Det har hänt mycket sedan jag skrev sist.
Framförallt har det hänt mycket i mitt inre som är svårt att fömedla,
men jag ska försöka ändå.

Att gå igenom svåra saker i livet är inte schemalagt i en steg 4-fas,
där sorgen har sina steg och att man går vidare efter en tid.
Min steg 4-fas efter min dotters död avbröts av min egen cancerresa,
då jag var tvungen att bejaka LIVET för att själv ÖVERLEVA.

Mitt i sorgen ville jag prestera för att fortsätta gå framåt och jag lyckades nästan.
Jobbade tom heltid ett tag och kände att nu är jag på G.
Men den stig jag börjat vandra på med hopp och tillförsikt tog en ände med
förskräckelse när min egen bröstcancerresa tog vid.

Nu när allt är "över" får jag tid att reflektera vad som egentligen hänt de senaste 4 åren,
och jag konstaterar att jag är så fruktansvärt TRÖTT. Orkar ganska mycket trots allt,
men den ständiga tröttheten bor i mig som en ovälkommen gäst som inte är bjuden.

Min egen cancerresa och min dotters cancerresa blandar sig som ett stort blurr i
mitt medvetna och i mina drömmar, samtidgt som jag lever livet här och nu med allt
det underbara jag varit med om det senaste halvåret, och den oerhörda glädje jag har
över min dotter Christine som lever sitt liv i lycka och välgång.

Jag jobbar och är aktiv i saker jag brinner för.
Senast förra onsdagen arrangerade vi i Bröstcancerföreningen Johanna 
tillsammans med Ladies Cicle38 ett Event för 350 personer på Kulturhuset och
det var en fantastisk kväll då vi samlade in mycket pengar till bröstcancerfonden.
Nästa vecka har vi svaret på de insamlade pengarna.

Jag har mött den finaste kärleken som en stor gåva som jag inte trodde var möjlig,
och till en stor del har jag levt HÄR och NU med det vackra jag hittills fått uppleva.

Bloggandet har varit underordnat, för i den privata sfären har jag fått uttrycka
mina känslor fullt ut, och tiden har inte funnits att förmedla mitt varande och görande.

Men allt det underbara som hänt sitter ändå på andra sidan vågskålen till det tunga
som jag har upplevt och det är något jag behöver bemästra.
Att vandra framåt är verkligen den stora utmaningen och det spelar ingen roll hur
positiv man än är i sin livsinställning. För kroppen tvärnitar som en ÅSNA när det
blir för mycket, hur roligt det än må vara.

Har själv saknat mina blogginlägg för då får jag möjlighet att reflektera,
men ibland behöver man en paus och jag har inte ens gått in i min egen blogg
för att se om jag fått kommetarer, det har varit oviktigt.
Förstå mig rätt, jag älskar era kommenterer, blir så glad och peppad att fortsätta!

Jag kan förmedla en känsla jag hade förra måndagen när jag opererade bort min
port á cart med lokalbedövning.

Åkte till sjukhuset efter lunch för att "dra ut den sista påminnelsen av min cancer".
Behöver ingen som håller mig i handen!
Nemasproblemas...det går på en lunch....trodde jag!

Bilden lånad av Vimmelmamman men likadan dosa dock.

När kirurgen kom sa han att det kan göra ont när själva bedövningssprutan tas,
och jag blev genast orolig och påtalade att jag är extremt stickkänslig.

Kirurgen; "Dessvärre går det inte att bedöva en bedövningsspruta"
Jag; "Kör på, har ju inget val, så låt det gå fort!"
Kirurgen; Nu sticker det lite och det gör lite ont...
Jag; Börjar genast gråta hejdlöst, för det gör så himla ont så jag tar tag i sköterkans
hand och kramar om den så hon säkert får ont hon med. Tårarna rinner...
Kirurgen; "Måste tyvärr sticka några gånger till för att kunna ta ut port á carten"

Jag; Grät som ett barn och efter som det kändes 10 smärtsamma stick kunde de börja skära
i mitt gamla ärr efter insättningen av porten, men nu drog de och klippte för att få loss
porten som satt fast och ville inte riktigt lossna. Kände bara att de drog men ingen smärta.
Önskade sååå att jag bett min älskling följa med, men jag visste inte bättre.
Grät hejdlöst och lät gråten komma under hela operationen som kanske tog 20 minuter.

Under dessa 20 minuter såg jag filmen framför mig då min älskade Madde
tog en biopsi på sin lever med en tjock nål som inte gick att bedöva, då hon grät
alla smärtors tårar man kan gråta, då jag grät tillsammans med henne på
Sahlgrenska för 4 år sedan. Hennes smärta återkallades i mig i denna stund.
All sorg översköljde mig, inte över min egen sjukdom, utan av att min egen dotter
fått uthärda det oerhört smärtsamma och sedan få biljetten till döden.

Jag har uthärdat smärtan, både den fysiska men även den själsliga och jag har lagt
operationen bakom mig, det var 20 minuter., thats it! Men under dessa minuter fick jag
återse all den smärta som utspelat sig under de senaste åren som inte med några ord
i världen går att beskriva.

Jag är inte hel, långtifrån och jag tar en dag i sänder med allt i mitt nya liv.
Det svåra med livet är, att synkronisera mina erfarenheter med det "vanliga" livet
som alla andra lever, det tuffar liksom på utan större hinder, om än med överfulla agendor.

Min agenda handlar om att klara av att orka ta mig igenom arbetsdagen och vila när jag
kommer hem, men jag ska klara det, precis som allt annat jag klarat av.

Min process är inte över för att jag verkar vara pigg, livsglad och engagerad.
För ingen ser de dagar då jag är trött och lägger mig 20,30 av trötthet.

Men det viktigaste av allt är att jag LEVER, har den finaste mannen i mitt liv
och att jag har världens finaste döttrar som jag är så stolt över,
både i himlen och på jorden!

Älskar er båda, Christine och Madeleine, mest av allt i hela världen!

Då var det åter dags för påminnelsen om att kvinnor OCH män kan få
bröstcancer hur gamla eller unga de än är. Bröstcancer har nämligen inget
"drabbar-aldrig-mig-datum". För cancer, i vilken form den än vill återkskapa sig
tar ingen hänsyn till ålder, ekonomi, levnadsstandard eller livsstil.

Cancer bara drabbar helt urskillningslöst, utan tanke på rättvisa eller vem som
varit duktigast på att leva "rätt".

Cancer, i vilken form det än är, kommer att drabba de flesta av oss, antingen av
egen cancersjukdom eller någon familjemedlem, vän eller kollega.

Vi vill så gärna titta bort, och det gjorde även jag. Cancer fanns inte i min begreppsvärld.
Cancer var något man läste om i tidningen, för jag hade ingen i min närhet som drabbats
av detta fruktansvärda som bara finns i tidningarnas lösnummerupplagor...
... och alla tänker väl...så skönt att det inte är jag, eller mina barn.
Och så bläddrar man vidare och tänker inte mer på det.



Och Så ska det också vara!

Man ska inte oroa sig för saker som inte har hänt!

Men vi ska vara medvetna om att det kan hända vem som helst. Naturligtvis ska vi även
leva våra liv fullt ut utan att vara rädda och oroliga för att det kan hända just mig.
Det som händer, kommer att hända ändå, så man tar bördan när man måste.

Nu råkar jag vara en av dom som haft otur i dubbel bemärkelse, men det betyder inte att
jag mår bättre av att ojja mig över att just cancer har genomsyrat mitt liv de senaste 4 åren.

Jag valde att göra något för att skapa något meningsfullt ur det meningslösa.
Min dotter hade oturen att dö av cancer och jag hade turen att leva lite till efter min bröstcancer,
och jag har valt att göra skillnad på mitt sätt.

Jag har fått uppmaningen av välmenande människor som säger;
"Anne; räcker det inte nu? Måste du verkligen jobba med bröstcancerföreningen där det bara
är cancer och elände?" Alla kvinnor där ha ju haft cancer och en del får ju återfall och dör!"

Jag svarar; "De enda människorna som verkligen kan förstå fullt ut och som orkar lyssna är
vi som själva haft cancer. För vi bara lyssnar, vi behöver inte ta in alla smärta, för vi vet att
det inte hjälper den personen som vill prata av sig en stund. Vi som haft cancer är inte rädda
för att möta andra människor som kanske t om har obotlig cancer, för vi vet att det inte är
farligt att sitta bredvid och lyssna. Rädsla förlamar och jag har för länge sedan bestämt mig för,
att aldrig mera vara rädd för något och just därför är jag engagerad på mitt sätt för att göra skillnad."

