Idag har jag en låg dag, det är inte så ofta de dagarna kommer numera, men de måste ju
få komma emellanåt.
Igår fick jag behandling i Uddevalla. En tre-komponent behandling med Herceptin,
Perjeta och cytostatika. Efteråt blir jag trött men gör min dag ändå.
Mitt liv består numera av många delar och en del som jag aldrig någonsin kommer att
komma ifrån är SAKNAD!
Vi planerar bröllop för fullt och det sker i LYCKA, att få uppleva en dag i sprudlande GLÄDJE
och total bekräftelse på att KÄRLEK övervinner allt som har med SORG att göra.
Men sorg och saknad försvinner inte bara för att man upplever glädje.
Saknaden kan kännas än mer påtaglig när glädjen intagit ens liv.
Det dåliga samvetet kan komma över mig, att jag inte orkar gå till graven i samma frekvens
som jag gjort tidigare. I år har jag inte ens gjort sommarfint med massor av blommor vid
Madeleines grav. Har inte orkat gå dit ens, för det gör för ont.
Sommarblommorna har hamnat i stugan, ett hav av blommor, min plats för läkning.
En grav måste man vattna och det får vara ovattnat i år. Madeleine finns med mig ändå
när jag pysslar med blommorna i stugan.
Nu har jag snart saknat Madde i 5 år och de första åren gick jag till graven flera gånger
i veckan. Nu orkar jag knappt tänka på att det finns en grav där det står inristat; hennes
förnamn, efternamn, födelsedatum och dödsdatum. Jag gråter av bara tanken!
Det river i själen och sliter ut hjärtat varje gång jag tittar på stenen. Hon kan inte ha
varit död i 5 år, det är inte möjligt!
Jag ska gifta mig snart och Christine, min äldsta dotter kommer att stå där, livs levande
för att glädjas med mig. Men en dotter fattas och det kommer att kännas tungt mitt i all
glädje. Tårarna rinner när jag skriver detta, för i de lyckligaste av stunder vill jag ju ha
båda mina döttrar ståendes bredvid varandra i kyrkan, två systrar som ser sin mor säga
ja till den man hon älskar. En fin man som de båda känner så väl.
Madeleine kommer att vara med och hon är inkluderad i våra hjärtan och hon kommer
att se och uppleva vigseln med oss, ståendes bredvid sin syster, som tycker det är
svårt att överhuvudtaget gå in i en kyrka för hon saknar sin lillasyster så.
Men Madeleine kommer att hålla Christines hand och ge henne styrka och stöd.
Madeleine kommer inte att synas, men hon finns. Just den dagen kommer hon även
att kännas och jag ska göra allt för att inte bryta ihop. Jag ska bara gråta klart först,
så jag gråter nu istället.
Den här bilden på Madeleine är tagen på Gotland 3 månader innan hon dog.
Jag gråter nu, i mängder så att jag kan skratta, le och vara glad på min bröllopsdag.
Det är svårt att sakna sitt barn, det kommer att vara lika svårt så länge jag lever.
Sorgebearbetningen kommer att fortgå hela livet. Så är det, hela livet, för sorg tar
inte slut efter en tid när man förlorat ett barn. Sorgen följer med i alla lägen i livet,
särskilt när man är som lyckligast. Visst är vi funtade så för vår egen överlevnads
skull att den svartaste sorgen och de mest smärtsamma bilder läggs undan i vårt
undanskymda inre. Det innebär inte att de försvinner, men de ligger i en låda som
man inte vill öppna, men lådan finns där och innehållet likaså.
Kärlek bryter sorg sägs det och det stämmer ganska bra, för man får något annat
att fokusera på som ger energi. Sorg ger inte energi, den tar energi.
Kärlek kan men ge och ta emot hur mycket som helst och det bara ger energi.
Kanske är det därför jag inte orkar gå till graven, för att jag vill känna att lycka
bryter sorg. Kärlek helar och jag behöver leva i det och känna att jag orkar leva
mitt egna personliga liv som inte är kopplat till någon annat än mig själv.
Jag har fullt upp med att överleva själv. Att ta tillvara glädjen i livet, för dagarna är
så dyrbara...inte slänga bort dagar i onödan.
Just nu läser jag en bok av Malin Sävstam; Kärleken är starkare än döden.
Hon förlorade man och två av sina tre barn i Tsunamin. Detta är fortsättningen på hennes
första bok som handlade om vad som hände vid Tsunamin. (När livet stannar, som jag också läst)
Den nya boken handlar om hur man kan ta sig vidare i sorgen. Den gör ont att läsa och jag
känner igen mig i allt hon skriver. Trots att det gör ont och att såren rivs upp så är det en tröst
på något sätt.
Jag var singel i många år och bar på sorgen utan min kärlek de första åren.
Jag fann kärleken igen precis som Malin. Kärlek läker sorg om man har den turen att få uppleva
kärlek igen. De levande barnen har det tufft när en förälder sörjer, och det får man också läsa om i
hennes bok. Jag rekommenderar boken till alla som förlorat en man/fru eller barn. Alla som
förlorat någon kan läsa den för den handlar om det bottenlösa man hamnar i och som är så
svår att ta sig upp från.
Man behöver hjälp utifrån och jag fick hjälp, för ensam är inte stark.
Nä, nu ska jag torka mina tårar för att fortsätta bröllopsförberedelserna.
Du finns i mitt hjärta Madeleine. Jag bär dig med mig på denna resa som heter
KÄRLEK. Precis som Christine.
Jag älskar er båda mest av allt i hela världen!
Och jag har även fått den stora lyckan att älska en man, min blivande man.
Det bevisar att kärleken är starkare än döden, att kärleken övervinner allt.
Hon kommer att vara med Anne....hela tiden.... precis där bredvid Christine....och dig .......som alltid..........KRAMAR ♡♡♡