Levaidag

Det om något är en oerhört svår fråga, och det kan nog ingen svara på.
Men det vi vet, är att alla vi miljarders unika människor har vår alldeles
egna personliga resa att vandra tills den dagen vi dör. Därefter vet bara vi
själva vad som händer med våra själar. De som blir kvar sörjer och saknar.

Sanna Zetterberg från Stockholm var 19 år när hon blev mördad i Paris.
Det hände för snart tre år sedan. Sannas mamma Åsa Palmqvist berättar i P4 Extra
om sorgen och livet efter Sannas död.
Jag lyssnar på en mamma, precis som jag är en mamma vars dotter dött. Våra döttrar
var nästan lika gamla och dog på olika sätt, samma år.

Vi mammors sorg är densamma över att våra döttrar inte får leva med oss här på jorden.
Unga kvinnor som precis börjat leva vuxenlivet. Min Madeleine dog av
"den jävla idioten" till cancer och Sanna dog pga av en annan "jävla idiot"
som mördade henne på ett fruktansvärt sätt i Paris.

De ville så mycket, de ville uppleva det vi fått uppleva som nyfikna unga kvinnor,
som reser och utforskar världen, festprinsessor, yrkeskvinnor, flickvänner, fruar, väninnor
och kanske mammor en dag, men så blev det inte. Sannas mamma pratar om hur
man orkar gå vidare och jag känner igen så mycket av det hon säger.

Hade jag inte haft ett barn till, Christine som jag står närmare än någon annan i livet,
så hade jag velat dö med Madeleine. Om inte min syster och svägerska varit hos mig den
natten då Madde blev hämtad av begravningsfirman, där jag låg i Maddes säng, så
hade jag dött där och dö av sorg.

Jag lade mig i sängen för att känna på hennes själ som
legat i sängen så många veckor utan att kunna röra sig.
Där och då dog en bit av mig.
En bit av mig som följde med Madeleine.
Jag slutade att andas och det kändes så skönt, bland havet av blommor i rummet.
Jag såg ett kraftigt vitt sken och kände mig väldigt lugn. Jag förstår idag att man kan dö
av sorg på riktigt, men mina kära "väckte" mig för att de såg att jag var helt borta.

Jag ville vara kvar i det ljusa, men förstod att det inte är det rätta,
men jag kände värmen från Madeleines själ så stark som det varit från en lampa.
Min syster sov över hos mig, för hon var förståss orolig för mitt tillstånd.
Sedan följde sorgen, den bottenlösa som jag hanterade på varierande sätt.
Försökte hitta en ny mening med tillvaron och engagerade mig i allehanda saker.
Insamlingen till Maddes fond hos barncancerfonden, som inbringade 160,000kr och jag
lämnade över presenter som jag raggade fram från leksaksbutiker  till JK SU i Gbg.


Försökte börja jobba, men det gick inte alls bra, det var fruktansvärt faktiskt. Kände mig som
att jag gick omkring med en glasbur runt mig. Jag grät i min bil varje dag på väg till o från
jobbet. Grät till låtarna på radion, sjöng högt för att känna ännu mer sorg och gråt.
Efteråt kändes det alltid lite lättare, att få ut sorgen. Jag mediterade med vänner för att
få ut min sorg, få bort smärtan, men den försvann inte, den kapslades istället in.

Den kapslades rakt in i mitt bröst, en svart klump av sorg som blev 7 cm
stor och kallas för bröstcancer.
Moderligheten opererades bort, gröptes ut och mitt vänstra bröst var borta.
Det bröst som närt mina barn för att de skulle överleva.
Madeleine föddes med en åkomma som gjorde att hon aldrig var hungrig och hade
inte ätreflexen, så jag ammade henne i 9 månader  konstat, dygnet runt tills jag var
helt utmattad. Hon fortsatte att överleva på mjölk i flaska mer eller mindre i 3 år,
hon åt oerhört lite och vi var på otaliga utredningar som tog knäcken på mig psykiskt.
Christine var ju fullt frisk och glad, sprudlande och gillade mat.
När Madde var 3 år vände allt och jag var jordens lyckligaste mamma.

Nåväl, hur fortsätter man efter ett cancerbesked ovanpå allt annat?
Jag hittade en strategi som fortfarande hjälper mig att överleva. Jag hittade tillbaka
till min kreativa ådra, började sjunga i kör igen och engegerade mig i BC-föreningen.
Träffade nya människor som också överlevt sina egna barn som dött av olika anledningar.
Åkte på rehabilitering till olika ställen för att få ro i kropp och själ. Andligheten blev viktigare
och jag hittar nya saker jag vill göra varje dag och ibland känner jag;

Hjälp, hur ska jag hinna göra allt jag vill innan jag dör? Jag vill ju göra så mycket,
se nya länder, träffa spännande människor, hitta kärleken igen, skapa en massa olika saker.
Vill göra saker jag aldrig gjort förut för att testa om jag kan.
Och jag KAN så mycket mer än jag trodde och drivs av ett nytt motto;

"Om jag kan detta som jag aldrig gjort förut,
så vill jag veta allt annat jag inte visste att jag kan"

Denna bild målade jag på Vidarkliniken i Järna efter min cancerbehandling,
då jag var på rehabilitering. Tänk att jag klarade av att måla som jag aldrig
gjort förut. om ni vill rösta på mitt bidrag i Elskåpstävlingen så klicka på
länken nedan och rösta på "hjärtknappen"

http://ttela.se/prenumeration/tavlingar/elskap/1.1032779-elskapstavling/1.1133729--inre-kraft-malad?pageNr=9#photoWrapperAnchor


Så överlevnad kan vara så mycket som inte ryms här. Men jag överlevde ända till idag,
och förhoppningsvis ända tills jag är en gammal mormor som har underbara barnbarn,
som tyr sig till mig i vått och torrt. Tack vare Christine lever jag kvar här, för hon behöver mig
och jag behöver henne. Madeleine bor i mitt hjärta och det får vara så.


Kan på ett sätt sakna den svartaste sorgen det första året för den var så mycket mer påtaglig.
Nu sörjer jag på ett annat sätt, efter saknaden, efter Maddes röst, efter hennes livfulla lite
pillimariska sätt och allt som var hon. Det kommer jag att sakna så länge jag lever, och det är
Ok så, det är OK att sakna och gå vidare.
Jag tror att både jag och alla andra mammor som mist sina barn gör det, går vidare,
bara för att vi är skyldiga våra barn det, och oss själva.

Nu kommer våren, ett nytt liv startar igen precis som varje vår och jag får en första vår
och sommar på flera år utan sjukdom, död, sorg och kamp. En underbar vår!


Nu ska jag snart till kören och sjunga tillsammans med min väninna Eva som
jag känt ända sedan högstadiet och vi har sjungit ihop i många olika körer och
sammanhang genom åren.


Jag och Eva i ett körprojekt på Folkets Hus 2009 med Frank Ådahl
och 300 körsångare, det var häftigt.

Nu tränar vi för musikprojektet med Triple& Touch 2 april i missionskyrkan.