Levaidag

Frihet har vi alla i Sverige och det ska vi vara tacksamma för, men detta inlägg
handlar inte om vår frihet som vi tar för givet utan en annan frihet som man
blir medveten om först när man är fri från det monster som besöker alltför många av
oss som bor i vårt Fria land och alla andra länder i världen.


2010-02-02. Har precis vaknat upp efter att vänster bröst
opererats bort.

Det handlar om CANCERMONSTRET som bosätter sig i våra kroppar vare sig vi lever
sunt, osunt, är fattiga eller rika, har olika bakgrund, från nyfödda till gamla.
Ingen går säker hur asketiskt och hälsosamt du än försöker leva, hur mycket du än
tror på Gud eller Allah så kan det drabba även den man minst anar.


2010-02-19 2 v. efter operation hade vi tjejkväll med LC-väninnorna
på Kungsgatan 57 och vi blev fixade i håret bla...det hår som snart
skulle åka av...


Här sitter jag hos Malou efter 2:a cellgiftet i 1 april, ännu med
eget hår som lossat lite i taget, men på flyget samma dag kände jag panik
för det låg hår överallt på min kappa.


Samma kväll 1 april fick min syster raka av allt, för jag kunde
dra nävar med hår och till slut såg jag ut som en rumpnisse.
Oerhört trött efter dagens äventyr.



Här är jag med min allra käraste väninna Anita sommar 2010 då jag
fick cellgifterna och åt höga doser med Betapred (Cortison).
Hon har varit mitt stora stöd genom allt det svåra!
Vi är Ler&Långhalm i vått och torrt!

För "herr-cancer" bara väntar på att en enda liten cell ska vara mottaglig i fel tidpunkt
och vips har den börjat parasitera på din kropp utan att du har en aning om vad som
händer. När det uppdagas är det världskrig i kroppen och det enda kemiska stridsvapnet
som finns är cellgifter och radioaktiv strålning. Glöm tron, men ha HOPPET.
Visst, tron kan försätta berg, men hoppet betyder allt. Det finns en anledning till cancer
betyder KRÄFTA och säger en hel del om smärta. (vilket jag sluppit tack o lov)


En av de otaliga gånger jag fick stick i port á carten där cellgiftet
gick in. Här visar jag ett EMLA plåster som ska ta bort smärtan av sticket.

Så tro aldrig att det händer andra...inte mig... för en dag kan just du vara den andra.
Alla är vi "andra" för någon annan, men inte för den som drabbas.
Så "herr-cancer" tänker inte på rättvisa utan tar där den vill ta, utan förbehåll.


Här ska jag och Christine på fest, därav peruken, som jag sällan använde.
Skålar i fruktsmoothie innan.

Jag har fått den ynnesten att bli behandlad med en cancermedicin som har visat god
effekt mot just den bröstcancertypen jag har haft. HER-2 positiv.

Det finns ändå inga garantier för att jag inte ska få recidiv, men jag utgår från att
jag är frisk och att jag varit frisk sedan jag opererade bort tumören och mitt vänstra bröst
samt  15 lymfkörtlar som var angripna.

Här är jag på Brännö utanför Göteborg på kurs sept. 2010 tillsammans
med andra cancerdrabbade. Mia tv. kom att bli min nya vän, på samma resa.

Behandlingen har pågått i 1,5 år med cytostatika i 6 omgångar, strålbehandlingar i 25
omgångar, samt HERceptin i 18 omgångar. Strålbehandlingarna fick jag i Göteborg,
varje dag i 5 veckor med paus på helgerna. Cellgifterna och Herceptinet fick jag intravenöst
via min port á cart var tredje vecka. Så 24 vändor har jag gjort till Udv sjukhus som jag
kan köra i sömnen numera, kan varenda kurva, för att inte tala om 45:an till Göteborg.

Imorse körde jag till Uddevalla som alla andra dagar för att få min allra sista dos av
överlevnadsmedel. När jag väl kommer ut från en liten avtagsväg, så gasar jag på och
blåser upp i 110, där det är 90, för jag vet ju att om en liten, liten stund blir det 110.

Ser en polis en bit framför mig som vinkar in mig och jag tänker, shit,shit,shit.
Hur fort körde jag egentligen? Inte många bilar ute, för det var förmiddag och rusningstrafiken
var över. Men poliserna stod där och gjorde sitt jobb, mitt på blanka förmiddagen en vanlig onsdag.

En kvinnlig polis kommer fram och ber mig blåsa i alkometern och jag tänker, åhh skönt,
bara en alkokontroll. Det var grönt förståss och jag var beredd att få åka vidare.
Då kommer en manlig polis fram och visar mig en hastighetsmätare och säger;
"Det där gick nog lite väl fort, mätaren visar 105 km/tim, men vi har ändå dragit ifrån för
att mätare kan visa lite fel i bilarna, så vad säger du om det?"

Jag som bara vill göra min SISTA lilla underbara avslutande behandling
tänker en mikrosekund, Ska jag dra fram "cancerkortet"?
Har bråttom till en CELLGIFTSBEHANDLING, för jag har ju CANCER. Den manliga polisen
är jättetrevlig, och den kvinnliga polisen står bredvid, lika serviceminded.