Mitt engagemang är mitt sätt att bearbeta min egen sjukdom, tillsammans med
andra lika enbröstade nyfunna väninnor.

Den som inte genomlevt traumat ska inte komma med käcka hejjarop om att nu när
du är frisk så får du väl ändå trampa vidare!

Vi trampar vidare hela tiden! Men det betyder inte att vi har gömt.
Det räcker med att se sig själv i spegeln varje morgon för att bli påmind.
Det är självklart att vi ska ha TVÅ bröst, hela och utan cancerknölar i.
Pratade ikväll med en väninna i föreningen och vi skojade om att jag kanske skulle ta bort
det andra bröstet också, för då blir det jämnvikt....hehe...galghumor är underbart!

Jag lever mitt vardagliga liv fullt ut och jag helt vanliga saker som alla andra.
Men jag har en bonus att ha fått lära känna så många fantastiska kvinnor med olika yrken och
bakgrund, som kommer från olika länder och alla har de berikat mitt liv.
Våra möten handlar inte om cancer utan vi gläds åt livet och allt det roliga vi gör tillsammans.

Vi är ett gäng optimister som tackar högre makter för att vi får vakna ännu en dag till en
fantastisk höstdag, att få äta den underbara höstsoppan, att pulsa fram  i jorddoftande höstlöv,
att sitta med ett glas rött framför brasan, att se stjärnklara himlen i höstnatten, att kunna pyssla,
och mysa ännu en höst. En höst och vinter som förr var en lång sträcka av mörker och kyla,
men som nu ären ynnest att få uppleva ännu en gång.

Vi är glada, skrattar mycket och bejakar våra nya liv, och de bröstcancersystrar vi mist finns för
alltid i våra hjärtan. Vi vet att de som förlorat kampen mot cancern vill att vi ska leva, men vi
kan hjälpa till på vårt sätt att sprida kunskap kring bemötandet när någon drabbas av det värsta.

Vi i Bröstcancerföreningen Johanna, har i samarbete med Ladies Circle i Trollhättan
ett Event på Kulturhuset den 12 oktober i glädjens och Flärdens tecken,
men med en allvarlig underton.



Vi har jobbat kvällar och helger för att det ska bli ett fantastiskt Event.
För att samla in pengar till forskning och till föreningens fortsatta ideella arbete.

Så sitt inte på rumpan och tänk, utan gör något! Kom till Kulturhuset och gör skillnad!
Biljetterna kostar 150Kr och finns att köpa på Kulturhuset.
Jag lovar er en uppsluppen härlig kväll.
Ett stort lyxigt lotteri med massor av flärdiga vinster utlovas och en fullspäckad kväll
med mingel, mat, modevisning, musikunderhållning, föreläsningar, workshops och mycket mer.

Överskottet från kvällen går till bröstcancerfonden och bröstcancerföreningens arbete med att
stötta cancerdrabbade kvinnor och deras familjer.

Eventet finns även på FB.

Sök på FB; Event Flärd - Rosa bandet

Må så gott därute!
Hoppas vi ses på Eventet några av er i alla fall.

Vardagen har börjat göra sig påmind, med agendor fulla på  jobbet,
fritiden fullbokad varenda helg till november trots att sommaren knappt tagit slut,
vardagen som är så full av händelser att vi knappt hinner känna efter.
Vad som är viktigt. VAD ÄR VIKTIGAST????

Krig
Svält
Ekonomisk kollaps i världen
Massakern i Norge
Massaker på 100-tals platser varje dag i världen
Barn som dör
Oskyldiga som dör
and on and on...

Men vi lever i vår egen verklighet, och det ska vi väl göra ändå...
Vi ångar på från dag ett efter semestern, och stressen gör sig påmind,
och vilan är som en bortblåst sprucken såpbubbla...pjuuhiihhh...borta!

Jobb, skola, aktiviteter, hämta, lämna barn, egentid osv....
Jag är tacksam att ha egentid hela tiden efter jobbet..
Har gjort barnresan klart för länge sedan, men kommer ihåg.

Ändå fyller jag tiden mer än fullt ut...knepigt det där...

Eller?

Satt ikväll med min Bröstcancerförening och Ladies Circle,
och planerade höstens Rosa-Bandet-Event den 12.eoktober,
och jag kände att det är VIKTIGT!

Det är så fruktansvärt VIKTIGT för mig och mina vänner i BCF och LC.
Alla har vi någon nära som drabbats av cancer, som har dött,
inte bara i bröstcancer, barn, unga, mitt i livet, vänner, familj.

Då gör man bara, trots olika förutsättningar, med eller utan barn
och  en massa andra aktiviteter.
Man GÖR och BRINNER för att göra SKILLNAD!

Alla har vi olika sätt att göra livet meningsfullt,
och detta är ett sätt för mig.
Vet att livet inte är självklart, inte för någon,
tänker på en vän, som återinsjuknat,

i cancer, som är som jag, mitt i livet,
sprudlande glad, tacksam för att få leva,
som vill fortsätta länge än, men fått beskedet,
det ingen vill ha, när man tror att det är över,

att få leva fullt ut,  och det smäller,
IGEN, mitt i det underbara nya livet,
det som är självklart för alla andra,
som inte tror att de någonsin ska dö,

men vi som varit nära, vet att det kan ske
närsomhelst....

Tänker på dig du speciella underbara!
Ber mina böner och hoppas...




En bloggvän till mig http://fighterfighter1.blogspot.com/
ställde frågan till sina läsare och den löd;

Jag kan ställa dig en fråga mellan sommar och höst:
Är du lycklig?

Jag svarade;

JA...jag är lycklig!
Lycklig över att få finnas till!
För det är inte självklart att få finnas imorgon,
just här på vår jord.

Jag är lycklig över
att få uppleva varje dag.
Jag gnäller inte om det regnar,
jag gläds att få uppleva det,
gnäller inte alls längre...

Jag gnäller inte över saker
jag inte har,
för jag är tacksam över
det jag har,

och det är inte saker,
utan relationer som berikar,
människor som gör min dag,

människor som betyder allt för mig,
familj, vänner, och upplevelser
tillsammans med dom.

De flesta vill bara ha mer, mer, mer...
saker, hus, bilar, prylar, PENGAR,
jagar sig olyckliga för "lyckan".

Men jag vill bara ha mer, mer, mer,
av den KÄRLEK,
som alla människor besitter,
och jag vill GE min KÄRLEK tillbaka.

Det är det enda som betyder något,
inget annat!

Frihet har vi alla i Sverige och det ska vi vara tacksamma för, men detta inlägg
handlar inte om vår frihet som vi tar för givet utan en annan frihet som man
blir medveten om först när man är fri från det monster som besöker alltför många av
oss som bor i vårt Fria land och alla andra länder i världen.


2010-02-02. Har precis vaknat upp efter att vänster bröst
opererats bort.

Det handlar om CANCERMONSTRET som bosätter sig i våra kroppar vare sig vi lever
sunt, osunt, är fattiga eller rika, har olika bakgrund, från nyfödda till gamla.
Ingen går säker hur asketiskt och hälsosamt du än försöker leva, hur mycket du än
tror på Gud eller Allah så kan det drabba även den man minst anar.


2010-02-19 2 v. efter operation hade vi tjejkväll med LC-väninnorna
på Kungsgatan 57 och vi blev fixade i håret bla...det hår som snart
skulle åka av...


Här sitter jag hos Malou efter 2:a cellgiftet i 1 april, ännu med
eget hår som lossat lite i taget, men på flyget samma dag kände jag panik
för det låg hår överallt på min kappa.


Samma kväll 1 april fick min syster raka av allt, för jag kunde
dra nävar med hår och till slut såg jag ut som en rumpnisse.
Oerhört trött efter dagens äventyr.



Här är jag med min allra käraste väninna Anita sommar 2010 då jag
fick cellgifterna och åt höga doser med Betapred (Cortison).
Hon har varit mitt stora stöd genom allt det svåra!
Vi är Ler&Långhalm i vått och torrt!

