Levaidag

På måndagar gör man vanliga saker, man jobbar, tränar efter jobbet,
nej jag har inte tränat men andra har...och man tvättar eller gör något
annat vanligt som alla behöver göra.
Jag har tvättat och det är sååååååååååå tråkigt!

...men alla måste tvätta....maskinerna går varma.


...eller med handkraft i Indien...

Jag försökte ändå göra det lite roligt. Har tvättstuga ute på gården och då
får man passa klockan tick,tack,tick,tack....så jag såg på det annorlunda programmet
om Familjen Annorlunda. Tävlade med mig själv i reklampauserna...jag hinner nog
springa till tvättstugan innan reklamen är slut. Tog upp ett gäng strumpor och små-
pryttel för att hänga på torkställningen inne, så jag körde en ny tävling.


En familj som jag gillade skarpt förra säsongen var den här i Älvdalen.
Hur sköna som helst. OK, det är kaos och tjoflöjt ibland, men de är lyckliga!

Hinner jag hänga upp alla i ställningen innan reklampausen är över...hehe..
Ja, man har ju inte roligare än man gör sig säger dom.
Hinner en 10 barnsfamilj tusen saker på en dag så ska väl jag hinna med min
egen mikroskopiska tvätt i jämförelse.


Det ser ju såå underbart romantiskt ut att tvätta.....

Har själv många syskon så jag tycker det är så kul att titta på familjerna som
är lite annorluna men kärleksfulla mot varandra och sina barn.
Om ni undrar hur föräldrarna hinner ta hand om alla barn så kan jag intyga att
man tar hand om varandra. Inte konstigt alls. Man vill ju inte att småsyskonen ska
slå sig eller att de springer bort...det sköter hela familjen tillsammans och alla lär
sig att det är inte bara jag hela tiden utan man får lära sig att kompromissa och
vänta på sin tur. Inte konstigare än de som har ett eller två syskon.


Kvinnan i Indien skulle gladeligen slänga in lite tvätt i en rullande burk!
Hon tycker säkerligen att det är hur tråkigt som helst, men saker måste
göras.

Så varför gnälla...vi fattar inte hur bra vi har det förrän vi reser på vår
planet och ser alla de som inte har våra bekvämligheter.
Stor eller liten familj hos oss är en baggis i jämförelse.

Ta hand om varandra...Natti!

Äntligen säger jag bara och vilken lycka att jag blev lagom arbetsför till vår första
gemensamma Kick-Off efter sammanslagningen.

Ca 150 pers från vårt affärsområde anmälde sig till Grebbestad på västkusten för att
tillbringa 2 härliga dagar tillsammans. Vi anlände igår och startade med lunch och incheckning.
Efter ett konferenspass blev det som sig bör lite teambuilding i form av lådbilsbygge.

Arrangören delade upp oss "random" att bygga 10 st bilar med attiraljer, brädor,
DMC-skivor, hjul, rep, färgpennor, såg och annat nödvändigt. 10 tävlingslystna racingteam
satte händerna i design, konstruktion, ergonomi, säkerhet och miljötänk. 1 tim hade
vi på oss att bygga den ultimata fräcka lådbilen. Alla är tävlingsmänniskor så det blev
ett samarbete utan dess like. Någon drev på, var projektledare, jalla, jalla, någon designade,
någon gjorde själva grovjobbet att såga, någon dekorerade bilen och alla drog sitt strå till
teamet. På en timma hade alla lag fått ihop fräcka lådbilar i olika design och funktion.

Tävlingen blev sedan en engagerad tillställning och emellanåt flög ett däck iväg eller en
bil som kördes så fort så den kraschade i väggen av 2 adrenalinstinna män som puttade på
bakom föraren som hade förbundna ögon. "Motorerna" skulle dirigera höger/vänster till den
blinda föraren.....ja, ni förstår att det kan bara bli kul med många skratt och OJ, SHIT, WOW!


Eftersom det är ett företag med ingenjörer av alla de slag så var det bara godis
att få sätta tänderna i byggandet...hehe...

På kvällen blev det barmingel med fördrink och därefter skaldjursbuffé som var
fantastiskt god. Till buffén serverades ett mord som vi skulle lösa tillsammans under kvällen.
Ingen ro..ingen vila, här händer det grejjer...Mordet skedde på Cederhälls ridklubb.
Vi fick våra nya namn som skulle fästas på tröjorna och vi blev alla en del i en mordgåta.
Vi spelade våra roller, och några spelade fullt ut som skådespelare. Man fick var rädd om sina
saker på bordet , för allt var tillåtet under kvällen.Stöld, hemligheter, komplotter, köp, sälj
av hästar, skvaller, informationsbyte mot pengar osv. Hästbranschen vet ni, stora pengar och
stora familjer, hujeda vilken intrig det blev! Ett öronbedövende surr mellan kräftor och slurp.

Så roligt, så underbart och så mycket kackelorum! Vi var rollerna tills mordgåtan löstes.
Och många skratt och härliga skådespelartalanger kom fram. Vi var ca 2-4 pers i varje
karaktär, så vi agerade i grupp kan man säga, och väldigt många karaktärer. 40 kanske.
Ett otroligt rolig konferenslek, men ack så komplicerad!



Senare blev det underhållning av en galen trubadur som var riktigt rolig, och
därefter dans och TJO&TJIM! Klackarna i taket som alltid när vi dansar, alla som
vill dansar, ser ut som roliga muppar, men det är ren glädje i goda vänners lag!
(Om våra barn såg oss skulle de tycka att vi är hur töntiga som helst, men det skiter
vi i. Vi dansar för att ha roligt, inte för att se snygga ut...hihi)

Nåväl, dagens bestyr startade 07,00 så det var bara att bege sig upp och äta frukost.
Konferenspass med mål och visioner...och sist men inte minst det vi alla väntat ivrigt på
var den föreläsare som så många redan haft förmånen att få uppleva.
Jörgen Oom från Peak Motivation. Har sett ett antal genom åren, men han är
bäst av de bästa...grym helt enkelt!

Av talarforum i Dagens Industri utsedd till Årets Talare 2010 med en
motivering ni kan läsa på hans hemsida http://www.peakmotivation.com/

Tänk er själva...dagen efter lyckas han fånga varenda en av oss i 1,5 tim
med så mycket skratt så att mungiporna fastnade vid öronen. Varenda ord gick
in tack vare hans förmåga att göra en föreläsning humoristisk och engegerande,
och med en attityd som var helt underbar och prestigelös.

