Då var jag här igen med mina funderingar....
Orden kommer som de kommer bara rakt ner från hjärnan någonstans.
Känslan får oftast styra och nu föll det på ett oerhört aktuellt ämne,
nämligen ÅNGEST.
Ångest är ingen sjukdom utan ett sinnestillstånd som karaktäriseras av stark rädsla,
nervositet eller oro. Det kan vara situationsbetingat och behöver inte föranleda varken
livsfara eller överhängande verkligt hot.
Ångest bara kommer utan förvarning, eller i en situation som kroppen uppfattar som farlig
men som inte behöver vara annat än att kroppen fått nog av en situation eller känsla.
Många använder ordet lite "slarvigt", att man får lite ångest av enkla vardagssaker
som inte alltid är så kul att göra. men det finns en ångest som är rent fruktansvärd
och den har jag fått besök av i olika omgångar de senaste åren.
Ångest kan vara känslig att prata om, men jag tänker inte gömma undan det
faktum att jag har gått igenom och går igenom mycket svåra saker i livet som
måste hanteras på nytt sätt varje gång, som upprepas vecka efter vecka,
år ut och år in. Det handlar just nu om mina cancerbehandlingar.
Från början var det något "utanför mig själv" som inte var det värsta som hänt i
mitt liv och jag kunde hantera min sjukdom lite med en klackspark. Med tiden har jag
insett ett och annat. Ja, min dotter dog av sin cancer, ung och det gick alltför fort.
Madeleine dog en ångestfylld död och jag har ännu allt för svårt att prata om det.
Jag kände länge att det inte spelar någon roll om jag lever eller dör, det som är meningen
är som det är och bara att gilla läget. Ganska pragmatiskt har jag länge hanterat
min egen sjukdom. Men kärleken till mitt levande barn Christine har varit större och
hon har varit min glädjekälla, min "vill-inte-dö-medicin". Man kan inte lämna sina
barn i sticket hur som helst även om de är vuxna. Jag vill ju vara med i hennes liv!
Livet är ju så fantastiskt och viljan att leva har blivit starkare för varje år som går.
Och där kommer den lilla fnurran på tråden in. Jag har inte fått nog av livet, för det ger så
mycket mer ju äldre man blir. Min man gav mig en ny dimension av kärlek, den vuxna
fina djupa kärleken som jag för allt i världen inte vill vara utan.
Jag har ju fått en efterrätt att äta och smaska på som smakar så vidunderligt gott!
Livet har så många dimensioner, lycka och sorg samsas i mitt hjärta och ibland får
sorgen bryta igenom med full kraft, saknaden, den oåterkalleliga, den som river
och sliter ut hjärtat, tömmer en på blod och tårar. Men efterrätten tröstar mig, den står
där läcker och inbjudande och jag tar en liten bit i taget för att den inte ska ta slut.
Vårt bröllop var en bit av denna efterrätt, min dotter som sjöng för oss på bröllopsfesten,
alla vänner som gjorde vår fest till den häftigaste jag någonsin varit på. Katten Pip som
jag är "mormor" åt. Våra vänner som är som en extended familly och allt det roliga
vi upplever tillsammans i vardag och fest. Väninnorna som jag gör olika saker med
och så många bitar som smakar så evinnerligt gott.
Var kommer då ångesten in i denna mumsiga efterrättstid?
Varje måndag två veckor av tre samt de gånger jag åker till Göteborg
för att göra PET-CT.
Måndagar är ångest för de flesta för att de ska jobba, men jag har en
annan sort. Den som man får när kroppen tröttnat på alla cellgiftskurer,
stick i porth a cathen och biverkningar.
Min kropp har utvecklat en stark ångest som innebär att den tror att
den ska dö varje gång den går igenom sjukhusporten för att få
medicin som ska göra att du lever lite längre. Motsägelsefullt?
Min kropp har varit i några situationer som den minns men som min hjärna
har förträngt. Nya mediciner har vid några tillfällen fått min kropp att svara
med en allergisk reaktion. Min kropp har bestämt sig för att ALLT jag får
i min port kan ta livet av mig, så den tror att jag är på väg till avrättning
varje gång jag åker till Uddevalla sjukhus. Hjärnan är förnuftig och talar
högt till kroppen att "Du klarade ju förra gången, så skärp dig nu och var
en duktig flicka! Du ska vara tacksam att du lever flicka lilla!"