För "herr-cancer" bara väntar på att en enda liten cell ska vara mottaglig i fel tidpunkt
och vips har den börjat parasitera på din kropp utan att du har en aning om vad som
händer. När det uppdagas är det världskrig i kroppen och det enda kemiska stridsvapnet
som finns är cellgifter och radioaktiv strålning. Glöm tron, men ha HOPPET.
Visst, tron kan försätta berg, men hoppet betyder allt. Det finns en anledning till cancer
betyder KRÄFTA och säger en hel del om smärta. (vilket jag sluppit tack o lov)


En av de otaliga gånger jag fick stick i port á carten där cellgiftet
gick in. Här visar jag ett EMLA plåster som ska ta bort smärtan av sticket.

Så tro aldrig att det händer andra...inte mig... för en dag kan just du vara den andra.
Alla är vi "andra" för någon annan, men inte för den som drabbas.
Så "herr-cancer" tänker inte på rättvisa utan tar där den vill ta, utan förbehåll.


Här ska jag och Christine på fest, därav peruken, som jag sällan använde.
Skålar i fruktsmoothie innan.

Jag har fått den ynnesten att bli behandlad med en cancermedicin som har visat god
effekt mot just den bröstcancertypen jag har haft. HER-2 positiv.

Det finns ändå inga garantier för att jag inte ska få recidiv, men jag utgår från att
jag är frisk och att jag varit frisk sedan jag opererade bort tumören och mitt vänstra bröst
samt  15 lymfkörtlar som var angripna.

Här är jag på Brännö utanför Göteborg på kurs sept. 2010 tillsammans
med andra cancerdrabbade. Mia tv. kom att bli min nya vän, på samma resa.

Behandlingen har pågått i 1,5 år med cytostatika i 6 omgångar, strålbehandlingar i 25
omgångar, samt HERceptin i 18 omgångar. Strålbehandlingarna fick jag i Göteborg,
varje dag i 5 veckor med paus på helgerna. Cellgifterna och Herceptinet fick jag intravenöst
via min port á cart var tredje vecka. Så 24 vändor har jag gjort till Udv sjukhus som jag
kan köra i sömnen numera, kan varenda kurva, för att inte tala om 45:an till Göteborg.

Imorse körde jag till Uddevalla som alla andra dagar för att få min allra sista dos av
överlevnadsmedel. När jag väl kommer ut från en liten avtagsväg, så gasar jag på och
blåser upp i 110, där det är 90, för jag vet ju att om en liten, liten stund blir det 110.

Ser en polis en bit framför mig som vinkar in mig och jag tänker, shit,shit,shit.
Hur fort körde jag egentligen? Inte många bilar ute, för det var förmiddag och rusningstrafiken
var över. Men poliserna stod där och gjorde sitt jobb, mitt på blanka förmiddagen en vanlig onsdag.

En kvinnlig polis kommer fram och ber mig blåsa i alkometern och jag tänker, åhh skönt,
bara en alkokontroll. Det var grönt förståss och jag var beredd att få åka vidare.
Då kommer en manlig polis fram och visar mig en hastighetsmätare och säger;
"Det där gick nog lite väl fort, mätaren visar 105 km/tim, men vi har ändå dragit ifrån för
att mätare kan visa lite fel i bilarna, så vad säger du om det?"

Jag som bara vill göra min SISTA lilla underbara avslutande behandling
tänker en mikrosekund, Ska jag dra fram "cancerkortet"?
Har bråttom till en CELLGIFTSBEHANDLING, för jag har ju CANCER. Den manliga polisen
är jättetrevlig, och den kvinnliga polisen står bredvid, lika serviceminded.

Jag säger; "Ooops gick det så fort, jaha, ojdå, men jag har aldrig någonsin
fått fortkörningsböter. Är det förmildrande omständigheter då??? Poliser inger liksom
RESPEKT, tittar lite skamset på den manlige polisen och hoppas på NÅD!
Han säger; " Nu är det så att du kört för fort och kvinnan säger; "Vi måste tyvärr
ge dig en bot på fortkrningen. "Jag hade också en fortkörning en gång när jag bara haft
körkort i 2 månader.", och så log hon sitt gladaste leende. "Du har rätt att bestrida om du
vill dra det till rätten, men om du godkänner det vi mätt så får du en inbetalning med dig idag."

Jag: Hur mycket handlar det om?
Polisen; Det blir 2000 Kr, men du har en hel månad på dig att betala.
Jaha...en hel månad WOW, 2000 spänn för några km för fort...hmmm. Till saken hör
att en km senare blev det 110km/tim, så de hade verkligen placerat sig strategiskt
inne i skogen.

Nåväl, jag svalde betet och tänkte. OK, skriv under utan knot och se det som en helt vanlig dag,
för poliserna. Dom gör bara sitt jobb. Att jag för första gången i mitt liv får fortkörningsböter är
ingen big deal. Betala och glöm, även fast det känns bittert med tanke på att det inte fanns några
bilar varken framför eller bakom mig på en stor breeeeeed väg.

Och NEJ, jag drog inte "cancerkortet", även om det sög i tarmen...hehe..

Nåväl, åkte till Uddevalla för att få min allra sista lilla dos.
Var så glad när det var över, gav blommor till min sköterska Ann-Christine som stuckit
mig så många gånger. Den först gången grät jag floder och den sista gången skrattade jag och
skojade med glädje...lite galghumor fick vi in också.


Jag sa till henne; Jag hoppas innerligt att jag aldrig mer behöver besöka er igen. Och ni har ett
otacksamt jobb, för ni kan aldrig heller säga, "Välkommen tillbaka"..och så skrattade vi båda två.

Jag dansade ut från avdelningen, där många låg i olika rum som alla andra gånger, för att få sin
egen lilla personliga  överlevnadsdos. Många utan hår, en del med peruk och andra, som jag med
eget nytt hår som börjat växa.

Precis när jag gått ut från avdelningen ringer min handläggare på FK och vi pratar
länge om det som varit och om min upptrappning på jobbet. Hon är fantastisk,
Margareta heter hon. Jag är lyckligt lottad som sluppit bråka om min sk arbetsförmåga.
Jag har blivit oerhört bra bemött från försäkringskassan. Är tacksam över att ha fått återhämta
mig från sorg, egen cancer och trappvis uppgång till ett vanligt liv igen.

Det har varit ett rent helvete i dubbel bemärkelse, och jag tänker inte heller
"varför det drabbat just mig och varför just min Madeleine dog av sin cancer",
för vi är de som var någon annan, för den som tänker...."varför just jag....."

Efter samtalet åkte jag ner till plan 2 för att krama mina underbara
kontaktsköterskor Petra och Margareta (som inte var där för dagen), men Petra är
en underbar människa som brinner för sina patienter. Vi är människor för henne, inte
patienter. Vi kommer att ha ett gott framtida samarbete i och med att jag är engagerad
i bröstcancerföreningen.

Min mor kom hem till mig med en vacker orkidee och vi städade tillsammans
för att det skulle vara fint till kvällen. Alltid roligare att städa hos andra.
Jag städar gärna hos min dotter :-) Tusen tack kära mamma!

Min sista milstolpe i cancernördens tecken ville jag fira med ett par nära vänner ikväll.
Så det blev champagne, jordgubbar och lite tapas. Vi pratade, skrattade och hade
en underbar kväll.




Och jag är fri...friare än jag känt mig på många år!
Frihet är självklar först när vi vet att den tagits ifrån oss.
Frihet kan vara att kunna hålla i ett mjölkpaket utan att tappa det (har varit där)

Fri att göra vad jag vill med mitt liv
Fri att uppskatta allt det vackra som finns i vår omedelbara närhet.
Fri att planera in nya saker som är livsbejakande
Fri att älska mig som jag är
Fri att älska andra som dom är
Fri att känna lycka
Fri att kunna gå och röra mig utan hinder
Fri att äta det jag vill och känna smak och doft
Fri att höra alla fåglar som sjunger
Fri att se med klarare färger och djupare nyanser
Fri att känna min egen kropp, min nya kropp
Fri att tänka mina djupaste tankar
Fri att vara den jag blev och den jag ÄR
Fri att göra skillnad
Fri att skapa
Fri att ha hittat hem, hem till mitt egna själ och hjärta.
Fri att bejaka livets under
Fri att ÄLSKA och att ÄLSKAS


En av de vackraste svenska låtar jag vet.

Det enda och största vi är här för är, kärleken och att njuta av LIVET
vi fått som en stor GÅVA.

Natti!

Helgen har varit fantastiskt rolig och lärorik!
Har varit i Sthlm över helgen för att delta i Ordförandekonferensen
som BRO håller i (Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation).
BRO administrerar även Bröstcancerfonden, som ligger under BROs ansvar.

