Levaidag

Onsdag morgon hade jag skrivit upp i agendan att simning stod på schemat,

i varmt 34-gradigt vatten. Inga ungar eller ungdomar, bara motionärer äldre

än 65....trodde jag.

I varmvattenbassängen var vi några få tappra halta och lytta som försökte

göra våra övningar efter bästa förmåga och det kändes bra att simma i

mitt eget tempo. Kl 11,00 skulle vi upp ur badet för då skulle bebissim

vara på schemat. Helt i sin ordning då de stänger för allmänheten i

varmvattnet.

Jag gick upp ur vattnet och såg fram emot att duscha och basta i lugn ro,

helst med noll antal åskådare.

 

Det är sannerligen ingen lätt utmaning för mig att ställa mig naken i ett

allmänt duschutrymme där alla ser varandra och jag blottar min akilleshäl.

Akilleshälen heter entuttad! Jag har bara ett bröst och det ser inte särskilt

snyggt ut, man känner sig okvinnlig, halv, osexig och sönder, blottad in på

bara skinnet. Ett stort taxöra som hänger som en övergiven tvilling på min

högra sida av bröstet, som något som inte ska vara där. Något som

hamnat där av misstag. Bättre plattbröstad än enbröstad. Det är så

osymmetriskt med ett bröst!

 

OK, jag har fått träna på detta ett antal år nu, men jag vänjer

mig aldrig! I Turkiet satt vi på hamam i många kvinnors sällskap och

alla tittade förstås på mig och förstod att...där har det hänt något.

Ingen sa något men alla förstod. Min väninna Hippas peppade mig

och sa att "Kör", skit i att alla tittar, det går över. Kvinnorna vande sig

vid att där sitter en som opererat bort bröstet, Jahapp.

 

I duschen efter dagens bad stod jag först ensam och två högstadietjejer

ställde sig i duschen bredvid. Medan jag blundade när jag tvättade håret

kände jag tystnaden som infann sig när de såg min enbröstade kropp.

Hörde bara ett tyst "shit", och jag tänkte, ja tjejer så kan det också vara.

Kände mig helt hudlös och uttittad. Snabbt på med stor handduk och in i

bastun där jag satt själv en bra stund. Jag gick ut och duschade igen när

ingen var där.

 

Väl i omklädningsrummet satt ett gäng gymnasietjejer och gjorde sig

iordning efter simning i den vanliga bassängen. Jag tog av mig mitt

badlakan och började smörja in mig. I omklädningsrum finns det

speglar så det går inte att gömma sig för andras blickar hur man än

försöker. Tjejerna satt ganska nära så de upptäckte snart att här

står en kvinna utan ett bröst. Återigen kände jag tystnaden som

infann sig när jag blundande smorde in ansiktet. Jag kände blickarna

och jag hörde tisslet och kommentaren SHIT. Jag förstod att det var

mitt frånvarande bröst de syftade på.

 

Just i den stunden blev jag så oerhört ledsen och gråten ville bryta

igenom, för jag kände mig så avvikande, inte enligt normen längre.

Tjejerna var absolut inte elaka eller ojusta på något sätt, de konstaterade

bara att där står en kvinna som opererat bort sitt bröst och alla vet ju

vad det innebär, så jag klandrar inte tjejerna.

 

Men hudlösheten är svår att hantera. Den kvinnliga normen och identiteten

som så mycket sitter i att faktiskt ha två bröst istället för ett. Jag insåg

även att det är MIG dom tittar på, pratar om, pekar mot. Hon där utan bröst.

 

Sorgen kom över mig att jag ska behöva bo i detta cancerfängelse där en liten

äcklig cancernörd vuxit sig så stor att jag tvingats operera bort ett helt bröst

och vävnad in på bara skelettet. Jag insåg där och då att jag sörjer mig själv.

Sörjer att jag lever på nåder.

 

Det är JAG som är hon där borta som har cancer. Jag tycker inte synd om

mig själv utan jag reflekterar bara över mina känslor och vad de består av

och det är en del i bearbetningen av allt jag går igenom. Det finns människor

som förlorat både armar och ben och det är klart att de sörjer det, att inte

falla inom normen längre, tills en dag då man accepterar sitt öde.

 

Jag har aldrig accepterat att jag har blivit av med ett bröst, gör man någonsin

det? Ungefär samtidigt som jag fick en remiss till specialplastiken i Göteborg

för att sätta in ett nytt bröst, fick jag beskedet att bröstcancern hade spridit

sig. Där försvann möjligheten att göra ingreppet, för överlevnad är förstås

viktigare än att ha två bröst.

 

Jag bär alltid en protes-BH som har en ficka där man kan stoppa i en protes som är

anpassad till den storlek man har på andra bröstet. Det syns inte utanpå numera för

både BH-ar och proteser är väl utvecklade idag. Jag har även protes i baddräkten

som är sydd för proteser. Tack och lov finns det numera snygga protes-BH på marknaden.

 

 När jag var i Sthlm i december gick jag till Amoena som säljer snygga

underkläder för proteser. Den ligger på andra våningen i en butik där man får plinga på

en dörr och man blir insläppt. Diskretion är viktigt och man har en personlig säljare som

hjälper en på bästa sätt. Så känsligt är det, man vill inte skylta med detta för kvinnlig vill

man ju vara även med ett bröst, åtminstone utanpå. Se http://www.amoena.se/

 

 

I vardagslivet MED kläder på känns allt som vanligt och jag behöver inte tänka på att

jag bär omkring på en protes. Det är i de nakna situationerna jag känner mig hudlös,

oförsvarbar och vill bara bli osynlig. Ändå utsätter jag mig för badandet så det får vara

värt det för jag vill verkligen inte begränsa mig på något sätt.

 

Man lär sig av livet hela tiden och jag har fått lära mig en sak. Jag har aldrig någonsin

tidigare i mitt vuxna liv känt mig ful, tvärtom har jag varit smal, snygg och nöjd med min

kropp och utseende (skit i jante).  Även brösten har varit snygga och det skäms jag inte

för att säga, även om det har en underordnad betydelse.

