Manuel har varit elitsoldat i Special forces USA under en tioårsperiod och hunnit delta i tre krig.
Denna erfarenhet tillsammans med sin profession som psykolog gör honom till mycket kompetent och pedagogisk föreläsare. Han ger lysande exempel på vilka valmöjligheter som ges i livet och hur vi bemöter motstånd. Manuel har glödande passion för individ-utveckling, ledarskap och hur vi får starka uthålliga och målmedvetna team. Han är kraftfull, synnerligen kompetent och mycket humoristisk. (http://www.fma.se/manuel.php)
Den här hisitorien kan få vem som helst att tänka till...
En gång för länge sedan fanns en affärsman i NY som var fenomenalt framgångsrik.
Han tjänade massor med pengar men levde ett stressigt liv.
En vecka per år reste han till lugnet i en kuststad i Mexico och njöt av vilsamheten.
En dag träffade han en fiskare som kommit hem med ett litet fång med tonfisk.
Han frågade fiskaren hur lång tid det tog att fiska detta och fiskaren svarade;
"Inte lång tid alls", och log.
"Är det något fel på din båt" svarade amerikanen?
"Nejdå, jag har aldrig haft problem med båten" svarar fiskaren.
Förbryllad frågar amerikanen; "Varför stannar du inte ut längre och fångar mer fisk?"
Fiskaren svarar att han har så det räcker både åt familjen och att sälja för att kunna
köpa det familjen behöver.
"Men vad gör du resten av tiden, det är ju inte ens lunchtid än?"
Fiskaren förklarade..."På morgonen vill jag sova tills jag vaknar, sedan fiskar jag lite...
och på eftermiddagen leker jag med mina barn och tar siesta med min fru.
På kvällen äter vi middag och umgås och när barnen lagt sig går jag ner till byn,
dricker vin och spelar gitarr med mina amigos."
Amerikanen fick en ide´...."Jag har gått på Harvard och kan hjälpa dig!"
Fiskaren tittade skeptiskt och svarade "Hur då?"
"Du borde fiska längre på dagarna så du kan köpa en större båt och därmed få
ännu mera fisk så du kan köpa en ännu större båt så du kan anställa folk.
"Men sedan då?" svarar fiskaren
"Åh detta är bara början" svarar amerikanen..innan du vet ordet av har du en hel flotta
och snart kan du starta en fabrik och flytta till Mexico City.
"Men sedan då" svarar fiskaren återigen...
"OK, du kan börja sälja till Asien och Australien expandera och därefter flytta till
Los Angeles, öppna en distributionsanläggning och sälja till hela världen."
Fiskaren börjar bli tjatig..."Men sedan då?"
"Då kan din affärsverksamhet vara så stor så att du kan flytta till NY och sköta imperiet
från världens centrum"
"Hur lång tid kommer det att ta mig", frågar fiskaren.
"Sisådär 25-30 år förmodar jag", svarar amerikanen.
"Men vad ska jag göra sedan, när jag nästan jobbat ihjäl mig med detta?
Då sken amerikanen upp och sa; "Det är det bästa, du kan börsnotera på Wall Street
och tjäna miljontals dollar, mer än du kan tjäna på 10 liv."
"Miljontals....men sen då?"
Han ger sig aldrig ...han är nog lite trög...tänker amerikanen, men blir ändå helt ställd.
Amerikanen hade återigen svar på tal...
"Lyssna nu. Du kan flytta till en liten kustby, sova länge, fiska bara för att det är
roligt...på eftermiddagen kan du ta siesta med din fru och på kvällen kan du äta middag med familjen,
och sedan kan du gå ner till byn, dricka vin och spela gitarr tillsammans med dina amigos......."
Ja, vad strävar vi efter egentligen?
Vi vet att svaret är utveckling, men till vilket pris?
....Räcker till hela byn...
I lördags var jag och 2 väninnor i Göteborg och hade supermysigt.
Jag och Elli firade Anita som fyllt jämnt. Vi började med att öppna en flaska
skumpa på tåget ner....Yes!...Konduktören var sååå trevlig ...de måste nog sätta in
andra supertrevliga (och snygga) konduktörer på helgerna, för jag kände inte igen honom...
de trevliga (och snygga) jobbar inte på vardagar...
På plats i Götet fortsatte vi med att äta gott på mysiga bistron Cyrano länge och väl.....
Vi rullade sedan vidare efter en trerätters....väldigt mätta...till musikalen Mary Poppins
som gjorde sista föreställningen på Operan.
