lymfkörtlar som var angripna.

Här är jag på Brännö utanför Göteborg på kurs sept. 2010 tillsammans
med andra cancerdrabbade. Mia tv. kom att bli min nya vän, på samma resa.

Behandlingen har pågått i 1,5 år med cytostatika i 6 omgångar, strålbehandlingar i 25
omgångar, samt HERceptin i 18 omgångar. Strålbehandlingarna fick jag i Göteborg,
varje dag i 5 veckor med paus på helgerna. Cellgifterna och Herceptinet fick jag intravenöst
via min port á cart var tredje vecka. Så 24 vändor har jag gjort till Udv sjukhus som jag
kan köra i sömnen numera, kan varenda kurva, för att inte tala om 45:an till Göteborg.

Imorse körde jag till Uddevalla som alla andra dagar för att få min allra sista dos av
överlevnadsmedel. När jag väl kommer ut från en liten avtagsväg, så gasar jag på och
blåser upp i 110, där det är 90, för jag vet ju att om en liten, liten stund blir det 110.

Ser en polis en bit framför mig som vinkar in mig och jag tänker, shit,shit,shit.
Hur fort körde jag egentligen? Inte många bilar ute, för det var förmiddag och rusningstrafiken
var över. Men poliserna stod där och gjorde sitt jobb, mitt på blanka förmiddagen en vanlig onsdag.

En kvinnlig polis kommer fram och ber mig blåsa i alkometern och jag tänker, åhh skönt,
bara en alkokontroll. Det var grönt förståss och jag var beredd att få åka vidare.
Då kommer en manlig polis fram och visar mig en hastighetsmätare och säger;
"Det där gick nog lite väl fort, mätaren visar 105 km/tim, men vi har ändå dragit ifrån för
att mätare kan visa lite fel i bilarna, så vad säger du om det?"

Jag som bara vill göra min SISTA lilla underbara avslutande behandling
tänker en mikrosekund, Ska jag dra fram "cancerkortet"?
Har bråttom till en CELLGIFTSBEHANDLING, för jag har ju CANCER. Den manliga polisen
är jättetrevlig, och den kvinnliga polisen står bredvid, lika serviceminded.

Jag säger; "Ooops gick det så fort, jaha, ojdå, men jag har aldrig någonsin
fått fortkörningsböter. Är det förmildrande omständigheter då??? Poliser inger liksom
RESPEKT, tittar lite skamset på den manlige polisen och hoppas på NÅD!
Han säger; " Nu är det så att du kört för fort och kvinnan säger; "Vi måste tyvärr
ge dig en bot på fortkrningen. "Jag hade också en fortkörning en gång när jag bara haft
körkort i 2 månader.", och så log hon sitt gladaste leende. "Du har rätt att bestrida om du
vill dra det till rätten, men om du godkänner det vi mätt så får du en inbetalning med dig idag."

Jag: Hur mycket handlar det om?
Polisen; Det blir 2000 Kr, men du har en hel månad på dig att betala.
Jaha...en hel månad WOW, 2000 spänn för några km för fort...hmmm. Till saken hör
att en km senare blev det 110km/tim, så de hade verkligen placerat sig strategiskt
inne i skogen.

Nåväl, jag svalde betet och tänkte. OK, skriv under utan knot och se det som en helt vanlig dag,
för poliserna. Dom gör bara sitt jobb. Att jag för första gången i mitt liv får fortkörningsböter är
ingen big deal. Betala och glöm, även fast det känns bittert med tanke på att det inte fanns några
bilar varken framför eller bakom mig på en stor breeeeeed väg.

Och NEJ, jag drog inte "cancerkortet", även om det sög i tarmen...hehe..

Nåväl, åkte till Uddevalla för att få min allra sista lilla dos.
Var så glad när det var över, gav blommor till min sköterska Ann-Christine som stuckit
mig så många gånger. Den först gången grät jag floder och den sista gången skrattade jag och
skojade med glädje...lite galghumor fick vi in också.


Jag sa till henne; Jag hoppas innerligt att jag aldrig mer behöver besöka er igen. Och ni har ett
otacksamt jobb, för ni kan aldrig heller säga, "Välkommen tillbaka"..och så skrattade vi båda två.

Jag dansade ut från avdelningen, där många låg i olika rum som alla andra gånger, för att få sin
egen lilla personliga  överlevnadsdos. Många utan hår, en del med peruk och andra, som jag med
eget nytt hår som börjat växa.

