Levaidag

Känner du med magen, eller "tänker" du känslor med huvudet?
Det är ju något vi alla tampas med hela livet i olika konstellationer och med
olika människor, både med barn, vuxna, kollegor och vänner, fru, man, osv....



De flesta av oss lever med den tankegången att det man tänker, det gör man och det
man känner, det känns. För det allra mesta JA, men inte alltid, vi kan stänga av känslor också.

Det kan göra ont att känna,
eller att man inte vågar känna fullt ut,
eller att man inte riktigt vet vad man känner.

Det kan också vara underbart att känna,
och att verkligen våga känna fullt ut,
och att veta vad man känner.

Två sidor av samma mynt, på gott och ont, vad man än känner.

Smärta känns
Kärlek känns
Rädsla känns
Ilska känns
Glädje känns
Sorg känns
Vemod känns
Saknad känns
Bitterhet känns
Hat känns
Frustration känns
Åtrå känns
Negativism känns
Optimism känns
Eufori känns
Oro känns
Förtvivlan känns.... jag kan nog hålla på hur länge som helst.

Vi känner så oerhört mycket med vår kropp som vi överhuvudtaget inte reflekterar över.
Känslan bara finns där, och den finns där av en anledning, som överlevnad, skydd,
beskydda andra, tex sina barn. mm, mm.

Alla har vi väl varit med om att vara OROLIGA för våra barn när de inte kommit hem,
och kvarnen börjar gå i magen, man är beredd att ringa polisen på stört, trots att det
bara gått 15 minuter över avtalad hemkomst. Eller att de ska skada sig på något när de
är små och man är borta från dom......hujja, en hemsk känsla!


Så lyssna till din magkänsla, för den har oftast rätt!

Vi behöver känna våra känslor fullt ut, även om de gör ont emellanåt.
Känsloregistret har vi fått för att kunna hantera livet, och visst gör det så ont att sörja,
att man helst vill dö själv under den svartaste sorgen, men man dör inte!

Man går ur sorgen starkare. Att älska är samma sak, det kan göra oerhört ont,
för då är man rädd att förlora den man älskar, med kärleken  kommer också smärta.

Det lgger något i orden;.."Den som aldrig känt smärta har heller aldrig känt kärlek."

Vi kan gå livet igenom som på "räls", utan konflikter, utan större tabbar och utan problem,
men jag tror inte att det finns en enda människa på jorden som går igenom livet som på räls.
Vi kan inte jämföra kärlek, sorg, lycka etc med andra,
för var lycka är sin egen och var sorg är sin,
alla känslor är just den känslan, inget jämförbart.


Alla går vi i våra egna skor och i våra egna liv som formar just vår unika historia som
inte är lik någon annans. Inte ens tvillingar lever sina liv likadant, för de är ju egna individer.
T om siamesiska tvillingar vill göra olika saker och känner egna känslor.

Tänk tex på när du varit arg, glad, ledsen eller lycklig..
När kände du känslan? I vilken situation?

• Hur kändes känslan?
• Var i kroppen kändes känslan?
• Hur reagerade du?
• Varför tror du att du reagerade som du gjorde?
• Vad talade känslan om för dig?
• Hur visar andra den här känslan?
• Hur kan andra märka på dig hur du känner dig?

Vi funderar sällan på dessa saker, men när vi gör det så lär vi oss att förstå oss
själva och våra reaktioner i samspel med andra människor.
Bara en sådan sak som att man "känner i luften " om några nyss bråkat när man
kommer in i ett rum, trots att de till synes ser ut att vara vänner, det känns ju verkligen,
och det kan man fundera på en stund.



Känslor är som små "elektriska bollar" som agerar på olika sätt beroende på situationen.
Vi omger oss av känslor dygnet runt, utan att vi tänker på det.

För hjärnan är så oerhört påkopplad att vi inte har en enda tanke på hur vi andas tex.
tänkt en stund...just i detta nu hur du andas. Känn hur du andas, bara en sån enkel sak.

Känn känslan, och var i känslan. Jag tror att vi blir både lyckligare och sundare
om vi tillåter oss att KÄNNA lite mer och lite oftare.

Nä, nu ska jag känna in min överviktiga kropp och ta en "POWERWALK"
Beach 2011 är körd, men det finns ju nya år att sikta in på...hehe...
Förra veckan var jag jätteduktig och gick massor, så bara att fortsätta, ett steg i taget.