Levaidag

 

 

Allhelgona handlar om två olika dagar 

Alla helgons dagsom firas på lördagen, och Alla själars dag på söndagen. På den förstnämnda ligger fokus på dem som gått före i tron. Alla har förebilder, vare sig vi erkänner det eller inte, och vi präglas av dem vi ser upp till. Därför är goda förebilder viktiga.

På Alla själars dag på söndag handlar det om närstående som lämnat jordelivet. Därför blir det viktigt för många att exempelvis besöka kyrkogårdar och tända ljus och gå på gudstjänst där de anhörigas namn läses upp. Men också de som känner att man inte har någon direkt relation till allhelgona kan använda helgen för reflektion.

 

Jag tänder ett ljus för min dotter Madeleine och sänder henne mycket kärlek till den plats hon befinner sig nu. Livet är för de levande sägs det och det stämmer, men jag kommer alltid, alltid ha min dotter närmast mitt hjärta och minnena levande, precis som jag håller min dotter Christine närmast hjärtat. Christine pratar jag med var dag och Madeleine pratar jag med i mitt hjärta. Det är vad vi kan göra för våra nära och kära som dött. Vi håller dom levande genom att minnas, genom att prata om dom och framför allt, att prata med dom.

Dom kommer aldrig mer att svara men ibland får vi ett svar genom subtila detaljer i vardagen. Vi känner i våra hjärtan att det var ett svar som vi väntat på. Fåglar viskar ofta, även fjärilar visar vägen ibland.

Det har jag fått uppleva flera gånger. Fåglar är budbärare och fjärilar ger i alla fall mig ett hopp och en känsla av att Madeleine har det bra och att hon har en fri själ. Jag tror att hon saknar oss också, men så länge vi håller minnena vid liv finns hon och alla andra som vi känner för djupt i våra hjärtan.

 

Så låt helgen bli  fina och ljusa dagar i kärlekens tecken. Vi minns och är  tacksamma för att just vi får vara kvar en liten stund till här på jorden. 

 

Så för dig mitt älskade barn tänder jag ljus varje kväll.

Älskar dig Madeleine mest av allt i hela världen.

 

 

 

 

Ikväll blir det åka av. Vår käre vän Robert har satt upp en komedi som

vi ska få njuta av ikväll. Vi är ett gäng vänner som ska mingla, dricka

bubbel och äta buffé innan föreställningen börjar i Vänersborgs vackra

gamla teater som är från 1800-talet...tror jag.

 

 

Robert är en underbar man som har en naturlig fallenhet och stor gåva

att underhålla och göra människor glada. Han har humorn lätt tillgänglig

i bakfickan och har även ett oerhört djup som människa.

 

Så är det nog med människor som har humor och skådespeleri som yrke.

De är ofta stora tänkare och tar fram humorn ur det geggigaste och svarta

emellanåt. Det gör Robert till en stor människa, han tänker och känner med

sitt hjärta. En varm och kärleksfull vän.

 

Han och tre personer till var värdar på vårt bröllop och han gjorde en

fantastisk insats med några sketcher som gav alla bröllopsgäster och oss

mycket glädje och skratt och fina minnen för livet.

 

Han sjöng även för oss i kyrkan och det var mycket vackert så tårarna rann.

Låten var "Aldrig ska jag sluta älska dig" av Jonas Gardell som han sjöng

med bravur, och med en egen touch, så nu vet ni det.

 

Jag tycker det är viktigt att man talar om för de man tycker om att de är viktiga

i våra liv. Att de gör något bra, att de gör skillnad. Alla gör vi skillnad på ett eller

annat sätt om vi tänker efter. Om vi är generösa med kärlek så får vi kärlek

i tusenfalt tillbaka. Det handlar inte om att rädda världen. Det räcker med det,

lilla, ett telefonsamtal, ett vykort, att lyssna, att göra någons dag. Att skänka

andra glädje ger glädje tillbaka.
Jag fick ett fint kort av Elisabet i Skåne som följt min blogg i alla år. Hon skrev så

fint och jag blev såååååå GLAD att det damp ner ett kort sådär. Det gjorde min dag

just den dagen. Att hon köpt ett kort, skrivit, gått med det till brevlådan. Det är en

aktiv handling till någon man tycker om. Det är stort för mig. Så tack Elisabet!

 

Låt hjärtat fortsätta att leda dig Robert. Du ger glädje åt så många människor.

 

 

 

En något lustig detalj i sammanhanget är att vi som ska gå på teatern,

alla damer i sällskapet börjar på A..... Alla goa härliga vänner, även de som inte

börjar på A...Hihi...

 

Ammie o Pelle
Anna o Tomas
Anna o Marcus
Anna o Linnea (Annas väninna Linnea börjar inte på A, men slutar på a)
Anne o Per-Åke
Anita o Robert
AAAA..A-A-A-A-A...AAAAAA... tänker på fem myror.......

 

Så om ni bor inom en radie på tja, välj själv så ska ni se denna komedi.

Robert gör ju Grottmannen också emellanåt och den som missat att se den

ska absolut se den när den dyker upp igen, för det är tre timmars igenkännade

och skratt. En hel kvälls skrattinjektion kan jag lova.

 

Jag tror att vi får oss en skrattinjektion ikväll också.

 

Den bästa medicinen mot sjukdom är att skratta mycket och ofta.

Min man får mig att skratta varje dag, blir alltid lika glad när han kommer hem

sjungande från bilen, eller sjunger hemma och spexar.

Det är så lite som behövs för att man ska bli riktigt, riktigt glad.