 

 

Jag fick ett hårt fall från snygg till stympad och själen har tagit mer stryk än jag

någonsin kunde tro. Man säger ju att alla duger som vi är. JA! ABSOLUT!

Men en sorg ska bearbetas även om det gäller ett tappat bröst, ben, arm, tumme

eller vanställd kropp på något annat sätt.

 

 

Ville bara pränta ner min känsla för jag tror att många med mig

känner samma sak som opererat bort ett bröst. Det handlar inte

om skönhet eller fåfänga. Det handlar om att vara kvinna.

Kvinnlighet är så mycket förknippat till bröst, vi använder brösten

till amning när barnen fötts, där finns en stor symbolik, bröst är ju

livet självt, de ger näring åt ett barn för överlevnad, tröst och närhet.

I sexualiteten har brösten en stor bejakande betydelse, de hänger med

hela livet och har alltid en funktion även när vi inte längre ammar.

 

Vi köper snygga underkläder och då ingår ju en BH i det kittet. En

vanlig underklädesbutik är inte längre tillgänglig för mig och mina

bröstsystrar utan vi hänvisas till specialbutiker på andra våningen

med ringklocka på.

 

Det är bara min känsla och min sorg, min man accepterar mig precis

som jag är och skulle aldrig komma på tanken att vilja ändra på något.

 

Jag tror att jag kan förstå de unga tjejerna på badhuset. De kände verkligen

SHIT i den bemärkelsen att de aldrig någonsin skulle vilja bli av med

ett bröst, ej heller någonsin få bröstcancer. De såg kanske för första

gången en kvinna som har bröstcancer. De kände empati, det vet jag.

Vi finns därute och vi är många, men det syns inte utanpå, tack och lov.

 

Har funderat hela dagen på om jag ska skriva detta inlägg, men

kunde inte gå och lägga mig förrän detta var nedskrivet.

Jag vet att det är utelämnande, naket och hudlöst men jag bjuder

på det för det är så angeläget och viktigt. Nu var det sagt.

 

Och glöm inte att klämma på brösten regelbundet, både du som

kvinna OCH din partner.

 

Klämdagen - Facebook-applikation

Klämdagen är en Facebook-app som går ut på att påminna kvinnor om att undersöka sina bröst varje månad. I appen får man själv välja ett datum varje månad då man vill undersöka sina bröst. Vid det givna datumet skickas sedan påminnelser ut till din Facebook-logg.

 

Natti på er!

 

 

 

Jag har nu under en tid ätit cellgifter i tablettform tre gånger per dag. Xeloda och Sendoxan på morgonen och endast Xeloda middag och kväll. Alla mediciner har biverkningar, både milda och ibland allvarliga. Var 21 dag får jag även Herceptin och Perjeta intravenöst i porth a carten. Jag har nu gått in på mitt femte år av behandling mot her-2 positiv bröstcancer. Min cancerresa började i december 2009 då jag upptäckte en knöl...Var tredje månad får jag röntgenundersökning med sk PET-CT då jag dricker kontrast före och får en radioaktiv isotop insprutad i blodet för att tumörerna ska synas bättre. Inget att leka med direkt...Antalet behandlingar har jag slutat räkna för de som är bakom är bakom.

 

I november 2011 fick jag det tunga beskedet att jag fått metastaser spridda i lymfkörtlar runtom i kroppen och att den inte längre är botbar. Från att ha varit färdigbehandlad för att gå ut i livet och leva i juni 2011 till 5 månader senare då jag fick det beskedet som ingen människa vill ha. Medicinerna jag får nu har hittills förlängt mitt liv och de håller mig även positiv och hoppfull till nya behandlingsformer som är skonsammare och mer effektiva än regelrätta cellgifter som förstör kroppen väldigt snabbt och skoningslöst.

 

Biverkningarna kommer ofta smygande, nästan så de inte märks till en början och man kan förvillas att hitta någon annan orsak till obehaget. 

 

För några veckor sedan fick jag bältros som jag effektivt medicinerade bort på en vecka. Jag trodde att jag fått smittan utifrån, men i biverkningslistan på Xeloda finns det med som ovanlig biverkning. Jahapp!

 

Jag har börjat tro att åldern börjat visa sitt rätta jag genom snabb synförsämring. Har varit torr i ögonen och på morgonen, sett suddigt med dimsyn de första timmarna. Så fort jag går ut rinner högra ögat som en kran. Jättejobbigt när det är minusgrader. Allt detta är också biverkningar från Xeloda, ganska vanliga dessutom. Jahapp!

 

Munnen är fnösketorr och alla slemhinnor är torra som papper. Stelhet och ont i benen är numera vardag och molande värk i buken kan läggas till. Även detta biverkningar från.......Xeloda. Jahapp!

 

Vallningar och blödning från underliv, dock inte mens. Den delen försvann för fem år sedan för alltid. Sömnlöshet och trötthet, biverkningar...Jahapp!

 

Klåda på armar är skitjobbigt för den går inte att få bort, men det funkar rätt bra på dan. Kväll och natt är det tortyr. Lärt mig på något konstigt sätt att hantera det ändå. Jahapp!

 

Men nu det sista har det tillkommit något jag måste ta på allvar. Det kallas hand och fotsyndromet. Hand och fotsulor är rodnade, ibland knallröda, svullna och de sticks och domnar. Ett tecken på toxicitet. Det finns grader i helvetet, men i den jävligaste hettan är jag verkligen inte. Grad ett möjligen, så jag lider inte något nämnvärt...det kan ju alltid vara värre...haha...ett gott skratt förlänger livet och dämpar oro.

 

Så nu väntar jag på att sköterskan ska ringa mig efter att jag lämnat meddelande. Det händer att de svarar samma dag men det är inte alls säkert. Så ser cancervården ut idag. Läkaren träffar jag var tredje månad och sköterskorna har fullt upp på telefontider så man får vänta tills de ringer upp.

