Levaidag

 

Jag har nu under en tid ätit cellgifter i tablettform tre gånger per dag. Xeloda och Sendoxan på morgonen och endast Xeloda middag och kväll. Alla mediciner har biverkningar, både milda och ibland allvarliga. Var 21 dag får jag även Herceptin och Perjeta intravenöst i porth a carten. Jag har nu gått in på mitt femte år av behandling mot her-2 positiv bröstcancer. Min cancerresa började i december 2009 då jag upptäckte en knöl...Var tredje månad får jag röntgenundersökning med sk PET-CT då jag dricker kontrast före och får en radioaktiv isotop insprutad i blodet för att tumörerna ska synas bättre. Inget att leka med direkt...Antalet behandlingar har jag slutat räkna för de som är bakom är bakom.

 

I november 2011 fick jag det tunga beskedet att jag fått metastaser spridda i lymfkörtlar runtom i kroppen och att den inte längre är botbar. Från att ha varit färdigbehandlad för att gå ut i livet och leva i juni 2011 till 5 månader senare då jag fick det beskedet som ingen människa vill ha. Medicinerna jag får nu har hittills förlängt mitt liv och de håller mig även positiv och hoppfull till nya behandlingsformer som är skonsammare och mer effektiva än regelrätta cellgifter som förstör kroppen väldigt snabbt och skoningslöst.

 

Biverkningarna kommer ofta smygande, nästan så de inte märks till en början och man kan förvillas att hitta någon annan orsak till obehaget. 

 

För några veckor sedan fick jag bältros som jag effektivt medicinerade bort på en vecka. Jag trodde att jag fått smittan utifrån, men i biverkningslistan på Xeloda finns det med som ovanlig biverkning. Jahapp!

 

Jag har börjat tro att åldern börjat visa sitt rätta jag genom snabb synförsämring. Har varit torr i ögonen och på morgonen, sett suddigt med dimsyn de första timmarna. Så fort jag går ut rinner högra ögat som en kran. Jättejobbigt när det är minusgrader. Allt detta är också biverkningar från Xeloda, ganska vanliga dessutom. Jahapp!

 

Munnen är fnösketorr och alla slemhinnor är torra som papper. Stelhet och ont i benen är numera vardag och molande värk i buken kan läggas till. Även detta biverkningar från.......Xeloda. Jahapp!

 

Vallningar och blödning från underliv, dock inte mens. Den delen försvann för fem år sedan för alltid. Sömnlöshet och trötthet, biverkningar...Jahapp!

 

Klåda på armar är skitjobbigt för den går inte att få bort, men det funkar rätt bra på dan. Kväll och natt är det tortyr. Lärt mig på något konstigt sätt att hantera det ändå. Jahapp!

 

Men nu det sista har det tillkommit något jag måste ta på allvar. Det kallas hand och fotsyndromet. Hand och fotsulor är rodnade, ibland knallröda, svullna och de sticks och domnar. Ett tecken på toxicitet. Det finns grader i helvetet, men i den jävligaste hettan är jag verkligen inte. Grad ett möjligen, så jag lider inte något nämnvärt...det kan ju alltid vara värre...haha...ett gott skratt förlänger livet och dämpar oro.

 

Så nu väntar jag på att sköterskan ska ringa mig efter att jag lämnat meddelande. Det händer att de svarar samma dag men det är inte alls säkert. Så ser cancervården ut idag. Läkaren träffar jag var tredje månad och sköterskorna har fullt upp på telefontider så man får vänta tills de ringer upp.

 

På nätterna sover jag dåligt för tankarna kommer när allt är lugnt och tyst. I sin sjukdom är man ensam även om man har tusenfallt stöd av make, familj och vänner.  Tankarna är existensiella och de är oundvikliga, för jag har ju fått en dom. En dom som säger att tiden är utmätt. Utmätt av statistiken men onkologen har förmedlat orden; "Cancern i din kropp är inte längre botbar......"

 

Många tankar har hunnit passera min hjärna i ganska många år nu och det märkliga mitt i allt är att jag är lycklig. Jag känner mig mer levande idag än när jag var fullt frisk utan bekymmer. Med det menar jag inte att jag befinner mig i ett ständigt lyckorus, långtifrån. Men jag VÄLJER att vara lycklig, känner mina känslor fullt ut, även de stunder jag sörjer och är ledsen. Det ena behöver inte förta det andra.

