Levaidag

Det om något är en oerhört svår fråga, och det kan nog ingen svara på.
Men det vi vet, är att alla vi miljarders unika människor har vår alldeles
egna personliga resa att vandra tills den dagen vi dör. Därefter vet bara vi
själva vad som händer med våra själar. De som blir kvar sörjer och saknar.

Sanna Zetterberg från Stockholm var 19 år när hon blev mördad i Paris.
Det hände för snart tre år sedan. Sannas mamma Åsa Palmqvist berättar i P4 Extra
om sorgen och livet efter Sannas död.
Jag lyssnar på en mamma, precis som jag är en mamma vars dotter dött. Våra döttrar
var nästan lika gamla och dog på olika sätt, samma år.

Vi mammors sorg är densamma över att våra döttrar inte får leva med oss här på jorden.
Unga kvinnor som precis börjat leva vuxenlivet. Min Madeleine dog av
"den jävla idioten" till cancer och Sanna dog pga av en annan "jävla idiot"
som mördade henne på ett fruktansvärt sätt i Paris.

De ville så mycket, de ville uppleva det vi fått uppleva som nyfikna unga kvinnor,
som reser och utforskar världen, festprinsessor, yrkeskvinnor, flickvänner, fruar, väninnor
och kanske mammor en dag, men så blev det inte. Sannas mamma pratar om hur
man orkar gå vidare och jag känner igen så mycket av det hon säger.

Hade jag inte haft ett barn till, Christine som jag står närmare än någon annan i livet,
så hade jag velat dö med Madeleine. Om inte min syster och svägerska varit hos mig den
natten då Madde blev hämtad av begravningsfirman, där jag låg i Maddes säng, så
hade jag dött där och dö av sorg.

Jag lade mig i sängen för att känna på hennes själ som
legat i sängen så många veckor utan att kunna röra sig.
Där och då dog en bit av mig.
En bit av mig som följde med Madeleine.
Jag slutade att andas och det kändes så skönt, bland havet av blommor i rummet.
Jag såg ett kraftigt vitt sken och kände mig väldigt lugn. Jag förstår idag att man kan dö
av sorg på riktigt, men mina kära "väckte" mig för att de såg att jag var helt borta.

Jag ville vara kvar i det ljusa, men förstod att det inte är det rätta,
men jag kände värmen från Madeleines själ så stark som det varit från en lampa.
Min syster sov över hos mig, för hon var förståss orolig för mitt tillstånd.
Sedan följde sorgen, den bottenlösa som jag hanterade på varierande sätt.
Försökte hitta en ny mening med tillvaron och engagerade mig i allehanda saker.
Insamlingen till Maddes fond hos barncancerfonden, som inbringade 160,000kr och jag
lämnade över presenter som jag raggade fram från leksaksbutiker  till JK SU i Gbg.


Försökte börja jobba, men det gick inte alls bra, det var fruktansvärt faktiskt. Kände mig som
att jag gick omkring med en glasbur runt mig. Jag grät i min bil varje dag på väg till o från
jobbet. Grät till låtarna på radion, sjöng högt för att känna ännu mer sorg och gråt.
Efteråt kändes det alltid lite lättare, att få ut sorgen. Jag mediterade med vänner för att
få ut min sorg, få bort smärtan, men den försvann inte, den kapslades istället in.

Den kapslades rakt in i mitt bröst, en svart klump av sorg som blev 7 cm
stor och kallas för bröstcancer.
Moderligheten opererades bort, gröptes ut och mitt vänstra bröst var borta.
Det bröst som närt mina barn för att de skulle överleva.
Madeleine föddes med en åkomma som gjorde att hon aldrig var hungrig och hade
inte ätreflexen, så jag ammade henne i 9 månader  konstat, dygnet runt tills jag var
helt utmattad. Hon fortsatte att överleva på mjölk i flaska mer eller mindre i 3 år,
hon åt oerhört lite och vi var på otaliga utredningar som tog knäcken på mig psykiskt.
Christine var ju fullt frisk och glad, sprudlande och gillade mat.
När Madde var 3 år vände allt och jag var jordens lyckligaste mamma.

Nåväl, hur fortsätter man efter ett cancerbesked ovanpå allt annat?
Jag hittade en strategi som fortfarande hjälper mig att överleva. Jag hittade tillbaka
till min kreativa ådra, började sjunga i kör igen och engegerade mig i BC-föreningen.
Träffade nya människor som också överlevt sina egna barn som dött av olika anledningar.
Åkte på rehabilitering till olika ställen för att få ro i kropp och själ. Andligheten blev viktigare
och jag hittar nya saker jag vill göra varje dag och ibland känner jag;

Hjälp, hur ska jag hinna göra allt jag vill innan jag dör? Jag vill ju göra så mycket,
se nya länder, träffa spännande människor, hitta kärleken igen, skapa en massa olika saker.
Vill göra saker jag aldrig gjort förut för att testa om jag kan.
Och jag KAN så mycket mer än jag trodde och drivs av ett nytt motto;

"Om jag kan detta som jag aldrig gjort förut,
så vill jag veta allt annat jag inte visste att jag kan"

Denna bild målade jag på Vidarkliniken i Järna efter min cancerbehandling,
då jag var på rehabilitering. Tänk att jag klarade av att måla som jag aldrig
gjort förut. om ni vill rösta på mitt bidrag i Elskåpstävlingen så klicka på
länken nedan och rösta på "hjärtknappen"

http://ttela.se/prenumeration/tavlingar/elskap/1.1032779-elskapstavling/1.1133729--inre-kraft-malad?pageNr=9#photoWrapperAnchor


Så överlevnad kan vara så mycket som inte ryms här. Men jag överlevde ända till idag,
och förhoppningsvis ända tills jag är en gammal mormor som har underbara barnbarn,
som tyr sig till mig i vått och torrt. Tack vare Christine lever jag kvar här, för hon behöver mig
och jag behöver henne. Madeleine bor i mitt hjärta och det får vara så.


Kan på ett sätt sakna den svartaste sorgen det första året för den var så mycket mer påtaglig.
Nu sörjer jag på ett annat sätt, efter saknaden, efter Maddes röst, efter hennes livfulla lite
pillimariska sätt och allt som var hon. Det kommer jag att sakna så länge jag lever, och det är
Ok så, det är OK att sakna och gå vidare.
Jag tror att både jag och alla andra mammor som mist sina barn gör det, går vidare,
bara för att vi är skyldiga våra barn det, och oss själva.

