Levaidag

Har haft syster och systerdotter 2 år på besök ett par dar, och känslorna flödar!
Det är 25 år sedan jag födde Christine och 23 år sedan jag födde Madeleine.
Och många minnen kommer tillbaka...
Min systers dotter är yngsta kusinen, och mina döttrar är äldsta kusinerna,
så det är 21 och 23 år mellan dom.

De åren mina barn var små, är de åren som jag minns som totalt lyckliga och
helt underbara. På 80-talet stressade man inte runt och gjorde 1000 saker
samtidigt, utan njöt av tillvaron innan karriärhetsen och självförvekligandet
blev en religion. OK, man stressade till dagis för att hinna till jobbet och det vardagliga
som alla har, men jag kände aldrig att det var så fruktansvärt bråttom att hinna med ALLT!
För man hann ju med allt man ville då.
Hann faktiskt med 80-tals disco-eran också trots att jag fick barn tidigt....hehe.

Då när jag var småbarnsmamma så hade jag inte ens körkort, utan cyklade runt med
min bockstyrecykel med Madde på barnsadeln och Christine på sin egen cykel.
Handlade mat med båda tjejerna, en kasse i varje bockstyre och båda barnen med,
i ur och skur, vinter som sommar...och det var inget konstigt med det. Lämnade barnen
med cykel, cyklade till jobbet som då var i stan 15 min bort från dagis.
Kommer ihåg att jag tävlade med mig själv att cykla så fort jag kunde, och det höll mig
rask och rörlig :-)

Inget konstigt alls, för jag var van att röra på mig. Att ta bilen hit och dit fanns inte i
min världsbild, för cykel var lika snabbt att ta sig fram på som med bil. Nemasproblemas.
Så varför körkort liksom...?

Framför allt, så flödade kreativiteten och alla hippa Events efter jobbet var inte viktigt.
Det viktigaste var att vara i nuet med mina små barn. Det var en totalt rosa period,
särskilt med två döttrar. Jag sydde, pysslade, gjorde prinsessrum, bakade, gick på
kvällskurser för att lära mig att quilta överkast, gick på sykvällar med
väninnorna som också hade småbarn där vi sydde "Madickenklänningar" och symaskinen
gick varm hemma i köket. Ritade och målade med barnen och de skapade sina egna
världar i flickrummet och med kompisar.

Barnprogrammen var kl 18 och sedan var det kvällsmat och flera sagor i sängen,
varje kväll. Det var ganska okomplicerat att vara förälder då på ett sätt, för den
enorma "jakten på lycka" hade inte uppfunnits ännu.

Nu ska man göra allt samtidigt, och jag vet inte om jag ska beundra eller beklaga,
för hur hinner alla föräldrar med idag i den speedade jakten mellan barn, karriär,
dagis, Vabbande, läsa jobbmail efter barnens läggdags, hinna med egna intressen.
Hur orkar ni?

Dessutom är väldigt många  idag förstagångsföräldrar senare i livet än vad jag var.
(Jag var 21 när Christine föddes)

Vart vill jag komma med detta? Jo...när jag nu umgåtts med syster och systerdotter
i några dygn så förundras jag över hur man orkar. Barn är hyperaktiva från den sekund
de vaknar tills de, ofta motvilligt somnar. Själv är jag helt slut och somnar nästan mitt
i kvällssagan som jag läste ikväll för vårt lilla underbara charmtroll L.

Hur orkade jag? Minns inte att jag var trött, trots att det var full fart från morgon till
kväll och då hade jag inte ens de bekvämligheter jag har idag som körkort tex.
(Tog körkort snabbt som attan när jag skilde mig vid 27 års ålder...)

Men till syvene och sist så blir man så lycklig när en barnhand söker min och vill ligga
nära och somna, som ligger nära och vaknar med varma mjuka kinder och ler med
hela sin själ lika glad varje morgon. UPP, en ny spännande dag väntar och det barnet jag
ser är de små barn jag hade för 20 år sedan och tänker....ja, så var det ju...

Total fullkomlig kärlek och varandet i nuet!