 

På tal om det ja, min förkylning börjar ge med sig. Orkar gå upp på morgonen

utan att vara zombie och ögonen är piggare. Trött i kroppen, det är jag ändå,

men får gilla läget. Att var lite piggare i ansiktet och i själen räcker för att jag

ska få tillbaka hoppet att få känna mig frisk som jag gjorde i somras.

Jag har "levt på" cellgifter i fyra år snart och kroppen orkar inte hur mycket som

helst. Tänk, 2010, 2011, 2012, 2013.....så det är lite "befriande" att slippa dessa

mediciner några veckor för att få vara lite som alla andra. Nog om det!

 

Nu ska jag ta en långpromenad ner till bageriet som ligger några km bort.

Där ska jag köpa mig en mjuk pepparkaka, promenera hem igen och ta en fika.

Då har jag gjort mig förtjänt av en gofika.

 

Jag älskar engelskt porslin och har några olika fat men tekoppar har jag inga. Dricker ju mycket te.

Har bett min väninna köpa en fin tekopp när hon är i London nästa gång. Det är kul att ha många

olika mönster, det behöver inte vara en servis. Det är blandningen av olika blommönster som gör

det vackert på fikabordet. Gärna gamla fina tekoppar också som levt lite.
Så nu vet ni vad jag önskar mig nästa gång ni ser en vacker engelsk tekopp :-)

 

Vackra tekoppar går alldeles utmärkt att dricka kaffe latte ur också. Så har ni någon udda som ligger

och samlar damm så får ni gärna skicka den till mig. ;-)... Se bara på dessa koppar, man blir alldeles

lycklig. Tänk att duka ett bord för 12 med så olika OCH vackra koppar. Nu var jag inte blygsam inte!

Nu får vi se om det blir rena julafton....eller inte alls, det gör inget, och om man inte frågar så

vet ju ingen vad man vill.

 

Puss på er och njut av att få uppleva en helg till och många åker på höstlov

med sina barn. Ta hand om era barn och ta hand om varandra.

 

 

 

Gårdagens turbulens med läkare, röntgen och ovisshet om jag har något i

lungorna som är farligt slutade med att jag somnade utan besked.

Jag visste att röntgen hade skickat svaret redan igår...Hmmmm.

 

Ringde till vårdcentralen i morse men inget svar hade de fått imorse heller.

Då ringer de till röntgen och ber dom faxa över svaret för de har inte det digitala

system som behövs för direktskick.

FAXA?????....hur stenålders kan en vårdcentral vara?

 

Nåväl, min husläkare ringde mig till slut efter att ha fått ett FAX och det var grönt!

Inga metastaser i lungor eller lunginflammation....PUST!

 

Cellgiftsbehandling blir det ändå inte för än 13 november ändå. Vila och hämta

kraft är viktigare just nu. Orkar vara igång ett par timmar per dag, sedan går jag

på ren vilja.

 

Så idag har jag haft en långlunch med två väninnor på mysiga Mejeriet, ett roligt

cafe med brokig inredning. Ibland ställer folk ut sina målade alster och lite

udda musikgrupper spelar på kvällarna. Supermysigt.

 

 

 

Cafét har en blandning av gamla röda rokokofluffiga soffor och moderna

färgglada stolar. Me like it a lot!

 

Efter mat och väninneprat i ett par timmar var jag färdig för denna dagen,

men jag åkte ändå för att handla mat och annat nödvändigt till middagen.

Mat måste man ha så jag ska överraska maken med mysmiddag och

vin därtill för det är ju ändå onsdag och då kan man unna sig lite extra.

 

Så nu hinner jag inte skriva mer för här ska dukas lite fint ser ni.

Det är viktigt att ta vara på dagarna, inte bara vänta på att helgen ska

komma för då lever man inte många procent i sitt liv.

 

 

Mys till det ordentligt med mycket ljus, och pumpor är ett hett tips i dessa tider.

Ett vackert dukat bord gör det trevligare att umgås och man sitter längre tillsammans.

 

Nä nu dukningsdax, maten i ugnen strax klar.

 

Tjoflöjt!

Nu har det gått en månad sedan jag blev förkyld, en liten oansenlig med omväxlande

nästäppa och rinnsnuva, men mest nästäppa. Preparerade med otrivin, Nasonex,

koksaltlösning med Aloe Vera i och andra huskurer mot förkylning. B-C-D vitaminer,

antioxidanter, ingefära och alla slags mirakelkurer.

 

Men nu...o r k a r  jag i n t e mer! Har tagit CRP på VC för några veckor sedan och

då var det inga bakterier så hem bara och kurera lilla förkylningen så ska det snart

gå över. Jojomensan, Dream on!

 

Jobbade 25% i september, men förkylningen satte P för fortsatt arbete. Jättetråkigt,

för jag var så positiv och ville mer än kroppen orkade, så jag blev sjuk. Mitt immun-

försvar är väldigt känsligt så håller en förkylning på för länge så kan jag få allvarliga

komplikationer...nicht gut.

 

Fick skjuta upp en behandling i början av oktober för att kurera förkylningen men

det var bara några dagars förskjutning. Nu dock har vi kommit fram till att cellgifts-

behandlingen skjuts upp till 13 november så att kroppen får återhämta sig.

Det är väl inte så bra att göra så? Jo, det är bättre att vila kroppen än att trycka

in ännu mer gifter i en kropp som är så nedsatt så den inte ens orkar kurera en

förkylning......

 

Känner mig tung i andningen så jag åkte till VC för att ta nytt CRP idag och lyssning

på lungor och en läkarbedömning. Läkaren skickade mig vidare till röntgen för att

utesluta lunginflammation eller metastaser i lymfkörtlar i lungorna.