Nu kommer våren, ett nytt liv startar igen precis som varje vår och jag får en första vår
och sommar på flera år utan sjukdom, död, sorg och kamp. En underbar vår!


Nu ska jag snart till kören och sjunga tillsammans med min väninna Eva som
jag känt ända sedan högstadiet och vi har sjungit ihop i många olika körer och
sammanhang genom åren.


Jag och Eva i ett körprojekt på Folkets Hus 2009 med Frank Ådahl
och 300 körsångare, det var häftigt.

Nu tränar vi för musikprojektet med Triple& Touch 2 april i missionskyrkan.

Med Christine pratar jag varje dag, och det ger mig glädje och skratt,
stolthet och hopp om framtiden. Men jag får inga svar från dig.
Snälla Madeleine svara mig, jag ber dig mitt hjärta!  Är jag bara avstängd,
eller korkad eller oandlig, vill vara superandlig!
Fattar jag inte koden hur man kommer fram? Hur gör man, hjälp mig alla ni
mediala som kan förmedla vad just min Madeleine vill säga mig!

Hur var din resa till himlen? Hur var dina sista helvetiska timmar av smärta innan du dog?
Berätta snälla..mitt barn..jag tål det...vill bara veta...Du sa inget, för du hade fullt upp med
ditt lidande och smärta! Har hört berättats från medier jag varit hos,och det borde räcka,
men jag vill höra direkt från dig....att du visar i handling att du finns i våra liv.
Berätta för mig kära barn vad du kände! Det du ville skona oss ifrån.

Är det så att sorgen är för stor för att vi ska kunna mötas, för jag tror att du och
Christine pratat med varandra i "mellanrummet", det rum jag som mamma inte hittat till?

Sömnen är vila för de flesta, men för mig är det tusen drömmar som bråkar med varandra,
som vill göra sig hörda, som vill ta plats, och på morgonen undrar jag vad som hände,
vad jag ska ta till mig, vad är min lärdom av den gånga natten? Förvirring och oändlig trötthet?
Eller förträngning för att överleva själv?

Ditt rum är tomt, men besöks av vänner och familj, men framförallt din syster Christine
och hennes blivande Jonas. De sover i samma säng som du och David sovit i innan
du blev sjuk.

Och det glädjer mig att din storasyser säger;
Jag sover så bra i Maddes rum, jag känner frid och sover bättre,
än någon annanstans. Bra betyg till vår ängel Madeleine, eller hur!

Och jag som mamma kan skriva under på det, både Christine och Jonas sover som
små barn i Madeleines rum som blivit gästrum. Och alla sover gudagott därinne,
så även jag!

Jag sover där när jag har gäster, och ibland utan att ha gäster, för det är
verkligen som att sova på moln därinne.
Madde har nog strött John Blund pulver i vårt hjärterum!

Minnen från Thailand december 2006.


Ni var helt tokigt förälskade i denna lilla söta apa...


Här sitter ni och gottar er på Chicken Islands i färd med att snorkla.


Madde och jag njuter av vattnet, värmen och solen,
Christine är fotograf.


Vi åt jordens godaste (och strkaste) mat i denna mysiga kvarters
krog vår allra första kväll i Puket innan vi åkte vidare till Krabi.
Inget turisthak, ett ställe vi landande på i sällskap med en
gammal kollega från mitt jobb. Där åt lokalbefolkningen. Mumma!


Senare på kvällen var jag ute ur bilden, systerkväll, en av flera.








Två underbart galna systrar i Thailand december 2006...när jag låg
och sov i Bungalowen i Ao Nang, Krabi. Era egna systerkvällar
med oförglömliga gemensamma underbara minnen.



Tror det var"Full Moon party" med massor av folk från hela världen
och dessa två  killar var från Australien eller USA...ni hade kul i alla fall!


Madeleine sover.


Christine sover.
Åhhh vad skönt...ni kom hem helskinnade, ni somnade pladask
inuti moskitnäten och moren stoppade om varenda springa så inga
kryp kom in ....pust...kunde andas ut och sova! En mor är lika
omhuldande för 18-åriga barn som bebisar..Zzzzzzzzzzzz.


En annan mysig kväll med mor och döttrar i Krabi med mat,
mys och spel. .Går ju inte att ta miste på att de är systrar. :-)

Vi backpackade...och senare flög vi till Bangkok,
men det tar vi en annan gång.

Den underbaraste resa jag gjort med mina barn som jag aldrig glömmer.
Det är inte alls konstigt att så många väljer Thailand.
Vem kan avstå detta? Paradiset om man väljer att se det goda.

Älskar er båda mina älskade döttrar mest av allt i hela världen...det vet ni!

....innan man själv gått i sorgens skor....?...Jag påstår att det inte går.
Man kan ha empati och sympati, men man kan inte förstå, för det går inte!

Detta inlägg handlar inte om min egen sorg efter min dotter död, utan om sorg,
rätt och slätt....stor sorg som vi alla kommer att få uppleva förr eler senare,
Kommer nog att dra paralleller, för att förmedla ett dubbelt perspektiv.

Läser två gripande och verkliga bloggar för närvarande och jag brukar inte prata
om andras bloggar, för det känns så privat på något sätt vad man läser och vem man
läser om. Vill inte heller "hänga ut andra". Men en av alla de jag läser har jag läst länge
och det är Lindas blogg och Lindas man, Lars  blogg, som kom till lite senare i resan. 


Bilden lånad från Lindas blogg. http://lindaskriver.blogspot.com/
och Lars har bloggen http://larsskriver.blogspot.com/

Linda har spridd bröstcancer och den har dessvärre galloperat iväg och lever
sitt eget helvetiska liv i hennes kropp, utan ett uns av vilja att avstanna, som ger henne
ofattbara smärtor som ingen av oss kan förstå vidden av......och det gör mig ont att läsa
hur de lider, hela familjen. De har fyra små barn tillsammans och gifte sig i somras.
Där hade sagan kunnat fortsätta lyckligt som för de flesta andra, men så blev det inte.

