Levaidag

Ja den ska jag faktiskt dedikera åt en fantastisk  fästman som lyfter upp 
hans  fantastiska fästmö som inte är med oss längre.

Med all kärlek tackar jag dig David för denna fina text som är så sann!

Här kommer ett gästinlägg från Davids sida.
 http://therealcolombo.blogg.se/
Texten talar för sig själv!

Kram från "svärmor"!

Mitt tidigare inlägg var en aning kritiskt till den datofierade världen vi nu blivit beroende av. Detta inlägg är betydligt mer positivt och beskriver vilka fantastiska möjligheter som finns på Internet. Det är nu 173 dag sen min fästmö Madeleine Deckert tvingas lämna denna jord, till något som jag tror är mycket större och vackrare. Vackrare än den vildaste fantasi kan föreställa sig. Något som vi inte kan förstå oss på. Men jag tror innerligt att Madde kommit till en plats där hon är fri, där hennes hälsa är frisk och där hon är harmonisk.

Perioden efter Maddes bortgång har varit surrealistiskt, hemsk, tom, ofattbar, fruktansvärd. Hela spektrumet av helvetiska känslor och hopplöshet. Men det har funnits stunder av glädje, av medmänsklighet och andra ovärderliga känslor. Jag tänker ofta på hur Madde upplevde sin sjukdomsperiod. Vilka tankar hon tvingades kämpa med, hur hon kunde tränga undan vissa känslor och försöka förstärka andra. De bra känslorna, de pirrande känslorna. De roliga stunderna, för även det sista året fanns det såna stunder i Maddes liv. Det vet jag säkert.

Vi låg på en sjukhusbalkong på 14 våningen en sensommar natten och tittade på stjärnorna. Madde lite snurrig på morfin skämtade med sin mor och sin kära vän Carro om peruk valet. Tillsammans med mig, hunden Naiad och sin far fikat och ätit pappas stora nybakade bullar. Kollat på Sex and the City och haft mys med syrran, förhört vännen Jennie om killar och annat skvaller. Förlovningsfest med hela släkten och fint väder. Madde gjorde massor sitt sista år, parallellt med att kämpa för sitt liv. Hon slutade inte leva, utan levde mer än någonsin. Det inspirerade mig. Och det är med många blandade känslor jag skriver den här texten. Men jag känner att den är nödvändigt.

Det Madde också hann med var att starta sin blogg http://www.jagefrisk.blogg.se/ där hon ganska snart visade ett oerhört mod och framförallt lämnade ut sitt liv på ett väldigt starkt sätt. Jag är fortfarande förundrad över hur jävla (ursäkta) språket stark och bra henne blogg är. Jag har inte orkat tittat på den så ofta men idag kikade jag lite, och självklart kommer minnen tillbaka. Men jag kan även höra Maddes röst i mitt huvud, lägga märke till hennes hjärtliga humor och hennes sätt att ta motgångar och tuffa besked. Jag tycker själv hennes blogg är den bästa som finns skriven på nätet. Och då skall ni veta att Madde inte skrev om det allra jobbigaste utan valde aktivt att lyfta det bra som hänt i hennes vardag.

Massor av människor fick i allfall upp ögonen för Maddes blogg både för men framförallt efter Maddes bortgång. Som mest tror jag det var över 20 000 besökare på en dag! På 24 timmar hade alltså mer än 20 000 människor hittat hennes blogg, och blivit berörda. Då kan man undra hur många liter av tårar som Maddes blogg bidragit till. Men ännu viktigare hur många skratt och hur mycket värme har den bidragit till? I och med denna blogg så har även pengar till cancerfonden samlas in. Den största privata insamlingen i Sverige. Med över 1000 unika bidragsgivare, långt över 100 000 kr har samlas in. Fysiska pengar som faktiskt kan höja kvalitén på människors liv, och till och med i det långa loppet rädda liv!

Maddes blogg är en livsviktig blogg på många sätt. Jag har lärt mig massor och jag är övertyga att många därute verkligen lärt sig mycket. Jag saknar henne varje dag, varje sekund men jag vägrar att ge upp. Det gjorde inte Madde. Vi är fajters vi två, två riktiga krigare. Jag älskar och kommer alltid älska Camilla Madeleine Deckert. Världens bästa bloggerska, men framförallt världens bästa fästmö.

"If you can dream it, you can do it" Madeleine Deckert