 

Det gick undan. 14,30 tid på vårdcentralen, 15,30 var jag på röntgen med snabbremiss.

15,45 var jag färdigröntgad och nu är jag hemma igen och väntar på svar.

 

MEN...något CRP togs inte i stressen...blir såååå TRÖTT! Får väl åka tillbaka

imorgon och ta det. Får vara nöjd tills vidare med att det gick så fort med

snabbremissen till röntgen. Alltid något.

 

Att vänta på ett svar är jobbigt och man kan få ångest ör mindre, men nu har jag gjort

det jag kan, invänta svar och imorgon får jag ta det där CRPt.

 

Ja, ja.. vad är väl en bal på slottet....

 

Psyket tar oerhört mycket stryk när kroppen inte orkar. Tänk dig att du bär på bly

i hela kroppen som du ska dra runt på. Det drar ner dig sakta men säkert.

 

Avsaknaden av sol drar också ner den mest optimistiska person.

Men på tal om sol så hoppas jag att solen skiner i Istanbul för jag gör allt för att

bli frisk tills vi åker till det spännande orientaliska men också moderna Istanbul

i november så nu får cellerna ta och skynda på med läkningen här, jalla, jalla!

 

Längtar efter att bli ordentligt tvagad på ett vackert turkiskt bad med löddrande tvål,

och ut med allt skräp i kroppen.       

Om någon varit i Istanbul så får ni gärna ge mig tips på bra sevärdheter,

även hamam, men jag kan tänka mig att de finns lite överallt.

Nä, nu får det vara slutgnällt, jag ser farm emot att resa och då är jag fri

från tunga förkylningar, basta!

Mera ljus åt folket....tjingeling!

 

Ett tips till den friska...gör allt du bara kan så länge du är frisk, för när du är

sjuk så orkar du bara inte......

 

tända massor av levande ljus hemma, det gör livet lite mysigare även på dagen.

 

 

Köpte ett nytt ljus från Indiska. De har olika sorter och är jättefina och doftar gott.

 

Älskar verkligen ljus i alla dess former och färger. Ger hösten ett skimmer av harmoni.

 

I helgen blev det mycket mys och umgänge med familj och vänner.

På fredagen kom syster och systerdotter för fredagsmys och sova över. Vi lekte, målade

i akrylfärger och Lovisa 5år blev helt betagen av alla vackra akrylfärger. Hon blandade

färger och målade vackra höstlöv. Det är verkligen kul att pyssla med barn.

På kvällen efter att vi lagat den sedvanliga taco-fredags-mys-maten så sjöng vi barnsånger

ur en bok som även har melodier till.

En mycket rolig bok som är praktisk när man glömt barnvisorna och kan ta upp dom igen

tack vare melodierna till. Rekommenderar denna till alla som umgås med små barn.

 

Efter sjungandet berättade vi sagor för varandra, jag och Lovisa. Vi turades om och det blev några

väldigt spännande påhittade sagor och vi hade en riktigt mysig stund bara vi två i sagornas värld.
Jag tror det är jätteviktigt för välbefinnandet att ha barn omkring sig. Att vara moster är något

alldeles speciellt, för man känner sig så utvald. När vi träffas får jag den största, längsta, varmaste

kramen och vi kramas länge och väl. Sedan är vi bästa kompisar från morgon till kväll.

 

Att sedan ha en morgonmysig tjej vid sin sida när man vaknar, ja då finns inget i hela världen

som kan toppa det. Morgonmyset då vi ritar lite före frukost i lugnet och tystnaden, mer behövs inte.

 

Lördag förmiddag åkte de vidare och jag och maken åkte till Jönköping för att umgås med

vänner där vi även sov över. Mycket trevligt med god mat och prat i timmar.

På hemvägen igår stannade vi till hos andra vänner i Mullsjö och jag blev helt betagen av

deras fyrhjuling. Ville naturligtvis provköra detta lilla monster....

 

Såg en tidningsartikel igår om hur kommunerna fördelar friskvårdspengarna.

Det skiljer sig ganska mycket i pengar om man jämför det privata näringslivet vs

kommuner & landsting.

 

Några anställda i VBG s kommun har fått möjlighet att göra smycken av tenntråd,

halsband och armband i goda kollegors sällskap med devisen "pyssel håller doktorn

borta". Och visst är det så att när vi gör något vi mår bra av så stärks vårt immunförsvar.

 

Vi blir gladare och känner samtidigt att vi skapat något eller uträttat något bra för kropp

och själ. Men alla gillar faktiskt inte att träna på gym eller klä av sig naken inför andra

på ett badhus eller något annat som har med sport att göra. En del gillar helt enkelt att

ta en rask promenad regelbundet och att pyssla.

 

Då tycker jag att fler företag borde ta upp pysslet på agendan, att i grupp, om man vill

ta sig an ett tema som tex måla i akryl el akvarell,  snickra, dreja, knyppla, ja vad som

helst egentligen. Personalen kan ju rösta fram några bra förslag.

 

För egen del så är pysslandet ett livselexir, jag mår verkligen dåligt om jag inte får

göra något varje dag som är kreativt.

 

 

Om inte Christine får barn för det kan man aldrig veta, så spelar det ingen roll

för jag vill vara med i min dotters liv vad hon än gör, vill vara en del i hennes liv

tills jag blir gammal, vill bli gammal, det är det enda jag vill, få vara med.

 

Jag fick frågan igår vad jag är mest rädd för om jag skulle dö i förtid.

