VSFB...vad är det?

 
Igår kväll deltog jag i en sk "Fjärilsträff" med andra mammor och pappor som förlorat barn. En lokal samtalsgrupp har bildats i Trestadsområdet med träffar i Trollhättan en gång i månaden. VSFB är en förening som finns i hela Sverige men har huvudsätet i Göteborg. (Vi Som Förlorat Barn).
 
Jag har inte tidigare orkat hantera rädslan att prata med andra änglaföräldrar och lyssna på vad deras barn gått igenom och hur de dött. Hur föräldrarna hanterat sin sorg. Det har varit tungt nog att hantera min egen och jag har haft fullt upp med att försöka leva ett kvalitativt och positivt liv efter min egen cancerdiagnos, så man får ta en sak i taget.
 
Nu har det gått 5 år sedan Madeleine dog och jag kände mig tillräckligt stark för att orka möta nyblivna "änglaföräldrar" och de som har ett antal år av sorgebearbetning i bagaget.
Är så glad att jag gick för det var ett skönt möte med andra föräldrar som mist sina tonåriga barn eller unga vuxna men även yngre. Alla har sina olika historier, och barnen har dött av olika orsaker, i sjukdomar, olyckor eller självmord.
 
Denna gång var vi 8 föräldrar men det finns fler i vår grupp. Det är ingen grupp som någon förälder någonsin skulle vilja vara med i, men när det ofattbara skett så är det ett viktigt forum för att kunna berätta och lyssna, känna igen sig i många saker som inte går att förklara för den som inte förlorat ett barn. Man behöver inte ha något filter för vad man vågar säga för här kan man vara helt öppen och "naken" i sin litenhet, sorg och saknad. Alla som sitter där förstår fullt ut och orkar lyssna. Man stöttar varandra och man behöver inte känna sig ensam i sina tankar. Ingen kommer med peppande käcka tips och hejarop utan alla får prata och alla lyssnar på varandra. Det räcker, lyssna.
 
Allt som sägs där stannar i gruppen och det är skönt att vara en sluten grupp.
 
Jag håller på med ett rensingsprojekt hemma och det tycks aldrig ta slut för det går så sakta. Är helt skoningslös och skänker bort, kastar och säljer det som går att sälja. Man har alldeles för mycket saker som äter upp ens energi.
 
Jag såg ett inslag om glasögon som man kan skänka till SOS Barnbyar i Tanzania via Specsavers så jag grävde fram Madeleines gamla glasögon och ett par av mina första glasögon från 1972, tänka sig att jag hade kvar dom. Projektet går ut på att optiker gör synundersökningar på barn och vuxna och så får de glasögon efter vilket synfel de har. Glasögonen märks i Sverige med styrka etc. När barnet fått glasögon som passar så tar de en bild på barnet och skickar till givaren. Ett bra sätt att se att hjälpen verkligen går fram.
 
 
 
 
70-talsglasögonen uppe till höger var ju fruktansvärt fula, men det fanns bara sådana -72. Nu är de moderna igen, men kanske lite tunnare snits. De var i alla fall mina första glasögon. Jag var halvblind och linser tjocka som flaskbottnar. Madeleines första glasögon ligger under som hon fick som treåring. Hon gillade inte att ha glasögon för hon hade ett synfel där den ena linsen blev så tjock. Men hon såg ju inget utan så de genomskinliga till vänster i mitten fick bli en bra kompromiss tyckte hon. De hade hon på gymnasiet men mest när hon läste. På krogen var de bannlysta och skojade att hon kunde vingla fram halvblind för alla andra var ju också vingliga, det var Maddes humor.
 
Nåväl, i rensingen hittade jag även en skrivbok av alla de som jag använt. Älskar skrivböcker och köper nya emellanåt för att "börja om". "Nu ska jag skriva VARJE dag", och så skriver man en vecka eller en hel månad och där slutar det sedan i glömska för annat roligare som ersatt skrivlusten. Jag har en hel del av halvskrivna böcker och små anteckningsblock som ligger spridda i hemmet.
 
Det intressanta när man läser tillbaka i dessa böcker är alla de mål jag skrivit ner. Väldigt många mål har jag åstadkommit så det är viktigt att skriva ner den man vill och önskar göra för då kan det bli verkligt. Det kan vara små mål som leder till ett större. Delmålen är ofta de som driver oss framåt, inte det stora långt där borta. Men men nu svävar jag iväg här, det var ju inte det jag skulle säga.....
 
Hittade en intressant text jag skrivit någon gång i början av 2009 i en bok inklädd i grå filt jag fått i nyårspresent av min svägerska, och den innehöll bara två skrivna sidor, sedan var det slutskrivet i den fina boken.
 
Texten handlar om förnekelsens goda egenskaper, kanske har jag bloggat om det för jag har skrivit stödord i slarvig skrivstil. Ibland är det brådis att få ner på pränt det man tänker...
 
Jag hade fått frågan av en kollega hur man orkar leva vidare efter att ens barn dött.
 
Jag svarade ungefär så här;
Ponera att du sitter på en båt som är på väg att sjunka. Alla avvaktar med att ta på flytvästarna, väntar på att få information att det inte är så illa. Båten flyter ju så det kan ju gå bra och kaptenen ser lugn ut. Vi avvaktar med ett obehagligt beslut eller besked, för om vi tar på flytvästen så är det ett erkännande att något allvarligt håller på att hända- inte en förnekelse. Men flytvästen är en livräddare så varför tar vi inte på oss den instinktivt och har de på för säkerhets skull? Vi vet ju inte om vi verkligen ska sjunka för det obehagliga kan omöjligtvis hända oss, det HÄNDER INTE! Ju närmare den omedelbara faran vi befinner oss i, kan det ge oss allt större skygglappar. Vi förnekar att det händer/har hänt.
 
När det ofattbara redan har hänt kan den där flytvästen eller skygglapparna vara på ganska länge, det har inte hänt, det är inte sant osv. Man står där med flytvästen på torra land och undrar varför man har på sig den. Det är där någonstans man är i en chockfas, detta händer inte. Man befinner sig i en overklig bubbla med känslan att det hänt någon annan och att man själv är betraktare utifrån.
 
Man kan ha skygglappar för att klara det mesta i livet. Min egen cancersjukdom är delvis också inbäddad i stora lappar gjorda av mjukaste bomull. "Jag är frisk", ljuger jag för mig själv, för om jag ljuger tillräckligt många gånger och intalar mig själv att jag ska leva många år till så måste det bli så. Om man ljuger tillräckligt många gånger så kan lögnen bli en sanning. I detta fall så vore det fantastiskt. Att en icke botbar spridd HER-2 positiv bröstcancer blir botbar. Bara det faktum att den är sk her-2 POSITIV låter ju oerhört käckt...men icke det!
Jag är ganska förvirrad just nu. Vad i himla friden ska jag prioritera, för statistiken säger en sak, att spridd cancer blir ännu mer spridd, det är bara en tidsfråga...herre gud...skriver till Vivaldis 4 årstider och hejja vad det går undan...hihi...tid ja. Jag ska ta vara på tiden, min tid, det är bara det jag kan göra. Må lite gott i att göra skillnad, en liten droppe i havets skillnad, men ändå en skillnad. till det bättre, för någon.
 
Halleluja, där tog Vivaldi slut och jag får göra lite skillnad för mig själv och fortsätta projekt utrensning av saker jag inte behöver/vill ha, för min man ska ju få plats här, så hej å hå vad jag hystar på!
 
Tjolahopp!
 
 
 
 
 
 

Kommentera inlägget här :