AW:n igår var rolig men ändå stillsamt skön med vännerna.
God mat med ett par öl till på en skön resturang fick räcka för kvällen....
Vi lummade förbi några uteställen men föredrog godisbutiken
och 2 hyrfilmer istället! Kvällen blev go och glad och precis vad jag
orkade med för den dagen....vi kunde t om ta bussen hem...
...inga nattpartypinglor här inte!
Längtade förståss också att få läsa mina böcker jag lånat på bibblan...
jag är en analyserande människa och måste få svar på frågor som
ingen igentligen kan svara fullt ut på så jag lånar facklitteratur.
Denna gång om sorbearbetning...en hel hög faktiskt!
Har precis sträckläst klart......
"Sorgens olika Ansikten" av Ann-Kristin Lundmark 
En mycket lättbegriplig bok om hur olika vi bearbetar sorg.
Sorgens olika faser känner många till men vi vet inte riktigt innebörden av flödet.
Jag skrev tidigare att jag inte vet vilken fas jag befinner mig i och nu förstår jag
lite bättre....fasern går i varandra...det finns inga vattentäta skott genom processen.
De olika faserna är;
Chockfasen
Kontrollfasen
Reaktionsfasen
Bearbetningsfasen
Nyorienteringsfasen
Varje fas är beskriven på ett sätt där man känner igen sig väldigt tydligt och får
ett kvitto på att man inte håller på att bli galen....sakerna måste gås IGENOM.
Inte över, under eller sidan av utan rakt igenom med alla känslor man har.
Igår hade jag roligt...idag kan jag inte förstå varför jag hade roligt igår.....
Man liksom plågar sig själv med att FÖRSÖKA hela tiden.
När jag läser boken ler jag åt mina enträgna försök att vilja orka.
Många andra sörjande gör samma sak.
När ett barn dör har föräldrarna ofta 2 helt olika sätt att berabeta sorgen,
så det blir konflikter och kanske t om separation för att man inte orkar
trösta varandra.
Syskon sörjer ofta i det dolda och de blir sällan bejakade i sin sorg.
Försöker trösta min Christine flera gånger varje dag, men hon
bor så långt bort så det känns plågsamt för oss båda.
Pappan finns inte närvarande på samma sätt ...han har fullt upp med sig själv.
(och det har han haft under hela barnens liv...ni vet ....("ta-en-fika-ibland-farsa"....)
Så jag åker jojo så gott det går till min enda dotter på jorden....
I Australien, USA, England och Japan finns idag större beredskap för sk
sorgeutbildningar där man blir slussad till rätt hjälp ganska omgående.
I Sverige är det nog väldigt olika var man råkar bo och vilken läkare man fått.
Många får bara tabletter och ev. sjukskrivning om det handlar om mycket
svår sorg, men det är inte självklart att man får bli sjukskriven ens en liten tid.
Ett center för traumabearbetning eller rätt psykologisk hjälp skulle nog rädda många
från att ensam bearbeta sitt trauma och sorg.
Jag har ännu inte fått tips från läkare eller kuratorer vart man kan vända sig när
man förlorat ett barn i cancer....det har snart gått 4 månader och jag får ta reda
på allt själv.
Vem orkar hitta "rätt" psykolog som fattar galoppen?
Jag har varit hos flera som jag ganska snart dissat eftersom det har varit som att prata
med en vägg.
T om många psykologer är rädda för att möta denna typ av sorg....det är beklämmande
måste jag säga.
Nu har jag dock en bra kurator som jag går hos regelbundet och kanske jag hittar en
stödgrupp såsmåningom där de mist ett barn i cancer likväl som jag.
Nästa vecka ska jag träffa en vän som också mist sin son i cancer. Våra barn ligger
bara några meter från varandra....det ska bli skönt att få prata med honom....så
visst har jag nätverk omkring mig på många sätt, men ibland behöver man nog proffs
som komplement också.
Man vill inte "älta sönder" sina vänner heller....
Läs boken om du söker svar på frågor om sorg. Den hjälper mig mycket.
Har sträckläst den och kommer nog att "blädderläsa" den igen!
"Nästa gång jag hör någon säga att tiden läker alla sår ska jag slå på käften,
fläskläppen kommer att läka...jag lovar...men ett sår i själen syns inte men finns
för alltid kvar!"