Svaret är att jag är allra mest rädd för att inte kunna vara med i min dotters liv,

 

Alla andra klarar sig med tiden, men en mamma kan man inte ersätta. Man kan inte

ersätta en dotter heller...ask me I know the feeling.....

 

 

Min man skulle sörja en tid men livet skulle återta en ny form och förhoppningsvis

skulle han träffa en ny fin kvinna att dela sitt liv med.

Föräldrar och syskon skulle sörja och sakna mig, men med tiden tar vardagen vid

och man lever sitt liv som förut,  med tillägget att det saknas ett syskon.

Vänner skulle sakna en men livet trampar på där med.

 

Men det är svårt att skaffa en ny mamma.......är ändå glad att Christine har två

mostrar som själva är mammor. En moster i Sthlm dessutom som är hennes gudmor. Bra det!

 

 

Vi är ämnade att fortsätta simma, för gör vi inte det så drunknar vi. Kroppen är

funtad så att vi klarar kriser även om det är fruktansvärt jobbigt och tungt under sorgetiden.

 

Jag lever ju vidare, har ett ganska bra liv trots att jag förlorat ett barn.

Hade kunnat ha det ännu bättre om jag var frisk men nu är jag inte det och då utgår jag från

det liv jag har idag. Bra livskvalitet, underbar man, finaste dotter, härliga bonusbarn, goda vänner,

stor familj, stort nätverk i olika föreningar och bekanta. Jag har ett harmoniskt liv utan större

vardagsbekymmer och det är jag tacksam över.

 

Så jag fortsätter att måla och pyssla för att hålla doktorn borta, så får vi hoppas att det

håller mig "frisk" många, många år ännu.

 

 

Kram på er!

Helgen har gått otroligt fort och det gör den ju när man har roligt.

Trots ihållande förkylning med snuva, nässtäppa och allmänt hängig

pallrade jag mig iväg till akrylmålningskursen fredag kväll + lörd-sönd.

 

Det började lite trevande med "hur gör jag nu då" med akrylfärger och

penslar, blandade lite på måfå med färger och vatten. Putsade och filade

på bakgrunder proportioner och detaljer. Blandade den rätta nyansen i

just,  den röda, gula eller skuggfärgen och förlorade mig fullständigt i denna

roliga hobby.

 

Vi var tio tjejer med olika målarbakgrund, en hel del duktiga som målat länge

och så jag och några till som var ganska nybörjare.

 

Ikväll av alla dagar börjar jag en helgkurs i akrylmålning och det ska bli så spännande.

Jag är nybörjare så det blir förhoppningsvis mycket tekniklära, färglära och hur man

bygger upp en tavla.

 

Började för en månad sedan en oljemålningskurs som skulle gå på måndagar i tio veckor

men det funkar inte för mig då jag inte vet hur jag mår från ena veckan till den andra,

men en kort kurs fredag - söndag funkar bra. Kort men bra ändå hoppas jag.

 

 

Igår kväll deltog jag i en sk "Fjärilsträff" med andra mammor och pappor som förlorat barn. En lokal samtalsgrupp har bildats i Trestadsområdet med träffar i Trollhättan en gång i månaden. VSFB är en förening som finns i hela Sverige men har huvudsätet i Göteborg. (Vi Som Förlorat Barn).

 

Jag har inte tidigare orkat hantera rädslan att prata med andra änglaföräldrar och lyssna på vad deras barn gått igenom och hur de dött. Hur föräldrarna hanterat sin sorg. Det har varit tungt nog att hantera min egen och jag har haft fullt upp med att försöka leva ett kvalitativt och positivt liv efter min egen cancerdiagnos, så man får ta en sak i taget.

 

Nu har det gått 5 år sedan Madeleine dog och jag kände mig tillräckligt stark för att orka möta nyblivna "änglaföräldrar" och de som har ett antal år av sorgebearbetning i bagaget.

Är så glad att jag gick för det var ett skönt möte med andra föräldrar som mist sina tonåriga barn eller unga vuxna men även yngre. Alla har sina olika historier, och barnen har dött av olika orsaker, i sjukdomar, olyckor eller självmord.

 

Denna gång var vi 8 föräldrar men det finns fler i vår grupp. Det är ingen grupp som någon förälder någonsin skulle vilja vara med i, men när det ofattbara skett så är det ett viktigt forum för att kunna berätta och lyssna, känna igen sig i många saker som inte går att förklara för den som inte förlorat ett barn. Man behöver inte ha något filter för vad man vågar säga för här kan man vara helt öppen och "naken" i sin litenhet, sorg och saknad. Alla som sitter där förstår fullt ut och orkar lyssna. Man stöttar varandra och man behöver inte känna sig ensam i sina tankar. Ingen kommer med peppande käcka tips och hejarop utan alla får prata och alla lyssnar på varandra. Det räcker, lyssna.

 

Allt som sägs där stannar i gruppen och det är skönt att vara en sluten grupp.

 

Jag håller på med ett rensingsprojekt hemma och det tycks aldrig ta slut för det går så sakta. Är helt skoningslös och skänker bort, kastar och säljer det som går att sälja. Man har alldeles för mycket saker som äter upp ens energi.

 

Jag såg ett inslag om glasögon som man kan skänka till SOS Barnbyar i Tanzania via Specsavers så jag grävde fram Madeleines gamla glasögon och ett par av mina första glasögon från 1972, tänka sig att jag hade kvar dom. Projektet går ut på att optiker gör synundersökningar på barn och vuxna och så får de glasögon efter vilket synfel de har. Glasögonen märks i Sverige med styrka etc. När barnet fått glasögon som passar så tar de en bild på barnet och skickar till givaren. Ett bra sätt att se att hjälpen verkligen går fram.