Åkte i ottan igår morse och kom hem för en stund sedan, med bagaget fullt av ideer,
möten med fantastiska människor som brinner för att hjälpa andra som fått en BC-diagnos.
Två tuffa fullspäckade dagar och en trevlig kväll igår med middag och prat med kvinnor och män
från hela Sveriges BC-föreningar.

Männen jobbar med Närståendestöd och vidareutvecklade verksamheten att innehålla
alla typer av familjer. Familjer ser så olika ut och det är oerhört viktigt att belysa nya
familjekonstelationer, homosexuella, singelkvinnor, styvfamiljer, ensamstående med barn,
unga vuxna barn mm.


Kass bild, men vi var ca 90 pers får alla BCF i Sverige.

BRO:s ordförande Elisabeth Bergsten-Nordström redovisade vad BRO står för idag och
vad vi som organisation kan göra för att skapa ett bättre klimat för bröstcancervården i Sverige.
Ett stort projekt har nu sparkat igång för RCC- Regionala Cancercentrum där kompetens och
erfarenhetsutbyte ska leda till bättre vård för ALL typ av cancer, inte bara för BC.

Vi talade även om Oktoberkampanjen;

• Rosa bandet/Bröstcancerfonden
• Årets produkter till försäljning
• Kampanjen för år 2011.

Söndagen blev grupparbeten i de olika länen, Erfarenhetsutbyte mellan föreningarna
och ideer att arbeta med för året och framtiden.
Redovisning och summering av det vi kommit fram till under helgen.


Lunch dag 2 med kvinnor runt bordet från VG-regionen.

Vill påpeka att detta är ideellt arbete, vi tar inte betalt för tiden utan endast
reseersättning och konferenskostnad är betald av BRO. Inga extravaganser utan bara
mat, prat och oerhört lärorika och varma möten med nya människor som brinner för
att hjälpa andra i samma situation, som jag kommer att träffa snart igen.

Är så oerhört tacksam att jag fått förmånen att jobba med detta.
Fler borde ta chansen, för det är så mycket glädje i att få vara med att påverka
cancerdrabbades situation och att arbeta för att anhöriga ska få hjälp och stöd i det svåra.

Vi kommer alla att drabbas, antingen att få cancer, eller att vara nära en familjemedlem, vän
eller kollega som får cancer, så vi jobbar för att avdramatisera rädslan!
Att våga ta kontakt, att våga vara nära den som är sjuk, och att våga fråga.
Vi jobbar för att minska utanförskapet för den cancerdrabbade och de nära runtomkring.


Här sitter vi i för att brainstorma om vår regions ideer om framtiden.
"Johanna i Göteborg Bohuslän"
"Agatha i Skaraborg"
"Emelie i Norra Bohuslän"
"Viola i Borås"
"Johanna i Trollhättan"
"Svea i Alingsås"

Vi jobbar för att ingen ska behöva backa av rädsla att säga fel saker eller undvika smärtan.
Om man utsätter sig för det man är rädd för, blir det aldrig så illa som man tror i ens
egna inre föreställningar. Är du rädd för höjder, hissar eller hemska minnen, så ta fram dom
upplev dom i ditt sinne, acceptera det du ser och känner. För varje gång du gör det kan du
konstatera att du inte dog av bilden. För varje gång du utsättter dig för faran, känn in och
reflektera över att det inte hände så mycket mer än att du blev rädd. Förväntansångest har vi
nedärvt i våra gener för att kunna fly eller fäkta.

Men cancer är så oerhört laddat och alla är vi rädda för att dö när vi fått diagnosen.
Om vi blir mer öppna med att prata om cancer som är oerhört komplex, så kan vi kanske en dag
slippa skydda varandra genom att bli mer upplysta.


Återigen en kass bild, men här redovisar jag  resultatet av
grupparbetet om förbättringsarbetet i BCF-Västra Götaland.

Jag kan nog påstå att ALLA som fått en cancerdiagnos vill ha en dialog med
sina nära och  kära utan att behöva vara den starka som står mitt i orkanens mitt
och undrar varför alla är så rädda. Den som är sjuk i cancer är oftast den "starkaste"
för att lindra andras smärta och ångest.

När behandlingarna är över och allt börjar bli "normalt" igen kommer den psykologiska
effekten hos den drabbade medans alla andra runtomkring är glada över att ;
"Pust, skönt att du är tillbaka, och det här gick ju bra"
Tjolahopp! Men DÅ börjar det verkliga traumat för den cancerdrabbade!

Mycket material och massor av anteckningar att ta med till styrelsearbetet
i vår egen stad och förening.

Shit, vad har jag fått utstå? Har stöttat alla andra, kräkts, inte orkat mer än
kanske duscha, kämpa för att orka ta mig till brevlådan eller att tömma diskmaskinen,
ta mig upp för en trappa på tre steg, gå till bilen om jag ens orkat köra, handla mat,
laga mat som jag kan kanske kan äta utan att spy, betala räkningar, åka på behandlingar
16 mil mil varje gång, provtagningar och tusen andra saker som ingen förstår.

Räknade ut i underkant att jag åkt runt i hela Västra Götaland på tre sjukhus, rehabiliteringar
runt om i Sverige, Vårdcentraler, närsjukhus de senste året inbringat ca 1850 mil av min tid,
och då har jag inte räknat all TID+ väntetid, oro och ångest, biverkningar och övrig tid som följer
med i processen.  Förra året var jag hemifrån 6 veckor för enbart rehabilitering av biverkningar
och återuppbyggnad som pågår än idag.


Rosa steget hålls i Göteborg lördagen den 20 augusti 2011 för 3:e året i rad.
Gå in på www.rosasteget.se för att läsa mer.

I nålstick räknat kan jag räkna till 97 det senaste året, har nog glömt några
av ren förträngning. Har inte ens räknat alla kallelser och remisser som
dimpit ner i brevlådan. Min agenda är överfull, det ser ut som att jag jobbat
mer än fulltid med möten.


15 oktober hålls Breast Health Day.

Men JAG ska vara den starka, JAG ska stötta mina anhöriga för att de är oroliga.
Så ser det ut för den som är/varit sjuk och då har jag inte ens nämnt ordet
Försäkringskassa! Den extra oron över att kanske få avslag på en försäkring jag
betalat in i via skattepengar sedan jag började betala skatt i tonåren.
Ja, jag har jobbat och betalat skatt sedan jag var 16 år, feriearbeten och vidare in i "systemet".


EUROPA DONNA är en Europeisk paraplyorganisation som BRO samverkar med.

Nåväl, det jag vill säga med dett är att engagemang gör livet lite lättare för andra den dagen
du kanske blir drabbad av svåra sjukdomar. Om inte andra hade gjort jobbet före mig så hade
jag och mina medsystrar/bröder haft det så oerhört mycket svårare att hantera livskriserna.

Vi är ändå oerhört lyckligt lottade i Sverige som har en av världens bästa bröstcancervård.
Men mycket är kvar att jobba med, tex att alla län i vårt eget land inte har samma vårdstrategi.
Det är alarmerande och vi ska jobba för att ALLA ska få samma vård var man än bor och
vilken socialgrupp man än tilhör. Det ska inte handla om vem som är mest utbildad eller talför!



Ann Sköld Nilsson föreläste om sin bröstcancerresa, en oerhört igenkännande
redovisning om resan från besked till färdigbehandlad, som blev en bok.
Köp och läs!


våga ta kontakt med den förening som är närmast dig, för vi har erfarenhet,
är kvinnor som varit i din situation, och även män som levt med oron som
idag är anhörigstödjare.

Läs mer på http://www.bro.org.se/


Åker hemåt med Eva Skoglund-Landström som är Kontaktperson och
som jag efterträtt på Ordförandeposten, BCF-Johanna i Trollhättan

Till sist vill jag tacka Gunilla som kom fram till mig på frukosten på hotellet idag.
Hon kände igen mig från min blogg. Ett oväntat möte, hon var där med sin familj,
var inte med i konferensen. Men hon läste min blogg regelbundet.
Blev så oerhört glad att få möta en underbar människa som blivit hjälpt av att jag
skriver om det svåra som har med sorg att göra.

Just detta, alla fantastiska möten gör att jag fortsätter! Tack Gunilla för att
jag fick möta dig. Två mammor möttes av en slump som förlorat unga döttrar i cancer.