Precis när jag gått ut från avdelningen ringer min handläggare på FK och vi pratar
länge om det som varit och om min upptrappning på jobbet. Hon är fantastisk,
Margareta heter hon. Jag är lyckligt lottad som sluppit bråka om min sk arbetsförmåga.
Jag har blivit oerhört bra bemött från försäkringskassan. Är tacksam över att ha fått återhämta
mig från sorg, egen cancer och trappvis uppgång till ett vanligt liv igen.

Det har varit ett rent helvete i dubbel bemärkelse, och jag tänker inte heller
"varför det drabbat just mig och varför just min Madeleine dog av sin cancer",
för vi är de som var någon annan, för den som tänker...."varför just jag....."

Efter samtalet åkte jag ner till plan 2 för att krama mina underbara
kontaktsköterskor Petra och Margareta (som inte var där för dagen), men Petra är
en underbar människa som brinner för sina patienter. Vi är människor för henne, inte
patienter. Vi kommer att ha ett gott framtida samarbete i och med att jag är engagerad
i bröstcancerföreningen.

Min mor kom hem till mig med en vacker orkidee och vi städade tillsammans
för att det skulle vara fint till kvällen. Alltid roligare att städa hos andra.
Jag städar gärna hos min dotter :-) Tusen tack kära mamma!

Min sista milstolpe i cancernördens tecken ville jag fira med ett par nära vänner ikväll.
Så det blev champagne, jordgubbar och lite tapas. Vi pratade, skrattade och hade
en underbar kväll.




Och jag är fri...friare än jag känt mig på många år!
Frihet är självklar först när vi vet att den tagits ifrån oss.
Frihet kan vara att kunna hålla i ett mjölkpaket utan att tappa det (har varit där)

Fri att göra vad jag vill med mitt liv
Fri att uppskatta allt det vackra som finns i vår omedelbara närhet.
Fri att planera in nya saker som är livsbejakande
Fri att älska mig som jag är
Fri att älska andra som dom är
Fri att känna lycka
Fri att kunna gå och röra mig utan hinder
Fri att äta det jag vill och känna smak och doft
Fri att höra alla fåglar som sjunger
Fri att se med klarare färger och djupare nyanser
Fri att känna min egen kropp, min nya kropp
Fri att tänka mina djupaste tankar
Fri att vara den jag blev och den jag ÄR
Fri att göra skillnad
Fri att skapa
Fri att ha hittat hem, hem till mitt egna själ och hjärta.
Fri att bejaka livets under
Fri att ÄLSKA och att ÄLSKAS


En av de vackraste svenska låtar jag vet.

Det enda och största vi är här för är, kärleken och att njuta av LIVET
vi fått som en stor GÅVA.

Natti!

Det är så intressant när man levt snart i 50! år, att se tidernas trender
och svängningar åt olika håll. Retro och Vintage är supertrendigt idag.

När jag var liten på 70-talet så sydde mammorna kläder till sina barn i
allehanda färgglada tyger och mönster. Då när man var mellan 10-12 år,
så ville man inget hellre än att få modekläder från en riktig klädaffär!

Det fick vi förståss, men dyra modekläder gick inte an, för det var alldeles för dyrt.
Som litet barn tänkte man inte på det, för vi hade ALLTID jättefina klänningar som
mamma sytt, flätor och "ryska rosetter"  i håret när vi skulle på kalas.
Hittar ingen nedladdad bild på mig i rosetterna...

Av hänsyn till mina syskon visar jag inga bilder.....

Så moren sydde och sydde nätterna igenom till oss barn, stickade mössor och vantar,
ulltröjor och you name it! Mest för att ekonomin skulle gå ihop och att ALLA mammor sydde.

När jag väl börjar minnas, så har jag sytt sedan jag var liten. På sommarloven
sydde jag och kusinerna kläder till småsyskonen, för det gick ju så fort.
Vi sydde klänningar och blusar med puffärm, shit, det fanns inga begränsningar.
Fattar inte idag att vi kunde, mönster är svåra, men det finns en logik, och det är
ganska tekniskt. kan man tekniken så är det inte svårt, men vet inte var jag lärde mig det.
antagligen via idogt prövande och envishet och skolan förståss.

Tradera kryllar av grejjer från den tid då jag växte upp.
Jag har också sytt oerhört mycket till mina barn när de var små, men även när de
blev stora. När de var små på 80-talet så var det Madicken-och klassiska klänningar.
Jag gick kurser i Quiltningsteknik och gjorde överkast och Quiltade på maskin, mycket
tyg blev det. Sydde gardiner på löpande band, för man skulle ju byta varannan månad,
..hmmmmm..Idag har jag knappt gardiner. Sydde nog allt man kan tänkas sy.


