Idag är sista dagen på SÄS och strålning Nr 12 som jag ska få kl. 13,00.
Jag har bott här på SÄS-hotellet i fyra dagar och åkt taxi de resterande 8 tidigare.
När jag startade denna korta men ändock oerhört ångestfyllda behandlingsresa,
på 2,5 vecka så tänkte jag; Hur mycket ska man behöva orka?
Idag känner jag tacksamhet och än mer styrka och jag inser än en gång att vi
klarar allt som vi måste klara, så enkelt att förstå när allt är klart, men ack så svårt
att inse när man har det jobbiga framför sig.
Jag har fått några dagars "retreat" och gjort det bästa av mina dagar.
Har virkat och stickat på mitt fina rum eller på biblioteket där jag sitter just nu.
I tystnaden händer det saker inom en och jag har inte haft behov att prata med
andra cancerpatienter som bor här vilket kan falla sig ganska naturligt annars.
Har inte eller ringt runt till vänner och familj för jag har behövt mitt eget inre ljus.
Jag har sökt ljuset för att klara behandlingarna och tårarna har rullat många gånger,
inte bara av sorg utan även av tröst och lättnad att jag har förmågan att finna inre ro.
I förrgår satt jag här på bibblan och bläddrade i ett stickmagasin och framför mig i
ett bokställ står en bok som fångar mitt intresse. Inte för att den är särskilt
färgsprakande, snarare grå. En enda röd fjäril pryder omslaget och jag dras till
fjärilen. Öppnar boken och börjar läsa. Sedan har jag läst den i ett streck till
sista bokstaven och jag var så tagen och tacksam att jag blev infångad av just den.
Mina känslor fick ta plats än en gång och tårarna fick rulla av både sorg, glädje,
hopp och ett stort igenkännande. När jag läste boken tänkte jag; det hade kunnat
vara jag som skrivit exakt dessa ord, för så fungerar sorgen för de som smakat på den.
Nu handlar inte hela mitt liv om cancer och sorg, men jag skriver om det för att
hjälpa mig själv i läkningen och kanske även sända igenkännande signaler till
andra som nyligen mist någon eller saknar någon som varit död länge.
"Sorg övergår i saknad och saknad är också en slags sorg"
Boken heter "Du finns i mina andetag" av Eva Hellsten
Boken berör på djupet för den handlar om just det som alla föräldrar känner
när ens eget barn dör i sjukdom eller olycka alldeles för tidigt.
Vi behöver igenkännande för att orka titta framåt. Vi behöver spegla oss
i andras sorg och det är på något sätt en tröst det med.
Boken då: Den 6 mars 2006 omkom Evas son Jonas i en lavinolycka i
Val d´Isère. Han var 19 år och hade nyligen gått ut gymnasiet. Beskedet
kom som en chock för familjen först via ett telefonsamtal och senare när
en präst och poliser knackade på i deras hem.
Jag får känna Evas känslor som om de var mina egna, hennes son och
min dotter var lika gamla när det obeskrivliga hände. Jonas dog i en lavin,
Madeleine dog i cancer. Resan går från den svartaste sorg, mellan hopp
och förtvivlan och senare försoning med det som hänt, till en ny ljusare
tillvaro med glädje i flera färger och nyanser och ett nytt annorlunda liv.
Jag känner igen alla tecken, de vi aldrig ser annars när livet rullar på.
Eva såg fjärilar överallt, nästan året runt och det gjorde även jag.
Fjärilar som visar vägen när det är som mörkast eller när man ber om
hjälp. Fjärilar som finns där de inte ska finnas. När tron sviker.
Jag minns förra vintern när jag ringde till min dotter Christine och sa;
"Du kan inte tro vad jag säger men det flyger en påfågelögafjäril i köket."
I våras bodde en nässelfjäril i köksfönstret och jag släppte ut den
flera gånger, men den ville in igen. Den satt med mig i köket en hel vecka,
och när jag åkte bort ett par dar så tyckte jag synd om den, men den
ville inte ut. Väl hemma så var den ännu kvar. Madde fyller år på våren,
så jag såg det som ett tröstens tecken, att hon är med oss.
Fjärilar tenderar att väcka uppmärksamhet och i boken genomsyras
Evas sorgbearbetning av dessa fjärilar vart än hon reser i världen.
Fjärilar finns också i mitt liv. Har en liten vägg i Maddes rum full med
bokmärkesfjärilar i olika storlekar som ser ut att flyga iväg när som helst.
Hela rummet är nedmonterat, men fjärilarna sitter kvar, de ska inte bort än.
Igenkännadet i boken är närheten till skönheten i naturen och fåglarna.
Jag mår som allra bäst när jag är i stugan bland fåglarna, trollsländorna
och fjärilarna, precis som Eva, Jonas mamma, ser livet i allt.
Fåglarna är också ett tecken både för Eva och för mig.
Jag minns när det var vår, första våren efter att Madeleine hade dött, så
gick jag till graven för att pyssla om lite och jag bad med allt jag hade att
Madde skulle visa sig.
