Såg en tidningsartikel igår om hur kommunerna fördelar friskvårdspengarna.
Det skiljer sig ganska mycket i pengar om man jämför det privata näringslivet vs
kommuner & landsting.
Några anställda i VBG s kommun har fått möjlighet att göra smycken av tenntråd,
halsband och armband i goda kollegors sällskap med devisen "pyssel håller doktorn
borta". Och visst är det så att när vi gör något vi mår bra av så stärks vårt immunförsvar.
Vi blir gladare och känner samtidigt att vi skapat något eller uträttat något bra för kropp
och själ. Men alla gillar faktiskt inte att träna på gym eller klä av sig naken inför andra
på ett badhus eller något annat som har med sport att göra. En del gillar helt enkelt att
ta en rask promenad regelbundet och att pyssla.
Då tycker jag att fler företag borde ta upp pysslet på agendan, att i grupp, om man vill
ta sig an ett tema som tex måla i akryl el akvarell, snickra, dreja, knyppla, ja vad som
helst egentligen. Personalen kan ju rösta fram några bra förslag.
För egen del så är pysslandet ett livselexir, jag mår verkligen dåligt om jag inte får
göra något varje dag som är kreativt.
Älskar att måla i akryl! Befriande, meditativt, helande, man får vila hjärnan från oro och
annat slagg, men rensar systemet helt enkelt. Hur länge jag målar beror på, jag har ingen
som helst tidsuppfattning. Kroppen säger till när den vill göra annat och numera lyssnar jag
bara på kroppen. Förkylningen håller i sig som ett skruvstäd så jag praktiserar aktiv vila.
Har varit förkyld en månad och det börjar tära på kropp och själ!
Klådan på armarna "göms undan" när hjärnan stängs av och kreativiteten för bestämma.
Tror att många med kroniska sjukdomar eller depression skulle bli hjälpta av målningsterapi
eller ngt annat kreativt. Jag mår som allra bäst när jag målar. Ensam.
Många känslor hinner rinna under bron under tiden och de får komma, för hjärnan kokar
över av alla funderingar som snurrar i medvetandet. I målandet får det undermedvetna ta
plats och då kommer även tårar emellanåt som rensar och lättar.
På dagarna är jag ganska trött numera, kroppen orkar inte i högre tempo än slow motion,
och det beror både på mina regelbundna behandlingar men även förkylningen som gör mig
utmattad. Men det jobbigaste är nog inte det utan den bedrövliga klådan jag har på mina
armar som biverkning av Perjetan jag får var 3:e vecka. Klådan har jag 24/7, dygnet runt.
Igår ville jag bara skrika, gråta och hoppa ut genom fönstret för det kliade så, ja ren tortyr är det.
Har fått Atarax som ska stilla klådan men den kan jag bara ta inför natten för den stillar även sinnet,
så man känner sig lobotomerad, tillintetgjord, nollställd till allt...och det är ju inte meningen bara
för att det kliar. Så jag letar med ljus och lykta efter en ny medicin som inte ger trötthet som biverkning.
Trötthet är mitt förnamn, så jag behöver inga fler pålagor. Om någon har ett bra tips som stillar klåda,
denna klåda känns som att någon hällt klipulver under huden och emellanåt kommer någon osynlig kraft
och hackar med nålar lite varstans på armarna, psyket tar stryk av sådant. River ibland med naglarna
så armarna är sönderrivna och såriga, nicht gut, jag vet! Betapred vill jag inte ta för det blir man
svullen av. Ska kontakta min sjuksköterska imorgon men det är inte det lättaste att få tag på sin
onkolog när man behöver honom som bäst. Sköterskan skulle ringa mig om hur det går, men hon har
glömt bort mig så jag får ringa själv imorgon...SUCK!!! Blir såååå trött av att ständigt leva med denna
helvetiska sjukdom och ännu jävligare biverkningar. Förstår dom som säger att nu orkar jag inte mer.
Nu är jag långt ifrån att inte orka mer, för jag orkar så länge det finns liv, trots att jag gnäller ibland.
Jag har så mycket att leva för, så mycket att göra med mitt liv.
Ibland har jag en tanke som återkommer...
.
"Tänk om.."
Tänk om jag inte får uppleva den dagen då min dotter får barn, om hon får barn.
Tänk om jag inte får stå där och vara stöd för henne den viktigaste stunden i hennes liv.
Tänk om jag inte får leka med det lilla barnet, baka bullar som jag gjorde med mina barn.
Tänk om jag inte får rita och måla med mitt barnbarn som ännu inte finns,
precis som jag ritade och målade med mina fina döttrar.
Tänk om jag inte får vara barnvakt en kväll eller helg när föräldrarna behöver egentid.
Tänk om jag inte får vara med när den lilla ettakladdaren slutar skolan.
Tänk om jag inte får vara där när det är konfirmationsdags.
Tänk om jag inte får var med när studenten kommer, då Christine är den stolta mamman
och jag den stolta mormodern som sett barnabarnet från födsel fram till vuxen.
Tre generationer tillsammans i många av livets milstolpar.....
Tänk om jag ändå får.....?
Om inte Christine får barn för det kan man aldrig veta, så spelar det ingen roll
för jag vill vara med i min dotters liv vad hon än gör, vill vara en del i hennes liv
tills jag blir gammal, vill bli gammal, det är det enda jag vill, få vara med.
Jag fick frågan igår vad jag är mest rädd för om jag skulle dö i förtid.
Svaret är att jag är allra mest rädd för att inte kunna vara med i min dotters liv,
att inte kunna vara hennes mamma mer.
Alla andra klarar sig med tiden, men en mamma kan man inte ersätta. Man kan inte
ersätta en dotter heller...ask me I know the feeling.....
Min man skulle sörja en tid men livet skulle återta en ny form och förhoppningsvis
skulle han träffa en ny fin kvinna att dela sitt liv med.
Föräldrar och syskon skulle sörja och sakna mig, men med tiden tar vardagen vid
och man lever sitt liv som förut, med tillägget att det saknas ett syskon.
Vänner skulle sakna en men livet trampar på där med.
Men det är svårt att skaffa en ny mamma.......är ändå glad att Christine har två
mostrar som själva är mammor. En moster i Sthlm dessutom som är hennes gudmor. Bra det!
Vi är ämnade att fortsätta simma, för gör vi inte det så drunknar vi. Kroppen är
funtad så att vi klarar kriser även om det är fruktansvärt jobbigt och tungt under sorgetiden.
Jag lever ju vidare, har ett ganska bra liv trots att jag förlorat ett barn.
Hade kunnat ha det ännu bättre om jag var frisk men nu är jag inte det och då utgår jag från
det liv jag har idag. Bra livskvalitet, underbar man, finaste dotter, härliga bonusbarn, goda vänner,
stor familj, stort nätverk i olika föreningar och bekanta. Jag har ett harmoniskt liv utan större
vardagsbekymmer och det är jag tacksam över.
Så jag fortsätter att måla och pyssla för att hålla doktorn borta, så får vi hoppas att det
håller mig "frisk" många, många år ännu.
Så till frågan....Vad är friskvård för dig?
Kram på er!
Hej!
skrivenJag tittar in på din blogg ibland, det går inte att låta bli när man får vara med och följa en "personlig resa"! Det berikar mitt liv. Du har haft det tuffare än de flesta. Jag beundrar dig för att du trots allt tar för dig av livet och kärleken och låter din kreativitet flöda. Jag blir så inspirerad av att se dina fina alter. Tror du skulle bli så duktig på att måla att du kan ha vennisage