Levaidag

Med Christine pratar jag varje dag, och det ger mig glädje och skratt,
stolthet och hopp om framtiden. Men jag får inga svar från dig.
Snälla Madeleine svara mig, jag ber dig mitt hjärta!  Är jag bara avstängd,
eller korkad eller oandlig, vill vara superandlig!
Fattar jag inte koden hur man kommer fram? Hur gör man, hjälp mig alla ni
mediala som kan förmedla vad just min Madeleine vill säga mig!

Hur var din resa till himlen? Hur var dina sista helvetiska timmar av smärta innan du dog?
Berätta snälla..mitt barn..jag tål det...vill bara veta...Du sa inget, för du hade fullt upp med
ditt lidande och smärta! Har hört berättats från medier jag varit hos,och det borde räcka,
men jag vill höra direkt från dig....att du visar i handling att du finns i våra liv.
Berätta för mig kära barn vad du kände! Det du ville skona oss ifrån.

Är det så att sorgen är för stor för att vi ska kunna mötas, för jag tror att du och
Christine pratat med varandra i "mellanrummet", det rum jag som mamma inte hittat till?

Sömnen är vila för de flesta, men för mig är det tusen drömmar som bråkar med varandra,
som vill göra sig hörda, som vill ta plats, och på morgonen undrar jag vad som hände,
vad jag ska ta till mig, vad är min lärdom av den gånga natten? Förvirring och oändlig trötthet?
Eller förträngning för att överleva själv?

Ditt rum är tomt, men besöks av vänner och familj, men framförallt din syster Christine
och hennes blivande Jonas. De sover i samma säng som du och David sovit i innan
du blev sjuk.

Och det glädjer mig att din storasyser säger;
Jag sover så bra i Maddes rum, jag känner frid och sover bättre,
än någon annanstans. Bra betyg till vår ängel Madeleine, eller hur!

Och jag som mamma kan skriva under på det, både Christine och Jonas sover som
små barn i Madeleines rum som blivit gästrum. Och alla sover gudagott därinne,
så även jag!

Jag sover där när jag har gäster, och ibland utan att ha gäster, för det är
verkligen som att sova på moln därinne.
Madde har nog strött John Blund pulver i vårt hjärterum!

Minnen från Thailand december 2006.


Ni var helt tokigt förälskade i denna lilla söta apa...


Här sitter ni och gottar er på Chicken Islands i färd med att snorkla.


Madde och jag njuter av vattnet, värmen och solen,
Christine är fotograf.


Vi åt jordens godaste (och strkaste) mat i denna mysiga kvarters
krog vår allra första kväll i Puket innan vi åkte vidare till Krabi.
Inget turisthak, ett ställe vi landande på i sällskap med en
gammal kollega från mitt jobb. Där åt lokalbefolkningen. Mumma!


Senare på kvällen var jag ute ur bilden, systerkväll, en av flera.








Två underbart galna systrar i Thailand december 2006...när jag låg
och sov i Bungalowen i Ao Nang, Krabi. Era egna systerkvällar
med oförglömliga gemensamma underbara minnen.



Tror det var"Full Moon party" med massor av folk från hela världen
och dessa två  killar var från Australien eller USA...ni hade kul i alla fall!


Madeleine sover.


Christine sover.
Åhhh vad skönt...ni kom hem helskinnade, ni somnade pladask
inuti moskitnäten och moren stoppade om varenda springa så inga
kryp kom in ....pust...kunde andas ut och sova! En mor är lika
omhuldande för 18-åriga barn som bebisar..Zzzzzzzzzzzz.


En annan mysig kväll med mor och döttrar i Krabi med mat,
mys och spel. .Går ju inte att ta miste på att de är systrar. :-)

Vi backpackade...och senare flög vi till Bangkok,
men det tar vi en annan gång.

Den underbaraste resa jag gjort med mina barn som jag aldrig glömmer.
Det är inte alls konstigt att så många väljer Thailand.
Vem kan avstå detta? Paradiset om man väljer att se det goda.

Älskar er båda mina älskade döttrar mest av allt i hela världen...det vet ni!