Då har jag klarat halvtid!!!!
Tänk vad vi klarar av, och klarar av! Mer än vi kan föreställa oss. I mitt förra inlägg bara för några dagar sedan, var jag full av ångestkänslor och oro inför varje behandling som komma skulle. Det VAR hemskt till en början, men något hände på vägen. Det var i tisdags tror jag, tappar räkningen men vid strålning Nr 5 kände jag ett lugn som var tillräcklig för att jag skulle klara resten av behandlingarna.
I måndags proppade jag i mig 15 mg Oxascand för att klara ångesten och jag hade verkligen kämpat mig fram med en lägre dos, 10mg tidigare. men nu tänkte jag att, nej jag orkar inte så många behandlingar till om jag ska behöva må så här dåligt, före, under och efter strålningarna. Och då tar man till mediciner till slut.
I måndags gick det förståss också bra, för jag blev helt luuuuugn, men....!
Efteråt var jag som en klubbad säl, sov i taxin hela vägen hem, förflyttade mig från taxin till soffan och slutligen efter lite mat på kvällen från soffan till sängen. Men det var ju inte meningen att hela min dag och kväll skulle bli förstörd på kuppen, så vad gör man?
Jo, jag bestämde mig för att jobba med min mentala styrka på olika sätt. Den som jag har inom mig men som inte fick ta plats pg av att rädslan och ångesten fick mer utrymme, jag lät ångesten ta plats!
Så jag fick med hjälp av mentala bilder och stöttande ord från älskling och vänner, ett nytt förhållningssätt till att ligga fastpänd på denna brits som ska göra att cancercellerna dör en efter en...döda alla cancerceller!
Sköterskorna är urgulliga, de vet att jag har haft det jobbigt, men på tisdagen så bestämde jag mig att tabletter ska inte ta över mitt eget huvud och min egen förmåga att klara saker. Sagt och gjort.
Jag satte på en CD i strålningsrummet, väldigt högt så att jag var helt innesluten i musiken. Lyssnade noga på texterna och melodierna och samtidigt såg jag inre bilder på allt från vackra badstränder till änglavingar som vakar över mig där jag ligger och får något som är BRA!
Nu ser jag inre bilder varje gång, som jag skapar ur både verkligheten och fantasin, jag känner mig lugn och avslappnad och tänker mig att jag ligger på en varm strand i Thailand eller ett lyxigt SPA. Jag har flera varma filtar om mig så att jag känner mig varm och trygg i kroppen. Jag andas lugnt och sakta genom näsan och låter magen få andas in och ut ordentligt. jag slappnar av i varje del av kroppen, även huvudskålen, öron, nacke och hela vägen ner till tårna. Magen har haft miljoner oroliga surrande bin som vill ut, men de har jag tagit bort med tankens kraft.
Allt börjar med en tanke! Jag bestämmer över min egen situation, jag kan påverka och förändra ett beteende, jag kan tom påverka en negativ känsla och vända den till något posotivt, jag KAN!
Att med tankar styra upp min kropp har fungerat och hittills är hälften gjort.
Bra jobbat av mig om jag får säga det själv och resten av behandlingarna kommer att gå fort, det vet jag nu utan att behöva oroa mig.TACK till mig själv och min egen förmåga, TACK!
Jag stickar eller virkar på vägen ner till Borås i taxin och på vägen hem sover jag som en stock. Detta pågår 4-5 timmar varje dag inkl. strålningstiden (som tar ca 10-15 min totalt) Så jag har fullt upp frm till den 4/10.
Ikväll kommer min goa väninna Anita ner och då ska vi bara mysa, sova över hos hennes mor och imorgon efter strålningen ska vi bara nöjesshoppa (vilket inte är så ofta jag gör).
Textil & Råvarulagret i Fritsla är ett mål.
Där finns hur mycket roliga saker som helst!
Bilderna lånade av alexandrapakarinen.blogg.se
Nåväl...det är jättetufft att gå igenom det jag gör nu, det förnekar jag inte och tankarna far åt alla håll. Känslorna är ganska inneslutna just nu för jag orkar inte tänka/känna så mycket mer än att klara en sak i taget. Jag kan ibland känna att jag BORDE göra så himla mycket mer, BORDE bråka med sjukvården mer, för tumören växer ju, BORDE ta tag i en massa praktiska saker och administrativa saker, men jag ORKAR INTE!
Jag gör det som förväntas av mig förståss vad gäller att betala räkningar och hålla koll på vardagliga ting, men de stora frågorna, det existensiella innebär en stress som ingen kan förstå. Vad ska jag prioritera och HUR ska jag få energi till jobbiga spörsmål, som att skriva Livsarkivet, rensa i röran, typ förråd och annat som ligger och vill slängas/säljas/skänkas bort.
NEJ jag ska inte dö nu, men måste för min egen skull göra allt det jobbiga också, för att släppa tankarna kring att jag BORDE så mycket. Att GÖRA frigör så mycket oro och onödiga tankar, och det innebär inte att jag gett upp, eller att jag är nere för räkning, NEJDÅ! ...försöker bara förklara hur det är därinne i mig just nu.
Så familj och vänner, bli inte rädda, för Livsarkivet är ju något alla någon gång ska ta itu med och lika bra att göra det för tidigt än för sent liksom....
Nä nu har jag inte tid att sitta här mer och skriva...ska ju ner till Borås snart för strålning Nr7.
Tjolahopp!
Puss o Kram!
Tycker alltid så mycket om det du skriver.
Även om din och min vardag nu inte är lika- så känner jag mig så väl igen. Du är duktig att konversera med dig själv/ peppa dig själv - det märks på det du skriver. Jag holler med att alla BORDEN är hätte jobbig när man är sliten. Och som du säger- den mentala biten - som du ju även skrev om i går- suger musten r en på ett sätt som ingen andra kan fatta som inte har varit med om det. Och det att du har klarat av att vända din ångest under strålningen till något så BRA är jag mektig imponerad över. DET kräver energi oxå - inte rart du är slut oavsätt vad du gör.
jag står brevid och hejar på dig vet du - klem Ingrid