Onsdag morgon hade jag skrivit upp i agendan att simning stod på schemat,
i varmt 34-gradigt vatten. Inga ungar eller ungdomar, bara motionärer äldre
än 65....trodde jag.
I varmvattenbassängen var vi några få tappra halta och lytta som försökte
göra våra övningar efter bästa förmåga och det kändes bra att simma i
mitt eget tempo. Kl 11,00 skulle vi upp ur badet för då skulle bebissim
vara på schemat. Helt i sin ordning då de stänger för allmänheten i
varmvattnet.
Jag gick upp ur vattnet och såg fram emot att duscha och basta i lugn ro,
helst med noll antal åskådare.
Det är sannerligen ingen lätt utmaning för mig att ställa mig naken i ett
allmänt duschutrymme där alla ser varandra och jag blottar min akilleshäl.
Akilleshälen heter entuttad! Jag har bara ett bröst och det ser inte särskilt
snyggt ut, man känner sig okvinnlig, halv, osexig och sönder, blottad in på
bara skinnet. Ett stort taxöra som hänger som en övergiven tvilling på min
högra sida av bröstet, som något som inte ska vara där. Något som
hamnat där av misstag. Bättre plattbröstad än enbröstad. Det är så
osymmetriskt med ett bröst!
OK, jag har fått träna på detta ett antal år nu, men jag vänjer
mig aldrig! I Turkiet satt vi på hamam i många kvinnors sällskap och
alla tittade förstås på mig och förstod att...där har det hänt något.
Ingen sa något men alla förstod. Min väninna Hippas peppade mig
och sa att "Kör", skit i att alla tittar, det går över. Kvinnorna vande sig
vid att där sitter en som opererat bort bröstet, Jahapp.
I duschen efter dagens bad stod jag först ensam och två högstadietjejer
ställde sig i duschen bredvid. Medan jag blundade när jag tvättade håret
kände jag tystnaden som infann sig när de såg min enbröstade kropp.
Hörde bara ett tyst "shit", och jag tänkte, ja tjejer så kan det också vara.
Kände mig helt hudlös och uttittad. Snabbt på med stor handduk och in i
bastun där jag satt själv en bra stund. Jag gick ut och duschade igen när
ingen var där.
Väl i omklädningsrummet satt ett gäng gymnasietjejer och gjorde sig
iordning efter simning i den vanliga bassängen. Jag tog av mig mitt
badlakan och började smörja in mig. I omklädningsrum finns det
speglar så det går inte att gömma sig för andras blickar hur man än
försöker. Tjejerna satt ganska nära så de upptäckte snart att här
står en kvinna utan ett bröst. Återigen kände jag tystnaden som
infann sig när jag blundande smorde in ansiktet. Jag kände blickarna
och jag hörde tisslet och kommentaren SHIT. Jag förstod att det var
mitt frånvarande bröst de syftade på.
Just i den stunden blev jag så oerhört ledsen och gråten ville bryta
igenom, för jag kände mig så avvikande, inte enligt normen längre.
Tjejerna var absolut inte elaka eller ojusta på något sätt, de konstaterade
bara att där står en kvinna som opererat bort sitt bröst och alla vet ju
vad det innebär, så jag klandrar inte tjejerna.
Men hudlösheten är svår att hantera. Den kvinnliga normen och identiteten
som så mycket sitter i att faktiskt ha två bröst istället för ett. Jag insåg
även att det är MIG dom tittar på, pratar om, pekar mot. Hon där utan bröst.
Sorgen kom över mig att jag ska behöva bo i detta cancerfängelse där en liten
äcklig cancernörd vuxit sig så stor att jag tvingats operera bort ett helt bröst
och vävnad in på bara skelettet. Jag insåg där och då att jag sörjer mig själv.
Sörjer att jag lever på nåder.
Det är JAG som är hon där borta som har cancer. Jag tycker inte synd om
mig själv utan jag reflekterar bara över mina känslor och vad de består av
och det är en del i bearbetningen av allt jag går igenom. Det finns människor
som förlorat både armar och ben och det är klart att de sörjer det, att inte
falla inom normen längre, tills en dag då man accepterar sitt öde.