Gå gära in på hans hemsida och titta själva på snuttar han lagt ut.
Inte riktigt samma sak för han omvandlar sin föreläsning till företaget han
besöker förståss. Men andemeningen finns där.

Han finns även på Youtube...sök på Jörgen Oom. Ska ni ordna en konferens
eller inspirationsdagar så anlita honom. Jag lovar er att ni blir supernöjda!


Detta är ett annat klipp från ett annat företag, men han gjorde ett grymt intryck på oss alla.
Han anpassar föreläsningen till vilket företag han besöker. Oerhört proffsig och rolig.

Och det jag och några av mina kollegor log lite extra åt var när han sa....
"If You can dream it You can do it"...ja, ni som vet fattar! Madde var med
på ett litet hörn.

Gå gärna in på hans hemsida för att läsa mer. http://www.peakmotivation.com/

"Begränsa inte din utmaning, Utmana dina gränser!"...sagt av Jörgen Oom och
jag kan bara instämma!

Ta för er av livet för det är inte sedan utan det är NU! Gnäll kostar, men glädje och
vilja och inställning är gratis..vi kan ALLA mer än vi tror. Släng bort dina invanda
tankegångar att det är alla andras fel, eller att "dom andra" inte fattar något.
Tänk, agera och engagera dig framåt! Att älta de som var och det som inte blev blir
aldrig konstruktivt. Använd erfarenheterna till något bättre nästa gång, för du har så
många tillgångar som du inte ens vet att du har förrän du börjar öppna den lilla
lådan som är låst. Öppna den och du kommer att se möjligheter...bara möjligheter!
Det är min sammanfattning!

Puss på er och tro på att just DU är en tillgång bara du låter dig själv veta det.

Och till sist men inte minst TACK till Mia, Åsa och Elisabeth& alla som planerade
allt det roliga och minnesvärda. Kärlek till ER!

Har äntligen bestämt mig för att avsluta min skulptur som jag började på
i Järna på Vidarkliniken i december 2010. Har tagit fram den emellanåt,
ibland med en veckas mellanrum, ibland bara några dar.


Skulpturen från ena kortsidan.
Storlek ca 30 cm hög och 23 cm bred upptill.

Man kan ju inte hålla på hur länge som helst för antingen så möglar den,
eller så torkar den...men man blir aldrig riktigt nöjd, borde justera både
här och där, ta bort , lägga till osv...skapandet är en process och den kan
ta hur kort eller lång tid som helst.

Den har många sidor om man ser den i ljuset och vrider den sakta.
Olika ljus ger totalt olika sidor av skulpturen.

Eftersom jag är nybörjare på lera så har det tagit tid, men kul har jag haft
på vägen och många tårar har trillat under tiden. Inte av ilska utan av den
terapin det innebär att grotta in sig i skapandeprocessen. Hela tiden jag satt
händerna i leran, varje gång i flera timmar så har jag känt ett lugn. Inget
annat har spelat roll utan tid och rum. Det var jag och leran.
Det var ju trots allt modelleringsterapi jag fick med tillhörande utbildade
terapeuter som var enormt duktiga. Eftersom jag är en noggrann general så
fick jag med mig lera hem och gjorde klar den hemma.


En annan vinkel på samma figur.

Nåväl...terapin började med en liten plutt lera och den skulle jag bygga på,
utan att tänka på att det skulle föreställa något. Bygg, bygg och låt händerna
känna på leran, hur leran vill formas, så det blev en dialog mellan mig och leran.
Ett inre samtal kan man säga. Den som inte testat detta kanske inte förstår, men
att känna sina känslor fullt ut med lerans hjälp är häpnadsväckande och euforiskt!


Uppifrån på en av alla sidor.

Det jag ser i skulpturen är många saker som ingen annan ser. Under processens
gång utvecklades skulpturen från en liten obetydlig plutt, till många olika saker
som finns inne i skulpturen som bara jag vet, till kraft och styrka och livsglädje.


Ytterligare en annan sida av densamma.


Baksidan...eller framsidan...välj själv.


Vi har alla många sidor som vi bejakar på olika sätt och denna skulptur
får symbolisera mig med alla de gåvor jag har, fel och brister, sprickor,
men framförallt att jag är unik precis som du och alla på denna planet.

Jag kan, jag klarar, jag duger som den människa jag ÄR.
prova, testa nya saker...det är så häftigt!

Om jag hade sett vad skulle utveckla inom mig själv för 2 år sedan när min
dotter dog, eller för ett år sedan när jag själv fick cancer så hade jag inte
trott på att jag skulle göra detta eller något annat jag funnit inom mig själv.

Tackar min lyckliga stjärna att jag fick upptäcka det, för allt är möjligt,
bara man försöker och testar utan att prestera. Då händer det saker.

Så tro på dig själv och tänk att allt är möjligt.

PS. Detta är bara en lerfigur, men för mig var det en inre resa
som var fantastisk som inte går att beskriva i ord.
Efter Vidarkliniken har jag börjat göra saker som jag aldrig trodde
att jag kunde...och när jag provade så var det inte alls svårt.

Det finns många vinklar som jag inte visat och det häftiga är att varje liten
rörelse gör att skulpturen blir en helt annan..har nog 25 olika vinklar
med olika innebörder, men ni skulle tröttna så jag besparar er det..hehe.

Till syvene och sist så skulle det vara värmande om ni berättade vad
ni ser i denna skulptur. Har frågat många och alla ser olika saker.

Livet handlar inte om att prestera...livet handlar om att känna.

Om Universum kan så kan du!



Kärlek från Anne!

Då var jag här igen efter en helg med pyssel och knåp, mat, skratt och
umgänge i massor. Jen och jag hade väldigt roligt och pysslet blev om
man ska vara helt ärlig inte så mycket av, mer än på söndag lite grann.

Av skratt blir man glad och skratt gör en lycklig, om inte för alltid men just då
i den stunden man skrattar. har ni tänkt på, att när man skrattar, så finns inga
bekymmer i hela världen, för de är en av de gånger man helt omedvetet
är i varandet utan tid och rum...det är häftigt. Jag och Jen bollade tusen ideér,
som en kreativ workshop kan man säga....och det var oerhört givande!
Vi sa; "Shit pomfritt...hur ska man hinna göra allt man vill, för ideérna bor i
ens huvud tills de fått bli till...både underbar känsla och frustrerande, för man
vill så oerhört mycket! Vi är nog båda lika där och det känns så härligt att
ha flera väninnor som är lika tokiga i pyssel och skapande som jag.