Och NEJ...den var inte bara för barn....vi blev som barn på nytt och den var helt
UNDERBAR!!! Man fick faktiskt höjdskräck när hon flög iväg över publiken...WOW!
Jublet hade inga gränser när allt var slut...
Livet har sina goda stunder i goda väninnors sällskap...ja ni vet...vi skrattade
hela vägen hem, trots att vi fick byta tåg på perrongen för att det var fel på loket.
Då kommer alla roliga minnen fram när man är tröööött och skrattar åt allt!!
Inte riktigt samma sak som när man tågpendlar hem i sovande tysthet...
Jag tror bestämt att VI ALLA skulle vilja ha en Mary Poppins hemma...
...särskilt alla med barn..he, he!
Mitt tidigare inlägg var en aning kritiskt till den datofierade världen vi nu blivit beroende av. Detta inlägg är betydligt mer positivt och beskriver vilka fantastiska möjligheter som finns på Internet. Det är nu 173 dag sen min fästmö Madeleine Deckert tvingas lämna denna jord, till något som jag tror är mycket större och vackrare. Vackrare än den vildaste fantasi kan föreställa sig. Något som vi inte kan förstå oss på. Men jag tror innerligt att Madde kommit till en plats där hon är fri, där hennes hälsa är frisk och där hon är harmonisk.
Perioden efter Maddes bortgång har varit surrealistiskt, hemsk, tom, ofattbar, fruktansvärd. Hela spektrumet av helvetiska känslor och hopplöshet. Men det har funnits stunder av glädje, av medmänsklighet och andra ovärderliga känslor. Jag tänker ofta på hur Madde upplevde sin sjukdomsperiod. Vilka tankar hon tvingades kämpa med, hur hon kunde tränga undan vissa känslor och försöka förstärka andra. De bra känslorna, de pirrande känslorna. De roliga stunderna, för även det sista året fanns det såna stunder i Maddes liv. Det vet jag säkert.
Vi låg på en sjukhusbalkong på 14 våningen en sensommar natten och tittade på stjärnorna. Madde lite snurrig på morfin skämtade med sin mor och sin kära vän Carro om peruk valet. Tillsammans med mig, hunden Naiad och sin far fikat och ätit pappas stora nybakade bullar. Kollat på Sex and the City och haft mys med syrran, förhört vännen Jennie om killar och annat skvaller. Förlovningsfest med hela släkten och fint väder. Madde gjorde massor sitt sista år, parallellt med att kämpa för sitt liv. Hon slutade inte leva, utan levde mer än någonsin. Det inspirerade mig. Och det är med många blandade känslor jag skriver den här texten. Men jag känner att den är nödvändigt.
Det Madde också hann med var att starta sin blogg http://www.jagefrisk.blogg.se/ där hon ganska snart visade ett oerhört mod och framförallt lämnade ut sitt liv på ett väldigt starkt sätt. Jag är fortfarande förundrad över hur jävla (ursäkta) språket stark och bra henne blogg är. Jag har inte orkat tittat på den så ofta men idag kikade jag lite, och självklart kommer minnen tillbaka. Men jag kan även höra Maddes röst i mitt huvud, lägga märke till hennes hjärtliga humor och hennes sätt att ta motgångar och tuffa besked. Jag tycker själv hennes blogg är den bästa som finns skriven på nätet. Och då skall ni veta att Madde inte skrev om det allra jobbigaste utan valde aktivt att lyfta det bra som hänt i hennes vardag.
Massor av människor fick i allfall upp ögonen för Maddes blogg både för men framförallt efter Maddes bortgång. Som mest tror jag det var över 20 000 besökare på en dag! På 24 timmar hade alltså mer än 20 000 människor hittat hennes blogg, och blivit berörda. Då kan man undra hur många liter av tårar som Maddes blogg bidragit till. Men ännu viktigare hur många skratt och hur mycket värme har den bidragit till? I och med denna blogg så har även pengar till cancerfonden samlas in. Den största privata insamlingen i Sverige. Med över 1000 unika bidragsgivare, långt över 100 000 kr har samlas in. Fysiska pengar som faktiskt kan höja kvalitén på människors liv, och till och med i det långa loppet rädda liv!
Maddes blogg är en livsviktig blogg på många sätt. Jag har lärt mig massor och jag är övertyga att många därute verkligen lärt sig mycket. Jag saknar henne varje dag, varje sekund men jag vägrar att ge upp. Det gjorde inte Madde. Vi är fajters vi två, två riktiga krigare. Jag älskar och kommer alltid älska Camilla Madeleine Deckert. Världens bästa bloggerska, men framförallt världens bästa fästmö.