Jag har aldrig accepterat att jag har blivit av med ett bröst, gör man någonsin
det? Ungefär samtidigt som jag fick en remiss till specialplastiken i Göteborg
för att sätta in ett nytt bröst, fick jag beskedet att bröstcancern hade spridit
sig. Där försvann möjligheten att göra ingreppet, för överlevnad är förstås
viktigare än att ha två bröst.
Jag bär alltid en protes-BH som har en ficka där man kan stoppa i en protes som är
anpassad till den storlek man har på andra bröstet. Det syns inte utanpå numera för
både BH-ar och proteser är väl utvecklade idag. Jag har även protes i baddräkten
som är sydd för proteser. Tack och lov finns det numera snygga protes-BH på marknaden.
När jag var i Sthlm i december gick jag till Amoena som säljer snyggaunderkläder för proteser. Den ligger på andra våningen i en butik där man får plinga på
en dörr och man blir insläppt. Diskretion är viktigt och man har en personlig säljare som
hjälper en på bästa sätt. Så känsligt är det, man vill inte skylta med detta för kvinnlig vill
man ju vara även med ett bröst, åtminstone utanpå. Se http://www.amoena.se/
I vardagslivet MED kläder på känns allt som vanligt och jag behöver inte tänka på att
jag bär omkring på en protes. Det är i de nakna situationerna jag känner mig hudlös,
oförsvarbar och vill bara bli osynlig. Ändå utsätter jag mig för badandet så det får vara
värt det för jag vill verkligen inte begränsa mig på något sätt.
Man lär sig av livet hela tiden och jag har fått lära mig en sak. Jag har aldrig någonsin
tidigare i mitt vuxna liv känt mig ful, tvärtom har jag varit smal, snygg och nöjd med min
kropp och utseende (skit i jante). Även brösten har varit snygga och det skäms jag inte
för att säga, även om det har en underordnad betydelse.
Jag fick ett hårt fall från snygg till stympad och själen har tagit mer stryk än jag
någonsin kunde tro. Man säger ju att alla duger som vi är. JA! ABSOLUT!
Men en sorg ska bearbetas även om det gäller ett tappat bröst, ben, arm, tumme
eller vanställd kropp på något annat sätt.
Ville bara pränta ner min känsla för jag tror att många med mig
känner samma sak som opererat bort ett bröst. Det handlar inte
om skönhet eller fåfänga. Det handlar om att vara kvinna.
Kvinnlighet är så mycket förknippat till bröst, vi använder brösten
till amning när barnen fötts, där finns en stor symbolik, bröst är ju
livet självt, de ger näring åt ett barn för överlevnad, tröst och närhet.
I sexualiteten har brösten en stor bejakande betydelse, de hänger med
hela livet och har alltid en funktion även när vi inte längre ammar.
Vi köper snygga underkläder och då ingår ju en BH i det kittet. En
vanlig underklädesbutik är inte längre tillgänglig för mig och mina
bröstsystrar utan vi hänvisas till specialbutiker på andra våningen
med ringklocka på.
Det är bara min känsla och min sorg, min man accepterar mig precis
som jag är och skulle aldrig komma på tanken att vilja ändra på något.
Jag tror att jag kan förstå de unga tjejerna på badhuset. De kände verkligen
SHIT i den bemärkelsen att de aldrig någonsin skulle vilja bli av med
ett bröst, ej heller någonsin få bröstcancer. De såg kanske för första
gången en kvinna som har bröstcancer. De kände empati, det vet jag.
Vi finns därute och vi är många, men det syns inte utanpå, tack och lov.
Har funderat hela dagen på om jag ska skriva detta inlägg, men
kunde inte gå och lägga mig förrän detta var nedskrivet.
Jag vet att det är utelämnande, naket och hudlöst men jag bjuder
på det för det är så angeläget och viktigt. Nu var det sagt.
Och glöm inte att klämma på brösten regelbundet, både du som
kvinna OCH din partner.
Klämdagen - Facebook-applikation
Klämdagen är en Facebook-app som går ut på att påminna kvinnor om att undersöka sina bröst varje månad. I appen får man själv välja ett datum varje månad då man vill undersöka sina bröst. Vid det givna datumet skickas sedan påminnelser ut till din Facebook-logg.
Natti på er!
Kram från en BC-syster som också är i samma situation. Du beskriver din situation precis så som jag och förmodligen många andra med oss upplever det med att vara "enbröstad".