Nåväl, helgen har satt sina spår i form av trötthet, men det var det värt.
Idag har jag jobbat 2 timmar bara och det var tur, för när jag kom hem så blev
det mat, rita en stund när jag lyssnade på Lotta Bromé i P4 och därefter
hamnade jag i paltkoma och sov 2 timmar...Zzzzzzzzzzz.

Jag brukar vila lika länge som jag jobbat och det är ett tecken på att jag behöver
vilan och att hoppa på jobbet hur som helst inte är en självklar sak.
På fredag blir det "Kick off" med jobbet så nu laddar jag för det...

Men det gäller att hålla tungan rätt i mun, för viljan är så oerhört mycket,
och orken hänger inte med ännu, så då balanserar jag det med vila,
roliga saker som ger energi och pyssel i lugnan ro.

Då jag bestämt mig för att testa saker jag aldrig gjort så är tecknandet
något nytt och outforskat och det är inte särskilt ansträngande heller.
Så här kommer mina senaste alster jag ritat i meditativt syfte.
(ska ta bilder imorgon på dagen för ljuset blev kasst på dessa)



Har använt akvarellpennor och lite fantasi... fjärilarna är 18X13 cm.


Den här skulle eg. blivit spröd och "genomskinlig" som en älva, men den ville bli gul,
...och jag insåg min begränsning...

Tjoflöjt på er...nu ska jag teckna något annat...

Idag blir en riktigt rolig dag! Min kära väninna Jennie kommer hit från Göteborg.
Vi träffas väldigt sällan men när vi väl gör det så känns det som igår.



Hon, kära vänner är pysseldrottningarnas pysseldrottning! Det hon inte gör och
skapar med fantasins hjälp finns inte. Så det blir pyssel hela dagen och kvällen,
med tillhörande mat, vin och köket fullt i pryttlar.

Välkommen vännen, ser fram emot vår lilla verkstad idag!


Jennie har även sidan där hon säljer vackra smycken hon tillverkar själv.

http://www.ljuvligating.blogspot.com/

Ha en supergo lördag!

Har haft syster och systerdotter 2 år på besök ett par dar, och känslorna flödar!
Det är 25 år sedan jag födde Christine och 23 år sedan jag födde Madeleine.
Och många minnen kommer tillbaka...
Min systers dotter är yngsta kusinen, och mina döttrar är äldsta kusinerna,
så det är 21 och 23 år mellan dom.

De åren mina barn var små, är de åren som jag minns som totalt lyckliga och
helt underbara. På 80-talet stressade man inte runt och gjorde 1000 saker
samtidigt, utan njöt av tillvaron innan karriärhetsen och självförvekligandet
blev en religion. OK, man stressade till dagis för att hinna till jobbet och det vardagliga
som alla har, men jag kände aldrig att det var så fruktansvärt bråttom att hinna med ALLT!
För man hann ju med allt man ville då.
Hann faktiskt med 80-tals disco-eran också trots att jag fick barn tidigt....hehe.

Då när jag var småbarnsmamma så hade jag inte ens körkort, utan cyklade runt med
min bockstyrecykel med Madde på barnsadeln och Christine på sin egen cykel.
Handlade mat med båda tjejerna, en kasse i varje bockstyre och båda barnen med,
i ur och skur, vinter som sommar...och det var inget konstigt med det. Lämnade barnen
med cykel, cyklade till jobbet som då var i stan 15 min bort från dagis.
Kommer ihåg att jag tävlade med mig själv att cykla så fort jag kunde, och det höll mig
rask och rörlig :-)

Inget konstigt alls, för jag var van att röra på mig. Att ta bilen hit och dit fanns inte i
min världsbild, för cykel var lika snabbt att ta sig fram på som med bil. Nemasproblemas.
Så varför körkort liksom...?

Framför allt, så flödade kreativiteten och alla hippa Events efter jobbet var inte viktigt.
Det viktigaste var att vara i nuet med mina små barn. Det var en totalt rosa period,
särskilt med två döttrar. Jag sydde, pysslade, gjorde prinsessrum, bakade, gick på
kvällskurser för att lära mig att quilta överkast, gick på sykvällar med
väninnorna som också hade småbarn där vi sydde "Madickenklänningar" och symaskinen
gick varm hemma i köket. Ritade och målade med barnen och de skapade sina egna
världar i flickrummet och med kompisar.

Barnprogrammen var kl 18 och sedan var det kvällsmat och flera sagor i sängen,
varje kväll. Det var ganska okomplicerat att vara förälder då på ett sätt, för den
enorma "jakten på lycka" hade inte uppfunnits ännu.

Nu ska man göra allt samtidigt, och jag vet inte om jag ska beundra eller beklaga,
för hur hinner alla föräldrar med idag i den speedade jakten mellan barn, karriär,
dagis, Vabbande, läsa jobbmail efter barnens läggdags, hinna med egna intressen.
Hur orkar ni?

Dessutom är väldigt många  idag förstagångsföräldrar senare i livet än vad jag var.
(Jag var 21 när Christine föddes)

Vart vill jag komma med detta? Jo...när jag nu umgåtts med syster och systerdotter
i några dygn så förundras jag över hur man orkar. Barn är hyperaktiva från den sekund
de vaknar tills de, ofta motvilligt somnar. Själv är jag helt slut och somnar nästan mitt
i kvällssagan som jag läste ikväll för vårt lilla underbara charmtroll L.

Hur orkade jag? Minns inte att jag var trött, trots att det var full fart från morgon till
kväll och då hade jag inte ens de bekvämligheter jag har idag som körkort tex.
(Tog körkort snabbt som attan när jag skilde mig vid 27 års ålder...)

Men till syvene och sist så blir man så lycklig när en barnhand söker min och vill ligga
nära och somna, som ligger nära och vaknar med varma mjuka kinder och ler med
hela sin själ lika glad varje morgon. UPP, en ny spännande dag väntar och det barnet jag
ser är de små barn jag hade för 20 år sedan och tänker....ja, så var det ju...

Total fullkomlig kärlek och varandet i nuet!