Hej då för denna gång. Om två veckor är det dags igen i Solna,
- Företrädarutbildning.
Vår hemsida under bearbetning; http://bcftrollhattan.bro.org.se/

Vi finns även i Facebook. Sök på Bröstcancerföreningen Johanna i Trollhättan

PS: Bättre bilder kommer när BROs fotograf publicerat bilderna :-)

Linda har somnat in idag kring kl. 15,30 -  34 år ung.
Tittade in på hennes sida ca 16,30 på jobbet och förstod.....

Vila i frid Linda.
Ditt onda är borta och nu börjar en svår tid för din familj och vänner.
Du har det bra nu och flyger lätt som en fjäril.


Tack för allt du gett oss hundratusentals läsare och tack för att jag
fick förmånen att läsa om dig, dina barn, ditt fotointresse och om din
oerhörda kamp för att få leva lite till och lite till.

Din kamp är nu över och vi är många som kommer att sakna dig och dina
positiva tankar och enorma kämparglöd och styrka du delgett oss i din blogg.

Linda skriver själv om sin diagnos inflammatorisk bröstcancer som hon
fick när hon väntade sin son. Här berättar hon om sin resa ;
http://lindaskriver.blogspot.com/2010/11/om-mig-och-min-sjukdom.html

Krama Madde från mig om du träffar henne i himlen.

Sänder mina tankar till både Linda och hennes familj idag.




Vill hedra Linda genom att visa denna version; "Over the rainbow" Israel kamakawiwo'ole

Vila i Frid!

Linda är en ung småbarnsmor och fru. De har 4 pojkar, 12, 7, 3 och 2 år.
Linda har kämpat mot cancermonstret i bröstet väldigt länge nu,
ända sedan  hennes minsta son låg i magen. Har följt hennes svåra kamp och
nu verkar det som att hon inte orkar så mycket mer.
Hon ligger på sjukhuset med de närmaste omkring sig. Smärtstillande
morfin i höga doser gör att hon slipper ha så ont längre.

Lindas man i skriver i hennes blogg http://lindaskriver.blogspot.com/

"Underbara Linda

Jag kommer alltid finnas för dig och våra barn och jag älskar dig.
Jag kommer att sitta jämte dig och hålla i din hand tills döden skiljer oss åt.
Tack för den finaste gåvan du gett mig - våra barn. Kram Lars"


Sänder mina varmaste tankar till er!
Hoppas ni får en fin sista tid tillsammans.


Bilden har jag lånat från Lindas blogg. Hon tog bilden på sig själv
bara för några veckor sedan från sjukhuset.

Cancer är förrädiskt, för man kan se tillsynes frisk och snygg ut men inuti
bor cancermonstret som äter upp en inifrån....Fruktansvärt!

Har nyss kommit från mitt första styrelsemöte med
Bröstcancerföreningen "Johanna" i stan.
Blev vald till ordförande i styrelsen i början av mars och det känns både
roligt och hedrande. Sekreteraren heter också Anne, lite kul med tanke på
att det är ett ganska ovanligt namn och hon är supertrevlig, driftig och härligt positiv.

Tack vare BC-föreningen kom vi till BC-galan i Gbg i okt-10 som var ett
roligt Event. Här står jag med några av mina vänner i föreningen på väg in.
När man ändå har fått cancernörden i tutten så får man väl göra ngt kul av det!

Styrelsens arbete går mycket ut på  att förmedla senaste rön kring forskning och dyl.
och vi genomgår utbildningar av olika slag regelbundet för att sprida kunskap
vidare till beslutsfattare och olika organ.

Men det viktigaste arbetet gör vi i vardagen när någon vill prata om sin nya situation
med en BC-diagnos. Våra kontaktpersoner finns att nå på telefon dit man kan vända sig
om man fått BC och vill prata med någon. Vi själva har gått igenom samma sak så vi är
idel öra. Våga ringa, det gjorde jag och ångrar det inte för en sekund!
Vi har förstås tystnadsplikt i föreningen! "What says here stays here"


Här står jag med Marita Dahlin på tjejgåingen i Vänersborg 2010.
Hon är också vår "Huvudkontaktperson" som jag först kom i kontakt med.
En superhärlig tjej med positiv energi och livsglädje!

Nåväl, vad månde bliva av detta tro? Det återstår att se, men ideerna flödade
och vi spånade roliga events och annat som kan få folk på benen.
BCF Johanna träffas regelbundet och vi hittar på roliga aktiviteter dit alla som
är med i föreningen är välkomna.
Det kan vara att testa på Scrapbooking, göra egna smycken, massagekväll,
föreläsningar,  Rosa-bandet events, teaterresor, och mycket annat.
Bara fantasin sätter gränser.


Scrapbooking ska en medlem Gunilla hålla i den 12.e april och det ska bli
så roligt! Har inte sysslat med detta så självklart anmäler jag mig.

Våra medlemmar är spridda över alla åldrar, och tyvärr drabbas alltfler unga kvinnor
av BC i olika former. Det är inte en sjukdom som bara äldre kvinnor får.
Vi har en egen hemsida som är under omgörning och mycket av aktuell info kommer
att finnas där när det är klart. Vi är ett gott gäng i föreningen så det ska bli roligt
med att "förnya" föreningen men även ta till oss de goda råd som finns i kunskapsbanken
bland alla de kvinnor som varit eldsjälar genom åren.

Sista torsdagen varje månad samlas alla medlemmar som vill i föreningslokalen för
mys, fika och prat och information till nya och gamla medlemmar.


Vi skrattar mycket, åt roliga historier och galghumor går alltid hem ;-)

Jag är en föreningsmänniska. Genom åren har jag varit med i olika föreningar och
har varit både medlem, kassör, sekreterare och ordförande i Ladies Circle, som är en
välgörenhetsorganisation som finns över hela världen. Mottot är "Friendship and service"
Numera är jag  "past member" i LC. Man blir medlem i PM-klubben när man
passerat 45 år, för att unga tjejer ska ta vid och komma med fräscha ideer.
När man börjar tänka, så har vi alltid gjort är det dags att ta ett steg åt sidan.
I PM-klubben har vi bara roligt tillsammans, med goda middagar och happenings.
Inga krav,men alltid välkomna på LC:s möten som gäst.
Man både äter kakan och har den kvar :-)
Nätverkande med Charity är helt fantastiskt som ger otroligt mycket glädje och mening.

Har fått förmånen att uppleva otroligt roliga saker tack vare engegemanget i olika
föreningar. Saker som man inte hade kunnat komma i närheten som "privatperson".


Körsångeriet är ju också ett exempel på föreningsliv och nu på lördag ska vi
sjunga med Triple&Touch i ett körprojekt som vi övat på ett tag nu.
Gospel, glädje och spanska salsarytmer!

Så gå med i en förening, vilken som helst som känns bra för just dig.
Du kommer inte att ångra dig. Gör det du kan av ditt liv som berikar just dig!

Har lärt känna så otroligt många härliga människor genom åren och tack vare det har
jag själv vuxit som människa. Förhoppnigsvis till det bättre.

Du kan bara växa med andra människor omkring dig för att lära av dina egna och andras
misstag och framgångar. Ingen växer ensam, och glädjen att skapa tillsammans med andra
är belöning nog!

Och så en sista sak som var roligt förra veckan. Var på ett ledarskapsevent med
föreläsningar och musik blandad omvartannat.
Tog med mig min mor, för hon ville se sin idol som sjöng mellan varven.

Min kära mor tillsammans med sin stora idol Tommy Körberg.
Och han sjöng som en gud, 6 låtar och GÅSHUD, han skämtade,
berättade roliga anektoder kring livet och bjöd verkligen på sig själv.
Och min goa mamma var den lyckligaste i världen!


Natti på er!


Naturligtvis sjöng han den här som gav GÅSHUD!!!!



PSSSST; Elskåpstävlingen är inte slut än så fortsätt gärna rösta på mitt
bidrag så jag kommer iväg på en resa. Ni är mina bästa supprtrar och jag
är så oerhört tacksam för det!