Just den här klänningen sydde jag till Christine på en "syjunta" med väninnorna.
Vi fick låna en syaffär med massor av symaskiner och vi sydde av bare den, babblade
och fikade kaffe med dopp...numera skulle det nog bli vin och tapas i pausen...
Alla kläder som jag sytt ligger i lådor i förrådet, men just den här har alltid hängt i
klädkammaren...vet inte varför...


En tjej som jag känner frågade mig i ett annat liv sedan, tror jag var 25 år, om jag
ville sy hennes balklänning till studenten, och det gjorde jag. Min glada Madde
var så imponerad över denna vackra student som skulle gå på bal som
prinsessorna i sagorna! (har beskurit bort hennes ansikte efter önskemål)

Min syslöjdslärare på högstadiet lät mig gå in på rasterna för att sy, knyppla och väva,
för jag var så intresserad....snacka om nördfaktor...killar fanns inte på kartan!

Sydde även min egen studentklänning ett antal år tidigare och
då var inte balen uppfunnen i Sverige. Kanske i Stockholm då.

Jag i min egensydda klänning...och JA, det skulle vara rosetter och ryschpysch!
Dessutom hade killarna kommit in i bilden....nördfaktorn var gömd i garderoben.

"Mamma, vill du sy min studentklänning?", sa Madde år 2007. Den ser ut så här,
och så visade hon en snygg vit drömklänning med lite tyll under på nätet som kostade multum,
men jag kan ju sy, så det var bara att sy på. trodde jag tagit vatten över huvudet, för man syr ju
2 likadana klänningar, en underklänning+ den vanliga.


Och Madde var supernöjd efter ett antal provningar, och jag
sydde även en väska till i smyg av samma tyg...

Numera köper man några designerplagg, snygga väskor, smycken och skor. Därtill lägger
man häftiga Vintagekläder från...ja 50-60-70-talen....allt i en salig blandning.

Nåväl....vart vill jag komma med detta?

Jo, för nu har pendeln svängt igen till att vilja ha design men på sitt eget vis.
Det behöver inte vara ett synligt märke, utan det viktigaste är KÄNSLAN i kombinatin
med gammalt och nytt och sytt. Man kan ju KOPIERA!

Fick förfrågan av min äldsta dotter, Christine om jag kan sy en klänning till henne,
som finns på Net-a-porters hemsida. Designerkläder som är dyrare än jag kan förstå,
för en del är t om så fula så man undrar ju ibland....

Men den klänning hon visade var klockren...tänker inte visa vilken det är av hänsyn till dotters
integritet. Jag föll direkt....Klart jag syr en sån, den är inte ens särskilt svår att sy,
bara väldigt mycket tyg så det blir exklusivt och böljande vackert.

Nu gäller det bara att hitta ett liknande tyg, i den rätta kulörten,
sommarlätt som flyger i vinden.
Man får ju vara glad att döttrarna VELAT ha hemmasydda kläder.
Jag för min del önskade inget annat än att få köpta märkeskläder!


Dags att uppgradera sig liksom...... Christine vill säkert ha denna från Lanvin,
men det blir en annan hon beställt....nu återstår bara att hitta tyget...Tjohooo!

Pysslet har formligen EXPLODERAT..unga tjejer som är oerhört kreativa i allehanda
bloggar, och även vi som var pyssliga på 80-talet har fått vår revansch... :-)
Vi har börjat igen, men med erfarenhet och kunskap som aldrig försvinner...

Hur länge kan du göra saker utan att ha med din mobil? Det är dagens fråga.

Jag är ganska duktig på att lägga mobilen hemma om jag ska handla eller göra
kortare ärenden, när jag vet att jag snart är hemma igen. Har blivit bättre på det,
för varför i herrans namn måste jag vara nåbar 24/7 ???

Dagens teknik gör det faktiskt möjligt att SE om någon ringt, och då kan man
ringa upp när man själv kan och vill ta sig den tiden.
Nåväl, nyfiken som jag är har jag som de allra flesta med telefonen nästan överallt,
och stänger av ljudet på möten och ställen där det kan bli pinsamt om det ringer.

Så slog det mig.....barn av idag är födda med mobiltelefoner i hand, men när mina barn
föddes 1986 och -88, så var mobilen en udda, ny och framför allt svindyr "stor sak"
som några vågade sig på att testa.

Jag minns att vi köpte en bil där mobiltelefon ingick, och jag som inte är så tekniknördig
tyckte att det var fullständigt onödigt när det fanns vanliga telefoner att tillgå.
Men telefonen fanns där...i bilen och den var stor och svart, men orange lysande display,
genom plastknapparna eller snarare de kuddmjuka gummiknapparna som man tryckte på
för att ringa. Man kunde kanske prata i 2 minuter innan batteriet var slut coh dessutom kostade
det en förmögenhet att ens lyfta luren.