Igår fick jag ett ryck och när jag får ryck ska det ske med en gång.
Men det lilla problemet var bara att jag inte hade akvarellpennor hemma.

Nåväl...idag efter jobbet åkte jag raka vägen till Bokia för att köpa pennor.
Visst hade jag kunnat köpa billigare på nätet, men då får jag ju vänta i
flera dar...och det går inte för sig.

Så igår började jag rita en fjäril i blyerts och tänkte att jag måste testa,
även om jag aldrig tecknat i större utsträckning, men nu så har jag kommit
igång med färgning med akvarellpennorna. Det är så kul att se vad man klarar.

Jag har som måtto resten av mitt liv att testa saker jag aldrig gjort.
Man får en sån kick av det, även om det bara är att sitta på en stol
och teckna. När den är klar får ni se hur den blev.


Har denna som förlaga.....faktiskt svårare än man kan tro.

Har ni något tips på bra blogg/sida där man får tips o tricks när
man tecknar/målar?

Vill också förmedla att jag mår så himla bra just nu och allt känns så
positivt i mitt liv, för lyckan har kommit inifrån.



Kram på er!

Ja, det kan man göra på många olika sätt..hehe..

Om man har lite fantasi så kan man göra en tavla, av nästan vad som helst.
Hade 90 st frimärken som väntade på sin tur att hamna i något sammanhang.
Köpte dom på Tradera för 6kr i somras, kan ju vara bra att ha.
Så det fick bli en tavla till Christine i julas...man tager vad man haver.


Syns lite dåligt pga av kamerablixten...men många fjärilar blev det :-)

Nu är det läggdags, för imorgon väntar jobbet.
Puss på er!

Jag har mina små och....stora projekt, och de stora tar lite längre tid
än de annars skulle göra om man inte gjorde alla de små som ploppar
upp hela tiden i ens medvetande.

Det känns ungefär som att fylla en burk med sten i olika storlekar.
Några stora bumlingar som tar plats och resten av utrymmet fyller man
med små stenar. ungefär så funkar jag i min kreativitet.
Lite här, lite där....för samma, samma blir så tråkigt.

Så det där mormorsruteprojektet jag började med i våras är i sin slutfas.
Ihopvirkningen av 520 mormorsrutor. Lite monotont, men man kan se
en film samtidigt...hehe...


Ungefär som den här, men jag virkar ihop rutorna med grått.
Bilden lånad på nätet.


Lite retrokänsla i mormorsrutor...skulle vara kul att virka till
mig själv...snygg just i dennna färgkombo.



En kreativ tygkonstnär som jag beundrar är Kaffe Fasett.
Han gör fantastiska alster....har länge haft i bakhuvudet, i många år,
att göra en minnes quilt av fina tyger av kläder som jag och barnen
haft. har sparat kläder som förhoppningsvis ska bli en sk "marriage quilt"
som var populära förr att sy.

Sydde ett quiltöverkast till Madde när hon var liten och det var roligt.
Noaks ark var motivet då.


Hittade några  exempel på minnesquilt på nätet....


The Keeping Quilt som det hette förr i Amerikat....


...eller en strukturerad quilt....


...eller varför inte skoja till det lite a´la Pippi liksom.
Patchwork i Designers Guild tyger, urläckert.


Eller varför inte denna snygga tapet i patchwork. Najs!
Skulle kunna tänka mig bakom glasskiva vid diskbänken.

Nä, nu ska jag virka vidare.....kul att inspireras av andras arbeten.

Nu är jag här igen efter en heldags jobb i Göteborg i går. Det kändes men
var riktigt roligt, att få vara med i jobbsammanhang igen på riktigt.
Sov över för jag orkade inte pendla, för idag skulle jag träffa någon som jag
försökt boka tid med i flera år, nämligen Benny Rosenqvist.



För er som inte vet vem han är så är han Sveriges kändaste och bland de duktigaste
medier vi har i landet. Han skriver böcker, har föreläsningar, seanser, readings och
en tidning driver han också. Tidningen Nära.
Jag vann en reading hos honom via  bokklubben Livsenergi.

Lite nervös var jag nog innan men bestämde mig för att meditera en stund innan
jag gick in och när jag såg honom så stod där världens härligaste och gladaste
man, sprudlande av energi. Kände direkt, att det här blir roligt....

....och det blev verkligen roligt, givande, spännande, hoppfullt och lite som en
nystart faktiskt. Vad han berättade håller jag för mig själv, men det var många
saker som var klockrena och jag fick den väglednig jag så länge önskat.


Tänk, önskningar går faktiskt in emellanåt...bara en sån sak att jag vunnit i en
tävling som många medverkat i. Ett gott år väntar, det kan jag säga i alla fall.

Som någon sa;
" Varför gnälla över att det regnar...?
...det slutar ju automatiskt att regna efter ett tag."


Trevlig helg till er alla. Nu ska jag äta middag hos goda vänner..
Tjohoooo!

Har väldigt motvilligt städat bort julen, för jag älskar att ha framme alla dessa små
pryttlar och juloaser lite här och var....

Men allt har en ände, så även julen. Åkte till handelsträdgården för att köpa nya
fräscha tulpaner och rosor i kruka...i vitt förståss. Tog fram en ny vit duk
(gammalt antikt lakan) och lite annat smått o gott.

Nu känns det nytt och ljust och liiite vårigt igen. Men den vita amaryllisen blommar
så vackert och ståtligt med väldigt många blommor, så den hänger med ett tag till.


Hej då lilla hjärtat....som jag virkade på Vidarkliniken i Järna...


Hej då alla fina julkort jag fått.....


Mera vackra julkort som hamnar i lilla lådan....


Hejdå polkagrisarna.....


...och små tygnassarna....

Nu går vi mot ljusare tider och framöver blir det pyssel i vårens tecken.
Ska bli riktigt härligt, roligt och helt underbart!

....innan man själv gått i sorgens skor....?...Jag påstår att det inte går.
Man kan ha empati och sympati, men man kan inte förstå, för det går inte!

Detta inlägg handlar inte om min egen sorg efter min dotter död, utan om sorg,
rätt och slätt....stor sorg som vi alla kommer att få uppleva förr eler senare,
Kommer nog att dra paralleller, för att förmedla ett dubbelt perspektiv.

