Gårdagen slutade vågrät i soffan efter att ha tvättat lite med en
febertopp som grädde på moset, men alvedon och sömn gjorde susen.
Så idag kvittrar fåglarna igen och värken i ben och leder är borta.
Midsommaren är räddad....
Ibland kan jag tappa sugen på att blogga och känna att..."äsch", vad
håller jag på med? Jag skriver om saker och funderingar som de flesta har.
Men så emellanåt kommer en kommentar som får mig att tänka till...
Tänker på Gunilla som precis mist sin 22-åriga dotter den 31 maj.
Ännu en ung kvinna som hade startat sitt vuxenliv dog i cancer.
Skickar er välbehövliga kramar inför en svår tid med begravning och sorg.
Man slås av orättvisan i det faktum att unga människor dör av cancer.
Varför ska det vara så fruktansvärt svårt att hitta bot?
Men när ens barn dött vet vi att sorgen är förlamande under mycket lång tid,
och man tror inte på de som säger att det blir lättare, för man vill inte att det
ska bli lättare, man vill sörja, gråta, skrika, slå sönder något.
Men jag säger som andra sagt före mig, och vågar tro på det;
Det blir lite mindre svårt kanske efter ett år eller mer. Lite, lite lättare.
Jag kan le, skratta och sjunga idag utan att ha dåligt samvete för att jag
inte gråter.
Gråten bor i hjärtat och man lär sig att hantera saknaden och sorgen, även
om det gör ont. Jag vet även att jag har överlevt det värsta och det ger hopp
och en styrka som jag inte trodde var möjlig.
Så jag skickar denna tanke till dig Gunilla.
Sörj i din egen takt, låt det ta den tid det tar. Just nu vill du inte höra att det blir lättare
sedan, för nu är nu och du ska simma igenom sorgen på ditt eget personliga sätt.
Men du kommer över en dag till en ny strand som du inte gått på tidigare.
Det blir ett annat liv med andra upptäckter och din dotter kommer att vägleda dig.
Det är jag helt övertygad om.
Vi som mist barn har våra barn i våra hjärtan för alltid och att vi för deras
skull och framför allt vår egen skull ska leva så bra det går. För vi fick gåvan och
förmånen att få leva vidare, hur orättvist det än är.
För de flesta går livet sin gilla gång, med lyxproblem och vardagsschemat som ska
gå ihop. Men när man har perspektiv på saker och ting så har vi ju faktiskt tid.
För tid är det enda vi har tills vi dör.
Nu ska jag sätta igång med dagen, att göra den meningsfull.
Men först en dikt jag hittade på nätet...
Jag har inte tid
Det går en genom tiden en säregen fläkt,
en sjukdom som allmänt benämnes jäkt.
Och bannlyst är stunden av ro och av frid.
Man hör bara ständigt: Jag har inte tid.
Du äger kanhända en sjuklig vän
det sista besöket var länge sen.
Du säger en ursäkt, blir öm och blid,
men tröstar dig med: Jag har inte tid.
Kanske har Du en mor, som är gammal nu,
vars enda ljuspunkt i livet är Du.
Att glömma henne, är Du på glid?
Ditt samvete kvävs med: Jag har inte tid?
Så lever Du livet i stora drag,
hur skall jag hinna allt i dag?
Jäktet förvandlar Ditt liv till en strid.
Din slogan har blivit: Jag har inte tid.
Men när man har levat Ditt antal år.
När döden på tröskeln väntande står.
När man Dig kallar från livets id,
Skall Du då svara: Jag har inte tid …
/Torsten Palmkvist, SJ-arbetare från Hudiksvall (d1973)
Tänkvärt inlägg, du sätter fingret på vad man tänker, att man inte vill höra att det blir lättare, just nu är man inte där så att man kan ta in det ändå. Men ändå skönt att läsa att du kan skratta utan att få dåligt samvete, jag längtar tills jag kan säga så...
skrivenJag får framtidstro av din blogg, bra att du fortsätter med den....
Maria