Eller en man som jag känner som sa i all välmening...
"Anne det är bra att du tar det lugnt ett tag men fastna inte i sorgen!" ...
Då hade det gått 2 månader efter Maddes bortgång!!!
Inte OK att säga så!
Jag hade "bara" tagit hand om mitt dödsjuka barn i ett år dygnet runt ensam mestadels
förutom att jag försökte jobba samtidigt på något underligt sätt. till och från...
...jag sov kanske 2-3 timmar per natt i ett år....och sedan dog hon!
Tala aldrig mer om för mig vad jag ska eller borde känna eller göra
för det kan jag så bra själv. Lyssna bara, ge inga råd....
Vi har fått två öron som är till för att lyssna mer än vi pratar när någon inte mår bra.
.....endast en riktigt nära vän vet hur man gör!
Och nej...mina nära vänner har inte fått en smäll på käften för de är trygga
och vet vad som gäller, men våga ändå fråga hur det känns
och om man orkar prata om det...då kommer det naturligt.
Jag tror faktiskt att jag skulle vilja spöa upp någon riktigt ordentligt....
det skulle man få göra någon gång bara för att få känna ilskan rinna ur en..
...någon jag tycker riktigt extremt illa om......en rak höger!
PS: Alla bloggkommentarer tas tacksamt emot....de har hjälpt mig att komma
vidare en dag i taget, så missförstå inte mitt inlägg....
PUSS och KRAM!
Det är fullmåne inatt!
Kommentarer :
#2:
Helen
har du någon mailadress du vill lägga ut hät på bloggen?
kram Helen
#4:
Mamma Melissa
Åh, jag som hade hoppats på att du hade fått dig ett ragg igår... attans då! ;.)
Det låter ju kanonbra -med boken alltså! Åker in till bibblan här på minsta orten och införskaffar ett ex. omedelbums! Så skönt att få ord på det som man känner!
Och du... de där kommentarerna som vi som har fått sorg får stå ut med... ja, många av dem kommer faktiskt från de närmaste... närmsta.
Två människor med svår sorg under ett och samma tak... ingen bra idé. Men som du säger... vem orkar leta efter den rätta psykologen? Vi har varit hos två olika... mycket olika och ingen funkade... skall prova nya nu de kommande veckorna... men vilket onödigt harvande!
vi vill ju ha någon som är "specialist" på just bortgången av nyfödda... inte någon som bara lallar med...
Jag är nog som du, analyserar, försöker få svar på det omöjliga, vill förstå alla processer inom en... så tack så hemskt mycket för boktipset!
Tack, tack för att du skrev om det till mig!
#5:
Jen
Hejsan goa vännen!
Hittar du inte någon som du tycker riktigt illa om som du kan ge en fläskläpp så ställer jag upp!
Inte som någon du ska tycka illa om utan som du kan få ge en fläskläpp alltså ;-)
Så kan vi ta ett glas (läs flaskor) vin efteråt och begrunda om det hjälpte...
Kramar till dig
#6:
Sofia
fina anne! jag förlorade min älskade fina söta julia i våras. efter tre års kämpande och slit orkade inte hennes kropp med mer mediciner och hon dog stillsamt hemma i sitt vita rum, 18 år gammal. hon fick inte ens ta studenten, trots ihärdiga försök och en massa hopp om studentmössor, plakat och vit klänning. jag var hemma och tog hand om henne de sista fyra månaderna då hon blev så mycket sämre. (hjärntumör och cancer i lymfan som kom tillbaka två gånger) när hon dog visste jag varken ut eller in, jag var mest tom. och orkeslös. jag hade inte sovit en hel natt på så länge och var så rädd. sedan dog hon ifrån mig och jag hade ingenting att eller ingen att ta hand om längre. ingen att oroa mig för. det blev en svår chock. så jag förstår vad du går igenom, jag tror jag förstår i alla fall. ingen förälder ska nånsin behöva gå igenom vad vi gått igenom. vad vi kommer få jobba med hela livet. för sorgen försvinner fanimej inte. man har gått och burit på dessa vackra människor i nio månader, man har lärt dom saker, man har funnits där. i så många år. man har älskat dom mer än man nånsin kunnat föreställa sig. sånt glömmer man inte. sånt kan inte läkas. man kan lära sig att leva med det, men bara för att man måste. jag skulle offra armar och ben för att få ha min kära söta glada julia levande igen.
jag tycker du är stark, tack så hjärtligt för att du delar med dig av din vardag. det ger mig hopp!
nångång hoppas jag få träffa dig, krama om dig och gråta tillsammans med dig.
massa kramar//Sofia Leffler
#7:
Vida
Vad kloka ord... jag tror också sorgen ser olika ut och att man inte ska ge välmenande råd men att det är lätt att göra det. Om du verkligen känner för att slå av dig sorg, ilska etc så är boxningsträning kanonbra.. man slår sig "trött" och kan låtsas att man slår alla dom man vill..