"Om jag kan detta som jag aldrig gjort förut,
så vill jag veta allt annat jag inte visste att jag kan"

Denna bild målade jag på Vidarkliniken i Järna efter min cancerbehandling,
då jag var på rehabilitering. Tänk att jag klarade av att måla som jag aldrig
gjort förut. Om ni vill rösta på mitt bidrag i Elskåpstävlingen så klicka på
länken nedan och rösta på "hjärtknappen" TACK för just ditt bidrag!

http://ttela.se/prenumeration/tavlingar/elskap/1.1032779-elskapstavling/1.1133729--inre-kraft-malad?pageNr=9#photoWrapperAnchor

Vissa dagar är väldigt konstiga, som idag tex... Vaknade ganska utvilad, åt frukost och
for iväg för att köpa mig ett par nya skidbyxor, då jag gett mina gamla till Christine som
var för små...Nåväl, när jag väl kom till köpcentret så var där så mycket folk så jag blev
snurrig...folk precis överallt! Gick målmedvetet för att hitta det jag sökte, men hittade inga
som jag tyckte var bra till rätt pris.

Hur orkar folk stå i köer och jaga efter prylar, blev själv helt matt bara på en liten stund.
Så när jag åkte hem hyrde jag en film, köpte lite mat och såg fram emot eftermiddagen
i lugn och ro. Läste lite efter middagen och somnade som ett barn. Energin var slut.

Sov i 4 timmar! Fattar inte, men kroppen klarar inte allt hela tiden ännu.
Jag lär mig var gränsen går och vila är ännu en del av min vardag. Hur ska man kunna somna
på kvällen när man sovit 4 timmar på dagen? Det går alldeles utmärkt konstigt nog.

Pratade ikväll med en tjej, Annelie som jag lärde känna på Mösseberg. Hon hade skickat mig en
jättefin julklapp och ett långt brev. Blev så glad och alldeles varm i hjärtat. Hon har också haft
bröstcancer och vi pratade just om vägen tillbaka. Den är inte schema styrd, även om man skulle vilja det.

Hon har nyligen börjat jobba heltid. Hennes sista behandlingar var i mars. Vi pratade om
att orka och att acceptera det man inte orkar fullt ut. Jag må vara en glad skit, men viljan
är ändå större än orken...så är det bara.

Acceptera det du inte kan påverka och gör det du kan för att må så bra som möjligt.

Har inte ens orkat se filmen som jag hyrde. Såg "Bonde söker fru" istället.....
Nä, nu ska jag lägga mig för imorgon ska jag till Uddevalla för att få en ny dos av Herceptin.

Kram på er!

Underbar låt!!!!

Nu ska jag ut i den vanliga världen, tvätta, bibblan, handla, och ut i skogen
för att andas syre.

Inget ont som har något gott med sig....

Gårdagen var lång, rolig, glad, intressant och hjärtlig.

Vi åkte ner till Göteborg till 14-tiden då repetitionerna för alla
artister började, och vår lilla entré skulle också repas in.
En TV-produktion är minutiöst repeterad...tom alla "spontana" skämt.

Här står vi några av tjejerna från vår förening "Johanna"
och går in på Rosa mattan..hihi...


På genrepet när inslaget om Anna visades kunde inte René hålla tillbka
tårarna utan fick gå och ta en paus innan hon kunde återfå talet. Skönt
att se att proffsiga programledare också krackelerar...men på direkt-
sändningen kunde hon tränga undan känslorna. Hela arenan grät, för
det var så oerhört känslosamt inslag....

Producenten flyttade oss än hit än dit innan sändning och vi lydde fogligt.
Det var en härlig mingeldag tillsammans med bröstcancerföreningen som
samlat ihop ca 60 kvinnor från olika städer i Sverige. Vi var 5 tjejer ur vår
BC-förening "Johanna" Väl på plats träffade jag även Mia som jag lärt
känna på Brännö.
Galan exploderade och 48 miljoner kronor senare var festen över.
...och cancerforskarna kan fortsätta sitt svåra arbete, att hitta bot mot cancer.

Här sitter vi och väntar...och väntar...på att galan ska börja på riktigt...

Vi var många "övelevare" på scenen, men vi vet ändå inte om vi kommer att få
återfall inom en snar framtid. Den som lever får se....
Några av oss kommer att dö i förtid, några av oss lever tills vi är gamla. Så är det,
och vi gillar läget och lever så fullt ut vi bara kan, och det borde alla göra.

Satt bredvid Anna som har bloggen http://keeponwalking-anna.blogspot.com
och hon medverkade i inslagen på galan. Läs hennes blogg, den är väldigt bra!

Det goda som sjukdomen givit med sig är många saker, trot eller ej.
Men hade jag inte fått BC så hade jag inte fått möjligheten att lära känna alla dessa
underbara kvinnor på kurser, rehabiliteringsresor och BC-föreningen.
Ödmjukheten, öppenheten, igenkännandet, lyssnandet och berättandet bland oss
som gjort denna resa är ovärderlig. Det finns alltid någon "BC-väninna" som
verkligen förstår till 100%.

Lägg din energi på positiva tankar, positiva människor och var snäll
mot dig själv och andra....det räcker väldigt långt.
Tack för att jag fått lära känna så många nya härliga människor det senaste året.
Detta gäng nedan lärde jag känna på Brännö på kursen "Att återfå balans&glädje"
efter en cancersjukdom.....Läs mer på www.livslust.net


Här har vi fest sista kvällen på Brännö...

Det finns en oerhörd livslust i oss människor, trots svårigheter vi möter och alla härliga
kvinnor jag lärt känna är levande bevis på kämparglöd och jävlaranamma!


På Brännö lärde jag även känna Mia som också var med på Rosa bandet-galan.
Här lyssnar vi koncentrerat på ett föredrag och dricker underbara hälsosamma
fruktdrinkar som vår kursledare Stig Dahlgren pressat.
Mia köpte också den häftiga mössan "Fuck cancer".... :-)


Stig, jag och Carina Tobiasson förbereder någon lek här, för roligt ska man ha :-)
Carina gav också massage till oss alla en av dagarna och det var den mest underbara
massage jag någonsin fått. Hon jobbar med sk Tankefältsterapi...läs mer om det på
http://www.tftsverige.com/.....
...Alla som varit hos Carina kan vittna om att hennes händer är magiska! Hon finns i Göteborg.

Jag är så många erfarenheter rikare och jag är tacksam att ha fått så mycket lärdom, kärlek
och nya vänner på min väg in i framtiden.

Nu ska jag ta en varm kopp the och fredasmysa framför TVn :-)

YES....idag äntligen kunde jag säga Hej då till strålningsenheten på SU.
25 behandlingar på lika många dagar och 50 turer ToR till Götet.

Åkte sedan direkt till jobbet för att träffa mina kollegor och vi blev alla
lika glada att se varandra igen.



Fika, kaka och babbel i massor....så nu är det bara planen framåt...
....att komma tillbaka till arbetet i lagom takt utan stress.

Imorgon har jag bokat tid hos en sjukgymnast för planering av effektiv träning
och  på eftermiddagen blir det Uddevalla för lite Herceptin i kroppen.

Det där med rehabiliteringskedjan som det talas om har jag inte hört ett
ord om från Försäkringskassan, men jag ska ringa dit och fråga vad de
kan hjälpa mig med för att jag ska komma tillbaks snarast möjligt som
det så fint heter....om exakt en månad sänks min försäkringspeng till
under 75% ...så det gäller att bli frisk till ett bestämt datum minsann!

Vill ändå säga att det är bra att inte sjukskriva folk för länge, men när man
varit riktigt sjuk och behöver komma tillbaka borde det ändå finnas lite mer
rimlig tid att göra det på....4 veckor har jag på mig efter nästan ett års
tunga cancerbehandlingar!...
Läkaren har sjukskrivt mig 3 mån. till för rehabilitering och arbetsgivaren
håller med....men lagen säger ngt helt annat....knepigt va!

Nåväl...är glad att snart ett års bedrövelser är bakom mig och jag kan titta
framåt och äntligen få börja träna både kroppen och själen.


Men nu njuter jag av friheten en stund och tänker sova med ett leende!
Natti... nu är jag dödstrött!

Ni som haft riktig ångest vet vad jag talar om.....
den där klumpen som växer sig större och större
i magen och halsen...paniken är nära, men man måste
bemästra det med att andas lugnt och fokusera på andra
saker som kräver ens fulla uppmärksamhet.

Den sitter där och bara väntar på att få mig ur balans,
men den ska inte få ta över!

Inte konstigt förvisso att jag känner lite panik nu när alla
behandlingar (utom Herceptin) är över och jag vet ju faktiskt
inte om de har hjälpt.


Herceptin får jag fram till nästa sommar som underhållsbehandling...
...var 3:e vecka i port á carten...