När de fick sitt fjärde barn visade det sig att Linda har bröstcancer. Tänker inte skriva
om deras resa vad som hände utan mer om hur vi människor tänker om andra som vi tror oss
känna eller veta något om bara för att vi tittar in i deras värld, helt vanliga kärleksfulla par,
med barn och livspussel som ska gå ihop.

Bloggandet har en risk, men även en möjlighet. Det beror både på läsarnas förmåga att se
mellan raderna om vad som är privat och vad man kan lämna ut. Läsaren gör sin personliga
bedömning och ger antingen peppande eller dömande kommentarer. Verkligheten utan några
skyddsnät...spit it out liksom.. Man bjuder på sitt liv och det om något borde vara så fint för oss
som läser, att vi är ödmjuka och tacksamma att någon annan vågar skriva så naket
och hjärtligt, särskilt när livet är så sårbart mitt i  svår jukdom och ev. nära död.

Jag är helt övertygad om att Linda och Lars älskar varandra i vått och torrt.
De försöker få ihop kampen om överlevnad kombinerat med  med fyra små barn som
behöver sin mor....försöker är bara förnamnet!
De kämpar varje minut för livet och mot cancermonstret!

Nu vill jag komma till pudelns kärna....Många har förfasat sig över hur Lars kan vara
så egoistisk att han tänker på sig själv och vill ha en paus från allt lidande som Linda har med
smärtor svårare än ens hennes närmaste kan sätta sig in i....men de SER, de SER och känner
hennes lindande! De lider lika mycket men på ett annat sätt. De har inte den fysiska smärtan,
men likväl den existensiella,  den som Linda har, den som ingen vill ha, den som tär sönder oss
fullständigt,den smärtan som ingen sjuk, make, förälder eller anhörig ska behöva ta,
den smärtan vill vem som helst fly ifrån, det kan jag skriva under på!

Jag känner lika mycket för båda två, för jag tror mig veta vad de går igenom.
Det här är ett ämne som är ganska tabubelagt, som få pratar om när svåra långvariga
trauman inträffar och kanske en anhörig snart ska dö i en familj, och då talar vi om en lång tid.

Ska försöka dra en parallell, åtminstonde någorlunda. Detta skriver jag ur två olika perspektiv,
både Lindas och Lars. I mitt retrospektiv tar jag upp mig själv och min dotter.
När min dotter Madeleine var sjuk i sin cancer fick vi tidigt veta att de flesta dör av DSRCT, den
cancerform så få har i världen och de flesta dör av.

I början gjorde jag allt i min makt, 24/7 för att hon skulle lida så lite som är
möjligt,  och då hade hon fruktansvärda smärtor redan innan vi visste att hon hade cancer.
För att göra historien kort så var jag en vakande mamma i 267 dagar i sträck utan att sova
mer än några minuter åt gången, minsta lilla andningsuppehåll från Madde väckte mig.
Samtidigt  som jag jobbade 50% under tiden Maddes pappa var hos henne.

Jag var som en tigermamma som mästrade över hemsjuksköterskorna,
(även de på sjukhuset) om de gjorde minsta lilla felsteg i hanteringen kring stick,
provtagningar i CVK och senare port á cart. En äldre sköterska som kom hem ibland var så
rädd för mig så hon stack fel ett antal gånger innan jag skickade iväg henne och beordrade
henne att aldrig komma tillbaka. Hon lämnade kanyler och blodigakompresser på golvet i
duschrummet efter sig......och det gjorde mig än mer förbannad. Jag hade ett selektivt seende,
antingen så är du för mig eller mot mig! Jag var mitt i sjukdomen, eller kriget för att bekämpa
döden precis som Madde var. Men vi var det på olika sätt.

Madde behövde aldrig vara ensam för vi fanns runt henne hela tiden.
Men hon kände  frustrationen i allra högsta grad, men också tryggheten att jag
hade superkoll på allt. Långskåpet i badrummet var alltid  överfylt med allt som
tänkas kan, det var sköterskorna  oerhört tacksamma över, för de gick raka vägen
in och visste att allt fanns där, kanyler, heparin,morfin, ketogan,  terila kompresser,
CVK kranar, sterila handskar, skyddsplast, emlaplåster...ja allt!

Hennes pappa var frustrerad på ett annat sätt. Han gjorde allt i sin makt för att
hitta de saker som ingen  annan hittade på röngtgenplåtar, nya rön och annat
tekniskt/medicinskt runt själva sjukdomen. De båda hade en dialog om hur det såg
ut rent medicinskt och det var tryggt för Madeleine.

Jag fick kontakt med en forskare i LA som hade en ny medicin som Madde testade,
osv, osv Vi gjorde allt vi kunde och ändå räckte det inte...vårt barn dog!
Jag bråkade med  palliativa, klinikchefen och var en riktig superragata, men det hjälpte
inte i slutänden ändå, (Alla fruktansvärda detaljer kring avföring som inte funkar, morfin
som stoppar upp, mat som kommer upp, alla plågsamma biverkningar, den som inte varit
där kan inte förstå)

Nu vill jag komma till det som händer Lars och Linda, i deras smärta.
Madde låg på palliativa i Uddevalla, där hon legat i 5 veckor mitt i stekheta sommaren 2008.
Jag och hennes far och Maddes förlovade David, turades om att åka till henne ett par dygn åt
gången, men jag kände att jag orkar inte mer, efter snart ett år.
Orkar inte all denna fruktansvärda smärta mer!
Jag behöver komma iväg...och jag ville bara fly, och det gjorde jag.
Precis som Lars ville komma iväg, för en liten stund! Det gör inte honom till en
sämre människa.


Lindas och Lars son på sjukhuset, med mamma mitt i cancerland,
men fullkomligt trygg sovandes med kärleksfulla föräldrar i närheten.
Bilden lånad av http://lindaskriver.blogspot.com

Nåväl, åkte till Östelen i 3 dagar till vänner för att hämta syre, för att orka ta mer
lidande när jag kom hem igen. För jag visste att det blir mer lidande, så jag njöt av dessa
3 dagar i Skåne. Mådde inte det minsta dåligt, ville vara kvar en dag till, men det kunde jag
ju inte  så jag blåste hem, raka vägen till sjukhuset. 4 timmar senare från värme, semester
med mina vänner och en stunds förträngning var jag tillbaka, rakt in lidandehelvetet.
Och Madde unnande mig detta,  hon ville att jag skulle tanka!

