Levaidag

Då blev man med ens medveten om varför man ska trappa upp på jobbet
sakta men säkert. 25% tycks ju för en frisk person vara rena drömmen,
att som i mitt fall jobba 10 tim/ v. När jag aldrig tidigare hade varit sjuk så
kunde jag inte ens föreställa mig hur det kunde vara att "komma tillbaka".

....det är väl bara att sätta sig och börja jobba...hur svårt kan det va?

Att tänka tar väldigt mycket kraft av nya miljöer, ny information, nya männsikor,
nya system, ändrade rutiner mm..mm
Ja, mycket är nytt och efter en aggressiv cellgiftsbehandling, med allehanda tillhörande
biverkningar, inklusive dödade järnceller....hehe...nått att skylla på... så förstår jag
idag att det tar tid att komma tillbaka.


Vaknade 03,30 inatt och undrade varför, brukar ju sova till morgonen.
Kunde inte riktigt somna djupt igen...kanske en bidragande orsak till tröttheten.

Idag jobbade jag 3 timmar och därefter åkte jag direkt hem för att äta lunch, samma
procedur som igår, läste tidningen i soffan och somnade som ett barn.



3 timmars jobb innebär 3 timmars sömn på eftermiddagen. Är helt säker på att både
kropp och knopp kommer att vänja sig och en dag fungerar jag som alla andra.
Bröstcancerföreningen är bra att vara med i för då ser man att folk faktiskt hämtar sig
och att återhämtningen tar tid för de allra flesta.  Man får bekräftelse på att man är
normal helt enkelt.

Nä, nu ska jag läsa klart tidningen som jag somnade ifrån på eftermiddagen och dricka en
stor kopp härlig Himalaya Yogi Te.




Ska nog bli katt i mitt nästa liv :-)