Här är det tvära kast må jag säga!
Ena dan är jag klok som en bok....nästa dag krälar jag i leran!
Har inte alls varit nöjd med att solen kanske skiner vilken dag som helst,
eller att knopparna brister ut i nytt liv,
ville så gärna känna det....men verkligheten blev en annan.
Att arbeta med sin sorg...sorgearbete....innebär att man ibland inte orkar göra
någonting annat än just att sörja.
Förvånades återigen över käftsmällen som kom i helgen och som sitter
kvar än. Jag tror att sorgen fick fart igen när jag tittade på Maddes uppträdande
på DVD då hon var livs levande och magiskt vacker och FRISK!
Det gör så fruktansvärt ont, mitt hjärta blöder av smärta och jag vill bara dö,
somna och inte vakna mer bara för att få träffa henne igen!
Men jag vet att jag måste leva och därför kämpar jag varje dag med att just leva.
Jobbet är en tillflyktsort men när
sorgemonstret tar över orkar jag inte ens jobba.
Då mår jag dåligt av att jag inte orkar jobba och ångesten är igång,
Jobba,sörja, jobba, sörja....man får inte vara sjukskriven i Sverige...FULT!
Hämtade Maddes journaler från 62:an igår bara för att få läsa om hur det var alldeles i början
då vi åkte in till Näl där hon bodde de 2 1/2 första månaderna av sin sjukdomstid.
Började läsa vid parkeringen...70 sidor...(ska beställa journaler från JK och Palliativa också)
....jag plågar mig själv..jag vet, men då när jag
var mitt i alltsammans tillsammans med mitt barn så var det mitt jobb. Hade inte tid
att bli känlomässig, man måste ju vara stark.
Men det är jag inte längre! Allt rämnar och jag vill bara inte vara med om detta mer!
Nåväl, journalerna fick vänta en stund och jag for vidare till andra nödvändiga ärenden.
Hade lovat lämna Maddes gitarr till hennes far som vi kommit överens om att han tar hand om.
Madde fick den av honom så det är inte mer än rätt att han får den som minnessak.
Den ska Christine få såsmåningom.
Men det smärtade något så fruktansvärt att ta bort gitarren från Maddes rum,
lägga den i etuiet och aldrig mer höra henne spela på den...nu är det tyst, så oerhört tyst.
Hon bodde hemma, hon var min närmaste familj här hemma.
Christine är förståss också min närmaste familj, men hon har inte bott hemma på många år.
Madde var den jag lagade mat till, hämtade och lämnade, hörde henne sjunga, prata i
telefon, träffa hennes kompisar och David förståss. Tvätta hennes kläder, ge henne råd,
trösta när hon hade bekymmer, glädjas när det gick bra. ...oroa mig när hon reste
utomlandsm hämta från krogen osv....Sista året sov hon som ett barn bredvid mig i dubbelsängen,
...ville ha henne nära så jag kunde hjälpa henne på en sekund, det var som när hon var bebis,
man sov "räv" ett år...
men framförallt hade jag ett barn hemma!
Inget finns kvar....jag är ensam kvar med hennes krokofant att krama om natten som hon sydde i åttan.
Varför reagerade jag inte så här i början?
Jag fattade inte vad som hade hänt, jag var i chock och agerade mer som en robot än som en mamma.
Går in i Maddes garderob och alla hennes kläder tittar på mig.
Varenda plagg berättar mig en historia, kjolen hon köpte i Spanien, klänningen hon sydde upp
i Thailand, byxorna hon var så stolt över som hon hittat på märkesrea. Studenklänningen vi sydde
tillsammans och provade många gånger...alla snygga skor....väskor.....hon har en hel butik därinne,
och jag vet inte när jag ska orka ta tag i det också.....för mycket känslor helt enkelt.
Allt hon skrivit musik, dikter, texte av olika slag, orkar inte fejsa....perukerna hänger kvar i badrummet.
....ser dom inte ens längre....en väninna påminde mig...men allt finns kvar...men inte Madeleine.
Dagen var tung igår så efter Näl åkte jag för att köpa mig en parfym...bara så där ja!
Behöver en parfym....så blev det...och jag gick mot bibblan när en manlig vän ringer.
Han undrade hur jag egentligen mår...och jag började gråta, mitt ute bland folk...jag mår skit..
...vet inte hur jag ska orka leva, men jag orkar inte dö heller.....
Han tröstade mig som bara han kan göra, ingen annan klarar det så bra som han.
Gick in på Kulturhuset och satte mig i ett hörn där ingen såg mig, grät och berättade,
lyssnade på min kloka vän och han hörde mig, han fanns där precis när jag behövde
just honom. Han vet precis hur jag funkar, en stor tröst fick jag.
Detta kan för många kännas personligt att berätta så här, men jag vill bara förmedla att,
PRECIS SÅ HÄR ÄR DET...utan omsvep. Det finns inga positiva sorger.
Alla sorger är svarta och hemska, inget annat.
Däremot kan man ha ljusa stunder, men sorgen är NATTSVART!
Bara jag kan göra jobbet, men behöver förstående människor omkring mig.
Nu ska jag försöka att åka till Kulturhuset igen för att låna de böcker jag ville ha.
Och jag orkar inte ligga i fosterställning mer....resten av veckan är "ickesörjardagar"
har jag bestämt.
Jag vill inte ha tyck-synd-om-mig kommentarer, för så här är det bara för väldigt många därute!
Man
är inte ensam i världen om att ha sorg, men man
känner sig ensam.....
Med hopp om livet och jag kommer alltid igen!
Ikväll ska jag meditera för första gången på väldigt länge. Jag får ENERGI!
Jennie min vän som gör dessa smycken har hjälpt mig många gånger i min sorg.
Vackra buskapshalsband finns att köpa hos
http://ljuvligating.blogspot.com/gå in och kika...det ligger nya ljuvliga ting där.
Tips; Kanske något till din älskling inför alla hjärtans dag?
...HUNK!!!