 

 

 

 

70-talsglasögonen uppe till höger var ju fruktansvärt fula, men det fanns bara sådana -72. Nu är de moderna igen, men kanske lite tunnare snits. De var i alla fall mina första glasögon. Jag var halvblind och linser tjocka som flaskbottnar. Madeleines första glasögon ligger under som hon fick som treåring. Hon gillade inte att ha glasögon för hon hade ett synfel där den ena linsen blev så tjock. Men hon såg ju inget utan så de genomskinliga till vänster i mitten fick bli en bra kompromiss tyckte hon. De hade hon på gymnasiet men mest när hon läste. På krogen var de bannlysta och skojade att hon kunde vingla fram halvblind för alla andra var ju också vingliga, det var Maddes humor.

 

Nåväl, i rensingen hittade jag även en skrivbok av alla de som jag använt. Älskar skrivböcker och köper nya emellanåt för att "börja om". "Nu ska jag skriva VARJE dag", och så skriver man en vecka eller en hel månad och där slutar det sedan i glömska för annat roligare som ersatt skrivlusten. Jag har en hel del av halvskrivna böcker och små anteckningsblock som ligger spridda i hemmet.

 

Det intressanta när man läser tillbaka i dessa böcker är alla de mål jag skrivit ner. Väldigt många mål har jag åstadkommit så det är viktigt att skriva ner den man vill och önskar göra för då kan det bli verkligt. Det kan vara små mål som leder till ett större. Delmålen är ofta de som driver oss framåt, inte det stora långt där borta. Men men nu svävar jag iväg här, det var ju inte det jag skulle säga.....

 

Hittade en intressant text jag skrivit någon gång i början av 2009 i en bok inklädd i grå filt jag fått i nyårspresent av min svägerska, och den innehöll bara två skrivna sidor, sedan var det slutskrivet i den fina boken.

 

Texten handlar om förnekelsens goda egenskaper, kanske har jag bloggat om det för jag har skrivit stödord i slarvig skrivstil. Ibland är det brådis att få ner på pränt det man tänker...

 

Jag hade fått frågan av en kollega hur man orkar leva vidare efter att ens barn dött.

 

Jag svarade ungefär så här;

Ponera att du sitter på en båt som är på väg att sjunka. Alla avvaktar med att ta på flytvästarna, väntar på att få information att det inte är så illa. Båten flyter ju så det kan ju gå bra och kaptenen ser lugn ut. Vi avvaktar med ett obehagligt beslut eller besked, för om vi tar på flytvästen så är det ett erkännande att något allvarligt håller på att hända- inte en förnekelse. Men flytvästen är en livräddare så varför tar vi inte på oss den instinktivt och har de på för säkerhets skull? Vi vet ju inte om vi verkligen ska sjunka för det obehagliga kan omöjligtvis hända oss, det HÄNDER INTE! Ju närmare den omedelbara faran vi befinner oss i, kan det ge oss allt större skygglappar. Vi förnekar att det händer/har hänt.

 

När det ofattbara redan har hänt kan den där flytvästen eller skygglapparna vara på ganska länge, det har inte hänt, det är inte sant osv. Man står där med flytvästen på torra land och undrar varför man har på sig den. Det är där någonstans man är i en chockfas, detta händer inte. Man befinner sig i en overklig bubbla med känslan att det hänt någon annan och att man själv är betraktare utifrån.

 

Man kan ha skygglappar för att klara det mesta i livet. Min egen cancersjukdom är delvis också inbäddad i stora lappar gjorda av mjukaste bomull. "Jag är frisk", ljuger jag för mig själv, för om jag ljuger tillräckligt många gånger och intalar mig själv att jag ska leva många år till så måste det bli så. Om man ljuger tillräckligt många gånger så kan lögnen bli en sanning. I detta fall så vore det fantastiskt. Att en icke botbar spridd HER-2 positiv bröstcancer blir botbar. Bara det faktum att den är sk her-2 POSITIV låter ju oerhört käckt...men icke det!

Jag är ganska förvirrad just nu. Vad i himla friden ska jag prioritera, för statistiken säger en sak, att spridd cancer blir ännu mer spridd, det är bara en tidsfråga...herre gud...skriver till Vivaldis 4 årstider och hejja vad det går undan...hihi...tid ja. Jag ska ta vara på tiden, min tid, det är bara det jag kan göra. Må lite gott i att göra skillnad, en liten droppe i havets skillnad, men ändå en skillnad. till det bättre, för någon.

 

Halleluja, där tog Vivaldi slut och jag får göra lite skillnad för mig själv och fortsätta projekt utrensning av saker jag inte behöver/vill ha, för min man ska ju få plats här, så hej å hå vad jag hystar på!

 

Tjolahopp!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Flera frågor som inte är helt enkelt att svara på men jag ska försöka.

Jag har fått många olika insikter och en av dom är att jag slutat tänka på

vad alla andra vill eller förväntar sig av mig. Jag går efter min magkänsla

och hjärtat får styra mig dit det är bäst för mig och mina kära.

Jag står upp för det jag tror på men har förståelse för att andra kan ha en

annan åsikt. Jag behöver inte göra mig till för någon annan.

 

Jag har lärt mig att det enklaste receptet för att vara lugn i sinnet och lycklig

i vardagen är naturen och enkelheten i att leva utan en massa prylar och saker

som tar mycket tid och energi. Stuglivet har gett mig lugnet och jag saknar inte

en enda sak som jag har inne i stan. Jag kan  gå i underställ och skrutta omkring

på höst/vinter använda vatten ur dunkar som vi har med oss för vi har bara

sommarvatten. Brasan håller oss varma och det är hur mysigt och enkelt som helst.