 

Jag har gått igenom många trauman i livet, både som barn, ung vuxen och när jag förlorade min yngsta dotter i cancer, dog jag nästan med Madeleine den natten hon dog. Man kan lägga sig ner och tycka livet är orättvist och tänka onda tankar. Men alla får sin del av skopan och ibland häller det lite onödigt extra på en del människor. Inget att ojja sig över. Det är som det är. Jag kan bara göra det bästa av mitt liv ändå. Jag kan inte skylla på en massa omständigheter. Det enda jag kan och ska göra är att leva mitt liv så bra det bara går efter de förutsättningar jag har just nu. Förutsättningarna ändras för oss alla genom livet och alla klarar det dom måste klara. Även om du tror att du inte skulle orka leva mer om ditt barn dött så gör du det ändå. Du lever bara under nya förutsättningar och får rikta kompassen mot ett nytt mål i horisonten. Det finns ingen som helst mening att sukta efter det jag inte har för det gör ju ingen lyckligare. 

 

Många tittar på vad grannen, vännerna äger, gör och konsumerar. Gör inte det! Det är så destruktivt. Alla kan inte ha allt! Thats the fact! Du kan vara lycklig ändå. Många tänker inte på att äga också kan kräva. Jag menar att ju mer vi har och äger i form av hus, bilar, båtar, prylar, konsumtion så kräver det av oss att vi ska hinna, orka och ha råd att förvalta allt vi äger. Det blir inte automatiskt gratis så fort vi har det i vår ägo. Tvärtom! Vi måste driva, renovera, laga prylar, ta oss till och från våra semesterparadis som kostar pengar och vårda allt vi har.

 

Lyckan kan vi bara få inifrån oss själva, den kan vi aldrig köpa. Vi kan köpa nöjen en stund och ett boende som är trivsamt, bilar som är bekväma och snygga, men vi behöver inte bli lyckligare av ständig konsumtion. Däremot kan det bli tvärtom, vi kan köpa oss olyckliga! Vi kan konsumera mer än vi har råd med, köpa ett för dyrt hus som gör att vi måste jobba jämt osv...ja ni förstår...så grannen som har två tjusiga bilar och drömkåken, välartade barn, och reser världen över kanske är lyckliga, vi får verkligen gratulera och unna dom det. Men bakom en rik fasad kan också finnas olycka, så titta inte på andras liv för ingen vet hur andra har det innanför väggarna.

 

Jag är inte rik, tvärtom har jag betydligt mindre pengar att röra mig med sedan jag blev sjukskriven, men vi är två numera och vi har det bra på alla sätt. Jag är lycklig med att närvaron i vårt äktenskap är så stor om ni förstår vad jag menar. Vi finns där för varandra varje dag. Vi är varandras livskamrater och det gör livet så mycket enklare att leva. Vi har den stora förmånen att kunna åka till stugan ofta då den ligger 30 minuter från hemmet.

 

Här i stugan sitter vi nu mitt emot varandra med var sin dator. Maken är ändå på jobbet men från stugan och jag bloggar. Snön ligger vit på marken och det är alldeles tyst och stilla härute i Sikhall.

 

Helgen har varit underbart skön som startade fredagen med 100-åringen på bio och sedan AW  med goda vännerna Johan och Sofie. En ovanligt sen fredag med många underbara skratt under kvällen.

 

 

 

Lördag morgon åkte vi upp till stugan för att umgås med vännerna i Sikhall, Anna o Tomas samt Ammie och Pelle. Jag lagade god soppa med vitlöksbröd till och vi spelade spel till många roliga kommentarer och skratt förstås. Vi kan inte leva utan skratt. De är väldigt läkande och ibland kan vi t om börja skratta åt något när vi lagt oss för att sova och då hör hela huset ( i stan) att vi skrattar....vi kan inte sluta.

 

Igår blev det långpromenad med Ammie medan maken åkte upp till Kroppefjäll för att åka längskidor.

En supermysig helg med underbara vänner som gör att vi lever ett alldeles normalt och lyckligt liv.

 

"Livet är som en lök....det finns ganska många lager att skala"

 

Bjuder på några bilder från vår promenad till Gällenäs udde.

Ammis bild på fyren.

Ammies bild på fyrvaktarhuset.

 Ammies bild på Max

Väninnan Ammie, fyrvaktarns dotter vid hennes gamla bardomshem. Uthus i bakgrunden.

Kallt, blåsigt och ödesmättat vackert på något sätt.

 

En vacker plats för vår långa söndagspromenad. Det är sådana här saker som gör mig lycklig på riktigt,

och det kostar inte ett enda öre. Prat, lyssning och promenad....som ett kinder ägg. Tjolahopp!

 

Var glad för det du har och ta vara på det du har runtomkring dig. Att medvetandegöra sig om sitt eget

beteende är en bra början om man undrar varför man har det dåligt på något sätt.

Allt börjar i dina egna tankar.

 

Nu ska här packas ihop för att åka till staden igen.

 

Pöss o Kram!