Vi tog in hela paketet från bilen för den var sååååååå stöldbegärlig...
Vill minnas att den skulle laddas ett dygn för att kunna ringa med några minuter.
Riktigt töntigt tyckte jag att det var. Telefon i bilen...hallå! Man kan ju ringa
hemifrån när man åker så vet folk ändå när man kommer fram...IQ-varning!

Nåväl, när barnen blev större i mitten av 1990-talet, efter vidareutbildningar och
plugg så fick jag jobb som säljare på ett företag med hela kittet, tjänstebil och
MIN FÖRSTA mobiltelefon.....Shit, vad jag ändrade uppfattning helt plötsligt!
Den är ju suverän, helt fantastisk, man kunde ringa från bilen och meddela sig till
kunder, kontoret och inte minst dagis! Dagis för det mesta att man är liiiiiiiite sen...
usch hemska mamma...





Vill minnas att det var denna Ericssonmodell, och jag var såååååå stolt!
En alldeles egen tjänstetelefon, shitpomfritt! Vågade knappt ringa ändå, bara viktiga samtal!


En ganska kort tid senare fick jag ett nytt jobb, ville inte flänga runt i en bil, hur kul det än
var att ha en snygg ny bil..hehe..så jag bytte till ett annat jobb utan tjänstebil, men en...
..hör och häpna NY telefon. WOW, uppdaterad! Nice, like a lot!

Kanske inte i dagens ögon så mycket nyare, men en NY telefon med SMS-funktion,
bara en sån sak...



Sedan blev det en period med Nokia, för det skulle vara en bra telefon.
Och det var verkligen en BRA telefon, den gick aldrig sönder. Tappade den
hur många gånger som helst när andra bytt sina tappade Ericsson, då de kunnat
"byta upp sig". En del hade det som sport på jobbet ...oops... men inte jag, anti som
jag var gick det ju att ringa och smsa. Den funkar ju...hur telefonen såg ut kvittade.
Gav slutligen upp när tekniken ville mer....Gillade ju min röda telefon.
Den var ju i alla fall RÖD!


Därefter kom den här, med någon emellan som jag inte minns vad den hette.
Den var kass i alla fall och jag VILLE byta till en bättre telefon. Man vänjer sig liksom.
Satt på tåget varje morgon till Göteborg, pluggade in hörlurarna och vips var man framme.
Kameran i telefonen blev plomberad pga av kundens sekretess, inga bilder skulle läcka ut.
Industrispionage är inte att leka med.





När den nya uppdaterade tekniken kom började man leka lite mer,
ny telefon nya möjligheter, kul tidsfördriv när man inte har annat för sig.
Att kunna synka agendan var ju fantastisk, då hade man ju KOLL dygnet runt!
Svarade på ALLA samtal och ringde/smsa mycket själv. Man ville ju vara med på tåget.
Jobba kunde man göra efter 16,00 när det lugnat ner sig lite....eller hemifrån.



Min nuvarande telefon...är inte kompis med den. Man måste ha fingrar som
tändstickor för att pricka rätt när man smsar....saknar knapparna...suck.
Men man vänjer sig.....den är ju i alla fall rosa!

Tiden kom då mobilen blev oersättlig! Man kan ju inte gå ut utan mobil,
det borde vara straffbart!!! ...hmmm.

Men jag har lärt mig att selektera. Numera svarar jag inte när jag är på toa,
duschar, badar, äter, är på fest hos goda vänner (om det inte är dotter förståss),
och andra ställen där jag vill vara ifred. Lämnar telefonen hemma när jag
vill ha egentid i naturen eller annat som tar min tid. När jag umgås med
människor som betyder mycket för mig vill jag inte avbryta för jag anser att
respekten för kvalitetstid med mina vänner är större just då än att jag svarar
i telefon i tid och otid.

Men visst är telefonen fantastisk..stänger aldrig av den, för det kan ju hända att
dotter ringer när som helst och vill prata med mami och då är jag ALLTID REDO!!!
En mamma är alltid en mamma, även till vuxna barn.

När min underbara Christine är hemma, så tittar jag fortfarande till henne när hon
somnat och ser så att hon andas....så töntigt, men ändå något som sitter kvar
i mammagenen...måste bara få se när hon sover, jag stoppar om henne
och tittar en stund på det lilla barnet som blev stort så fort.

När Christine föddes 1986, hade IT-tekniken börjat ta fart och mina barns
uppväxt har präglats av TV-spel, Nintendo, Playstation och deras första dator tror jag hette
Atari. Födda med tekniken i modersmjölken och eftersom jag var en ung mamma så
hängde jag nog med av bara  farten.