Hur känns då ångest?
Nu blev det klurigt för det är en känsla som är svår att beskriva.
Det känns som att något okänt bosatt sig i din kropp och som vandrar
precis över hela dig, trycker ner dig, ger dig andnöd så att du får göra
allt, lägga all din kraft på att övervinna rädslan att inte kunna andas.
För kroppen bara tror att den ska dö, du kan fortfarande andas men
ett betongmonster har satt sig på ditt bröst och spridit ut miljoner
betongklumpar i kroppen på dig. Du vill fly men kan inte, för du är
fast i cellgiftspumpen som förgiftar ditt blod så att du dör....sakta!
Jag har larmknappen i handen ifall jag får andnöd på riktigt, hur
många kurer kan en kropp klara av innan den krackelerar?
Sköterskorna borde ju veta, de ser ju så lugna ut och mina värden är
bra allihop. Inget organ sönder i kroppen, bara den hemska klådan som
Perjetan ger på armar och rygg, men det kan jag leva med så länge det
stannar vid det. Tre påsar ska igenom min kropp, jag vill inte längre se
varken cellgiftsställningen eller slangen som går rakt in i mitt bröst.
In i porten som är så svår att sticka att sköterskorna får hjälpa varandra
när den ena sticker fel...och jag gråter tusen tårar för att det ska vara
så himla krångligt varje gång. Ångest och tårar är min vardag.
Men det är väl bara att söka hjälp då eller?
Jo, jag har fått en tillfällig vän som hjälper mig som heter Oxsascand.
En 10 mg tablett 30-60 minuter innan behandling och jag är lugn
och håller mig på hanterbar nivå genom hela behandlingen.
Den vännen behövs bara var tredje vecka då jag har den stora behandlingen
för kroppen har visst bestämt at det inte alls är lika farligt vecka två när jag
"bara" får en påse med cellgift, Navilbine som tar 15 minuter att droppa in.
Men kroppen är i ständig beredskap, den vakar och vaktar, dygnet runt
efter förändringar som kan vara av ondo. Kroppen scannar sig själv mot
bättre vetande. Hjärnan har inte ett smack att komma med.
Mellan behandlingar mår jag bra, ingen ångest, ingen oro mer än den som
går att hantera. Tusen tankar snurrar förstås men det får jag skriva om en
annan dag.
Ångest är jättesvårt, för det går inte att förklara för den som aldrig varit med
om det. jag har haft cellskräck, hisskräck en gång i tiden som jag jobbade bort
för många år sedan. Har även varit flygrädd, men har flugit bort rädslan.
Men hur sjutton ska man hantera det faktum att jag är beroende av jobbiga
behandlingar för att få leva? Jag har en osynlig fiende och den bor i min kropp.
Hur mycket positivt tänkande jag än har så kvarstår faktum;
Tumörer försvinner inte av sig själva, inte med tankar till universum eller glada
hejarop som "du är stark, du fixar det". Då skulle ju alla överleva för viljan är
lika stark hos alla att vilja leva lite till oavsett ålder.
Så jag får ha tillit till vetenskapen och det återkommande obehaget att vara
fjättrad två måndagar av tre till denna "överlevnadsmackapär".
På ett sätt lever jag i en slags bubbla som är svår att negligera. Hur mycket
vanligt och "friskt" liv jag än försöker leva så går det inte att fly från fakta,
att jag har metastaser i lymfkörtlarna som lever sitt eget liv.
Plopps....där kom en ny tumör upp....Swipp, där försvann två och så håller
det på. Cancern leker rysk roulette med min kropp.
Hur klarar psyket det?
Människan är en intelligent varelse, för det som är svårt kan vi förtränga,
och det har jag lärt mig att göra med åren. Förtränga! Men det finns där ändå.
I de små stängda lådorna som jag knappt vågar öppna, eller öppnar på glänt
ibland för att inte sprängas. Pysa lite är bra.
Men min vardag är rätt bra ändå, för jag har bra livskvalitet tack vare alla
människor jag har omkring mig och jag är bra på att hitta på saker för att må
bra genom min kreativitet och rastlöshet.
Så nu ska jag fråga er.....Vad vill du veta om cancer?