Nu, när jag själv haft bröstcancer, ser jag en annan sida av lidandet...de anhörigas!
Linda lider av smärtor vi inte kan sätta oss in i, så förstå mig rätt, för jag
har inte  själv haft fysiskt ont! Men jag tror mig förstå en del av lidandet som jag
vill förmedla till de som är fördömande.

Mina anhöriga har lidit, och framförallt min dotter Christine som sett cancer i
vitögat ännu  en gång nära inpå sin egen systers bortgång. Christines egen mamma
kan ju inte dö! Alla lider, men på  olika sätt. Till saken hör i min egen personliga resa är att
jag själv inte lidit lika mycket som min  familj och mina vänner, för ja VET att de är livrädda för
att jag ska dö, och jag som befunnit mig i stormens öga har nog varit lugnast av oss alla.

Vill till slut även berätta vad jag kände i det allra sista slutet, de sista timmarna då
Madde led mer än någon människa kan förstå. Vi bad henne flyga till ljuset, och jag bad
sköterskorna att de skulle vara barmhärtiga och ge mitt barn ett smärtlöst slut på lidandet.
Då hade den "slutgiltiga döden" pågått i 12 traumatiska timmar. Till slut efter en enorm kamp
när hon flög iväg var allt över och hon hade ett vackert smärtfritt leende på sin läppar,
och då kände jag att hon inte hade ont längre....den fysiska smärtan var upplöst.
Men min själsliga smärta hade bara börjat.

Vad vill jag säga med allt detta? Jo, att det är minst lika svårt att stå bredvid och
titta på den som lider av smärta. Man vill upplösa sig själv, fly, springa väldigt fort
därifrån, och även när man gör det några timmar så finns smärtan där i alla fall.
Man sörjer i sin ensamhet och det vill man absolut inte förmedla till den som är sjuk.

Jag fick mina andningshål för att inte gå under, jag behövdes ju för mitt barn.
På precis samma sätt behövs Lars för sin fru Linda.
Lars behöver andas, för han lider lika mycket men på ett annat sätt.

Den som inte erfarit denna traumatiska resa och själsliga smärta  som handlar om
resan mot döden, antingen indirekt som familj eller den som är sjuk...DÖM INTE!
För du har inte gått i deras skor!

Så enkelt, men ändå så svårt. Jag blir så j...a ARG när människor där ute i
"anonymland"  tar sig rätten att döma hur andra ska hantera sina liv.

Vi som bloggar vill bara dela med oss av våra helt vanliga liv, precis som ditt,
lika operfekt, med dammråttor i hörnen, livspussel, livsfrågor, kärlekskriser, ytligheter
och en "släng av cancer" och annat  smått och gott.

Må så väl alla underbara som ser livet som en fantastisk gåva,
för det gör jag och är helt  övertygad om att även Linda och Lars gör det.
Trots all smärta och kamp för livet som denna familj har och så många fler
som vi inte ens vet någonting om.....för de bloggar inte.

Slutligen vill jag säga att jag är så tacksam över mitt liv! Jag ser det stora i det lilla,
pengar är inte mitt stora mål, utan det är att få leva lite till och lite till. Att få uppleva
allt det vackra vi har untomkring oss som faktiskt är gratis. Relationer är gratis,
kärleken till andra, barn, föräldrar, vänner, syskon...det är gratis.

Att få leva en liten stund till, är den största önskan vi har när själen vill mer än
kroppen klarar. Tänk på den nästa gång du klagar över att det är halt ute,
eller att du "måste" gå och träna eller tråkigheten i att tvätta, städa, laga mat.

Linda och andra som inget annan önskar än att få leva en stund till, skulle
gladeligen tvätta, städa, träna, laga mat, umgås med nära och kära.

Bara de kunde få en liten stund till här på jorden....



..Och jag tror och hoppas att du Linda ska få fina, vackra minuter, timmar och
dagar med din älskade Lars och era fyra  fina, underbara pojkar.

Kram och kärlek från en trogen bloggläsare<3

Igårkväll var jag på middag hos goda vänner och idag har varit seeeeg.
Riktigt roligt var det dock, men jag märker att orken inte riktigt hänger med ännu.
Men kul ska man ha ändå och strunta i orken ibland.

Ikväll blev jag således rastlös för att jag skruttat hela dan och gick in på
bildarkivet för att leka lite. Har ju fått några bilder från förr av gamla vänner.
Har tiggt lite här och var eftersom min nostalgilåda har försvunnit helt spårlöst
någon gång, där allt fanns, tonårstidens alla diabilder och annat för mig viktigt.
Vi var ett stort gäng och alla fotograferade, kameran hängde med överallt.

Så då blir det så oerhört mycket roligare att få bilder av männsikor som sparat
några fragment här och där.

När jag tittade på bilderna jag fått slog det mig....shitpomfritt vad lika jag och mina
barn är i samma ålder, men idag ska jag visa mig och Maddes likheter.

Är vi lika eller vad? Bedöm själva.....


Jag 18 år.....                                   Madde 18 år.....


Jag firar vänners student.....           Madde firar sin student.....


80-tal i Sthlm med kompisar, 18 år kanske  Madde, på Läckö slott med David.
Jag ser sur ut, men är bara fokuserad...       ....hon ser ut att vara nöjd...


Det här var ju riktigt kul.....                       Och det tycker Madde också...hihi...


Allvarsam mor......                                   Allvarsam dotter....


Cool och lycklig Anne ......................                  Cool och lycklig Madeleine......

Bilder säger mer än tusen ord har jag hört.....är glad över att jag, min familj och
mina vänner haft foto som ett stort intresse......



Men den vackraste bilden av dom alla är nog på de unga  tu....
Madde och David när de gick på gymnasiet...då färgade hon
håret mörkt...men allt klär ju en skönhet....och då är systrarna
Christine och Madeleine som tvillingar, men det tar vi snart...

Madde var en supercool tjej som gjorde allt hon ville göra.

Det var kul att leka med bilder...skulle kunna hålla på hur länge
som helst, men det roliga när jag tittade och jämförde var
att äpplet faller inte så långt ....och jag är stolt över att ha
fått uppleva så mycket med mina döttrar!