Läser två gripande och verkliga bloggar för närvarande och jag brukar inte prata
om andras bloggar, för det känns så privat på något sätt vad man läser och vem man
läser om. Vill inte heller "hänga ut andra". Men en av alla de jag läser har jag läst länge
och det är Lindas blogg och Lindas man, Lars  blogg, som kom till lite senare i resan. 


Bilden lånad från Lindas blogg. http://lindaskriver.blogspot.com/
och Lars har bloggen http://larsskriver.blogspot.com/

Linda har spridd bröstcancer och den har dessvärre galloperat iväg och lever
sitt eget helvetiska liv i hennes kropp, utan ett uns av vilja att avstanna, som ger henne
ofattbara smärtor som ingen av oss kan förstå vidden av......och det gör mig ont att läsa
hur de lider, hela familjen. De har fyra små barn tillsammans och gifte sig i somras.
Där hade sagan kunnat fortsätta lyckligt som för de flesta andra, men så blev det inte.

När de fick sitt fjärde barn visade det sig att Linda har bröstcancer. Tänker inte skriva
om deras resa vad som hände utan mer om hur vi människor tänker om andra som vi tror oss
känna eller veta något om bara för att vi tittar in i deras värld, helt vanliga kärleksfulla par,
med barn och livspussel som ska gå ihop.

Bloggandet har en risk, men även en möjlighet. Det beror både på läsarnas förmåga att se
mellan raderna om vad som är privat och vad man kan lämna ut. Läsaren gör sin personliga
bedömning och ger antingen peppande eller dömande kommentarer. Verkligheten utan några
skyddsnät...spit it out liksom.. Man bjuder på sitt liv och det om något borde vara så fint för oss
som läser, att vi är ödmjuka och tacksamma att någon annan vågar skriva så naket
och hjärtligt, särskilt när livet är så sårbart mitt i  svår jukdom och ev. nära död.

Jag är helt övertygad om att Linda och Lars älskar varandra i vått och torrt.
De försöker få ihop kampen om överlevnad kombinerat med  med fyra små barn som
behöver sin mor....försöker är bara förnamnet!
De kämpar varje minut för livet och mot cancermonstret!

Nu vill jag komma till pudelns kärna....Många har förfasat sig över hur Lars kan vara
så egoistisk att han tänker på sig själv och vill ha en paus från allt lidande som Linda har med
smärtor svårare än ens hennes närmaste kan sätta sig in i....men de SER, de SER och känner
hennes lindande! De lider lika mycket men på ett annat sätt. De har inte den fysiska smärtan,
men likväl den existensiella,  den som Linda har, den som ingen vill ha, den som tär sönder oss
fullständigt,den smärtan som ingen sjuk, make, förälder eller anhörig ska behöva ta,
den smärtan vill vem som helst fly ifrån, det kan jag skriva under på!

Jag känner lika mycket för båda två, för jag tror mig veta vad de går igenom.
Det här är ett ämne som är ganska tabubelagt, som få pratar om när svåra långvariga
trauman inträffar och kanske en anhörig snart ska dö i en familj, och då talar vi om en lång tid.

Ska försöka dra en parallell, åtminstonde någorlunda. Detta skriver jag ur två olika perspektiv,
både Lindas och Lars. I mitt retrospektiv tar jag upp mig själv och min dotter.
När min dotter Madeleine var sjuk i sin cancer fick vi tidigt veta att de flesta dör av DSRCT, den
cancerform så få har i världen och de flesta dör av.

I början gjorde jag allt i min makt, 24/7 för att hon skulle lida så lite som är
möjligt,  och då hade hon fruktansvärda smärtor redan innan vi visste att hon hade cancer.
För att göra historien kort så var jag en vakande mamma i 267 dagar i sträck utan att sova
mer än några minuter åt gången, minsta lilla andningsuppehåll från Madde väckte mig.
Samtidigt  som jag jobbade 50% under tiden Maddes pappa var hos henne.

Jag var som en tigermamma som mästrade över hemsjuksköterskorna,
(även de på sjukhuset) om de gjorde minsta lilla felsteg i hanteringen kring stick,
provtagningar i CVK och senare port á cart. En äldre sköterska som kom hem ibland var så
rädd för mig så hon stack fel ett antal gånger innan jag skickade iväg henne och beordrade
henne att aldrig komma tillbaka. Hon lämnade kanyler och blodigakompresser på golvet i
duschrummet efter sig......och det gjorde mig än mer förbannad. Jag hade ett selektivt seende,
antingen så är du för mig eller mot mig! Jag var mitt i sjukdomen, eller kriget för att bekämpa
döden precis som Madde var. Men vi var det på olika sätt.

Madde behövde aldrig vara ensam för vi fanns runt henne hela tiden.
Men hon kände  frustrationen i allra högsta grad, men också tryggheten att jag
hade superkoll på allt. Långskåpet i badrummet var alltid  överfylt med allt som
tänkas kan, det var sköterskorna  oerhört tacksamma över, för de gick raka vägen
in och visste att allt fanns där, kanyler, heparin,morfin, ketogan,  terila kompresser,
CVK kranar, sterila handskar, skyddsplast, emlaplåster...ja allt!

Hennes pappa var frustrerad på ett annat sätt. Han gjorde allt i sin makt för att
hitta de saker som ingen  annan hittade på röngtgenplåtar, nya rön och annat
tekniskt/medicinskt runt själva sjukdomen. De båda hade en dialog om hur det såg
ut rent medicinskt och det var tryggt för Madeleine.

Jag fick kontakt med en forskare i LA som hade en ny medicin som Madde testade,
osv, osv Vi gjorde allt vi kunde och ändå räckte det inte...vårt barn dog!
Jag bråkade med  palliativa, klinikchefen och var en riktig superragata, men det hjälpte
inte i slutänden ändå, (Alla fruktansvärda detaljer kring avföring som inte funkar, morfin
som stoppar upp, mat som kommer upp, alla plågsamma biverkningar, den som inte varit
där kan inte förstå)

Nu vill jag komma till det som händer Lars och Linda, i deras smärta.
Madde låg på palliativa i Uddevalla, där hon legat i 5 veckor mitt i stekheta sommaren 2008.
Jag och hennes far och Maddes förlovade David, turades om att åka till henne ett par dygn åt
gången, men jag kände att jag orkar inte mer, efter snart ett år.
Orkar inte all denna fruktansvärda smärta mer!
Jag behöver komma iväg...och jag ville bara fly, och det gjorde jag.
Precis som Lars ville komma iväg, för en liten stund! Det gör inte honom till en
sämre människa.