 

På nätterna sover jag dåligt för tankarna kommer när allt är lugnt och tyst. I sin sjukdom är man ensam även om man har tusenfallt stöd av make, familj och vänner.  Tankarna är existensiella och de är oundvikliga, för jag har ju fått en dom. En dom som säger att tiden är utmätt. Utmätt av statistiken men onkologen har förmedlat orden; "Cancern i din kropp är inte längre botbar......"

 

Många tankar har hunnit passera min hjärna i ganska många år nu och det märkliga mitt i allt är att jag är lycklig. Jag känner mig mer levande idag än när jag var fullt frisk utan bekymmer. Med det menar jag inte att jag befinner mig i ett ständigt lyckorus, långtifrån. Men jag VÄLJER att vara lycklig, känner mina känslor fullt ut, även de stunder jag sörjer och är ledsen. Det ena behöver inte förta det andra.

 

Jag har gått igenom många trauman i livet, både som barn, ung vuxen och när jag förlorade min yngsta dotter i cancer, dog jag nästan med Madeleine den natten hon dog. Man kan lägga sig ner och tycka livet är orättvist och tänka onda tankar. Men alla får sin del av skopan och ibland häller det lite onödigt extra på en del människor. Inget att ojja sig över. Det är som det är. Jag kan bara göra det bästa av mitt liv ändå. Jag kan inte skylla på en massa omständigheter. Det enda jag kan och ska göra är att leva mitt liv så bra det bara går efter de förutsättningar jag har just nu. Förutsättningarna ändras för oss alla genom livet och alla klarar det dom måste klara. Även om du tror att du inte skulle orka leva mer om ditt barn dött så gör du det ändå. Du lever bara under nya förutsättningar och får rikta kompassen mot ett nytt mål i horisonten. Det finns ingen som helst mening att sukta efter det jag inte har för det gör ju ingen lyckligare. 

 

Många tittar på vad grannen, vännerna äger, gör och konsumerar. Gör inte det! Det är så destruktivt. Alla kan inte ha allt! Thats the fact! Du kan vara lycklig ändå. Många tänker inte på att äga också kan kräva. Jag menar att ju mer vi har och äger i form av hus, bilar, båtar, prylar, konsumtion så kräver det av oss att vi ska hinna, orka och ha råd att förvalta allt vi äger. Det blir inte automatiskt gratis så fort vi har det i vår ägo. Tvärtom! Vi måste driva, renovera, laga prylar, ta oss till och från våra semesterparadis som kostar pengar och vårda allt vi har.

 

Lyckan kan vi bara få inifrån oss själva, den kan vi aldrig köpa. Vi kan köpa nöjen en stund och ett boende som är trivsamt, bilar som är bekväma och snygga, men vi behöver inte bli lyckligare av ständig konsumtion. Däremot kan det bli tvärtom, vi kan köpa oss olyckliga! Vi kan konsumera mer än vi har råd med, köpa ett för dyrt hus som gör att vi måste jobba jämt osv...ja ni förstår...så grannen som har två tjusiga bilar och drömkåken, välartade barn, och reser världen över kanske är lyckliga, vi får verkligen gratulera och unna dom det. Men bakom en rik fasad kan också finnas olycka, så titta inte på andras liv för ingen vet hur andra har det innanför väggarna.

 

Jag är inte rik, tvärtom har jag betydligt mindre pengar att röra mig med sedan jag blev sjukskriven, men vi är två numera och vi har det bra på alla sätt. Jag är lycklig med att närvaron i vårt äktenskap är så stor om ni förstår vad jag menar. Vi finns där för varandra varje dag. Vi är varandras livskamrater och det gör livet så mycket enklare att leva. Vi har den stora förmånen att kunna åka till stugan ofta då den ligger 30 minuter från hemmet.

 

Här i stugan sitter vi nu mitt emot varandra med var sin dator. Maken är ändå på jobbet men från stugan och jag bloggar. Snön ligger vit på marken och det är alldeles tyst och stilla härute i Sikhall.

 

Helgen har varit underbart skön som startade fredagen med 100-åringen på bio och sedan AW  med goda vännerna Johan och Sofie. En ovanligt sen fredag med många underbara skratt under kvällen.

 

 

 

Lördag morgon åkte vi upp till stugan för att umgås med vännerna i Sikhall, Anna o Tomas samt Ammie och Pelle. Jag lagade god soppa med vitlöksbröd till och vi spelade spel till många roliga kommentarer och skratt förstås. Vi kan inte leva utan skratt. De är väldigt läkande och ibland kan vi t om börja skratta åt något när vi lagt oss för att sova och då hör hela huset ( i stan) att vi skrattar....vi kan inte sluta.

 

Igår blev det långpromenad med Ammie medan maken åkte upp till Kroppefjäll för att åka längskidor.

En supermysig helg med underbara vänner som gör att vi lever ett alldeles normalt och lyckligt liv.

 

"Livet är som en lök....det finns ganska många lager att skala"

 

Bjuder på några bilder från vår promenad till Gällenäs udde.

Ammis bild på fyren.

Ammies bild på fyrvaktarhuset.

 Ammies bild på Max

Väninnan Ammie, fyrvaktarns dotter vid hennes gamla bardomshem. Uthus i bakgrunden.

Kallt, blåsigt och ödesmättat vackert på något sätt.

 

En vacker plats för vår långa söndagspromenad. Det är sådana här saker som gör mig lycklig på riktigt,

och det kostar inte ett enda öre. Prat, lyssning och promenad....som ett kinder ägg. Tjolahopp!

 

Var glad för det du har och ta vara på det du har runtomkring dig. Att medvetandegöra sig om sitt eget

beteende är en bra början om man undrar varför man har det dåligt på något sätt.

Allt börjar i dina egna tankar.