Har du en fråga som ligger och gnager så fråga på så ska jag svara så gott det går.
Inga frågor är dumma och jag blir inte ledsen om ni ställer svåra frågor.
Så...det var dagens fundering. Hoppas ni vill vara delaktiga och diskutera vad ni vill,
ångest eller cancer eller något som gör dig glad.
Hur hanterar du eventuell ångest tex.
Det skulle vara intressant för mig att få veta.
Nä, dags att lägga sig att sova. Skrev en del av inlägget på dagen och har varit
på vår bokcirkel ikväll så nu går ögonen i kors.
Natti natti!...Och så en söt gonattsång som vi 60-talister känner till. John Blund
Titta, kom och titta
Titta, kom och titta, kom sätt er här omkring.
Det dröjer säkert ännu en stund
innan sömnen kommer med John Blund.
Han vill visa oss någonting.
Sedan, genast sedan när sagan tagit slut
så lovar vi att sova så sött
efter dagen är man ganska trött.
Men först tar John Blund med oss ut.
Läggdags, det är läggdags för klockan slagit sju.
Vi träffas säkert åter en dag
då vi roar oss igen ett slag,
sov så gott! God natt med er nu.
Svensk text: Sten Carlberg
Titta, kom och titta, kom sätt er här omkring.
Det dröjer säkert ännu en stund
innan sömnen kommer med John Blund.
Han vill visa oss någonting.
Sedan, genast sedan när sagan tagit slut
så lovar vi att sova så sött
efter dagen är man ganska trött.
Men först tar John Blund med oss ut.
Läggdags, det är läggdags för klockan slagit sju.
Vi träffas säkert åter en dag
då vi roar oss igen ett slag,
sov så gott! God natt med er nu.
Svensk text: Sten Carlberg
Ordet cancer för mig är ett sådant laddat ord att jag knappt ens vågar säga det. När jag var 28 år drabbades jag av nått läkarna inte visste vad det var men dag 1 talades det om en tumör i hjärnstammen. Det beskedet fick jag uppslängt innan ens utredningarna var påbörjade och det fick jag gå hem med den kvällen från sjukhuset. Inte nog med det hade jag bara för 9 månader sedan fött min dotter och var helt ensamstående med henne. 3 veckors utredningar på sjukhus levde jag med hjärnstams tumör och då var första gången jag fick känna ångest. En bottenlös känsla, orimlig, overklig, inte sann. En bly tung känsla i bröstet och tankar som malde konstant. Ett enda vaccum av overklighet. Men jag hade turen i slutänden och blev friad från hjärnstams tumör tack o lov. För några år sedan hittade det en förtätning i min lunga och eftersom jag är rökare så fanns inget annat än nu är det kört. den ångesten var det värsta jag varit med om. Jag grät hejdlöst, kunde inte sova, tänkte överlever jag sommaren, min dotter hur ska hon klara sig i livet osv. Jag hoppas aldrig mer jag får må så och tack o lov hade jag turen även denna gång att det inte var cancer. Men så fick jag svininfluensan efter det och vaknade och kunde inte andas en morgon. Paniken steg och rubrikerna i tidningarna var endast om alla som dog på några timmar i svinis just då. Då slog angesten till på riktigt. Hela kroppen domnade bort bit för bit tills jag inte kunde stå upp. då kom hyperventilering och hjärtat slog 3000 slag i minuten jag trodde allvarligt jag skulle dö. min dotter larmade 112 och jag fick sparka fram varenda andetag och hörde mitt hjärta slå mellan väggarna. Sekunderna tills ambulans anlände var timmar och det värsta jag nånsin haft. Jag klarade mig även den gången och frisknade till men efteråt tänkte jag på alla som lever med panik/ångest. Nått så fruktansvärt. Det var enorma krafter som gick åt att må så hemskt dåligt. Så jag kan verkligen förstå vad du går igenom och jag ryser av att du fått uppleva detta hemska stadium så många gånger. Det tar alla krafter man har och lite till. Jag beundrar verkligen din positivitet men förstår givetvis att det finns enorma dalgångar där emellan. Men att leva med obotlig cancer som jag förstått att du gör det krävs massa av allt. Du är en kämpe av dess rang och jag önskar dig bara alla lycka i livet nu.