Lindas och Lars son på sjukhuset, med mamma mitt i cancerland,
men fullkomligt trygg sovandes med kärleksfulla föräldrar i närheten.
Bilden lånad av http://lindaskriver.blogspot.com

Nåväl, åkte till Östelen i 3 dagar till vänner för att hämta syre, för att orka ta mer
lidande när jag kom hem igen. För jag visste att det blir mer lidande, så jag njöt av dessa
3 dagar i Skåne. Mådde inte det minsta dåligt, ville vara kvar en dag till, men det kunde jag
ju inte  så jag blåste hem, raka vägen till sjukhuset. 4 timmar senare från värme, semester
med mina vänner och en stunds förträngning var jag tillbaka, rakt in lidandehelvetet.
Och Madde unnande mig detta,  hon ville att jag skulle tanka!

Nu, när jag själv haft bröstcancer, ser jag en annan sida av lidandet...de anhörigas!
Linda lider av smärtor vi inte kan sätta oss in i, så förstå mig rätt, för jag
har inte  själv haft fysiskt ont! Men jag tror mig förstå en del av lidandet som jag
vill förmedla till de som är fördömande.

Mina anhöriga har lidit, och framförallt min dotter Christine som sett cancer i
vitögat ännu  en gång nära inpå sin egen systers bortgång. Christines egen mamma
kan ju inte dö! Alla lider, men på  olika sätt. Till saken hör i min egen personliga resa är att
jag själv inte lidit lika mycket som min  familj och mina vänner, för ja VET att de är livrädda för
att jag ska dö, och jag som befunnit mig i stormens öga har nog varit lugnast av oss alla.

Vill till slut även berätta vad jag kände i det allra sista slutet, de sista timmarna då
Madde led mer än någon människa kan förstå. Vi bad henne flyga till ljuset, och jag bad
sköterskorna att de skulle vara barmhärtiga och ge mitt barn ett smärtlöst slut på lidandet.
Då hade den "slutgiltiga döden" pågått i 12 traumatiska timmar. Till slut efter en enorm kamp
när hon flög iväg var allt över och hon hade ett vackert smärtfritt leende på sin läppar,
och då kände jag att hon inte hade ont längre....den fysiska smärtan var upplöst.
Men min själsliga smärta hade bara börjat.

Vad vill jag säga med allt detta? Jo, att det är minst lika svårt att stå bredvid och
titta på den som lider av smärta. Man vill upplösa sig själv, fly, springa väldigt fort
därifrån, och även när man gör det några timmar så finns smärtan där i alla fall.
Man sörjer i sin ensamhet och det vill man absolut inte förmedla till den som är sjuk.

Jag fick mina andningshål för att inte gå under, jag behövdes ju för mitt barn.
På precis samma sätt behövs Lars för sin fru Linda.
Lars behöver andas, för han lider lika mycket men på ett annat sätt.

Den som inte erfarit denna traumatiska resa och själsliga smärta  som handlar om
resan mot döden, antingen indirekt som familj eller den som är sjuk...DÖM INTE!
För du har inte gått i deras skor!

Så enkelt, men ändå så svårt. Jag blir så j...a ARG när människor där ute i
"anonymland"  tar sig rätten att döma hur andra ska hantera sina liv.

Vi som bloggar vill bara dela med oss av våra helt vanliga liv, precis som ditt,
lika operfekt, med dammråttor i hörnen, livspussel, livsfrågor, kärlekskriser, ytligheter
och en "släng av cancer" och annat  smått och gott.

Må så väl alla underbara som ser livet som en fantastisk gåva,
för det gör jag och är helt  övertygad om att även Linda och Lars gör det.
Trots all smärta och kamp för livet som denna familj har och så många fler
som vi inte ens vet någonting om.....för de bloggar inte.

Slutligen vill jag säga att jag är så tacksam över mitt liv! Jag ser det stora i det lilla,
pengar är inte mitt stora mål, utan det är att få leva lite till och lite till. Att få uppleva
allt det vackra vi har untomkring oss som faktiskt är gratis. Relationer är gratis,
kärleken till andra, barn, föräldrar, vänner, syskon...det är gratis.

Att få leva en liten stund till, är den största önskan vi har när själen vill mer än
kroppen klarar. Tänk på den nästa gång du klagar över att det är halt ute,
eller att du "måste" gå och träna eller tråkigheten i att tvätta, städa, laga mat.

Linda och andra som inget annan önskar än att få leva en stund till, skulle
gladeligen tvätta, städa, träna, laga mat, umgås med nära och kära.

Bara de kunde få en liten stund till här på jorden....



..Och jag tror och hoppas att du Linda ska få fina, vackra minuter, timmar och
dagar med din älskade Lars och era fyra  fina, underbara pojkar.

Kram och kärlek från en trogen bloggläsare<3

..med tanke på mitt förra inlägg om kreativitet och mitt kroki försök.
Tror inte att jag har visat det som blev av min pastell på Vidarkliniken.

Pastell har jag aldrig jobbat med, så det var en utmaning. Satt på kvällarna
"utanför arbetstid" om man får kalla det så.....och kladdade. Min terapi var ju
modelleringsterapin som jag fortsatt med även hemma. Skulpturen får ni se
när den är klar. Skulpturen framkallar så många tårar och känslor...den som inte
gått en sådan terapi kan inte förstå. Även när jag sitter hemma med den så är det
i allra högsta grad själslig terapi. Att lera kan ge en läkning i själen är makalöst!

Nåväl....pastellkladden som inte var menad mer än en kladd började så här....


Man måste ju kladda lite...som när man var ett litet barn...



Och kladdet blev en tavla som Christine & Jonas  fick i julklapp.
Döpte den till "KRAFT"... blev en sned bild för det speglade sig i glaset...

Har lärt mig en sak....att jag aldrig mer ska säga att jag inte kan...om jag inte först
har försökt, testat, misslyckats, försökt igen, lärt mig av misstagen, lyssnat på de
som kan, har erfarenhet. Har lärt mig tålamod, inte ställa krav på mig själv utan bara
skapa utan att det ska bli något....precis som vi gjorde när vi var barn.

Bryr mig inte längre om andras bedömningar, utan skapar bara för att det är glädjande,
och jag känner en MENING med mitt eget liv. Jag har ett uttryck som kommer inifrån,
och det ska inte glädja andra i första hand utan mig själv under tiden jag skapar.

