Förnekelsens goda egenskaper

Nu har jag tänkt igen....sådär "soffliggarfilosofiskt."
Träningscykeln fick titta på mig idag, så jag får öka på en kvart imorgon!

Nåväl, fick frågan idag av en kollega hur man orkar leva vidare efter
att jag förlorat mitt barn, Christine förlorat sin syster, David förlorat sin
flickvän, mostrarna/morbrödrarna förlorat sitt syskonbarn,
mor& farföräldrarna förlorat sitt barnbarn, vännerna förlorat sin vän osv......osv....

Många hundra personer har förlorat en enda person......samtidigt.....!
Ser vi annorlunda på tillvaron, ljusare på det lilla, tar vi tillvara allt?

Både ja och nej!  Har inte tänkt så mycket på det om min syn förändrats,
men ikväll kom ett svar när jag sett ett program på SVT1 om miljöns påverkan och
vad vi kan göra själva...hur mycket kan vi offra oss om vi vet att jorden kan kolapsa???
Vi gör nästan vad som helst!

Jämförelsen kom ikapp mig.....
Ju närmare eländet  vi är desto större skygglappar har vi för att överleva.
"Det här händer inte"!!!
Tänk "Titanic".....folk tog inte på sig livvästarna förrän de såg att vattnet forsade in,
och det är vanligt i katastrofer....man tar inte in verkligheten - FÖRNEKELSE!

De som bor nära kärnkraftverk är de som är minst rädda, men de dör först om
något skulle hända. -FÖRNEKELSE!

Så länge vi som är närmast en stor fara får ett hopp att det ordnar sig ...ta det lugnt...
sitt fint i båten...då kan vi tillåta oss att förneka.
För vi föredrar alltid det vi har just nu, även om det alternativet är sämre än det som kan komma.

Om jag hoppar i utan livväst kan jag drunkna, det vet jag....
men jag tar inte på mig den så länge hoppet finns att båten inte sjunker.....
Men när jag tagit på mig har jag accepterat att mitt liv är i överhängande fara.

Man kan översätta detta på nästan vad som helst....Oron att bli arbetslös/ bostadslös/
skilsmässa /cancerbesked /kvinnomisshandel/ stora livsförändringar / miljöhoten...osv....

Att gå vidare i livet vad än man gått igenom är dock inte en förnekelse utan en ren
överlevnadsinstinkt som vi har inbyggda i oss. Enbart därför går vi vidare, jag ser
ingen annan förklaring.

"Människan kan komma över nästan vilka fruktansvärda saker som helst....
och den styrkan vi får kan ingen bok i världen lära oss om vi inte upplevt den själva."

Den styrkan tänker i alla fall jag använda till konstruktiva redskap hur illa det än
ser ut  ute i världen.

Så svaret är JA, jag har förändrat mitt tankesätt till det bättre!


Kommentarer :

#1: Caroline

det är nog en insikt jag också borde ta tillvara på lite mer. <3 Träffar dig gärna snart Anne, jag ska försöka komma ihåg att ringa imorgon. Kram.

skriven
#2: Morfar

Snälla Anne. Även vi, mormor och morfar, lider med dig.



Vi har ju också mist ett kärt barn, vår älskade Ari.

Ja, vi älskade honom lika mycket som alla våra övriga barn.

Lika mycket som Du älskade "Madde". Tro inget annat.



Smärtan delar vi med Dig. Den finns där hela tiden.



Hav mod, Anne. Förr eller senare finner Du ro.



Hälsar mamma och pappa.











skriven
#3: Therésa

Tack för kloka ord, du är verkligen en inspiration! :)

skriven
#4: julia

Du slutar aldrig inspirera och det är verkligen som du säger, finns ingen bok som kan lära oss, utan man måste gå igenom det.

Många frågar hur man orkar leva vidare efter saker som hänt i livet, men man har inte mycket val. Man bara gör det...

Du är stark!

kramar

skriven
#5: Amanda

vilka underbara och kloka ord. dem ska jag bära med mig liksom flera av dom andra kloka orden som du skrivit. stor kram Amanda

skriven
#6: Siw

Ja a för varje nära man förlorar upptäcker man nya saker om sig själv och synen på livet förändras, man hittar hela tiden en liten mening med allt. Så måste det nog vara för att man ska stå ut.

Kram

skriven
#7: Mamma Melissa

Det är faktiskt så -man överlever det. Och aldrig någonsin frågar någon vad man vill, nej, man skall bara klara det.



För hade vi fått valet så hade säkerligen förnekelsen trätt in...



Du skriver så klokt!

skriven
#8: Christina

Kan berätta att jag också har fått en helt annan livssyn när jag fick mitt cancerbesked. Jag tar ingenting för givet nu längre. Jag är bara glad att få leva.



Att tappa ett barn måste ändock vara det svåraste här i livet. Du är så duktig och så stark.Sänder dej en stor stor kram. Livet måste gå vidare trots allt.

skriven
#9: Anonym

Du glömde nämna att det finns en pappa som har mist sin dotter...

skriven

Kommentera inlägget här :