Så det är året runt jag tankar energi till kroppen från naturens källa.

Det trodde jag inte för ett antal år sedan att jag skulle trivas så på landet.

 

Goda relationer är nyckeln till välbefinnande. Har du ett gammalt groll någonstans

så äter det upp dig fullständigt om du inte rensat en gammal ovänskap eller konflikt.

Man måste inte personligen förlåta/ be om förlåtelse eller prata igenom saken med den eller

de berörda för det kanske inte alltid går. Men man kan inom sig rensa bort och stänga

gamla dörrar som stått öppna alldeles för länge. Jag har stängt dörrar som tagit för

mycket energi och när jag gjort det har jag kunnat andas igen. Ja, det är tufft, men

ibland nödvändigt. Jag ansvarar för mitt liv och då måste jag även ta obehagliga beslut

ibland.

 

Idag umgås jag endast med människor som ger mig energi och där jag ger tillbaka

förhoppningsvis. Märkligt nog har jag inte fått färre vänner, utan fler och de är alla

så hjärtans goa var och en på sitt sätt. Jag har haft tur som har fått så mycket kärlek

i mitt liv, men det har inte alltid varit så.

 

Jag har förändrats oerhört mycket. Den Anne jag var för 5-10 år sedan är en helt

annan idag. Som natt och dag. Jag var tidigare en ganska oåtkomlig. Dålig självkänsla.

Signalerade kom inte för nära och jag var oerhört kontrollerad, välartad, proper

och noga med det mesta i min tillvaro. Alltid välmejkad och välklädd. Jag har alltid varit

social så det har inte varit något problem med den saken. Att ha kontroll på jobbet var viktigt,

kunna min sak och helst vara bäst. Prestationen var det viktigaste och jag jobbade alldeles

för mycket. Min identitet gömde jag i jobbet och fritiden blev alltför kort och vännerna

få eftersom jag aldrig var hemma. Jag ville ju ha det bra ekonomiskt.....

 

När Madde blev sjuk 2007 släppte jag allt. Direkt. Allt föll och hon blev det viktigaste.

Samvetet gnagde att jag varit hemma för lite trots att hon var 19 år. Hon frågade

ibland när jag skulle komma hem från Göteborg där jag jobbade....för...mycket!

Christine hade flyttat hemifrån när jag jobbade som mest.

När livet omkullkastas är inget annat viktigt längre än närheten till sina barn och

sin familj och vänner.

Så här med facit i hand hade jag hellre kommit hem i tid för att laga mat tillsammans

med min dotter och att höra hur hon haft det i skolan och med kompisar. Hon gick på

gymnasiet men ungdomar vill att man ska vara hemma ändå, trots att de nästan är vuxna

men när mina döttrar var små var jag hemma med dom och var en hel-ylle-bull-mamma,

så jag ska inte vara för hård mot mig själv.

 

Idag har jag en avslappnad attityd till ordning och kontroll. Måste inte ha kontroll på

allt och har tagit bort alla borden och måsten. Jag måste betala räkningar och göra det

som behövs för att fungera fullt ut såklart. Men livet är lite mer tillbakalutat idag.

Vänner går före städ och puts och en rolig aktivitet eller resa prioriteras.

 

Jag vill ha mysigt omkring mig och jag gillar att vara kreativ, inreda i stan och göra

god mat. Livskvalitet på ett sunt sätt. Jag har inte tiptop, det har ingen kreativ person,

lite projekt överallt med dammtussar i hörnen som påminner mig om städ ibland.

Jag är inte så ängslig längre. Om någon kommer hem till mig när det är stökigt,

tja so what....jag är numera avslappnad i det vilket jag inte alltid varit.

 

Jag är en gladare och öppnare person idag. Jag skrattar mycket och ofta fast det

har jag nog alltid gjort :-)

 

Konstigt nog så längtar jag inte längre efter alla de där resorna som jag aldrig gjort.

Ok, London skulle vara kul att besöka för jag är väl snart den enda i Sverige som inte

varit där. Och en stor dröm jag har är att få simma med delfiner någonstans i världen

där man kan ligga i vattnet och att delfinerna kommer till mig. Bröllopsresan kvar att

göra så vem vet....

 

Men en skön höstpromenad med bästa väninnan, eller en god hemlagad söndags

middag med vänner eller ett långprat med dotter i telefon, eller en måndagsbio med

maken, det är dom små vardags sakerna som gör livet gott att leva.

 

Jag har lärt mig att inte sukta efter det man inte har/haft utan gläds åt det jag har och åt

det jag fått uppleva hittills. Jag har ändå mål och drömmar kvar, de ska man inte sluta med.

 

Status och dyra prylar betyder inget för mig, jag kan göra mysigt och fint med små

medel och det är ju jag som ska vara nöjd, inte alla andra som har andra preferenser.

 

Ja, vad har jag lärt mig...massor, men det har nog mycket med ålder att göra, att man

blir lite klokare och snällare med åren mot sig själv. Att jante och duktiga flickan på

axeln har fått sparken, även om de sätter sig på axeln som en olydig tonåring ibland.

 

Jag vill inte vara duktig längre, vill bara ha roligt och leka hela dagarna. Göra det jag

aldrig hann göra alla de åren jag jobbade som mest och uppfostrade två barn som

ensamstående mor. Nu har jag tid för mig själv, det är min tid och jag bestämmer

över den. Jag vill göra något som jag lämnar efter mig, Några tavlor jag målat, lite

filtar jag virkat och annat smått o gott.