Ja Sverige verkar inte alls ha nån beredskap.. en i min nära bekantskapskrets förlorade i år sin andra förälder inom 6 år och är nu vid 21årsålder föräldralös och inte fick hon någon någon större förståelse när hon sökte hjälp och försökte ta upp det av orsaken att hon försöker få sin vardag att fungera och inte grät sig genom samtalet (för mig som tidigare arbetat med människor som är deprimerade och har ångest vet att alla inte gråter även om de mår oerhört dåligt).
Men vi lyckades tillslut på privat väg få henne att få samtalskontakt med en person som studerar hur man tar hand om sorg hos svenska institutet för sorgebearbetning (http://www.sorg.se/startsidan/). Men det var inte sjukvården som hjälpte henne och jag blir ARG bara jag skriver om det.
NU börjar det bli lite långt, det jag egentligen vill säga är att din sorg kan se ut på så många sätt och det är ok....
Varm kram från Liv
#8:
Lena
Hej!
Jag har följt din blogg ett tag och tycker att du verkar vara en oerhört klok och stark kvinna. Jag hoppas verkligen att du har stöd i dina nära och kära för jag tror att du behöver känna dig liten och ledsen inte bara stöttande och stark. Omge dig endast med positiva människor!
Jag önskar dig all lycka!
Varm kram!
#9:
Amanda
Hej Anne och god fortsättning på helgen.
Vilket klokt och bra inlägg du skrivit, ett väldigt inspirerande inlägg samtidigt och jag tror som du att sorgen är olika för olika människor och att det är olika faser man måste gå igenom och ingen annan kan bestämma HUR just du, ska leva etc. Det är bara du som kan det. Varm kram från Amanda
#10:
vindensmelodi
Den där boken har jag hört om,,,,men har inte läst den. Men den verkar vara bra :-)
Ja, detb där med sorg är ju väldigt individuellt,,,och ingen kan säga att man sörjer på ett fel sätt,,,,alla sörjer olika,,,och just ditt sätt att sörja är det rätta för dig.
Kramar i massor!
#11:
viktor henriksson
Jätteklokt inlägg. Tar mycket lärddom av dig Anne.
Skönt också när en kvinna pratar om hur skönt det vore att slå någon på käften. Inte för att jag stödjer sådant beteendet över huvudtaget, men det är ändå skönt o veta att det inte är en manlig grej utan mer en männsklig grej.
Och jag förstår din känsla mer än väl. Ibland vil man verkligen bara slå nån. stenhårt :)
du e bra du!!
#12:
Anna
KRAMAR OM!
#13:
Fia
tänk att det ska va så svårt att få stöd i detta land , men litraturen som du har fått tag i verkar ju bra , att slå nån på käften och att bli av med sin ilska är nog skönt . kram sänder jag dig och tankar i alla väl mening.
#14:
zara
Hej Anne
Tycker att du är så himla underbar!!!!!! Har du vart inne på www.sorg.se Testa den sidan! När jag läste ditt inlägg, satte jag igång och började leta på google.se. Jag har följde din och Maddes blogg i 4 månader! Du har blivit som en idol för mig!
#16:
Hanna
Jag är 18 år, och förlorade min pappa när jag var 9 år, han var mitt allt, jag var verkligen pappas lilla flicka. Jag kan vara totalt ärlig mot dig och säga såhär: Tiden läker inga jävla sår alls! Men det blir bättre, någongång. Men man faller tillbaka, man gråter, orkar inte leva mer.. Och ja man vill slå oförstående människor på käften.