Nästa gång blir det kanske jag och Christine eller systrarna,
Kicki och Madde....vi får se när andan faller på.....

Skriv gärna om era likheter med era barn. En rolig händelse eller så...




...Tar min kamera och går vidare i mitt liv...precis som då....


...och Madde vakar över oss i sin himmel.....
Bilden tagen av David på Gotland några månader innan Madeleine
blev en ängel......

Puss min älskling, du är oh förblir alltid Christines lillasyster,
och mitt barn.

...och ni systrar har samma intresse...sång och musik!

I denna förevigade bild har du Madeleine och din systeryster Christine världens
fest i Krabi, Thailand på stranden bland hundratals andra ungdomar medan jag "sov"
i vår Bungalow i närheten....eller rättare sagt väntade otååligt! som en tigermamma
på att tigerungarna skulle komma hem....men ni hade KUL tillsammans!
....detta var julen 2006.....

Puss mina älskade döttrar!


PS: Sist men inte minst...tack Andree för bilderna jag fått....de är guld värda!

Denna helg tänker vi på våra nära och kära som inte längre är
med oss på jorden. Deras själar har flyttat till Andra sidan och de
vakar över oss så att vi mår bra, ger oss kraft och kärlek.

Det är jag övertygad om. Varför skulle jag annars orka stå på benen?
Jo, för min kära Madeleine blåser liv i mig för varje ny morgon.
Ibland hör jag inte henne och känner mig ledsen, men jag tänker;
Hon kan ju inte vara hos mig hela tiden...hon har ju fler att vaka över,
som t ex storasyster, småkusiner och stora släkten och David och väninnorna
och...i all evighet....så jag förstår att det inte alltid är lätt att vara en ängel.

Men du är i alla fall min vackra ängel för alltid Madeleine. Igår gjorde jag fint
vid kyrkogården, krattade lite löv, tände ljus och lade dit ett mosshjärta.
Flera ljus var tända redan, då fler hade varit där och hälsat på.
hela kyrkogården lös av ljus och det var folkvandring dit. Efteråt satt jag i kyrkan
och tände ett ljus till, satt och lyssnade på pianisten som spelade. Pratade en
stund med dig och därefter träffade jag din väninna Ros-Marie som fick ett minne
från dig.



Jag tycker att dagens låt passar väldigt bra....Stad i ljus som Tommy Körberg
sjöng på Melodifestivalen 1988, året du föddes. Den här versionen gillar du
Madde, för du har humor, framförd av snyggingen Martin Stenmark tillsammans med
Jill Johnson i Så ska det låta.

Hade du fått leva så hade du själv suttit i Så ska det låta en dag med din oerhört
vackra sångröst!....Blir väldigt glad ändå när jag ser denna version.

Puss på dig i himlen mitt hjärta!

Vaknade med tuppen kl 05,30 och var hör och häpna pigg!



Gårdagen slutade vågrät i soffan efter att ha tvättat lite med en
febertopp som grädde på moset, men alvedon och sömn gjorde susen.

Så idag kvittrar fåglarna igen och värken i ben och leder är borta.
Midsommaren är räddad....


Ibland kan jag tappa sugen på att blogga och känna att..."äsch", vad
håller jag på med? Jag skriver om saker och funderingar som de flesta har.
Men så emellanåt kommer en kommentar som får mig att tänka till...

Tänker på Gunilla som precis mist sin 22-åriga dotter den 31 maj.
Ännu en ung kvinna som hade startat sitt vuxenliv dog i cancer.
Skickar er välbehövliga kramar inför en svår tid med begravning och sorg.

Man slås av orättvisan i det faktum att unga människor dör av cancer.
Varför ska det vara så fruktansvärt svårt att hitta bot?

Men när ens barn dött vet vi att sorgen är förlamande under mycket lång tid,
och man tror inte på de som säger att det blir lättare, för man vill inte att det
ska bli lättare, man vill sörja, gråta, skrika, slå sönder något.

Men jag säger som andra sagt före mig, och vågar tro på det;
Det blir lite mindre svårt kanske efter ett år eller mer. Lite, lite lättare.
Jag kan le, skratta och sjunga idag utan att ha dåligt samvete för att jag
inte gråter.

Gråten bor i hjärtat och man lär sig att hantera saknaden och sorgen, även
om det gör ont. Jag vet även att jag har överlevt det värsta och det ger hopp
och en styrka som jag inte trodde var möjlig.

Så jag skickar denna tanke till dig Gunilla.
Sörj i din egen takt, låt det ta den tid det tar. Just nu vill du inte höra att det blir lättare
sedan, för nu är nu och du ska simma igenom sorgen på ditt eget personliga sätt.
Men du kommer över en dag till en ny strand som du inte gått på tidigare.
Det blir ett annat liv med andra upptäckter och din dotter kommer att vägleda dig.
Det är jag helt övertygad om.

Vi som mist barn har våra barn i våra hjärtan för alltid och att vi för deras
skull och framför allt vår egen skull ska leva så bra det går. För vi fick gåvan och
förmånen att få leva vidare, hur orättvist det än är.



För de flesta går livet sin gilla gång, med lyxproblem och vardagsschemat som ska
gå ihop. Men när man har perspektiv på saker och ting så har vi ju faktiskt tid.
För tid är det enda vi har tills vi dör.


Nu ska jag sätta igång med dagen, att göra den meningsfull.

Men först en dikt jag hittade på nätet...


Jag har inte tid

Det går en genom tiden en säregen fläkt,
en sjukdom som allmänt benämnes jäkt.
Och bannlyst är stunden av ro och av frid.
Man hör bara ständigt: Jag har inte tid.

Du äger kanhända en sjuklig vän
det sista besöket var länge sen.
Du säger en ursäkt, blir öm och blid,
men tröstar dig med: Jag har inte tid.

Kanske har Du en mor, som är gammal nu,
vars enda ljuspunkt i livet är Du.
Att glömma henne, är Du på glid?
Ditt samvete kvävs med: Jag har inte tid?