 

Det jag kan råda till är att se över dina försäkringar innan du blir sjuk, för en dag kan

du behöva skyddet.. Se till att du har efterlevandeskydd på ev pensionspengar, de

du bestämmer själv över. Gör ett vita arkivet, det underlättar så för efterlevande.

Skriv ett testamente, det kan du ändra hur många gånger du vill genom livet.

Där kom kontrollen in igen....hmmm...jo men på ett bra sätt.

 

Annars vill jag nog leva så vanligt som möjligt, inte alls resa till den där paradisön,

eller resa jorden runt. Åker på semester som förut och lever ett vardagsliv som alla

andra. Ser fram emot Istanbul dit vi ska åka om någon vecka. Så resa vill jag som förut.

 

Att leva ett så varierat liv som möjligt är nog allas mål och mening. Så även för mig,

men det allra, allra viktigaste är dotter, kärleken, vännerna och familjen. Att träffas

laga god mat, hitta på roligheter tillsammans, resa och leva ett fullgott liv.

 

Jag har inga stora bombastiska råd att komma med för vi alla är ju så olika, men

också så lika, men hoppas att det finns något i mina insikter som kan ge något.

 

Mer kan jag nog inte säga för har vi kärlek i våra liv med människor och djur omkring

oss, som får oss att må bra, vad mer kan man begära av det som kallas livet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

              

Då var jag här igen med mina funderingar....

 

Orden kommer som de kommer bara rakt ner från hjärnan någonstans.

Känslan får oftast styra och nu föll det på ett oerhört aktuellt ämne,

nämligen ÅNGEST.

 

Ångest är ingen sjukdom utan ett sinnestillstånd som karaktäriseras av stark rädsla,

nervositet eller oro. Det kan vara situationsbetingat och behöver inte föranleda varken

livsfara eller överhängande verkligt hot.

 

Ångest bara kommer utan förvarning, eller i en situation som kroppen uppfattar som farlig

men som inte behöver vara annat än att kroppen fått nog av en situation eller känsla.

 

 

Många använder ordet lite "slarvigt", att man får lite ångest av enkla vardagssaker

som inte alltid är så kul att göra. men det finns en ångest som är rent fruktansvärd

och den har jag fått besök av i olika omgångar de senaste åren.

 

Ångest kan vara känslig att prata om, men jag tänker inte gömma undan det

faktum att jag har gått igenom och går igenom mycket svåra saker i livet som

måste hanteras på nytt sätt varje gång, som upprepas vecka efter vecka,

år ut och år in. Det handlar just nu om mina cancerbehandlingar.

 

Från början var det  något "utanför mig själv" som inte var det värsta som hänt i

mitt liv och jag kunde hantera min sjukdom lite med en klackspark. Med tiden har jag

insett ett och annat. Ja, min dotter dog av sin cancer, ung och det gick alltför fort.

Madeleine dog en ångestfylld död och jag har ännu allt för svårt att prata om det.

 

Jag kände länge att det inte spelar någon roll om jag lever eller dör, det som är meningen

är som det är och bara att gilla läget. Ganska pragmatiskt har jag länge hanterat

min egen sjukdom. Men kärleken till mitt levande barn Christine har varit större och

hon har varit min glädjekälla, min "vill-inte-dö-medicin". Man kan inte lämna sina

barn i sticket hur som helst även om de är vuxna. Jag vill ju vara med i hennes liv!

 

Livet är ju så fantastiskt och viljan att leva har blivit starkare för varje år som går.

Och där kommer den lilla fnurran på tråden in. Jag har inte fått nog av livet, för det ger så

mycket mer ju äldre man blir. Min man gav mig en ny dimension av kärlek, den vuxna

fina djupa kärleken som jag för allt i världen inte vill vara utan.

 

Jag har ju fått en efterrätt att äta och smaska på som smakar så vidunderligt gott!

Livet har så många dimensioner, lycka och sorg samsas i mitt hjärta och ibland får

sorgen bryta igenom med full kraft, saknaden, den oåterkalleliga, den som river

och sliter ut hjärtat, tömmer en på blod och tårar. Men efterrätten tröstar mig, den står

där läcker och inbjudande och jag tar en liten bit i taget för att den inte ska ta slut.

 

Vårt bröllop var en bit av denna efterrätt, min dotter som sjöng för oss på bröllopsfesten,

alla vänner som gjorde vår fest till den häftigaste jag någonsin varit på. Katten Pip som

jag är "mormor" åt. Våra vänner som är som en extended familly och allt det roliga

vi upplever tillsammans i vardag och fest. Väninnorna som jag gör olika saker med

och så många bitar som smakar så evinnerligt gott.

 

Var kommer då ångesten in i denna mumsiga efterrättstid?

 

Varje måndag två veckor av tre samt de gånger jag åker till Göteborg

för att göra PET-CT.

Måndagar är ångest för de flesta för att de ska jobba, men jag har en

annan sort. Den som man får när kroppen tröttnat på alla cellgiftskurer,

stick i porth a cathen och biverkningar.

 

Min kropp har utvecklat en stark ångest som innebär att den tror att

den ska dö varje gång den går igenom sjukhusporten för att få

medicin som ska göra att du lever lite längre. Motsägelsefullt?

 

Min kropp har varit i några situationer som den minns men som min hjärna

har förträngt. Nya mediciner har vid några tillfällen fått min kropp att svara

med en allergisk reaktion. Min kropp har bestämt sig för att ALLT jag får

i min port kan ta livet av mig, så den tror att jag är på väg till avrättning

varje gång jag åker till Uddevalla sjukhus. Hjärnan är förnuftig och talar

högt till kroppen att "Du klarade ju förra gången, så skärp dig nu och var

 

Nu blev det klurigt för det är en känsla som är svår att beskriva.