Då ser jag en nötväcka klättra ner för stammen på björken intill graven.
Den hoppar ner som om den inte var snabb nog.
Jag kliver fram ett steg mot stammen för att möta denna vackra lilla fågel.
Den tar sig ända ner från grenar och lövverk och stannar vid min ögonhöjd.
Jag är 10 cm från fågeln och vi ser varandra i ögonen. Mitt hjärta fylls av
kärlek och mina ögon fylls av tårar, jag gråter och tårarna
rinner fritt. Både sorg och lyckotårar i en salig blandning ger mig sinnesro.
Fågeln säger; "Var glad, jag finns här, du ser mig bara inte". Tack lilla
underbara nötväcka för detta under, tack! Fågeln flög med mig fram och tillbaka
två gånger till soptunnan. Jag kände att Madeleine var med mig där och då.
Därefter har jag aldrig sett någon fågel som pratar med mig, och definitivt
inte på 10 cms avstånd.
Tecken som får en att vilja leva en dag till.
"Varje andetag är nytt, varje ögonblick innebär ett val."
Boken handlar om längtan så svår och så djup att man nästan går sönder,
den får man leva med, lära sig att hantera.
Eva skriver även om att vara närvarande i nuet, ett poppisuttryck, men när man
tvingas in i en svart hål av sorg, lär man sig det utan att gå i Mindfullneskurser
för att väninnan går, det kommer på vägen för att man måste.
Citerar ett igenkännade ur boken;
"Jag har just lärt mig ett nytt sätt att meditera. Efter några djupa andetag försöker
jag slappna av kroppsdel för kroppsdel. Sen börjar jag gå ner för en lång trappa.
För varje trappsteg blir kroppen allt tyngre. Första gången jag prövade detta och
hade gått en bit nerför trappan, bredde plötsligt det vackraste landskap ut sig
framför mig. Så långt jag kunde se, var det underbar skir grönska.
Och där i gräset kom Jonas mig till mötes, leende och välkomnande. Hela jag ville
dansa och sjunga och rusa ner de sista stegen. Tårarna börjar rinna av lycka.
Vi kramade om varandra och kramen kändes välbekant. sen tonade mötet bort
men jag vaknade med en känsla av att allt var bra."
Eva skriver även om lyckan och att den får ta plats igen. Kärleken övervinner allt,
och störst av allt är kärleken. Så är det! Kärleken har fått ta plats även i mitt liv
och den har gjort mig helare än jag varit på många år.
Kärleken stärker livsviljan och min dotter och min man ger mig daglig kärlek så
att jag också orkar ge. Utan kärlek- inget liv.
Jag rekommenderar boken till alla som mist ett barn i olycka eller sjukdom.
Här handlar det om bearbetningen, känslorna och vägen ut ur sorgen.
En hoppingivande och livsbejakande bok. Alla tar vi våra egna vägar ur sorg,
och ingen väg är den andra lik. Det gör mötet med andra "änglaföräldrar"
så berikande.
Tack Eva för att du delade med dig av ditt liv och dina känslor.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu har jag kommit tillbaka efter strålning Nr 12 och det var....
...BEFRIANDE.... Tänkte på den där trappan som Eva använder sig av i
meditationen och gjorde likadant idag där jag låg fastknäppt på strålningsbritsen
med masken tätt åtsluten runt huvud och hals.
Jag går ner för trappan och slappnar av mer o mer för varje steg jag tar.
I mitt inre ljus och ner för trappan hör jag Alexander Ryback "I´m inlove
with a fairytail" spela i stereon. Sköterskorna har skruvat på ljudet högt, som jag vill.
Jag och Alexander dansar ner för trappan tillsammans i glädje och jag känner
tårar i ögonvrån trilla ner när jag är framme vid ängen, det är grönt,soligt,
och där står Madeleine och skrattar så där busigt som bara hon kan.
"Det är bra nu mamma, du klarade det, och det har jag vetat hela tiden,
du har bara lite svårt att höra vad jag säger."
Jag älskar dig mitt barn!
Mamma
Nu ska jag köra hem i glädje och möta min kärlek och krama på
min lillasyster och systerdotter som hälsar på hos mor o far.
Störst av allt är kärleken!
Sänder dig en tanke med denna bild Eva Hellsten.
Toscana när det är som vackrast där ni haft många lyckliga stunder och där jag
var förra sommaren med min dotter Christine. Dit vill jag återvända snart.
Samma kväll som min bästa vän/första kärlek försvann från jordlivet hade en nattfjäril fastnat i mitt fönster. Jag öppnade fönstret och släppte ut den samtidigt som jag fick en obehaglig känsla om att något hemskt skulle hända. (Det är första gången jag har fått en sådan känsla) Jag berättar min orolighet för min mamma sen sover jag oroligt, på morgonen får jag beskedet att han har omkommit i en olycka.
På begravningsdagen sätter sig en fjäril på hans systers kind och hon säger att det är ett tecken...