Så lever Du livet i stora drag,
hur skall jag hinna allt i dag?
Jäktet förvandlar Ditt liv till en strid.
Din slogan har blivit: Jag har inte tid.
Men när man har levat Ditt antal år.
När döden på tröskeln väntande står.
När man Dig kallar från livets id,

Skall Du då svara: Jag har inte tid …

/Torsten Palmkvist, SJ-arbetare från Hudiksvall (d1973)

Grattis min ängel på din alldeles egna dag, den vackraste
av vårdagar i maj när solen skiner och värmen börjar komma.

Jag har skrivit till dig på din egen sida idag  www.jagefrisk.blogg.se
Så jag önskar att alla som kände Madde på något sätt kan gå in
på hennes sida och skriva något som ni kommer ihåg tillsammans
med Madeleine. Roligt, tokigt, galet, minnen ni har med henne.

Jag hör fåglarna kvittra utanför fönstret och solen skiner. Vi åker
snart till din grav för att göra vackert till dig.
Christine kom igår och Johan och pappa kommer också för att
göra fint.

Min älskade skatt, jag saknar dig för alltid Maddepluskan!

Jag skriver mer i eftermiddag då jag har tid för nu ska vi iväg.

Puss från mamma!

Idag har ljusen tänts för alla de vi minns,
ofödda som dog i magen, bebisar, barn, tonåringar,
unga vuxna, fullvuxna och gamla.

Alla ni som inte finns här på jorden finns
ändå i våra hjärtan så länge vi minns att
ni funnits här hos oss.

Minnen gör att ni lever kvar och kyrkogårdarna
är den vackraste av platser man kan gå till en dag som denna.
Vi minns, för ni finns.

Snodde bilden från Davids blogg http://therealcolombo.blogg.se

Vackra, fina, fina, underbara Madde!
Saknar dig, hela tiden, även när jag sover!
men....jag har gjort min egna hårda terapi.

Jag har sagt de magiska orden ;
"Hej då Madde, jag måste släppa dig för att orka gå vidare".
Hej då Madde, du finns inte mer, du är död.
Det gjorde så fruktansvärt ont att behöva uttala de orden.
Du är död och finns inte mer.

De orden har slitit mig i stycken många gånger om,
men jag var tvungen för att orka se mitt eget liv på nytt.
Jag skulle göra allt för att få träffa dig än en gång, men det går inte,
för du är på andra sidan dit man inte når.

Du ser mig, men jag ser inte dig, du är så långt borta.
Du gör din egen resa nu och jag hoppas att den är ljus och kärleksfull.
Du har själar omkring dig som älskar dig, både i himlen och på jorden.

Du finns med mig i allt jag gör, och just du mitt barn ger mig kraft att gå vidare.
Du talar till mitt inre; "Lev, mamma lev, hur svårt kan det va?"
Ser dig framför mig när du säger det med din spudlande glädje "LEV"!
Du säger det med ett stort leende!
Det är så enkelt för dig mitt barn och jag förstår att du däruppe
kärleksfullt talar om för oss här nere att LEVA.

Jag hade sagt likadant till dig "LEV"

Så jag ska lyda ditt råd...Jag LEVER FULLT UT för dig mig och Christine!

Älskar dig och Christine mest av allt i hela världen!


Lilla Lovisa älskar jag också mest av allt i hela världen!
Christine och Lovisa har morgonmys i pyjamas...gulligt!

Natten som var kl.02.15 för ett år sedan dog min Madeleine
20 år ung av sin cancer som hon chockartat kämpade med
ganska exakt ett år.

Jag har inga ord idag, bara en enorm saknad och sorg i bröstet.
Madde skänkte oss så mycket glädje  genom sin musik,
men framförallt  genom att vara den hon är.

Hon var sig själv och var nöjd med det, hon var stolt över att
vara Madeleine. Hon dög precis som hon var.
Det tror jag att hon vill förmedla till alla;
Var dig själv och tro på dig själv för du duger som du är.

Jag vill tacka alla som skickat hälsningar idag på olika sätt.
Både till Maddes blogg www.jagefrisk.blogg.se och till min,
Davids och Christines.

Och glöm inte Maddeandan; "If you can dream it you can do it"

Ikväll ska vi ha middag här hemma med Maddes kompisar
så nu ska jag förbereda kvällen.

Kram på er alla.


Tack Camilla som gav mig denna vackra dikt i mina kommentarer.
den gick rakt in och rörde mig till tårar...men vackra tårar. TACK!!!

En dikt från Madde till dig Anne.

Nu är jag här I himlen och tittar ner på dig,
Jag vet och jag känner, hur du saknar mig.
Jag känner av din stora smärta,
Som du för alltid har I ditt hjärta.

Jag kom ner till jorden ett litet tag,
Detta var en skriven lag.
Min tid på jorden blev inte lång,
Jag skulle tillbaka till himlen, nästan på en gång.

Ett lån till dig jag bara var,
Och jag kunde inte så länge stanna kvar.
För jag var en gammal själ,
Och detta kände du mamma, så väl.

Älskade mamma, när du känner en kärleksfull vind,
är det jag som smeker din tårfyllda kind.
När du känner saknad och sorg I ditt bröst,
är det jag som Finns bredvid dig, och ger dig tröst.

När jag står vid din sida ibland,
känner jag vårt starka kärleksband.
Då längtar jag också efter dig,
Precis så starkt som du längtar efter mig.

Men varje gång du stilla viskar mitt namn,
känn hur jag kärleksfullt tar dig I min famn.
Känn hur jag ger dig av all min styrka,
Och vet att du är den mamman jag alltid ska dyrka.

Älskade mamma, jag ber dig, lev ditt liv fullt UT,
Tills den dagen då ditt liv tar slut.
För då min älskade mamma och vän,
Ska du och jag åter mötas igen.

Nu blir det inte mycket skrivande på ett tag.
Luften har liksom gått ur,,,,
Sommaren har varit härlig med fullt av nya intryck.

Har börjat jobba igen idag....sömnigt!

Har tappat känseln i hjärtat,
Är inte glad
Är inte ledsen heller
Är bara ingenting just nu

Ska det vara så när man förlorat ett barn,
att man stundtals inte orkar känna någonting???

Försökte känna efter lite extra igår, inte för att jag skulle
börja jobba, Det var helt plötsligt skönt och OK.
Men jag kunde inte känna Madde.