En gammal kompis sa till mig en gång "Jag vet hur det känns", hon hade då inte förlorat någon som står henne nära, hennes båda föräldrar lever.. Hur i helvete kan du veta hur jag känner det, hur i helvete kan du veta hur jag mår? -Ville jag bara skrika. Men jag gick bara tyst därifrån, precis så som man har fått göra många gånger, när folk öppnar sina korkade käftar.
Nu vart det en lite arg kommentar, men ville bara säga att jag vet att tiden inte läker såren i själen, och jag vet också hur det känns att få höra det av folk som inte har en aning om vad du har gått igenom. Var stark!
#17:
Li
Tiden läker inga sår men den hjälper en att ta sig vidare. Man får lite perspektiv så saker och ting och alla de glädjande minnen man har återväder och den hemska blockerande känslan minskar. Men sorgen försvinner aldrig, och det är väl därför den finns, för att vi inte ska glömma. Jag förstår att det svårt för andra att veta vad de ska säga och ibland (OBS inte alltid) kan de korkade och dumma komentarerna komma ifrån någon som verkligen bryr sig, men som inte vet hur orden ska formas på rätt sätt. Kram
#18:
viktor henriksson
ja fattar inte vart de uttrycket kommer ifrån?! Att tiden läker alla sår. de e ju för fan inte tiden som läker såren. det är ju sorgen. För de e sant. Sorgen har en läkande effekt!
En annan sak vil jag bekänna. jag känner avund på din blogg Anne. du e ju så jäkla poppis och får så många kommentarer.
kan du inte bringa mig nått mer bloggtips, jag börjar tappa läsare :(
#19:
Ann-Kristin Lundmark
Jag blir glad av att höra att du blivit lite hjälpt av att läsa min bok.
Var bor du? Jag lyckas inte riktigt förstå det av att läsa din blogg.
Om det är möjligt - vilket det kanske inte är - kanske jag kan rekommendera dig någon bra kontakt.
#20:
"Nicka" Monica
Ja det här blir bättre och bättre..Haha !
Nu kommer Författaren själv som skrev boken..helt otroligt. Oj så bra,att boken fungerar enkel & bra !
En fråga till Ann-Kristin Lundmark :
Hur långt bak i Livet kan man gå ?
Min mamma & syster dog i cancer, unga bägge två !
Min pappa blev innebränd för 10 år sedan..
Är boken bra för förebyggande syfte ?
KRAM & Hoppas på boken ! (Mina adresser finns med)
#21:
Pia - mamma med mera
Tänkte på det där som den där "mannen" sagt, att inte fastna i sorgen... Håller inte med... Man MÅSTE få sörja... det är jätteviktigt... tiden läker inte alla sår, man lär sig leva med en sorg, men man måste få sörja i sin egen takt och på sitt eget sätt. Och när man är redo så övergår sorgen till saknad.. och den finns alltid kvar...
Tänker på er... min mamma hade cancer men överlevde... det är en hemsk sjukdom, helt enkelt en jävla idiot som Madde kallade sig cancer.
För övrigt så verkar ni vara väldigt varma och fina människor. Ta hand om er. Stor kram! / Pia
#22:
Madelen
Förstår ditt inlägg. Har fått höra DAGLIGEN i 4 års tid (efter min mammas hastiga bortgång 2005) att tiden läker alla sår. Nej, det gör den inte. Man lär sig leva med sorgen och saknaden. Man lär sig njuta av de fina minnen man hade med personen, men inte all tid i världen läker en sprucken själ..
Ta hand om dig
#23:
Isabell
Jag brukar läsa din blogg nästan varje dag, är så beundrad av din styrka i all sorg. Jag själv är en 20 årig tjej som för ungefär ett år sedan fick veta att min pappa lider av demens, han är bara 54 år. har tagit det här väldigt hårt och mått så dåligt. Känner igen mig lite grann i din sorgeprocess, även fast jag har min pappa kvar så vet jag att han långsamt kommer förändras. Vet egentligen inte varför jag skriver det här men vill bara säga det att, dina ord stärker så många här ute i "världen". Ville bara säga tack!
Tänk att få slå någon på käften...gud så skönt det hade varit.
skrivenIbland är det bättre att lyssna än att tala en massa, att bara veta att någon finns där för en är en trygghet i sig.
Skulle vilja skriva hur mycket som helst till dig men jag finner inga ord just nu...
Önskar dig en bra natt
kram Helen i Skåne