 

Nu ska här packas ihop för att åka till staden igen.

 

Pöss o Kram!

Nu är jag här igen efter några dagar med vitt skilda upplevelser kan

man lugnt säga.....

 

Förra fredagen flög jag upp till Stockholm för att umgås främst med

min bror, men fick som alltid en bonus att umgås med dotter och

syster med familj och ett mycket speciellt och nytt möte.

 

Direkt från flyget som ju är så smidigt och tar 50 minuter, åkte

jag raka vägen till söder och Mariatorget där jag hade bokat ett

spännande möte för första gången med Elisabet från skåne som

läst både min blogg och Maddes blogg från allra första början. Vi

kände genast att det klickade och vi hade så mycket att prata om

då både hennes son och min dotter dött i cancer, unga och med

en ovanlig form av cancer. Det var skönt att få prata med någon

som vet vad det handlar om och igenkännandet var omedelbart,

smärtsamt och tårarna kom, men det är så viktigt att få ventilera.

För man kan inte älta det trauma som hände nog så många gånger.

 

För första gången fick jag höra hennes historia och lyssnandet

är oerhört viktigt. Vi har pratat i telefon tidigare så vi är inte helt

nya för varandra, men att få sitta öga mot öga och höra en annan

mammas historia som liknar min, det var ovärderligt. Att bearbeta

en sorg tillsammans med andra är läkande och man känner sig

mindre ensam. Man kan prata öppet utan att den som lyssnar

tycker att det är jobbigt, för det jobbigaste har redan hänt, att

man förlorat ett barn och båda vet vad det innebär.

Vi vet att vi överlevt och vi vet att man klarar att leva vidare,

för vi har våra egna liv att leva. Vi har också barn att glädjas

över som lever och de barnen måste vi värna om extra mycket.

Våra barn är vuxna, men kommer alltid att vara våra barn.

 

Mattias blev 22 och Madeleine blev 20, de fick en stund av

sina vuxna liv. De fick uppleva glädje och lycka även om

deras unga vuxenliv blev kort. Vi kan inte göra något åt det,

så är det och vi får leva med det. Våra barn, både levande och

döda vill att vi lever fullt ut, och både jag och Elisabet är ganska

bra på att göra just det, leva fullt ut.

Tack Elisabet för mycket givande prat och skratt och kul att få

träffa dina döttrar också.

 

 Jag älskar gamla konditorier,

de där som inte är så uppstajlade och trendiga. Vi satt på Chic konditori

på Mariatorget, ett gammalt 50-tals kondis med mycket goda bakverk

och bullar. Ganska enkelt inrett men med stor retrofaktor.

 

Fredag kväll fick jag krama om min dotter och hon hade lagat en

smarrig middag och fredagsmyset med Christine och Jonas var

välkommet och så efterlängtat.

 

Helgens mission var denna gång att uppleva en 50-års present

tillsammans med min bror. Han hade fått en pralinbakningskurs

i present. Det var hög tid att genomföra den innan han hann

fylla 51.....

 

Vi träffades på Chokladfabriken på söder.

 

Vi var en grupp på 7 personer som skulle lotsas igenom bakningen med konditor

Mattias hjälp. Han beskrev alla steg i bakningen och hur noga det var med

temperaturen på chokladmassan för att kunna göra den ultimata pralinen.

 

31C ska chokladen hålla och sedan är det bara att köra....

Här häller Mattias ut 2/3 av smeten på marmorbord för att den ska kylas,

vänder den med spatel tills den får rätt konsistens, sedan skrapar

han ner smeten i bunken igen.70 % Valeronachoklad.

 

Blir chokladen för kall är det bara att blåsa på med värmepistol...

 

Då ska vi se...Yes, 31C..bara att ösa på då....

 

Det var inte så lätt som det ser ut. Man håller plattan med ett fingergrepp

och chokladen hälls i och sedan skrapar man bort överflödigt. Därefter

häller man plattan upp och ner så chokladen rinner ut och kvar blir en tunn

vägg som bildar skalet. Tyngre än man tror och halkigt!

 

Min och brollans platta med pralinhölje. Plattan till höger har torkat lite mer, därav olika glans.

 

Nu har skalet fått torka och under tiden gjorde vi tryffelmassa i olika smaker. Ett gäng

gjorde hallontryffel, ett annat kolatryffel och vi valde kardemummatryffel.

 

Efter tryffelfyllningen har vi lagt på en botten med ny choklad och skrapat av igen.

Därefter åkte alla plattor in i kylen för en stund så att vi kunde ta loss pralinerna.

För att få loss pralinerna vänder man plattan och slår kraftigt mot bordet så trillar

pralinerna av. Detta är en snabb variant. Egentligen ska man göra bottenplattan

dagen efter, men det funkar inte på en kurs.

 

 

Och resultatet blev....Voilá!

 

Vi kände oss proffsiga och det var en oerhört rolig och lärorik kurs. Inte dumt alls att

köpa en present till brollan och själv få vara med på hela kalaset + att vi fick med oss

var sin låda med våra fina praliner samt en extra låda som fylldes. Alla delade på

alla praliner som gjordes under dagen. På så sätt fick vi ta del av alla smaker.

 

Lördag kväll blev det pralinätning och mysmiddag med syskon och deras familjer

samt dotter förstås. Livet på en glad pinne kan man säga!

 

Söndagen fortsatte i mysig anda då jag och dotter, svärson och syster gick en

skogsprommis och därefter simmade och "hamammade" på Sturebadet,

Marina tower.

 

Gott att lägga sig i varmt hamam efter simning i inte så varmt vatten.

Varmare vatten i bassängen tack!

 

Måndag morgon blev det tåg hem och en nöjd men trött Anne hade upplevt en hel

del roliga saker med familjen.

 

Onsdagen kom och dags för behandling igen. Min fina väninna Ammie följde med som

hon ofta brukar göra. Hon är en guldklimp som kan hålla mig lugn och orädd.