Det känns som att något okänt bosatt sig i din kropp och som vandrar

precis över hela dig, trycker ner dig, ger dig andnöd så att du får göra

allt, lägga all din kraft på att övervinna rädslan  att inte kunna andas.

För kroppen bara tror att den ska dö, du kan fortfarande andas men

ett betongmonster har satt sig på ditt bröst och spridit ut miljoner

betongklumpar i kroppen på dig. Du vill fly men kan inte, för du är

fast i cellgiftspumpen som förgiftar ditt blod så att du dör....sakta!

Jag har larmknappen i handen ifall jag får andnöd på riktigt, hur

många kurer kan en kropp klara av innan den krackelerar?

 

Sköterskorna borde ju veta, de ser ju så lugna ut och mina värden är

bra allihop. Inget organ sönder i kroppen, bara den hemska klådan som

Perjetan ger på armar och rygg, men det kan jag leva med så länge det

stannar vid det. Tre påsar ska igenom min kropp, jag vill inte längre se

varken cellgiftsställningen eller slangen som går rakt in i mitt bröst.

In i porten som är så svår att sticka att sköterskorna får hjälpa varandra

när den ena sticker fel...och jag gråter tusen tårar för att det ska vara

så himla krångligt varje gång. Ångest och tårar är min vardag.

 

Men det är väl bara att söka hjälp då eller?

Jo, jag har fått en tillfällig vän som hjälper mig som heter Oxsascand.

En 10 mg tablett 30-60 minuter innan behandling och jag är lugn

och håller mig på hanterbar nivå genom hela behandlingen.

Den vännen behövs bara var tredje vecka då jag har den stora behandlingen

för kroppen har visst bestämt at det inte alls är lika farligt vecka två när jag

"bara" får en påse med cellgift, Navilbine som tar 15 minuter att droppa in.

 

Men kroppen är i ständig beredskap, den vakar och vaktar, dygnet runt

efter förändringar som kan vara av ondo. Kroppen scannar sig själv mot

bättre vetande. Hjärnan har inte ett smack att komma med.

 

Mellan behandlingar mår jag bra, ingen ångest, ingen oro mer än den som

går att hantera. Tusen tankar snurrar förstås men det får jag skriva om en

annan dag.

 

Ångest är jättesvårt, för det går inte att förklara för den som aldrig varit med

om det. jag har haft cellskräck, hisskräck en gång i tiden som jag jobbade bort

för många år sedan. Har även varit flygrädd, men har flugit bort rädslan.

 

Men hur sjutton ska man hantera det faktum att jag är beroende av jobbiga

behandlingar för att få leva? Jag har en osynlig fiende och den bor i min kropp.

Hur mycket positivt tänkande jag än har så kvarstår faktum;

Tumörer försvinner inte av sig själva, inte med tankar till universum eller glada

hejarop som "du är stark, du fixar det". Då skulle ju alla överleva för viljan är

lika stark hos alla att vilja leva lite till oavsett ålder.

 

Så jag får ha tillit till vetenskapen och det återkommande obehaget att vara

fjättrad två måndagar av tre till denna "överlevnadsmackapär".

 

På ett sätt lever jag i en slags bubbla som är svår att negligera. Hur mycket

vanligt och "friskt" liv jag än försöker leva så går det inte att fly från fakta,

att jag har metastaser i lymfkörtlarna som lever sitt eget liv.

Plopps....där kom en ny tumör upp....Swipp, där försvann två och så håller

det på. Cancern leker rysk roulette med min kropp.

 

Hur klarar psyket det?

Människan är en intelligent varelse, för det som är svårt kan vi förtränga,

och det har jag lärt mig att göra med åren. Förtränga! Men det finns där ändå.

I de små stängda lådorna som jag knappt vågar öppna, eller öppnar på glänt

ibland för att inte sprängas. Pysa lite är bra.

 

Men min vardag är rätt bra ändå, för jag har bra livskvalitet tack vare alla

människor jag har omkring mig och jag är bra på att hitta på saker för att må

bra genom min kreativitet och rastlöshet.

 

 

Så nu ska jag fråga er.....Vad vill du veta om cancer?

Har du en fråga som ligger och gnager så fråga på så ska jag svara så gott det går.

Inga frågor är dumma och jag blir inte ledsen om ni ställer svåra frågor.

 

Så...det var dagens fundering. Hoppas ni vill vara delaktiga och diskutera vad ni vill,

ångest eller cancer eller något som gör dig glad.

 

Hur hanterar du eventuell ångest tex.

Det skulle vara intressant för mig att få veta.

 

Nä, dags att lägga sig att sova. Skrev en del av inlägget på dagen och har varit

på vår bokcirkel ikväll så nu går ögonen i kors.

 

Natti natti!...Och så en söt gonattsång som vi 60-talister känner till. John Blund

 

 

 

 

 Titta, kom och titta
Titta, kom och titta, kom sätt er här omkring.
Det dröjer säkert ännu en stund
innan sömnen kommer med John Blund.
Han vill visa oss någonting.

Sedan, genast sedan när sagan tagit slut
så lovar vi att sova så sött
efter dagen är man ganska trött.
Men först tar John Blund med oss ut.

Läggdags, det är läggdags för klockan slagit sju.
Vi träffas säkert åter en dag
då vi roar oss igen ett slag,
sov så gott! God natt med er nu.

Svensk text: Sten Carlberg