Minns när jag pluggade ekonomi på 90-talet så hade vi fortfarande jättedatorer med
A och B disketter som man skulle växla mellan för att kunna jobba....Huuuu!

Det är mycket bättre nu! Då använde vi  DOS-kommandon! Dagens unga har
inte en aning om vad det är........och inte jag heller längre...hehe...

Numera skickar jag MMS till nära och kära precis från den plats jag tagit bilden och
vips 2 sekunder senare är bilden på andra sidan jordklotet...

Jag har fullständigt kapitulerat...är inte längre anti...utan multi.. till min dotters glädje!
"Äntligen mami, har du kopplat in MMS"...har haft den länge, men tänkt..äsch!

Bättre sent än aldrig......OK...jag trotsar lite. Har slängt min bärbara hemma för den brann upp.
Hade visst fel batterier i så den smälte. Zzchkkzzzzpsss...den färglada displayen blev en grå sörja.



Så jag köpte "min gamla telefon" på loppis. Hade en ROSA telefon på 80-talet,
så det fick bli min revansch mot dagens slit och släng, och vi är bästisar jag och
min 80-talstelefon. OOjjj vad länge man kan prata i den...heh...


Lite kuriosa bara om tider som flytt och om det som blev nytt...och mycket bättre!

PS: Hade faktiskt en rosa kaffebryggare också...bara en sån sak....YYEEEAHH!

Hur länge kan du göra saker utan att ha med din mobil? Det är dagens fråga.

Länge sedan nu som jag recenserade en bok, borde göra det oftare med tanke
på att jag läser jämt. Kan inte somna utan en bok, det känns avslappnande.

En bok som man sannerligen inte somnar ifrån, utan tvingar sig själv att lägga
ifrån sig för att man bör sova lite....är boken "Bara ett andetag bort"
Många tårar har trillat längs sidorna i denna fantastiskt kärleksfulla bok.


beställ boken här; http://www.litenupplaga.se/644

Sanna Nova Emilia (bara det, att få heta något så vackert!) är mamma till Julius
och Jonna och hon berättar avskalat och rakt från sitt hjärta om det barn som kom
en stund till jorden, vände och flög iväg efter 15 månader på jorden. Lilla Jonna är
grunden och uppkomsten till den bok som inga föräldrar ska behöva skriva.
Den är skriven med så stor KÄRLEK att den bara måste läsas av fler.

Jag är också tacksam och ödmjuk inför att jag fått priviligiet att få en glimt av hur
livet var i en vanlig småbarnsfamilj, vad som hände när finaste lilla Jonna dog,
varför hon dog, och vad som hände med mor, far och bror i sorgens spår.

En bok som alla bör läsa, en bok skriven med Själ och Hjärta, Sorg och Smärta och
en ocean av oerhörd visdom och tacksamhet mitt i det svåra. Även om mitt barn var
20 år när hon dog, så känner jag igen själva sorgprocessen som familjen går igenom.
Den process vi alla tvingas ploga oss igenom efter att det ofattbara skett, även om barnet
är litet eller stort.

Varför läser man då om andras sorg? Jo, för att kunna känna igen, att man inte
är ensam, och att man inte håller på att bli galen, för läkning och bearbetning.
Det är livsviktigt att känna med andra för att förstå sin egen process!

Trots att jag själv förlorat ett barn, är det ändå så ångestfyllt att ens tänka tanken att
ens lilla oskyldiga barn kan dö...minns själv när mina döttrar var små och man vaknade på
nätterna för att se om de andas, och ibland t om väckte man dom för att paniken kom.

Herregud...hon andas inte...!..de andas ju så lätt...som små fågelungar.
Vi vet att även små barn kan dö..den största rädslan en förälder kan ha.
Den dagen man föder barn följer även skräcken att förlora det man älskar mest i hela
världen. Sanna förlorade sin lilla flicka Jonna.......och jag förlorade min stora flicka.

" Den här sagan är smärtsam och vacker. Den här sagan är ond och god. Den är hopplös
och hoppfull, sorgetyngd och glädjerik. Den är lycklig och olycklig, rädd och kärleksfull.
Den här sagan - den här världen - som du nyss, alldeles nu, har öppnat dörren till,
den är förkastlig och förfärlig, fantastisk och härlig. Den är stillsam och upprorisk,
ödmjuk och föraktfull. Den är ömtålig och kraftfull. Men mest av allt är den verklig.
Mest av allt är den sann. Den här sagan är mitt liv och du är så innerligt välkommen...."
Med dessa ord startar Sanna Nova Emilia boken......