Det ger mig ro och en själslig lycka.

Igårkväll när jag kom hem från en god middag på krogen med goda vänner,
och efter en drink hos vännerna efteråt, så kände jag mig inte alls trött.
Snarare kliade det i fingrarna...ville inte sova, ville inte se på TV utan gick in
på det fantastiska nätet där man kan få inspiration, och det får man alltid.

Bläddrade lite på måfå på sommarkurser, kanske man skulle lära sig något nytt
på semestern? Letade efter skulptureringskurser, men hamnade på krokikurser.
Tänkte att....det är ju supersvårt att rita av människor i olika positioner.
Särskilt jag som inte kan rita...mycket annat kan jag i pysselväg, men där går gränsen.

Så tänkte jag ett steg längre....har jag verkligen försökt eller har jag bara sagt till
mig själv att jag inte kan och då har det blivit sanning, och jag har inte ens försökt!

Gick in på nätet för att titta på olika krokiteckningar som folk har gjort och tänkte,
what the heck...tar fram teckningsblock och blyertspenna...inte samma sak, men man
tager vad man haver. Kolpenna har ju inte var man i sitt hem liggandes uti fall att....

Satte blocket i knät framför datorn, och lite så där på pickalurven som jag var hade jag
inga som helst krav hur det skulle bliva....kladdade lite...och tyckte det var superkul.
Målade och suddade så gott det gick med fingret..går bra om pennan är mjuk, men hade
en hård vanlig penna.

Det blev ju verkligen inget mästerverk, men blev ändå glad att jag lyckades rita något
överhuvudtaget....tror man att man inte kan rita ens en streckgubbe, så blir ju allt
bättre än det...hehe....




Ja...så här blev det...har inte ritat sedan högstadiet och då var det roligt, men sedan
dess har jag bara ritat streckgubbar med barnen....Men det här var ju superkul!
Ska nog gå en krokikurs och lära mig lite anatomi, lära mig propotioner, vinklar och ljus
och hur man tecknar på riktigt och...you name it.
Här har jag fotoshopat fram en lite brunare färg bara....

Har sett många bra bloggar på folk som är otroligt duktiga på att teckna, och det är
något jag skulle vilja lära mig. Beundrar människor som är konstnärliga. Tänk vilken
fantastisk kreativitet folk runt hela jorden besitter....makalöst faktiskt.

Vill fråga er om en sak...Är det någon som har ett bra tips på sommarkurser i Sverige
eller utomlands. Det kan vara skrivarkurs, krokikurs, modellering, teckning,
akryl eller något annat ni testat som ni vill rekommendera.
Spotta ut tipsen bara så blir jag glad.
(akvarell är också ett "jag-kan-inte-hang-up")

Sommarkurs i Italien vore ju inte så dumt.....typ i Toscana eller så,
...eller Provance in France...

......liksom....

Då blev man med ens medveten om varför man ska trappa upp på jobbet
sakta men säkert. 25% tycks ju för en frisk person vara rena drömmen,
att som i mitt fall jobba 10 tim/ v. När jag aldrig tidigare hade varit sjuk så
kunde jag inte ens föreställa mig hur det kunde vara att "komma tillbaka".

....det är väl bara att sätta sig och börja jobba...hur svårt kan det va?

Att tänka tar väldigt mycket kraft av nya miljöer, ny information, nya männsikor,
nya system, ändrade rutiner mm..mm
Ja, mycket är nytt och efter en aggressiv cellgiftsbehandling, med allehanda tillhörande
biverkningar, inklusive dödade järnceller....hehe...nått att skylla på... så förstår jag
idag att det tar tid att komma tillbaka.


Vaknade 03,30 inatt och undrade varför, brukar ju sova till morgonen.
Kunde inte riktigt somna djupt igen...kanske en bidragande orsak till tröttheten.

Idag jobbade jag 3 timmar och därefter åkte jag direkt hem för att äta lunch, samma
procedur som igår, läste tidningen i soffan och somnade som ett barn.



3 timmars jobb innebär 3 timmars sömn på eftermiddagen. Är helt säker på att både
kropp och knopp kommer att vänja sig och en dag fungerar jag som alla andra.
Bröstcancerföreningen är bra att vara med i för då ser man att folk faktiskt hämtar sig
och att återhämtningen tar tid för de allra flesta.  Man får bekräftelse på att man är
normal helt enkelt.

Nä, nu ska jag läsa klart tidningen som jag somnade ifrån på eftermiddagen och dricka en
stor kopp härlig Himalaya Yogi Te.




Ska nog bli katt i mitt nästa liv :-)

Mitt nya liv har börjat på det nya året med en dimension till, nämligen jobbet.
Jobbet som för alla är nödvändigt för överlevnaden, men står också för utveckling,
mening, kamratskap, glädje och andra roligheter...


Jag é ko-ool....ska inte bli uppstressad....promise you!

3 timmar idag gick lika snabbt som en blinkning. Ett uppstartsmöte för att blicka in i
nuvarande organisation....In i systemen, logga in, rensa gamla saker som inte var
aktuella längre i datorn och framför allt i inkorgen.....
2500 mail som enbart var informationsmail till olika mailgrupper där jag ingick.
...då har jag märkväl inte fått några personliga jobbmail under året då jag varit sjuk.
Skulle vara intressant att ta reda på hur många mail det blir per år...totalt..hujja.....


Shit, inte konstigt att vi blir sönderfrätta i hjärnan till slut...Idag använde jag enbart
delete-knappen.

Men så fort man är på plats igen, så börja hjulet snurra. Anmälde mig
till en Kick-off och det kändes ju bra att starta på det viset.


När jag kom hem tänkte jag....vad härligt pigg jag känner mig. Åt lite lunch, fikade
och satte på filmen Inception som jag inte hunnit se...och märkväl, jag somnade
mitt på eftermiddagen mitt i filmen.....så jag var nog inte så pigg trots allt.

Såg klart filmen men det krävdes några stop för att jag skulle förstå hela handlingen.

Nåväl, dagen har varit bra och imorgon kanske jag kan gå in i några andra system och
se vad som hänt på ett år....



Uppfinningarna papper och penna.....undrar om de finns om 100 år?..hehe...