Jag vet att många säger...."men Anne du är en av dom som klarar sig,
bröscancer är ju den "bästa" formen att få för  85% överlever..."
....Ja, men risken finns att jag inte gör det och då är 15% av 7000
kvinnor per år ganska många....ca 1050 kvinnor dör varje år bara av
bröstcancer!

Så jag är inte särskilt kaxig just nu och kommer att behöva mycket hjälp
att mentalt ta mig ur detta. Har klarat mig bra hela vägen fram till nu,
men förträngning är människans bästa vapen för att klara svåra kriser.

Nackdelen dock är att man inte kan tränga bort känslor, för de kommer ikapp,
så nu är det dags igen att bearbeta min egen oro för mig själv.

Så nästa vecka åker jag till ett ställe tillsammans med andra bröstcancertjejer
för mental rehabilitering och bearbetning av allt som hänt. Erfarna psykologer
tar hand om oss och ger oss nya mentala verktyg. CTRF har beviljat
min vistelse på Brännö i Göteborgs skärgård. Tack gode gud att vi har fonder
att söka ur.



Nu ska jag ta en promenad..för solen skiner ju ännu.

Ikväll ska jag tillsammans med övriga tjejer från Bröstcancerföreningen
träffas på tjejgåingen i Vänersborg.

Där ska vi sälja lite saker för forskningens skull.

Varje år insjuknar drygt 600 kvinnor under 45 år i bröstcancer.
De är mitt i livet. Många har små barn, andra är på väg att bilda familj
när de får beskedet att de har bröstcancer eller har utflugna barn och ska börja
sitt personliga liv...och jag är en av dom...

I år är det  Liselotte Watkins som designat det roliga retrobandet. Hennes egna ord;
"Mönstret påminner mig lite om min barndom på 70-talet och min mammas glada t-shirtar.
Jag ville göra en armé av bröst som tillsammans känns starka – som fåglar på en telefonlinje ute i det fria".
Rosa bandet finns att köpa under hela oktober månad & kostar 25 kronor. Försäljningen av just Rosa Bandet, står för en betydande del av hela kampanjens intäkter.
Varje rosa band kostar en krona att tillverka, resten av pengarna går till Cancerfonden.

OBSERVERA, att Rosa bandets intäkter går till hela Cancerfonden för forskning, inte bara till
forskning om bröstcancer. Varenda krona är viktig, för Cancerfonden får bara sina intäkter via
donationer. Det du bidrar med kan rädda någon i din egen släkt, så alla är berörda.


Även om du har en eller flera sedan förut, så köp en i år också.
Visst é den rolig :) jag har alltid lätt och smidigt köpt min på Lindex.
De står och tttar på oss när vi betalar våra kläder. 25kr har vi råd med.

Idag har varit en vilodag från strålningen, så det blev sovmorgon och
bara- vara dag....men nu är det dags att sätta fart med göromålen.

Ni som bor i området....tjegåingen är i Vänersborg i eftermiddag vid skidstugan.
Där kommer jag att stå och sälja Rosa band bla...från kl. 16,30

Kram...nu är det full rulle...


Är nu tillbaka...det var riktigt roligt! Pratade med en massa tjejer och försäljningen
gick strålande. Men det viktigaste var att få komma ut och "tjôta" lite..hihi...


Här är jag och Marita, och hon är världens härligaste tjej!
Alla som är medlemmar har haft bröstcancer, så det är ett stort stöd
att ha även den gemenskapen. Jag kan ringa henne eller ngn annan i
föreningen när som helst och bara prata när det känns tungt.
Vi träffas en gång i månaden. När jag är piggare ska även jag bli stödperson.
Marita är min stödperson och helt fantastisk!


Det är oerhört viktigt att folk får veta att vi finns och att föreningarna gör nytta.
Föreningarna finns inte överallt och överlever tack vare frivilliga som
jobbar tex så här och andra aktiviteter, medlemsavgifter samt stödmedlemmar.
Pengar tas inte från cancerfonden, utan det är bara ideellt arbete.
Och hur roligt som helst!

Om du vill läsa mer om organisationen så finns sidan  http://www.bro.org.se/

PS: Det nya Rosa bandet har inte börjat säljas än, men det finns en massa
andra prylar man kan köpa via föreningarna i Sverige.


Som tex detta häftiga USB-minne! Finns att köpa på hemsidan ovan.
Tipsa chefen om bästa julklappen till alla anställda  på jobbet eller,
varför inte köpa till någon i familjen :)

Ja, då var snart även denna vecka avklarad.
En ganska tuff sådan som ni märkt, men jag har sagt
det förut och säger det igen....vi klarar allt vi måste.

Igår var nog den ultimata urladdningen, då allt rämnade.
Åkte till Göteborg för strålningen och därefter var det bara
att slänga sig i bilen för att hinna till Herceptinbehandling
i Uddevalla.

Väl där fick jag ett superfint rum och många härliga tidningar
att läsa och en väldigt go sköterska. Vi skojade lite lätt att;
Vi får väl se om porten krånglar idag eller så går det som smort
som förra gången. Emlaplåstret var min livboj (trodde jag)...

Hon började sticka in nålen och jag skrek till och började storgråta,
det gjorde så gruvligt ont, eftersom jag har en del underhudsfett,
så sitter den ganska djupt, inte lätt ma o....



Hon försökte hitta rätt läge för att få backflöde, vilket är nödvändigt
för att kunna börja behandlingen, men ack nej....hon trevade sig
svettig stackarn...och jag bad att hon drar ut den och börjar om.

Gråten formligen forsade ur mig. Och det handlade förståss inte bara
om sticket utan, all stress, köra hit, köra dit, behandlingar, provtagningar,
vara tapper, för varje nål som sticks i min kropp regelbundet. Ibland vill
man bara säga stopp, jag vill inte mer...men man fortsätter...

Men med lite emlakräm och väntan på att den skulle verka funkade det
till slut och vi kunde båda andas ut. Kände mig som ett barn och hon frågade
om jag ville ha pannkakor, smörgås och kaffe....och det ville jag och solen
var framme igen inom mig.



Sköterskan tog sig tid och vi pratade mycket om saker jag inte vill prata
med mina nära om. Det kändes bra.

Vi 16-tiden var dagens jobb utfört och jag kunde åka hem på gott humör,
men dödstrött efter att ha kört runt halva V. Götaland i alla fall 200km....

Idag har jag varit mycket piggare och solen skiner på balkongen,
fjärilarna dansar i blommorna och katterna jagar som de små rovdjur de är.



Jag sitter här och nu och bara betraktar....

Imorgon åker katterna till sin riktiga mami i Stockholm. Ska bli både skönt och
sorgligt att släppa "mina" små mollar....


Solen skiner....det är huvudsaken...nu ut och njuta en stund.
Kram på er, och tack för ert pepp!!!

Vad var det som hände?
Vem släckte ljuset?
Drog ut den lilla energi jag hade?
Tömde mig på allt?

Jo, strålningen och pendlingen gör mig totalt matt!
Sover länge, kravlar mig upp som en plattfotad sengångare,
kroppen är totalt ur balans och stel och tjock.
Tur att det är droppin på Sahlgrenska.

Åker 160km varje dag för 5 minuters strålning,
ibland med bil och ibland med tåg och spårvagn.

Idag åkte jag direkt till mor&far efteråt och fick mat,
vilade, fikade och åkte raka vägen hem till soffan där
jag sovit flera timmar.
Att laga mat idag var inte att tänka på.

Ska lägga mig nu, för imorgon blir det först Gbg tidigt,
därefter åka till Uddevalla lasarett för att få Herceptin
genom port a carten. kl. 13.


Den här söta gamla damen ser pigg och fräsch ut i jämförelse...

Ligger inte direkt på latsidan....det kostar på att bli frisk,
och ansträngningen är naturligtvis värt det.
Det jobbigaste med tröttheten och utmattningen är att man
inte orkar vara kreativ, och det gör riktigt ont!

Man har bra dagar och sämre dagar, men så är det ju för
alla ibland.
Imorgon gör jag min 12:e strålning så det går ganska fort ändå.

Nä, nu är det kvällsthé och sedan sova igen. Upp i ottan imorgon.

PS: Cocco kom hem igår...katten kände väl på sig att stormen var
på väg. Nu är hon världens goaste pisse, ligger hos mig hela tiden.

SJ, SJ gamle vän....konstigt att du lever än....förklaring kommer längre ner...

Åkte med 11-tåget till Göteborg för min 3:e strålning på Sahlgrenska (SU)
Själva strålningen tar bara ett par minuter, men med kringarbetet ca 15 minuter,
så det är en baggis....inga större problem än så länge.