Jag säger; "Ooops gick det så fort, jaha, ojdå, men jag har aldrig någonsin
fått fortkörningsböter. Är det förmildrande omständigheter då??? Poliser inger liksom
RESPEKT, tittar lite skamset på den manlige polisen och hoppas på NÅD!
Han säger; " Nu är det så att du kört för fort och kvinnan säger; "Vi måste tyvärr
ge dig en bot på fortkrningen. "Jag hade också en fortkörning en gång när jag bara haft
körkort i 2 månader.", och så log hon sitt gladaste leende. "Du har rätt att bestrida om du
vill dra det till rätten, men om du godkänner det vi mätt så får du en inbetalning med dig idag."

Jag: Hur mycket handlar det om?
Polisen; Det blir 2000 Kr, men du har en hel månad på dig att betala.
Jaha...en hel månad WOW, 2000 spänn för några km för fort...hmmm. Till saken hör
att en km senare blev det 110km/tim, så de hade verkligen placerat sig strategiskt
inne i skogen.

Nåväl, jag svalde betet och tänkte. OK, skriv under utan knot och se det som en helt vanlig dag,
för poliserna. Dom gör bara sitt jobb. Att jag för första gången i mitt liv får fortkörningsböter är
ingen big deal. Betala och glöm, även fast det känns bittert med tanke på att det inte fanns några
bilar varken framför eller bakom mig på en stor breeeeeed väg.

Och NEJ, jag drog inte "cancerkortet", även om det sög i tarmen...hehe..

Nåväl, åkte till Uddevalla för att få min allra sista lilla dos.
Var så glad när det var över, gav blommor till min sköterska Ann-Christine som stuckit
mig så många gånger. Den först gången grät jag floder och den sista gången skrattade jag och
skojade med glädje...lite galghumor fick vi in också.


Jag sa till henne; Jag hoppas innerligt att jag aldrig mer behöver besöka er igen. Och ni har ett
otacksamt jobb, för ni kan aldrig heller säga, "Välkommen tillbaka"..och så skrattade vi båda två.

Jag dansade ut från avdelningen, där många låg i olika rum som alla andra gånger, för att få sin
egen lilla personliga  överlevnadsdos. Många utan hår, en del med peruk och andra, som jag med
eget nytt hår som börjat växa.

Precis när jag gått ut från avdelningen ringer min handläggare på FK och vi pratar
länge om det som varit och om min upptrappning på jobbet. Hon är fantastisk,
Margareta heter hon. Jag är lyckligt lottad som sluppit bråka om min sk arbetsförmåga.
Jag har blivit oerhört bra bemött från försäkringskassan. Är tacksam över att ha fått återhämta
mig från sorg, egen cancer och trappvis uppgång till ett vanligt liv igen.

Det har varit ett rent helvete i dubbel bemärkelse, och jag tänker inte heller
"varför det drabbat just mig och varför just min Madeleine dog av sin cancer",
för vi är de som var någon annan, för den som tänker...."varför just jag....."

Efter samtalet åkte jag ner till plan 2 för att krama mina underbara
kontaktsköterskor Petra och Margareta (som inte var där för dagen), men Petra är
en underbar människa som brinner för sina patienter. Vi är människor för henne, inte
patienter. Vi kommer att ha ett gott framtida samarbete i och med att jag är engagerad
i bröstcancerföreningen.

Min mor kom hem till mig med en vacker orkidee och vi städade tillsammans
för att det skulle vara fint till kvällen. Alltid roligare att städa hos andra.
Jag städar gärna hos min dotter :-) Tusen tack kära mamma!

Min sista milstolpe i cancernördens tecken ville jag fira med ett par nära vänner ikväll.
Så det blev champagne, jordgubbar och lite tapas. Vi pratade, skrattade och hade
en underbar kväll.




Och jag är fri...friare än jag känt mig på många år!
Frihet är självklar först när vi vet att den tagits ifrån oss.
Frihet kan vara att kunna hålla i ett mjölkpaket utan att tappa det (har varit där)

Fri att göra vad jag vill med mitt liv
Fri att uppskatta allt det vackra som finns i vår omedelbara närhet.
Fri att planera in nya saker som är livsbejakande
Fri att älska mig som jag är
Fri att älska andra som dom är
Fri att känna lycka
Fri att kunna gå och röra mig utan hinder
Fri att äta det jag vill och känna smak och doft
Fri att höra alla fåglar som sjunger
Fri att se med klarare färger och djupare nyanser
Fri att känna min egen kropp, min nya kropp
Fri att tänka mina djupaste tankar
Fri att vara den jag blev och den jag ÄR
Fri att göra skillnad
Fri att skapa
Fri att ha hittat hem, hem till mitt egna själ och hjärta.
Fri att bejaka livets under
Fri att ÄLSKA och att ÄLSKAS


En av de vackraste svenska låtar jag vet.

Det enda och största vi är här för är, kärleken och att njuta av LIVET
vi fått som en stor GÅVA.

Natti!