Rädslan och ångesten över varje behandling minskar och jag kan hantera behandlingarna

på ett helt annat sätt numera. Men jag vågar ännu inte släppa ångestmedicinen.....

 

Om det berättade jag i Nobel  Myrbäck onsdag eftermiddag då jag var gäst igen

i pratprogrammet med Evelina och Susanne.

 

Om ni vill lyssna på intervjun så kommer länken här i P4 Västs hemsida.

 

 

 

 

Här i väst har vi ganska gott om snö ca -5 C och mulet idag.

 

Må så gott och kom ihåg att bästa botet mot kallt väder är varma kläder :-)

 

 

 

Allt är bara bra just nu och jag har haft tillräckligt med 

sinnesro att göra lite pyssel emellanåt, träffat vänner 

och umgåtts med familj. 

Vad jag gör och gjort i helgen är något mycket roligt och

annorlunda, men det tänker jag låta bli en cliffhanger...

 

Jag ger er en bild så länge på en sötis jag gjort till Christine

och som nu pryder hennes nyckelknippa. 

-Vill ha den, sa dotter och så fick det bli. 

Jag blir så glad av att ge saker jag gjort själv och extra kul

att någon vill ha mina alster.

 

 

Puss och kram från ett mulet Stockholm.

Kreativitet är också läkande i kombination med mediciner bra mat, motion,

vänner och familj runtomkring. Men på vardagarna när alla andra jobbar och

lever ett normalt friskt liv så har jag funnit min väg genom åren att känna

meningsfullhet i vardagen. Jag är periodare med det mesta som har med

skapande att göra. Vissa perioder målar jag, ibland blir det stickning, på

sommaren blir det blommor och utepyssel. Ibland orkar jag bara sitta ner

och läsa och vissa dagar orkar jag ingenting. Nu är jag inne i ett flow av

ideer till små virkprojekt. Så bäst att passa på så länge rycket varar.

 

Så här såg det ut igår i mitt kök. Ett kreativt kaos av garner, pyssel, dator utom bild,

kaffe och en mumsig semla!  Virkning pågår...

 

Det blå huset gjorde jag häromdagen, det vita igår och svamphuset idag. Garnerna är

mycket starkare i färgerna i verkligheten men min mobilkamera är inte av det vassaste slaget.

Väntar på batterier till min systemkamera som legat i träda, men nu är jag så himmelens

trött på att ta dåliga bilder så jag tog mig i kragen och beställde (ovanliga) batterier via nätet.

 

Känner mig lite som en tant, men att vara tant är fint, man gör det man vill, det finns

inga regler längre. Man kan vara barnslig utan att skämmas. Tanten är priviligierad för det

är ingen som bryr sig, hon kan vara sig själv, ha prickiga strumpor, blommig klänning och

randig  halsduk, man måste inte vara supertrendig längre, man blir mer personlig i sin stil,

man kan vara en snygg tant ändå, tack för det.

 

Här snöar det ymnigt, helt underbart, äntligen! Som vi har väntat på lite ljus och snö!

Tjingeling, nu ska här städas...tänk om man bara kunde säga simsalambim......

 

Nu jäklar i min låda är jag igång igen med pysselnerven.

Idag har jag knåpat ihop en minisak, ett litet sött hus att

ha som nyckeltag. Kul pyssel som gick fort att virka,

men ganska pilligt så man får ha en minivirknål till

vissa detaljer.

 

Nu är det kallt som attan -10C så det känns extra skönt att

sitta inne, käka en semla och handarbeta. Mår bra just nu.

 

Tjingeling!

 

Lite pyssel då och då är så roligt och meditativt, man behöver inte prestera, det handlar

inte alls om det när man handarbetar eller pysslar. Det handlar mest om att få ro och ett

kreativt behov. När pysslet är klart så känner man att man uträttat något synligt, skapat

något att ge bort eller till sig själv.

 

Pyssel är inte värt något stort i pengar, det har en emotionell betydelse. Särskilt när man

gjort något själv och att mottagaren blir glad för att en vän lagt ner mycket tid på en gåva.

Givaren tycker det är lika kul att sitta och virka in tankar till den som gåvan avser.

 

Nu är min första nyckelgömma klar som jag gjort av restgarner för att testa.

 

Kul pyssel...

 

Det rosa garnet underst har jag haft sedan jag var ung och bodde hemma....den som spar hon har...

 

Simsalabim...nyckeln gömd. Denna kommer jag att behålla själv, men det blir vinterns

pyssel med andra nya färgglada färger som jag köpt just för detta ändamål.

 

Många fyller år i vinter så det kan bli en och annan blomma till nära och kära.

Jag använder inget mönster utan kör på känsla.

 

Önskar er en skön söndag. Här skiner ÄNTLIGEN solen och det har kommit lite snö.

Tack kung Bore för att du orkade de dig ända ner till Västsverige. -6C.

Under ganska lång tid har jag inte varit särskilt kreativ för lusten har inte

infunnit sig. Något smått har jag väl gjort men alldeles för lite för att jag ska

känna mig fullt harmonisk. Jag har läst mer och umgåtts mer med familj

och vänner och rest en del så det blir ganska naturligt att lägga pyssel

och kretivitet åt sidan under en period.

 

Men ska jag känna mig hel fullt ut så måste jag få göra något med händerna.

Det är ett behov som inte går att leva utan.

 

Igår fick jag åter inspirationen att skapa igen och jag tittade på inspirations-

bilder på Pinterest och där finns ett helt universum av ideer för oss som

gillar att göra allt möjligt, sticka, virka, pyssla, måla, ja det mesta finns att

hämta på Pinterest.

 

Så idag köpte jag en massa garner igen, mest för att få många färger som

komplement till de jag redan har.

 

 

Köpte även boken Virka steg för steg med över 100 olika virktekniker att träna på. Jag virkar nästan

bara på ren känsla utan mönster, men det är kul att utveckas så det blir roligt och lite nytänkande.