"Detta är boken om den dotter jag förlorade och det nya liv jag vann,
om hjärtat som brast och all den nya kärlek som gjordes möjlig"
2005 förlorade hon sin dotter Jonna.

Sanna Nova Emilia arbetar som livscoach och inspiratör för
människor i personlig utveckling.

Några axplock ur boken...
"..Vi känner inte till andras sorger och vi känner än mindre till deras kommande.
Så hur kan vi säga att livet är orättvist? Hur kan vi veta att en människa som enbart äger
lycka i sitt liv samtidigt äger förmågan att uppskatta den? Och om hon inte äger förmågan att
uppskatta sin lycka. Är hon då i själva verket lycklig..."

"....hur skulle det kunna betraktas som orättvist eller grymt? Du kom till oss. Du gav oss hela
ditt liv. Varenda ögonblick av ditt liv. Så är det verkligen sant att jag har förlorat? Är det då inte
själva verket så att jag vunnit allt?"

"..Livet rymmer inte bara ett liv utan många. Vi säger att livet går vidare men det är inte riktigt
sant. Livet blir till ett annat liv om och om igen....."

Familjen åkte till Gotland på semester efter Jonnas död, del av ett långt stycke..

"...Vi satt där så fyllda av vördnad inför vår magiska upplevelse och njöt av dofterna från
oändligheten medan Jonnas tillfälliga budbärare lät sina toner sväva ut över havet.
Hon sjöng genom dem till oss...<<Som en sol som värmer oss, som ett himmelskt
stjärnebloss, så vi kan betrakta livets skeende med en tro. Kärleken Är.....>>
(Slut på citat)

För KÄRLEKEN ÄR.... Precis som Jill Johnson sjunger i den vackra låten...

Vill så gärna skriva fler detaljer, men kan inte, för då förstör jag läsarens upplevelse.
Hoppas du förstår Sanna, för jag vet att det finns mer som behöver sägas...


Till min ängladotter Madeleine; Ta hand om lilla underbara Jonna som nyligen fyllt 7 år
i himlen, samma månad som du fyllt 23 år i himlen. Ta hand om henne och ge henne mycket
kärlek genom kramar, lek och trygghet. Du om någon kan ge det mitt älskade barn.
Du har en ny uppgift att fylla nu mitt barn, att ta hand om alla de barn som behöver en
storasyster i himlen. De som är äldre tar hand om dig på sama sätt,
det är jag helt övertygad om, för KÄRLEKEN bara ÄR i himlen!

Faktum är att boken  berört mig på djupet just pga det vackra språk, hopp och kärlek
som andas från början till slut. Har sällan läst så vackert om något så sorgligt.

Varma kramar till dig Sanna för dina vackra ord! Du har inspirerat mig att komma
närmare min egen historia som pockat på länge nu, en historia som är en annan, men ändå
är sorgen densamma. En dag, lovar inte när...men en dag har jag vågat ta klivet för
att publicera även min bok, min resa genom glädje och sorg, kärlek och förtvivlan,
historien som behöver fyllas ut, som behöver berättas som det var på riktigt, samlas ihop
i ett vackert omslag som man håller i..precis som din bok ...För KÄRLEKEN bara ÄR....

En dag är min bok klar...Tack finaste Sanna för att du hjälpt mig på vägen!
Kärlek till DIG du stora människa!

----------------------------------------------------------------------------------
Till slut vill jag börja med något här och nu ...
I varje inlägg jag skriver ska jag tacka för 3 saker som hänt mig idag.

1. Anna-Karin som jag jobbat med för nästan 20 år sedan på MQ, ringde mig.
Tack för ett underbart samtal! En gammal dam med ett hjärta av guld.

2. Fick en parkeringsbiljett av en okänd idag där tiden inte gått ut och jag fick
gratis parkering i stan under mina ärenden. Tack du okända medmänniska!

3. Mia ringde, en Mia som jag lärt känna med tiden som bor långt borta. En Mia
som jag känner kärlek till trots att vi aldrig träffats, men samtalet var härligt.
Själar hittar till varandra. De som vill hittas, finner varandra. Tack Mia för att jag
funnit dig, DU underbara härliga!

Tack för dagen och kärlek till ER!

Denna långhelg har varit helt underbar, varm, vänlig, rolig med många skratt,
god mat och dryck i goda vänners lag. Glädje tillsammans med underbara människor
till sena nätterna i detta fantastiska väder ger lycka och energi och man ser livets små
under förstorat till tusen.


Blomsterängar är bland det vackraste jag vet...

