Levaidag

Jag hyrde 4 filmer förra lördagen i en vecka så jag har när andan
faller på. De tre första såg jag på ett par dar, men just den här har jag
dragit mig för att se, men ändå ville jag trots att det kan göra ont.


"My sisters keeper" med Cameron Diaz och Abigail Breslin



Såg den inatt och kände mig både glad, ledsen, bedrövad, arg, uppgiven, maktlös och tårar!

Alla känslor de har i den här familjen känner jag så väl igen. Man kan bli så förblindad av att
rädda sitt barn från att dö så att man inte ser att ta tillvara tiden man har kvar tillsammans.

Mammans ilska och kamp förblindar henne från att känna in vad som händer och övriga familjen
"accepterar" i större utsträckning vad som händer, särskilt syskonen.

Det är inte helt ovanligt att föräldrar blir ovänner på kuppen, för ofta har man kommit olika långt
i sorgearbetet, för det finns en pågående sorg under sjukdomstiden icke att förglömma.

I vårt fall med Madeleine var hennes pappa och jag skilda sedan 16 år tillbaka och
barnen hade bott med mig i alla år där jag ensam tagit alla beslut. Nu skulle vi helt
plötsligt fungera som mamma&pappa och det var ingen lätt resa. Vi hade helt olika
synsätt på hur vi skulle hantera sjukdomstiden så visst blev det oerhörda känslomässiga
slitningar som tyvärr Madde fick ta del av...precis som i filmen.

Frustration över att vara maktlös och oförmögen att välja gör att vi människor
agerar ologiskt i en svår och stressad situation.
Idag när jag ser tillbaka, så var jag nog den som vårdade och "accepterade"
situationen, allt för att Madde skulle ha lugn och ro.

Hennes pappa hade strategin att hon ska räddas till varje pris,
och gick in i den medicinska biten och det uppskattade Madde också.
Vi hade olika roller inför Madde, men vi hade svårt att förstå varandras sätt att
hantera situationen, vilket ledde till ilska och konflikter.

Anledningen till att jag berättar detta är inte att peka ut något som "rätt eller fel",
utan tvärtom lyfta upp frågan ur sitt dunkel.

Många vill inte prata om detta för det är ju oerhört skämmigt. Hur kan man vara
ovänner och bråka när ens barn har CANCER...hur kan dom?

Ja, vi är människor och vi vet inte hur vi reagerar när ett trauma kommer ner som en
bombmatta och omkullkastar våra normala trygga liv.

Med tiden under sorgearbetet har jag många gånger frågat mig, kunde jag gjort
något mer för att rädda mitt barn? Och till vilket pris? Madde hade en 80% dödlig
form av cancer, det visste vi från början, de flesta lever inte 5 år efter diagnosen
Desmoplastic Small Round Cell Tumor (DSRCT) och Maddes tumör satt dessutom i levern,
med många tumörer. Det gick inte att operera bort heller.

Så vad gör man? Jag påbörjade sorgearbetet och tanken att jag kanske ska behöva begrava
mitt barn medan hennes pappa valde att kriga mot väderkvarnar och det kanske gjorde att
hon levde ett helt år i stället för att dö två månader efter diagnos som hade varit troligt.

Men ingen vet, vad är rätt eller fel?......det finns nog inga rätt eller fel längre...inte som
jag kan se idag.

Se filmen, den är angelägen på många sätt. För mig var det även en tröst, att jag inte
var ensam om att ha upplevt alla dessa känslor och en tröst att syskon går vidare på
ett annat sätt än föräldrar. De lever här och nu precis som även vi föräldrar ska göra.
Klart att Christine saknar sin syster så oerhört mycket och har ockå haft sina tankar
och känslor, varför just hennes lillasyster som gjort allt rätt skulle dö.

Skulle vara intressant att höra hur ni upplevt familjelivet under tiden någon varit svårt sjuk.

Till slut vill jag säga att hela släkten naturligtvis var oerhört kärleksfulla
och gjorde massor med roliga saker och vi gjorde ALLT för Madde men på olika sätt.