 

Jag fick en ide som jag har börjat med och vi får se när det är klart om det blev bra. Någon slags

bokstavskombination har jag säkert, för jag kan inte göra samma saker hela tiden utan skapar

nya saker och skapar mycket av ren experimentlusta.

 

Hittade denna på Pinterest, finns även på http://www.teenyweenydesign.blogspot.com/2012/03/new-item.html

Blev sugen på att virka denna karamell och det är ju alltid trevligare att förvara nycklar i en fin nyckelgömma

som ser glad och somrig ut. Visar min när den är klar.

 

Ha nu en riktigt go fredagsmyskväll, och  jag har massor med godisgarn att hugga tag i.

 

 

Nu ska jag berätta något mycket ovanligt och något som inte många får ta del av.

Det handlar om en tidsresa på ett sätt som man bara kan uppleva känslan av, den

går nästan inte att beskriva men som jag brukar säga så ska jag ändå försöka.....

 

För ca 15 år sedan gjorde jag tillsammans med två väninnor, Anna och Anita helgresor

till Stockholm emellanåt och en sommardag blev det dags igen. Vi hade fantastiskt roligt

som alltid när vi gjorde något tillsammans. Det hände tusen saker och vi bara ramlade in

i roliga situationer och galna upptåg, sådant som var ganska overkligt, nästan som på film

ibland, vi var alltid glada och upptäckarlustan var stor och den sociala förmågan var det

inget fel på. Vi har fantastiska minnen från våra storstadsresor och oväntade möten var vi

nog experter på, vet inte varför men alltid hände något oväntat och det var både spännande

och oskyldigt. Vad vi var med om är en annan historia.....

 

Efter en händelserik helg tog vi Säfflebussen hem, en långfärdsbuss som mestadels

pensionärer åkte för den var billig och vår budget tillät inga lyxiga resor på den tiden.

Trötta och oerhört fnittriga satte vi oss vid en fyrasits med säten mitt emot varandra.

En äldre dam i 85-års åldern frågade om hon kunde få sitta bredvid oss och gärna sitta

framåt, för bakåtsittande gjorde henne illamående. Självklart, varsågod, sa vi och den

eleganta vältaliga kvinnan satte sig bredvid oss och vi började prata. Ja, prata och prata,

vi skrattade mest hela vägen hem som tar ca 5 timmar. Mellan skratten berättade vi

för henne vad vi varit med om och hon var lika glad som vi. Uppfriskande och energigivande

för oss alla fyra som delade med oss av våra historier. Hon berättade vad hon varit med om

och det var inte lite det.

 

Vi kunde inte sluta skratta, och prata det var vi väldigt bra på allihop. När vi väl var hemma

så körde vi hem damen i bil till hennes port så hon kom in ordentligt. Därefter skildes våra

vägar och vi förundrades över vilken fantastisk kvinna detta var som hade så mycket att

berätta och att hon tyckte om oss och våra äventyr.

 

Sedan har vi till och från pratat om denna mycket livserfarna och beresta, kvicktänkta

kvinna. Henne måste vi träffa igen, det finns ingen som hon. Hon är en av få som har

rest så mycket och levt så mycket som man inte per automatik gjorde förr i världen,

då allt handlade om barnafödande och uppfostran och att kvinnan var hemma, Nä

inte hon inte, jo hon födde barn och så, men självständig, det var hon bestämt ändå.

 

Som det brukar göra så rann det möjliga mötet ut i sanden men Anna mötte henne på

stan emellanåt genom åren och växlade lite prat med henne. Det blev aldrig av det där

sitta och prata länge mötet......

 

.....Vi visste inte om hon levde längre.....

 

.....men så en dag....närmare bestämt vid nyår så läser jag en annons i

tidningen där det står att vår kära bussväninna firar sin nittionionde födelsedag på

självaste nyårsafton. Samtidigt läser Anna samma sak och vi båda tänker samma

tankar...nu eller aldrig! Vi skriver till varandra i FB och gör en Anna-Anne-Anita-tråd.

 

Vi måste gratulera henne, Anna ringer henne, bokar tid, vi tar med termos med kaffe,

kakor och blommor med ett handgjort kort till.

 

Dagen kom och den 6 januari fick vi äntligen träffa Marianne som vi inte sett på

15 år, så lite nervösa var vi trots allt. När hon öppnar dörren ser vi en otroligt

strålande glad dam, stiligt klädd och fin i håret.

 

-Åhh vad roligt att ni kommer och hälsar på mig.

-Vi ville så gärna komma och äntligen få träffa dig igen!

 

Där innanför dörren till hennes hem hamnade vi i en annan värld, en värld som

nästan var som i en saga. Tiden hade stannat och tingen, möblerna, minnena,

fotografierna, tavlorna sände en hel värld av berättelser, resor, värme, kärlek

och vi var en del av denna värld för en stund. Vi var åter i ett nästan overkligt,

spännande möte. Som om vi var i en film, en film som en hel biosalong med

människor tittade på, en berättelse så spännande att ingen ville stiga ur sina

stolar,  ville bara höra mer......

 

Vi var i ett land som bara var vårt, ett land som man öppnar en hemlig

dörr till, lite som Narnia och där berättas alla osannolika sagor innanför

garderobsdörren.....bara för de invigda....

 

 

Men det var på riktigt och det var en av de viktigaste möten jag haft med en

människa i hela mitt liv. Jag vet inte vad det är, men jag tror att vi alla 3

blev totalt förälskade i denna roliga, intelligenta, kvicktänkta dam. Ett minne

har hon som ingen annan, jag tror att hon har fotografiskt minne.

 

När vi pratat och skrattat i flera timmar så fick vi avsluta vår date och med

vill-inte-gå-känslan kramade vi om vår vän och planerade in en ny

tjejkväll med middag på stan och vin därtill.

 

För Marianne är ingen tant, hon är en tjej, precis som vi, så det så!