Så här ser det ut. är fixerad i en avgjutning som är formad efter
min kropp. Apparaten snurrar i en cirkel runt kroppen och strålar där det behövs.
Har idag fått tatueringar på 4 punkter för att strålningen ska bli exakt.
Det är en stor precision med mycket fix och sköterkorna är
suveränt duktiga. Det känns inget alls och är över på ett par minuter.
Det stöniga är att man får göra det varje dag 25 ggr i rad......och man blir så j...a trött!
hittade bilden på nätet..

Det jag kan känna är att någon från yttre rymden hällt bly i mina ben, så jag går
som en sengångare och kan inte gå ner för en trappa utan att stanna med båda
fötterna på ett trappsteg. Bara att gilla läget och gå efter vad benen förmår.

Kände ändå att, jäklar, det är vackert väder idag, så jag tar spårvagnen till Haga.
Haga som jag älskar! Nu på sommaren myllrar det av liv, turister, Göteborgare
i alla möjliga härliga stilar. Där kan man känna sig bekväm och det finns så många
mysiga caféer och små butiker. Gatumusikanter som spelar så man blir lycklig.

Efter SU kände jag en enorm hunger så jag satte mig på det mysigaste cafét på Haga.

Le Petite Café i hörnet på Haga Nygata. Åt en god tortellini med räkor, spenat och chevré,
fick sällskap av en härlig äldre herre med Chiuhauan Gucci. Vi hade riktigt trevligt.
Man sitter nära andra och det är bara att sätta sig där det finns plats. I Göteborg
pratar man med alla, särskilt de som sitter bredvid och det är alltid lika roligt.


Interiören i cafeét....en bild jag snott på nätet. De har bytt tapeter till
jätteläckra som gör det än mysigare...får ta med kameran nästa gång...


Satt ute och åt, tittade på folk och pratade med bordsgrannarna.
Le Petite Café rekommenderas, där sitter man mitt i myllret, men...
...personalen kändes påträngande, de frågade om man ätit klart trots att
jag åt än. Kändes som att de vill ha omsättning. Ät fort och gå!
Men inte jag inte...kunden har alltid rätt, jag sitter tills jag är nöjd.
Trivdes så bra så det blev fika också efter maten....

Jag rör mig mycket på egen hand och jag få bäst kontakt med andra människor när jag reser
själv på olika håll. Har dock inte vågat mig utomlands själv, men i Sverige har det funkat bra.

Efter maten lyssnade jag på 5 unga musiker som spelade gitarr, fiol, bas, trummor,
saxofon och sjöng. De var superbra och väldigt många stannade och lyssnade.
Vet inte vad de heter men de var riktigt bra.

Efter lite shopping bar det väg hemåt med tåget. Alltså det svenka Intercity tåget
som går mot Karlstad. Gick förbi Norgetåget och såg att det skulle gå först 3-kvart
senare. NSB är bekvämare,men jag hoppade på 17,07 tåget för att komma hem....

...men ack vad jag bedrog mig....varför lär man sig aldrig...?
Efter 2km tvärstannade tåget och konduktören meddelade att loket har stendött, det
går inte en meter till...(efter 20 minuters väntan på vad som kan ha hänt)

Där satt vi på ett överfullt tåg med turister och pendlare och väntade...och väntade...
Vi fick höra att ett nytt lok var på väg, men det tar lite tid, kanske 5-6 minuter...

Efter 30 minuter har ännu inget hänt. Då får vi veta att en lokförare hittats och ska
starta loket som ska ta oss vidare. jaha, det var ju bra att vi kommer hem idag.

Ytterligare efter 30 minuter meddelas att loket är på gång men det måste vänta på alla
andra tåg som ska förbi, för det korsar andras väg....Jaha...och vi då som väntat???


Bojkottar SJ och åker med NSB! Norska tåg är bättre, snabbare, känns lyxigare,
även i 2:a klass!

Till slut efter 1 tim o. 50 minuter utanför Gbgs central kan loket dockas med vårt...
...men vi får vänta lite till, för nu är det väntan på signal att kunna komma iväg.
det kändes som vi hade prioritet...SIST, för jag vet inte hur många tåg som hann passera.
Och NSB Norgetåget kom fram till Trollhättan långt före vårt snigeltåg som inte ens har
fungerande lok.

Nåväl, det gick ingen nöd på oss som åkte, men det är för jäkligt att SJ fungerar så dåligt!

Det kändes som jag var tillbaka på ruta ett när jag pendlar till jobbet och tåget strular
var och varannan dag. Det ska inte behöva vara så i vårt välstrukturerade land!!!

Menmen....imorgon är en ny dag och min dag har varit superbra i alla fall.
Blås iväg det dåliga och känn det goda. Imorgon blir det en ny utflykt.

Vad kan det bli tro?

Jag trodde i min enfald, att om jag bara håller mig sysselsatt
med allehanda meningsfulla och berikande aktiviteter så blir
jag vaccinerad mot cancernörden och dess mentala svarta hål.

Har tänkt att om jag bara tänker att jag är frisk, har bara spolat
systemet med lite medicin så är jag fit for fight igen....som vilken
penicillinkur som helst, dock något längre och jobbigare bara.

Har försökt negligera, skratta, putta bort oron, hindra den från att
övervinna mitt starka psyke. Hindra den från att besitta min kropp.
Folk i min omgivning ser samma Anne med samma energi (nästan
mer ibland), men enda skillnaden är att jag inte har hår och några
kilo för mycket.....envis som synden...mot bättre vetande ibland..

Men det finns något inom mig som ingen ser, för den kommer till mig
när jag är i mitt eget sällskap, när det är lugnt och tyst utan yttre
distraktioner...

Känner visst att jag är sjuk, är dödstrött hela tiden men trotsar
det förståss. Är nu så trött att jag kan sova 24/7 men det gör jag
förståss inte utan går med blöta ögon av trötthet.

Känner mig ledsen över att jag skulle behöva ta bort ett bröst och
gå igenom ett års behandling och känna mig som en det för att inte dö,
och då vet jag inte om det hjälper....oron kommer ikapp ibland...tänk om....

Känner mig utanför det vanliga livet, för ingen kan förstå hur det är
att vara i cellgiftsbubblan...det går inte att förklara....men jag känner mig
så fruktansvärt ensam ibland, för jag kan ju inte säga...äsch nu skiter
jag i cancern och börjar jobba, resa och gnälla över småsaker som alla
andra gör.....men jag vill inte gnälla över någonting, för jag är så himla
tacksam att jag lever...och ändå är jag väldigt, väldigt ledsen.
Ledsen över väldigt många saker...varför blev mitt liv så här?

Hade jag kunnat påverka det i någon annan riktning?...det hade jag
säkert kunnat, men Madde hade nog dött ändå och jag hade ändå fått cancer,
men andra saker i mitt liv hade jag kunnat göra annorlunda, men jag
ångrar ingenting.

Att vara positiv hjälper visst inte....har det verkligen hjälpt mig
hittills?....det kan man aldrig veta....



Men en sak vet jag....alla svårigheter jag haft i mitt liv har gjort mig starkare.
Och det jag inte kunnat påverka måste jag släppa.

Vi är designade så...att vi klarar oerhört svåra påfrestningar. Dock ska man icke
negligera sina känslor, för känslor som kommer upp till ytan har ett syfte.

Syftet är att trösta och läka för att orka lite till och lite till.
Tårar tar bort de dåliga som samlat sig i kroppen och det känns bra efteråt.

Men just idag känner jag mig som den ensammaste i världen, utan semesterplaner,
bara väntan på nästa provtagning och nästa tur till lasarettet. (på måndag till Göteborg)
Ska kolla HBt också för jag tror attt jag behöver blod....har nog blodbrist...

Så känner nog alla som har cancern som elbojja runt fotleden.
Hade jag orkat åka någonstans?...Nej...gilla läget bara!

Men snart är det över....efter 10:e september är jag FRI!
Och då ska jag åka någonstans där solen skiner och ölen är kall!

Konstigt....nu känns det mycket bättre när jag fått uttrycka mina känslor en stund.

Vi har alla många olika nivåer inom oss...som en lök med väldigt många skal....



Kram på er....nu ska jag se nästa film jag hyrt...såg Amelia med Richard Gere förut,
och den var väldigt bra...som alla filmer han är med i hehe...
...så nu blir det nog Snabba Cash...