Jag är ganska duktig på att lägga mobilen hemma om jag ska handla eller göra
kortare ärenden, när jag vet att jag snart är hemma igen. Har blivit bättre på det,
för varför i herrans namn måste jag vara nåbar 24/7 ???
Dagens teknik gör det faktiskt möjligt att SE om någon ringt, och då kan man
ringa upp när man själv kan och vill ta sig den tiden.
Nåväl, nyfiken som jag är har jag som de allra flesta med telefonen nästan överallt,
och stänger av ljudet på möten och ställen där det kan bli pinsamt om det ringer.
Så slog det mig.....barn av idag är födda med mobiltelefoner i hand, men när mina barn
föddes 1986 och -88, så var mobilen en udda, ny och framför allt svindyr "stor sak"
som några vågade sig på att testa.
Jag minns att vi köpte en bil där mobiltelefon ingick, och jag som inte är så tekniknördig
tyckte att det var fullständigt onödigt när det fanns vanliga telefoner att tillgå.
Men telefonen fanns där...i bilen och den var stor och svart, men orange lysande display,
genom plastknapparna eller snarare de kuddmjuka gummiknapparna som man tryckte på
för att ringa. Man kunde kanske prata i 2 minuter innan batteriet var slut coh dessutom kostade
det en förmögenhet att ens lyfta luren.
Vi tog in hela paketet från bilen för den var sååååååå stöldbegärlig...
Vill minnas att den skulle laddas ett dygn för att kunna ringa med några minuter.
Riktigt töntigt tyckte jag att det var. Telefon i bilen...hallå! Man kan ju ringa
hemifrån när man åker så vet folk ändå när man kommer fram...IQ-varning!
Nåväl, när barnen blev större i mitten av 1990-talet, efter vidareutbildningar och
plugg så fick jag jobb som säljare på ett företag med hela kittet, tjänstebil och
MIN FÖRSTA mobiltelefon.....Shit, vad jag ändrade uppfattning helt plötsligt!
Den är ju suverän, helt fantastisk, man kunde ringa från bilen och meddela sig till
kunder, kontoret och inte minst dagis! Dagis för det mesta att man är liiiiiiiite sen...
usch hemska mamma...
Vill minnas att det var denna Ericssonmodell, och jag var såååååå stolt!
En alldeles egen tjänstetelefon, shitpomfritt! Vågade knappt ringa ändå, bara viktiga samtal!
En ganska kort tid senare fick jag ett nytt jobb, ville inte flänga runt i en bil, hur kul det än
var att ha en snygg ny bil..hehe..så jag bytte till ett annat jobb utan tjänstebil, men en...
..hör och häpna NY telefon. WOW, uppdaterad! Nice, like a lot!
Kanske inte i dagens ögon så mycket nyare, men en NY telefon med SMS-funktion,
bara en sån sak...
Sedan blev det en period med Nokia, för det skulle vara en bra telefon.
Och det var verkligen en BRA telefon, den gick aldrig sönder. Tappade den
hur många gånger som helst när andra bytt sina tappade Ericsson, då de kunnat
"byta upp sig". En del hade det som sport på jobbet ...oops... men inte jag, anti som
jag var gick det ju att ringa och smsa. Den funkar ju...hur telefonen såg ut kvittade.
Gav slutligen upp när tekniken ville mer....Gillade ju min röda telefon.
Den var ju i alla fall RÖD!
Därefter kom den här, med någon emellan som jag inte minns vad den hette.
Den var kass i alla fall och jag VILLE byta till en bättre telefon. Man vänjer sig liksom.
Satt på tåget varje morgon till Göteborg, pluggade in hörlurarna och vips var man framme.
Kameran i telefonen blev plomberad pga av kundens sekretess, inga bilder skulle läcka ut.
Industrispionage är inte att leka med.
När den nya uppdaterade tekniken kom började man leka lite mer,
ny telefon nya möjligheter, kul tidsfördriv när man inte har annat för sig.
Att kunna synka agendan var ju fantastisk, då hade man ju KOLL dygnet runt!