Fåglarnas kvitter i arla morgonstund, deras små ungar som precis börjat flyga
ur sina bon, naturens allra vackraste orkester med tusen fåglar som spelar för oss där
vi är åhörare i livets gratisföreställning. Vi har förmånen att återigen"höra" och begrunda
gräs och växter, blommorna som ivrigt vill spricka upp i en nyuppfödd blom,
i starka färger, ståtliga i sin alldeles egna skepnad.


Lärkan drillar högt i skyn, våren är ju evigt ny....

Jorden ger oss energi om vi låter det nyfödda komma till oss, att vi är
med under föreställningens gång i själ och hjärta.


Att följa ett sädesärlepar flyga tillsammans i solen för att jaga
en fluga till ungens outtömliga hunger..


Eller att se en liten vacker glimrande skalbagge i skogen..


Att höra regnet ösa ner och se åskans kraft för att återigen ge jorden ny näring.


Den lilla söta grodan som nyss sett sitt ljus och som man försiktigt
flyttar åt sidan för att inte bli trampad på.


Att se fölen som stapplande dia sina mammor..

Svalorna som dansar högt i himlen för att tala om för oss att morgondagen
blir lika vacker som idag, att verkligen ta in varenda liten händelse i naturen.
Det är livets smörgåsbord om vi bara stannar upp, inte har så bråttom
till målet,  utan njuter längs vägen.


Livet börjar om och om igen, det rullar inte bara på av ren rutin utan
livet skapas på nytt om vi låter det ske, om vi är närvarande under resan.
det gäller oss i allra högsta grad, inte bara naturen.

TACK till mina underbara vänner som på olika sätt förgyllt helgen!

Under några vackra lediga försommardagar har vi pratat mycket om livet,
det vi tar för givet och om våra barn och realtioner förståss. Jag pratade om
Madeleine och Christine, om den resan vi gjort tillsammans i livet.
Trots att de är på olika platser så är de båda lika mycket i mitt hjärta!

På vägen hem i bilen längs det oerhört vackra landskapet fick jag infallet att
slå på radion trots att jag inte behövde det, och den första låt som får min
harmoniska känsla besannad  är Fields of Gold med Eva Cassidy.

Madde skickade sin kärlek genom den låten just då, det var en av hennes
favoriter och Fields of Gold har vi lyssnat på många gånger.

Tack min ängel för att du på detta sätt visade att du är med oss!



Lyssna, se och njut, för Eva Cassidys röst gör mig lycklig, det vet Madeleine.
En bekräftelse från mitt barn att jag ska vara tillfreds med mitt liv och jag är
evigt tacksam för att jag får uppleva ännu en vår och sommar!

Kärlek till er och till livet som är fantastiskt just här och nu!

Det har vi väl alla fått säga ett antal gånger i våra liv,
att be om Förlåtelse för saker vi sagt eller gjort som sårat en annan
människa på djupet eller bara av en groda som hoppat ur mun.

Det vardagliga förlåtandet är lätt att säga och lika lätt att förlåta.
Den som sagt eller gjord något plumpt för stunden eller i en helt vardaglig
klumpighet som att spilla på någon eller tappat något på golvet som går sönder.
Det är ju inget vi får några djupgående sår av utan hör till livets vardagligheter.
Våra barn tex som gör allehanda saker av ren "tillväxtklumpighet" och när de säger
"Förlåt mamma, det var inte meningen" och så skrattar vi gott åt situationen....

Det finns så många meningar i begreppet "Kan du förlåta mig  för att, bla, bla".
Att även kunna förlåta det andra gjort mot oss är lika svårt som att någon ber om
förlåtelse och processen kan vara lika långt som ett helt liv, eller utrett på en kvart.


Att ta det stora steget att be om Förlåtelse är stort..oerhört stort!

"To forgive is to set a prisoner free and discover that the prisoner was you"
Lewis B. Smedes

Det är just så det känns, när man fått en äkta förlåtelse av den man sårat, för den
största fången är den som sårat. Bördan lättar och man känner sig fri att gå vidare.

På vår lilla planet och i våra stolta små hjärtan har vi inte kommit så långt egentligen, för
vi sårar, krigar och har meningskiljaktigheter mellan vänner, släktingar, grannar, barn,
mobbare osv i all oändlighet. Vi vill ju så väl och vi vill ju ha RÄTT. Jag har rätt, du har fel.
I en konflikt finns bara förlorare och när prestigen gått för långt är det sedan oerhört
svårt att backa med ordet Förlåt, dumt av mig, kan vi resonera lite klokare....nä svårt va!