 

 

Snart blir det ett nytt spännande möte ute på krogen med Anita 55, Anna 44, Anne 48 och

Marianne 99 år. Fast vi är alla lika unga i sinnet.

Vi bara längtar efter att få höra en ny historia som vår vän är så bra på att berätta.

 

Jag är tacksam att ha fått möta en gammal människa som inte alls är gammal, bara

till åren, men långt ifrån gammal i sättet, intellektet och livskraften. 

 

 Möten är viktiga och berikande, låt inte ålder få styra utan gå på känsla, personkemi,

intresse och öppna sinnet så kan under ske! Jag tror att vi gav varandra tid, tid att

lyssna fullt ut på något som inte går att slå upp eller googla eller ens se på TV.

Det genuina berättandet som knappt finns längre fick utrymme, precis som när

jag satt i farfars knä när jag var liten. Där man bara hörde gungstolens knarr och

väggklockans tickande. Ron, lugnet och en ocean av bilder som fladdrade förbi

när berättandet stod i centrum.

 

Tidigare ikväll ringde Marianne till var och en av oss, tackade för en rolig

dag och sa att hon blivit tio år yngre på bara några timmar. Till Anna sa

hon att vi var tre vackra blommor i en bukett. Tänk vad ett möte kan

betyda. Jag blir alldeles varm i hela hjärtat.

Tack Marianne, vi bokar en ny date snart igen.

Vi har verkligen maxat vår ledighet med må-bra-saker. Sista helgen före jobb

och vardag blev det dags att åka till Smögen för SPA, simning och skön

bara-vara-tid.

 

Vi gjorde inte så mycket annat än det man gör på SPA, får behandlingar, vilket

min man gjorde på lördagen och jag simmade och bubblade. Sedan blev det

relax i sköna liggstolar och läsning. Maken hann läsa en hel bok från pärm

till pärm och jag läste bok på ett nytt sätt och det var överraskande roligt.

 

Innan avfärd laddade jag ner en e-bok i min platta lite med skepsis. Jag måste ju testa

innan jag kan avfärda det som nonsens. Jag vill hålla i en bok, känna pappret och ha

ett fint bokmärke i, kunna se hur många sidor jag läst och hur mycket läsning jag har

kvar att se fram emot om boken är bra, eller lägga undan den om jag ledsnar.

 

Men jag måste säga att det är fantastiskt bra att kunna ladda ner flera böcker som inte

väger mer än plattan jag bär. Det går på 2 sekunder att ladda ner en bok och en stor

fördel är att man slipper läsglasögon för texten är lite större och ljuset ligger färdigt i

plattan, så man kan läsa på natten utan att behöva tända en lampa. Man behöver

inte ens hålla plattan som ligger i en ställning man kan vika upp.

Jag blev mycket positivt överraskad, men jag kommer att fortsätta läsa riktiga böcker

hemma. En bra kompromiss när man reser.

 

 

På söndagen kunde jag inte simma längre vilket var min avsikt, men eftersom jag upptäckte att

jag fått bältros på vänstra bakbenet så var det inte att tänka på. Så jag tog en promenad ner

till Makrillviken nedanför Havsbadet och jag kan konstatera att västkusten är lika vacker på

vintern som sommaren om än mer stilla och det är väl stillheten som gör det så oändligt

på något sätt.

 

Det var mulet och regn i luften men jag ville gå och på Smögen får man känna på backar och klippor,

nedför och uppför, ganska jobbigt för mina svaga ben, men skam den som ger sig, bara att

traska på vilket var skönt efter allt sittande och liggande i sköna stolar. Smögenbryggan är tom

från fritidsbåtar, bara någon enstaka fastboendes båtar här och var. Luckorna till bodarna är

igenbommade och några få människor syns promenerandes på brygga och klippor.

 

Båtarna sover i väntan på nya varma sommaräventyr med mammor, pappor och barn som

ska ut på andra små öar med lilla badbåten. Eller någon som ska ut och fiska en tidig morgon.

Allt vilar, allt är tyst, allt har sin tid....

 

Promenaden var skön och välbehövlig runt klippor och bryggor och jag inser att det är

dags att ta de dagliga promenaderna igen, för jag är så kass i mina ben!

 

Väl tillbaka satt min darling och läste en spännande bok och dagen blev eftermiddag

och vi skulle åka hemåt.....eller rättare sagt till sjukhuset...

 

RIIITSSCHSSSCHHZZZCHH...KSCHHH.....!!!

Och där tog idyllen slut....

 

Vi var tvungna att åka lite tidigare än beräknat för om man får bältros så

måste man få medicinering A:S:A:P! Särskilt om man går på cellgifter.

Det är inte helt ovanligt att man kan få bältros när man har cellgiftsbehandling,

och det är superviktigt att komma in inom 72 timmar, gärna så fort som man ser

att det börjar komma upp. Efter 72 h har medicinen ingen verkan.

 

Jag vet inte om jag blivit smittad utifrån då jag varit i närheten av folk som haft

både vattkoppor och bältros, men det ska väl inte vara luftburet.

Nåväl, spelar ingen roll var jag fått smittan från. Jag kom in på NÄL och fick

för en gångs skull snabb hjälp av en bra AT-läkare som var både noggrann

och snygg...hihi...det är väl en bra bonus. Han ringde JK för att kolla vad jag

ska göra med min behandling under tiden jag får Valaciclovir. Ska hålla upp

med cellgiftstabletterna under några dagar tills bältrosen lagt sig och Valaciclovir

ska jag äta i 7 dagar. I början gjorde det ont i såret som är stor som en 5 krona

men jag hade även nervsmärtor runt om som en handflata i storlek..

 

 

 

Tre timmar senare fick jag åka hem och den första dosen medicin fick jag redan

på sjukhuset. Nu ser det mycket bättre ut och jag kan sitta lite mer på benet igen

utan att det gör döont.

 

Det är egentligen en baggis och det går ingen nöd på mig! Jag mår bara bra!