Svarade på ALLA samtal och ringde/smsa mycket själv. Man ville ju vara med på tåget.
Jobba kunde man göra efter 16,00 när det lugnat ner sig lite....eller hemifrån.
Min nuvarande telefon...är inte kompis med den. Man måste ha fingrar som
tändstickor för att pricka rätt när man smsar....saknar knapparna...suck.
Men man vänjer sig.....den är ju i alla fall rosa!
Tiden kom då mobilen blev oersättlig! Man kan ju inte gå ut utan mobil,
det borde vara straffbart!!! ...hmmm.
Men jag har lärt mig att selektera. Numera svarar jag inte när jag är på toa,
duschar, badar, äter, är på fest hos goda vänner (om det inte är dotter förståss),
och andra ställen där jag vill vara ifred. Lämnar telefonen hemma när jag
vill ha egentid i naturen eller annat som tar min tid. När jag umgås med
människor som betyder mycket för mig vill jag inte avbryta för jag anser att
respekten för kvalitetstid med mina vänner är större just då än att jag svarar
i telefon i tid och otid.
Men visst är telefonen fantastisk..stänger aldrig av den, för det kan ju hända att
dotter ringer när som helst och vill prata med mami och då är jag ALLTID REDO!!!
En mamma är alltid en mamma, även till vuxna barn.
När min underbara Christine är hemma, så tittar jag fortfarande till henne när hon
somnat och ser så att hon andas....så töntigt, men ändå något som sitter kvar
i mammagenen...måste bara få se när hon sover, jag stoppar om henne
och tittar en stund på det lilla barnet som blev stort så fort.
När Christine föddes 1986, hade IT-tekniken börjat ta fart och mina barns
uppväxt har präglats av TV-spel, Nintendo, Playstation och deras första dator tror jag hette
Atari. Födda med tekniken i modersmjölken och eftersom jag var en ung mamma så
hängde jag nog med av bara farten.
Minns när jag pluggade ekonomi på 90-talet så hade vi fortfarande jättedatorer med
A och B disketter som man skulle växla mellan för att kunna jobba....Huuuu!
Det är mycket bättre nu! Då använde vi DOS-kommandon! Dagens unga har
inte en aning om vad det är........och inte jag heller längre...hehe...
Numera skickar jag MMS till nära och kära precis från den plats jag tagit bilden och
vips 2 sekunder senare är bilden på andra sidan jordklotet...
Jag har fullständigt kapitulerat...är inte längre anti...utan multi.. till min dotters glädje!
"Äntligen mami, har du kopplat in MMS"...har haft den länge, men tänkt..äsch!
Bättre sent än aldrig......OK...jag trotsar lite. Har slängt min bärbara hemma för den brann upp.
Hade visst fel batterier i så den smälte. Zzchkkzzzzpsss...den färglada displayen blev en grå sörja.
Så jag köpte "min gamla telefon" på loppis. Hade en ROSA telefon på 80-talet,
så det fick bli min revansch mot dagens slit och släng, och vi är bästisar jag och
min 80-talstelefon. OOjjj vad länge man kan prata i den...heh...
Lite kuriosa bara om tider som flytt och om det som blev nytt...och mycket bättre!
PS: Hade faktiskt en rosa kaffebryggare också...bara en sån sak....YYEEEAHH!
Hur länge kan du göra saker utan att ha med din mobil? Det är dagens fråga.
Har ett ganska avslappnat förhållande till mobilen, den brukar hänga med för det mesta. Dock kastar jag mig aldrig över den när det ringer....
skrivenGår igång på nostalgin med åttio-talets rosa period.
Åh, jag älskade cerise stövlar och kornblå plastörhängen! Ett par schyssta axelvaddar till det så var man hemma. Konstigt ändå, folk inredde hela sina hem i rosa, en del hade t o m rosa bilar!
Hur som helst, tycker inte att vi som var unga då ska ironisera för mycket om 80-talet. Älskar fortfarande musiken från den tiden och vem vill inte vara stolt över sin "guldålder"?
Tack för världens bästa blogg! //Ulrika