Tittade på Maddes vackra ansikte på byrån och konstaterade,
att blir det inte mer än så här?
Ska jag bli en känslolös zoombie? Bara konstatera att livet blir så här?

Allt är helt plötslig OK, men ingenting har någon större mening.

Kan det vara aktivitetskarusellens lilla baksmälla jag känner???
Eller är det bara för smärtsamt att det snart gått ett år (15/9)
sedan Madde sa "Jag älskar dig"  med sina ögon....och sedan somnade hon
...för alltid.....

Tvära kast mellan lyckliga stunder oh bottelös sorg!
02.15 för 10 månader sedan flög du dit du inte ville vara.
Du kämpade med näbbar och klor för att inte dö, ändå
fanns inget annat val än att slutligen acceptera det slutgiltiga.....
....du ville inte...det förstod jag, men någonstans så förstod du nog
mer än du ville erkänna för mig.

Först när jag bad dig att släppa taget, tog du dina sista andetag,
du ville att jag skulle förstå, att så här blir det, smärtsamt och brutalt.
Det jag såg var mer än vad någon ska behöva uthärda, den smärta du bar på.
Väntade du på OK från mig?

Led du längre för min skull, att jag skulle acceptera?
Nä, jag tror att du helt enkelt ville leva.
Du trodde på att det kanske finns något mer att testa som gör dig frisk.
För du trodde på dig själv, alltid, hur smärtsamt det än var.
Mitt liv blir aldrig mer detsamma utan dig.

Någon har sagt att sorg är destruktivt, och JA den är oerhört destruktiv!
men vad ska den annars vara?
Glad, hoppingivande, glädje över att man själv lever?
Åhhh, jag får leva medans mitt barn dog av en tortyr-smärtfylld död!
Hon somnade inte in lugnt och skönt utan, led in i sista andetaget!
Det bär jag med mig...mitt barn led av plågor!
Smärtstillning funkar inte i alla lägen, tro inget annat!

Den som säger till mig att jag måste gå vidare nu kommer jag att ge en rak höger!
Så enkelt är det inte att radera ut mitt barn som jag burit, ammat, uppfostrat
och följt dygnet runt i 20 år...hela mitt vuxna liv. Hon föddes när jag var 23 år!
Hon har inte flyttat hemifrån litegrann som alla andra 20-åringar som kommer hem på
söndagsmiddagar och som man kan semestra med.
Hon flyttade bort för alltid...see you never more!


Efter 4 tunga cellgiftsbehandlingar när Madde förstod att det är allvar!
Hon låg i chock och smärtor både fysiskt och existenxiellt 2,5 månader på sjukhuset
 och mindes inte så mycket vad som hänt. "har jag fått cellgifter 4 gånger?"
Håret hade åkt av, men då hade hon bestämt sig för att överleva och började blogga.
när behandlig 5 av 6 på JK kom kände hon inte igen en enda person där, men alla kände henne.
Hon åkte liggande ambulans varje gång från NÄL till JK i Göteborg. Hon kunde inte ens gå själv.
Förtängningsmekanismen var total.
Bilden är tagen av Jennie Smith, Maddes barndomsvän.


Pingstfesten 2008. David och Maddes förlovningsfest med hela familjen.
Morbror  fånar sig i mitten...


Mormor hade tom tagit på sig Karelska folkdräkten till deras ära.


En varm kväll på Gardesanna på tu man hand. Madde hade börjat äta kortison
i stora mängder pga av dåliga värden, Men de skulle mysa trots
stor ansträngning att ta sig till stranden.


Mitten på juli....Mys i gårdshuset hos moster Tiina i Lysekil.
Oerhörda smärtor i ryggen, och 78 olika tabletter, men Madde skulle blogga!
Någon dag senare fick vi åka till palliatava i Uddevalla för smärtorna.

Hittar inte Gotlandbilderna från juni, men de ligger nog på en CD, för Madde
lade in allt på sin bärbara under sommaren 2008.

(Visade en bild på Madde och David från bröllopet när hon var dödsjuk, men av hänsyn
till både Madde och David har jag tagit bort den om ni undrar...)

Madde lblev inlagd på palliativa men vi åkte ändå på
Davids systers bröllop 2008-08-08 med färdtjänst och Madde i rullstol.
Madde klarade bröllopet med nöd och näppe, men lycklig över att ha varit med.
När vi var tillbaks på sjukhuset fick hon nästan sockerkoma,
pga av att hon fått diabetes av all kortison som fått hela hennes kropp att svälla upp.

Har inte orkat fejsa vad vi gått igenom, men man tar en liten bit i taget för att bearbeta
allt som hände under året....

2 veckor senare kom hon hem i liggande bår och vi visste att tiden är utmätt....
Hon skulle åtminstånde få somna i sin egen säng med familjen runtomkring sig......

Det här är min terapi, men försöker ändå minnas Madde som frisk, vacker och
sprudlande av liv.


Det här är min vackra Madeleine sittandes på en strand i Cadiz, Spanien
år 2006 på språkresa!

Måste göra den mörka resan först för att kunna minnas det ljusa sen.
De gör ont på nätterna , men lättar på dagen.....det går inte att förklara....
...det gick så fort. På ett år fick hon en dödlig dagnos, genomled alla
helvetes behandlingar, tusen biverkningar och smärtor och till slut döden!

Jag försöker kämpa varje dag för att förstå mitt eget exixtensberättigande,
men livet är ett lotteri, så enkelt och orättvist är det!

Hej min ängla-Madde!

Idag firar du din 9-månaders-ängla-dag!
Grattis till ditt underbara himla-liv.
Jag är med dig och du är med mig!
Du fick mig att hitta tillbaka till min kreativa sida,
du skriker förmodligen åt mig....
"Men mamma GÖR NÅT, KOM IGEN, DU KAN JU!
JAG VILL SE DIG AGERA!

Ja, gumman jag lyssnade och gjorde en present till dig.
I lördags var jag på Erikshjälpen och köpte detta lessna bord
för 95 spänn.
Hade lite grundfärg hemma, penslar och annat som bor hos
en kreativ person. (Hon visar sig sällan dock..)

Bordet före behandling...


Lite färg och slippapper gör susen....









Detta bord bor numera i ditt och Christines rum och det var hjärtans kul,
trots att jag stängde in mig, pratade inte men någon på hela helgen,
just för att jag ville få tillbaka lusten...och det fick jag..tack vare dig!