Har funderat mycket kring detta den senaste tiden, förlåtandets makt och mening.
Jag har fått den stora förmånen att gå igenom en process av förlåtande och förlåtelse
med en person jag känner från förr. Vi sårade varandra på olika sätt och det satte käppar
i hjulet för vår vänskap och satte spår i våra fortsatta relationer, en person som jag inte
haft kontakt med på många år av just den anledningen. Taggarna satt djup, så djupt att
vi båda burit på agg gentemot varandra. Vem det är vill jag hålla för mig själv och det är
ingen i varken min  familj eller bland mina nuvarande vänner, ej heller i detta fall någon i
mina barns blodsband. Så har jag klartgjort det.


Det jag vill belysa är att alla känner någon de "slängt bort" i sina liv pga av
avsaknaden av det lilla ordet Förlåt.

Den process som följer i spåren av att verkligen vilja reda ut gamla saker är så fantastisk
och ger så mycket ny kraft om man vågar öppna dörren för den fina människa som döljer sig
bakom de vassa taggarna. En gång i tiden såg man ju rosorna, men taggarna kom i vägen
och bildade en djungel av tjocka giftiga stammar med taggar stora som rakblad.



Det kan ta tid och det tar tid, får ta tid att gå igenom alla oförrätter, prata om dom,
sätta dom i sina perspektiv hur man uppfattade saker och ting då och vad vi lärt oss
med tidens erfarenhet. Med åren blir vi ju klokare (förhoppningsvis) och ser saker
som bagateller, som förr var stora som obestigbara berg. Pratet, resonerandet utan
prestige blir med ens intressant och givande. Jaha...gjorde jag så, sa jag så,
det hade jag förträngt, så skulle jag aldrig göra idag, etc. Så dum man var, oresonabel
åt båda håll, och så inser man att det hänt något positivt i ens egen själ under
försoningsprocessen. man ser en ny bättre sida av sig själv och vännen.



Med tiden får vi en ödmjukhet som inte tidigare fanns. TID till eftertanke.
Full fart framåt i 180 var slagordet och tid och förmågan att våga att prata igenom
svåra och obehagliga saker var för jobbigt, så då körde man med den då rätta stategin
jag-har-rätt-metoden..pronto..end of discussion!

Känns det igen? Tror det, för alla är vi envisa som oxar emellanåt.

"Forgiveness does not change the past, but it does enlarge the future"
Paul Boese

Att få det stora priviligiet att kunna förlåta och att bli förlåten är större än vi kan ana.
Det gör livet lättare att leva och såren kan läkas för att helt  försvinna.

Ouppklarade konflikter är som en cancertumör, den växer sig större och större tills
man klarar upp den med cellgift = Förlåt, eller så blir konflikten kvar tills man dör,
och då är det oåterkalleligt försent!


Vill någon ha ouppklarade konflikter när vi är döende...tror inte det, för det sista
vi tänker innan vi dör är nog alla de man ville säga förlåt till, eller att bli förlåten.
Inte för att jag ska dö här knall och fall, men börjar nu med mitt rensande i dålig karma
för att leva ett fantastiskt liv tills jag blir en gammal gumma och dör glad och nöjd med
mina goda relationer och kan sprida änglaglitter på alla jag älskar och
som älskar mig tillbaka.

"Man förlåter så länge man älskar"
Francois de la Rochefoucauld

Allt går inte att förlåta, för det är för svårt, gör för ont och har alltför
allvarliga händelser i botten, svåra traumatiska händelser som mord,
våldtäkt, kvinnomisshandel eller våld/övergrepp mot barn.

Jag talar nu om saker som är begripliga och någorlunda normala i våra liv.

 

Dessa väggord har många av oss i sina hem, just för att det är de finaste ord som finns.
Men det många inte känner till är att det är bibliska ord. Hallå, tänker du då, jag är inte
religiös! Man behöver inte vara religiös för att vara en kännade människa och tro på det goda.
Vi lever i ett civiliserat samhälle (vill vi tro i alla fall) och det är "good enough" att vilja vara
en så god människa som möjligt. Vårt samhälle vilar ju på en kristen grund som det heter.

Så våga ta steget för att säga förlåt, även om det sitter så djupt inne,
men det lättar bördan när du gjort det.

Tack min vän för att du vågade ta steget, det första steget till ett gemensamt FÖRLÅT!

Kraaaaaaaam från din vän Anne!

"Forgiveness is the oil of relationships"
Josh McDowell

Känner du igen det jag skrivit om? Finns det någon i ditt förflutna/nuvarande liv

som du vill förlåta? Eller någon som du vill be om förlåtelse?

Om du vågar göra det så skriv gärna hur det gått.

Om jag fått en enda person att säga förlåt till någon som bara längtar efter att

få förlåta en oförrätt så är mitt "mission completed!"

Natti och ha en underbar långhelg med nära och kära!