Har precis kommit in efter en promenad till affären. Tog på mig mina grövsta
kängor och gick så försiktigt jag kunde i slalom mellan isfläckarna, hundspillning,
och den grusade isen. Ungefär halvvägs hände det....för första gången i vinter.

FLOOPS! På en millisekund låg jag med ansiktet framför en bajshög! Är man
rädd för att ramla så händer det ju...men blir så fruktansvärt förb....ad!
Rena turen man inte ramlade rakt i bajset coh kisset som låg överallt.

Opps...så det kan gå....

Hur jäkla svårt kan det vara att plocka upp skiten efter sig, man får ju gå
zick-zack mellan isfläckar, hundbajs och hundkiss. De hundägare som inte
plockar upp efter sina hundar borde bötfällas! Visste ni inte att det är lag på
att plocka upp skiten? ...Även på vintern!

Bilden tog jag i Nice.....hundbajs-förbjudet-skyltar borde införas även här.

En del kanske tror och hoppas att ingen ser, när de låter bajset ligga kvar efter
de stackars hundarna som av naturliga skäl inte själv kan plocka upp efter sig.
Det första jag möter när jag gå ner för min trappa och ut på innergårdsgången är
hundkiss, hundkiss, hundkiss, hundkiss...och hundbajs borta vid trädet ut mot
parkeringen.
Det är ägarnas ansvar att se till att hundar inte kissar och bajsar
vid våra ingångar och ute på gångvägarna!
Skaffa inte hund om du inte orkar böja dig ner!

Lite dressyr kanske?

Varför händer detta mest på vintern har jag undrat?...att inte plocka upp?
Det är ju inte direkt så att hundbajset sjunker ner i snön...utan den är i allra
högsta grad synlig, ibland t om mitt på promenadvägen.

Nu vet jag att de flesta är oerhört ordentliga, men som alltid är det några få som
fullkomligt skiter i denna lag! FY OCH USCH PÅ ER!


Ser det trevligt ut, någon..? kanske en lite tugga till hunden?
Vissa hundar älskar att tugga på lite....ja hundbajs...mysigt värre....

Nåväl, slapp ju i alla fall att tvätta den vita dunjackan...ett riktigt äventyr
att gå och handla på vintern......

...och en dag kanske jag själv skaffar hund ....när jag är vig nog att plocka upp
bajset efter min lilla sötnos....

Klagar sällan, men när jag klagar då är jag förbannad!

Igår kväll gick jag och lade mig för att vara uppe i ottan redo som en
gasell till jobbet.... läste tidningen som jag inte hunnit läsa på dagen.



När jag kommit längst bak till TV-sidan, så reagerade jag.
Vad konstigt att de har gårdagens program med, det är ju söndag.
Tittade på framsidan och även där stod det Lördag 1 januari..hmmm

Lite trögfattad som jag var tänkte jag....herregud, säljer dom gårdagens
tidning, så fräckt....har dom ingen koll alls! Tittade sedan på telefonens datum,
.......hmm..det står ju 1 jan...OK, börjar fatta, det ÄR ju lördag, inte söndag..da!
Men i min hjärna var det så inprogrammerat att  det var "riktig" söndag och att jag
skulle jobba dagen därpå.


Kanske borde prova...spelet för alla tankspridda..hihi..

Snacka om hjärnsläpp! Blev lite upprymd av det faktum att jag faktiskt hade en dag
till innan gå-till-jobbet-livet börjar. Läste en stund till, nu boken och var med ens
lite piggare än för en stund sedan. Sov sådär.....hade svårt att somna, men var ändå
pigg när jag vaknade vid 8-tiden.

Nu ska jag ut och röra på mig...julen har inte direkt inbjudit till promenader och särskilt
inte nyårshelgen då halkan slog till, snön smälter men solen ändå skiner.
Får nog gå i skogen, där det förhoppningsvis inte är lika halt.


Tjoflöjt på er ;-)

Tack kära ni för era kommentarer under de gångna året, de har också gett mig
kraft och mod att fortsätta skriva om min emellanåt knaggliga väg framåt.
Tack Maria i Norr för inbjudan. Är du på väg neråt så stor samma inbjudan till dig!

Idag har varit en väldigt tyst dag här i området...och hela Sverige skulle jag tro.
Mycket raketer och festligheter i vårt avlånga land blev det. Hade första parkett till alla
vackra nyårsfyrverkerier här runtomkring. Kände också en skön
känsla i kroppen att det blir bättre i år.

Det måste bli bättre...som i TV serien "Så Mycket Bättre"..hehe...

Tog beslutet att vara hemma igår, inte gå på galej, för då hade jag nog inte vilat
ut ordentligt, bara en dag emellan......för imorgon är en viktig och stor dag för mig.
Hyrde några filmer, pratade med vänner och familj per dator och telefon så filmerna blev
inte sedda.

Jag ska börja jobba igen! Tjohoooo! Riktigt spännande, nästan som när man börjar i
skolan och man inte vet vad som ska hända. Nu tar jag det easy i början, för dom som vet
har erfarenhet av att det är nästintill omöjligt att börja 100% om man varit sjuk så länge.
Börjar med 25% och trappar successivt  uppåt.....



Ett år blev det pendlandes mellan sjukhus, cellgifter, strålning, hemmet, rehabträningar och
rehabvistelser. Många mil i bil, många tårar, oerhört många stick och provtagningar, håravfall,
viktuppgång, smärta, sorgbearbetning och förvandling till en annan Anne.
Cancer och sorg drabbar alla förr eller senare, för mig kom det förr i dubbel bemärkelse.

2007-2008 min dotter Madeleines cancer och död.
2009-2010, min egen cancer och vägen tillbaka.

Är inte samma person varken inuti eller utanpå, det är så mycket som hänt mellan 2007-2010
så jag skulle kunna skriva en bok. Hujedanemej när man tänker efter. Har inte jobbat på ett år.
Lika länge  som när man är mammaledig.
Jag har varit "hitta-tillbaka-till-livet-ledig"...hehe...


Skämtåsido, ska knyta mig nu, för att stiga upp pigg och kry till första dagen.
Kläderna är strukna och allt är under kontroll så jag kan sova gott.

Puss och kram så här efter årets första 22 timmar.
Hälsar en annan Anne...nu med hår igen!

Detta nya år 2011 är ännu ett oskrivet blad, så låt den nya boken fyllas
av glädje och kärlek! Det ska jag göra med allt jag har i min själ,
leva fullt ut och bejaka LIVET!