I går shoppade jag en hel hög med nya vackra kläder, och nya gardiner till köket,
bytte även gardiner i sovrum och arbetsrum, köpte blommor, ramar på Indiska,
(lyckades dra ner ett helt bord med thekoppar ...en gick sönder...pinsamt.)..och idag efter
jobbet svängde jag in på IKEA i Bäckebol och köpte lite detaljer....Hmmm
What the häck....man ska leva idag!...det kommer nya pengar.
Jag är en REA-prinsessa....he..he...!

Nästa projekt blir att måla om i vardagsrummmet...tiden är mogen...
att gör mitt som jag vill...ett rum i taget...

Hoppas du har det bra där alldeles intill där vi bor.
Vi kan inte ringa till varandra, men du ger mig kraft i de svåraste stunder.
Du och Christine är hos mig alltid...om än på olika sätt.

Älskar er båda mest av allt i hela världen!

Tack Annika, för din inspiration som har Gräddelin i Trollhättan.
Boken gav mig skaparlust! Köp boken...det ska jag göra!
Tack för lånet Annika!

Hur ska man någonsin kunna förklara
att jag aldrig blir som jag egentligen vill vara
På ytan ser jag ut som alla andra
Vem är jag att de ovetande klandra
De som inte vet fullt ut
tror kanske att jag var som förut
De vill inte veta, skönare att blunda
Det verkar vara det enda sunda.....




Jag sörjer på mitt sätt och söker anledning att få gråta utanför jobb och vardagliga händelser.
På fritiden får jag sörja...så ser verkligheten ut...

Tack Erica för att du gav mig knappen att få gråta igen!
Heaven is a place nearby...I ask you not to cry....vill min Madde för hon är i en värld inte alls
långt bort...hon är här och sprider sina vingar....men jag vill att DU KOMMER TILLBAKA!!! NU!!!
Vi ses...för dig bara ett ögonblick, men för mig ett helt liv. Saknar dig mitt änglabarn!

Det är tomt och tyst här hemma...varenda pinal är på millimeterplats...
Ingen Madde som stökar ner med kläder och prylar.
Ingen Madde att gå på konserter och lyssna på hennes ljuvliga röst.
Ingen Madde som bakar, ingen Madde som sjunger och spelar.
Ingen Madde som har fest,.
Ingen Madde som ringer mig för att be mig handla godsaker.
Ingen Madde som bor i telefonen och datorn med sina vänner.
Ingen Madde som myser med mig när tisdagens heliga stund är inne nämligen
"Desperat houswifes", eller "Scrubs" eller "Greys anatomy".
Ingen Madde som vill ha mitt OK "Är jag snygg nu när jag skå ut?".
Ingen Madde som planerar en resa.
Ingen Madde som har shoppat loss helt överlycklig över sina fynd.
Ingen Madde som är överlycklig när hon ska ha mys med David och jag blir ivägskickad.
Ingen Madde som ville leva sitt liv som nybörjarvuxen!
Ingen Madde alls....bara tomt...och väldigt...tyst....och alldeles för välstädat....
Tack gode skapare att jag har Christine som kommer hem och gör allt detta!
Utan henne hade jag inte velat leva längre!
Tack min älskade Christine för att du är just min dotter varje minut, timma, och dygn!
Älskar er båda mest av allt i hela universum!
All kärlek från Maddes änglamamma och Christines jordmamma!

JAG ÄR MAMO
Min mamma är mamo
Min mormor var mamo
Min farmor var mamo
Mina systrar är mamo
Mina väninnor är mamo
Mina svägerskor är mamo
Mina mostrar är mamo
Mina fastrar är mamo
Alla mödrar med svältande spädbarn är mamo
Alla mödrar med döda barn är mamo.....
ALLA kvinnor på jorden som har barn är MAMO!

Glädjen likväl som lidandet hör till......

Jag får inte bli din gråhåriga mamma min ängla-Madde....det gör mig så ont att inte få
uppleva ditt bröllop eller  att få bli mormor till dina barn....det gör mig så gruvligt ont!
Framtiden är dig berövad och även mig och Christine som aldrig får vara din brudnäbb eller
att  bli moster.
Våra hjärtan blöder.............Tårarna kommer aldrig att ta slut.............

Vet inte vad Anastasia sjunger om...lägger in min egen tolkning och den får mig att gråta tusen tårar!

                                                                                                                 

Tack för alla fina gratulationer, blommor, sms och besök på min födelsedag!
Jag ser er alla och jag vet att ni tänker på mig.
Jag vill att ni ska vara glada, men förstår att ni är ledsna över att
jag inte är hos er fysiskt.....men jag beskyddar er alla med mina ängalvingar.

Jag kan vara på många platser samtidigt, både i era drömmar och hjälpa er på traven,
så ni trampar på de stigar som ger livet mening. Jag FINNS...göm inte det!
Känn lycka och kärlek över att ni har nära och kära som bryr sig om er,
inget är viktigare än det!

Familjen har varit hos mamma hela veckan och lillkusin Lovisa Madeleine har
lämnat goda energier till vårt hem. Det behövdes!!!


Sötis!!!

På födelsedagen fick jag besök av vänner och David :))

Från vänster Caroline, Sofia, Lisa och Jennie. David orkade inte vara på bild....förståeligt!
Eftersom kladdkaka är min favoritkaka så blev det lite "fika" vid graven.
7 maj har ALLTID varit supervarm, men jag blåste lite liv i er detta år...he, he :))


TACK för alla vackra blommor!  Ni é  bara bäst!
TACK mamma, pappa, Christine, David, Johan Caroline, Lisa, Jennie, Sofia, Robin, Anita,
Maria,&Paulina, Juha&Maria, mormor&morfar, Tiina&Lovisa och alla andra som tittat till mig!
Vet att många i familjen är på resande fot, men har hört era gratulationer :))




Kära syster, tack för dina fina ord och tack för att du finns!
Förstår att det kändes tungt att se stenen men jag finns i ditt hjärta,
och mina vingar omfamnar dig dygnet runt...
Älska livet och allt det har att erbjuda...för jag upplever ju det tillsammans
med dig...fast ur en anna horisont! Puss systeryster!