Nu verkar medicinen och jag kan snart simma igen.

Shit happens, inte mer med det.

 

Idag tillbaka till verkligheten igen och det känns så skönt att starta morgonen med vardag igen.

Vi behöver rutiner, vardagen, det som rullar på, för att kunna längta igen. Ingen längtar efter

ständig ledighet eller fest. Det är ju en krydda som belöning för att man uträttat något.

En för starkt kryddad soppa är inte särskilt smakfull. Så i morse åt jag min frukost och njöt

av att helgerna är över.

 

Teet smakar ändå lyx i min fina engelska tekopp jag fått av väninnan Anita i julklapp.

Så njut av vardagen, det är ändå den vi lever mest.

 

Nu ska här uträttas en massa vardagssaker.

Tiden går fort när man har roligt sägs det och det stämmer så väl.

 

År 2013 har minst sagt varit oerhört omtumlande med tusen känslor,

både positiva och negativa men idag tänker jag bara fokusera på allt

det fantastiska som hände under året.

 

 

I januari hade vi så här vackert och det kan vara lätt att glömma, men promenaden ut mot

Gärdhem är bland det vackraste jag vet på vintern när frosten och blåsten biter till.

 

I början av året hade vi riktig vinter med vacker snö ute på landet där vi tillbringar

stor del vår tid både vinter som sommar. 18 februari lade jag upp denna bild och

jag minns hur roligt vi hade när vi gjorde "Hen". Man behöver inte vara barn

för att ha barnasinnet kvar, och roligt är nog ett av de ledord jag har tillsammans

med min man. Att skratta varje dag är viktigt för välbefinnandet.

 

 

 

Jag pysslade en hel del det första halvåret och när jag ser tillbaka blev det en hel del av

både stickning och virkning. Allt ifrån torgvantar till små minikläder till små nallar och möss

som systerdotter älskar att leka med när de hälsar på.

 

 

I mars åkte jag till Vidarkliniken för att få rehabilitering och ompyssling av kropp och själ och

resultatet blev en harmonisk och glad Anne som kände att jag kunde ta nya tag i livet.

 

 

När jag kommit hem från Vidar fick jag en total överraskning av älsklingen min. Han hade under

tre veckors tid renoverat i lägenheten och när jag kom hem stod en välkomst kommitté med våra

kära vänner som hade lagat god middag och dukat såååå fint i ett nytt välstädat hem. Jag var

totalt överrumplad och i någon slags chocktillstånd. Vilka fantastiska vänner vi har och en

underbar man. Jag känner mig rik som har så fina vänner och finaste mannen!

 

 

 

I maj fyllde yngsta dotter Madeleine 25 år i himlen och det hade varit fantastiskt

att få fira henne här på jorden, men nu är det inte så. Jag fyller minnet med allt

det fina hon var när hon levde. En glad sprallig tjej med mycket humor. Hon

fattas oss men hon lever i mitt hjärta för alltid.

 

Saknad och älskad och smärtan går aldrig över.

 

Man kan säga att vi hade livekonserternas år.....

Springsteen var en totalt ny upplevelse för mig när vi såg honom på

Friends Arena. Vi åkte upp i bil tillsammans med vännerna Robert & Carolina.

Bruce är en fantastisk liveartist.

 

First Aid Kit var i stan och det var en fullsatt kväll och vi var många  som diggade med i deras

sköna låtar och den upplevde vi tillsammans med vännerna Monika och Tomas.

 

Robbie Williams kom till Göteborg och det var en bra show som kom igång ordentligt

i andra akten. Första gången jag såg även honom live. Häftig scen dekor som överraskade.

 

Och sist men inte mist och totalt BÄST av allt jag någonsin sett var THE WALL med Roger Waters

även den på Ullevi i Göteborg. AMAZING! Vi var helt stumma när det var slut, hela arenan fullt

med folk satt kvar för att känna...WOW, vad var det som hände? Hur häftigt som helst.

 

Konserternas sommar toppades med THE WALL som var helt STUNNING!

 

Jag och dotter i väntan på THE WALL. Jag och min man köpte biljetter i julklapp till våra

döttrar och Christines man så vi fick en gemensam upplevelse. Även vännerna Ammie,

Pelle och Maria var med.

 

 

Ett av de mer annorlunda händelserna var att jag under året medverkade i Nobel & Myrbäck i

P4 Väst några gånger och här står jag med Susanne Nobel, Evelina Myrbäck och

Harald Treutiger. Detta var i maj och jag blev inbjuden då och då för att prata om hur det är

att leva med cancer och hur jag tacklar det faktum att ha en kronisk cancer.

 

 

Jag fick också den stora äran att vara en av P4 Västs sommarpratare i juli och det blev min

stor utmaning att leverera en timmas prat och musik som skulle vara intressant att lyssna på.

Jag blev nöjd själv och inspirerad att börja skriva på boken jag pratat om så länge.

Kände även att jag fick en kick av forumet radio där man måste ha koll på vad man säger

klocka tider och vara på alerten på sekunden, det gillade jag. Att få möjligheten att

förmedla ett budskap det var det största av allt och att just jag fick förtroendet.

Det tackar jag redaktionen för å det varmaste!

 

Vi var på Rockabillykväll vid campingen i närheten där vi bor vid stugan och

dotter hade gjort sig 50-tals snygg. En galet rolig rolig kväll hade vi.

 

Jag pysslade och pratade med blommorna i stugan och blomsterhavet växte. blommorna skulle

sedan pryda festlokalen där vi skulle ha vår bröllopsfest i juli.

 

Och 27 juli kom då den stora dagen som vi hade planerat för i flera månader.

Jag och Per-Åke gifte oss i Timmerviks kyrka med efterföljande fest på Magasinet i Sikhall.

En fantastisk, kärleksfull och fullspäckad dag med överraskningar hela dagen.

Våra 4 värdar var helt enastående på att göra festen till en glädje för alla!