Levaidag

Tack kära ni för era kommentarer under de gångna året, de har också gett mig
kraft och mod att fortsätta skriva om min emellanåt knaggliga väg framåt.
Tack Maria i Norr för inbjudan. Är du på väg neråt så stor samma inbjudan till dig!

Idag har varit en väldigt tyst dag här i området...och hela Sverige skulle jag tro.
Mycket raketer och festligheter i vårt avlånga land blev det. Hade första parkett till alla
vackra nyårsfyrverkerier här runtomkring. Kände också en skön
känsla i kroppen att det blir bättre i år.

Det måste bli bättre...som i TV serien "Så Mycket Bättre"..hehe...

Tog beslutet att vara hemma igår, inte gå på galej, för då hade jag nog inte vilat
ut ordentligt, bara en dag emellan......för imorgon är en viktig och stor dag för mig.
Hyrde några filmer, pratade med vänner och familj per dator och telefon så filmerna blev
inte sedda.

Jag ska börja jobba igen! Tjohoooo! Riktigt spännande, nästan som när man börjar i
skolan och man inte vet vad som ska hända. Nu tar jag det easy i början, för dom som vet
har erfarenhet av att det är nästintill omöjligt att börja 100% om man varit sjuk så länge.
Börjar med 25% och trappar successivt  uppåt.....



Ett år blev det pendlandes mellan sjukhus, cellgifter, strålning, hemmet, rehabträningar och
rehabvistelser. Många mil i bil, många tårar, oerhört många stick och provtagningar, håravfall,
viktuppgång, smärta, sorgbearbetning och förvandling till en annan Anne.
Cancer och sorg drabbar alla förr eller senare, för mig kom det förr i dubbel bemärkelse.

2007-2008 min dotter Madeleines cancer och död.
2009-2010, min egen cancer och vägen tillbaka.

Är inte samma person varken inuti eller utanpå, det är så mycket som hänt mellan 2007-2010
så jag skulle kunna skriva en bok. Hujedanemej när man tänker efter. Har inte jobbat på ett år.
Lika länge  som när man är mammaledig.
Jag har varit "hitta-tillbaka-till-livet-ledig"...hehe...


Skämtåsido, ska knyta mig nu, för att stiga upp pigg och kry till första dagen.
Kläderna är strukna och allt är under kontroll så jag kan sova gott.

Puss och kram så här efter årets första 22 timmar.
Hälsar en annan Anne...nu med hår igen!