med allehanda meningsfulla och berikande aktiviteter så blir
jag vaccinerad mot cancernörden och dess mentala svarta hål.
Har tänkt att om jag bara tänker att jag är frisk, har bara spolat
systemet med lite medicin så är jag fit for fight igen....som vilken
penicillinkur som helst, dock något längre och jobbigare bara.
Har försökt negligera, skratta, putta bort oron, hindra den från att
övervinna mitt starka psyke. Hindra den från att besitta min kropp.
Folk i min omgivning ser samma Anne med samma energi (nästan
mer ibland), men enda skillnaden är att jag inte har hår och några
kilo för mycket.....envis som synden...mot bättre vetande ibland..
Men det finns något inom mig som ingen ser, för den kommer till mig
när jag är i mitt eget sällskap, när det är lugnt och tyst utan yttre
distraktioner...
Känner visst att jag är sjuk, är dödstrött hela tiden men trotsar
det förståss. Är nu så trött att jag kan sova 24/7 men det gör jag
förståss inte utan går med blöta ögon av trötthet.
Känner mig ledsen över att jag skulle behöva ta bort ett bröst och
gå igenom ett års behandling och känna mig som en det för att inte dö,
och då vet jag inte om det hjälper....oron kommer ikapp ibland...tänk om....
Känner mig utanför det vanliga livet, för ingen kan förstå hur det är
att vara i cellgiftsbubblan...det går inte att förklara....men jag känner mig
så fruktansvärt ensam ibland, för jag kan ju inte säga...äsch nu skiter
jag i cancern och börjar jobba, resa och gnälla över småsaker som alla
andra gör.....men jag vill inte gnälla över någonting, för jag är så himla
tacksam att jag lever...och ändå är jag väldigt, väldigt ledsen.
Ledsen över väldigt många saker...varför blev mitt liv så här?
Hade jag kunnat påverka det i någon annan riktning?...det hade jag
säkert kunnat, men Madde hade nog dött ändå och jag hade ändå fått cancer,
men andra saker i mitt liv hade jag kunnat göra annorlunda, men jag
ångrar ingenting.
Att vara positiv hjälper visst inte....har det verkligen hjälpt mig
hittills?....det kan man aldrig veta....
Men en sak vet jag....alla svårigheter jag haft i mitt liv har gjort mig starkare.
Och det jag inte kunnat påverka måste jag släppa.
Vi är designade så...att vi klarar oerhört svåra påfrestningar. Dock ska man icke
negligera sina känslor, för känslor som kommer upp till ytan har ett syfte.
Syftet är att trösta och läka för att orka lite till och lite till.
Tårar tar bort de dåliga som samlat sig i kroppen och det känns bra efteråt.
Men just idag känner jag mig som den ensammaste i världen, utan semesterplaner,
bara väntan på nästa provtagning och nästa tur till lasarettet. (på måndag till Göteborg)
Ska kolla HBt också för jag tror attt jag behöver blod....har nog blodbrist...
Så känner nog alla som har cancern som elbojja runt fotleden.
Hade jag orkat åka någonstans?...Nej...gilla läget bara!
Men snart är det över....efter 10:e september är jag FRI!
Och då ska jag åka någonstans där solen skiner och ölen är kall!
Konstigt....nu känns det mycket bättre när jag fått uttrycka mina känslor en stund.
Vi har alla många olika nivåer inom oss...som en lök med väldigt många skal....
Kram på er....nu ska jag se nästa film jag hyrt...såg Amelia med Richard Gere förut,
och den var väldigt bra...som alla filmer han är med i hehe...
...så nu blir det nog Snabba Cash...
Du har ju dubbelt med allt Anne,först Madde och den tråkiga utgången och nu du själv med cancermonstret flåsande i nacken.Du måste få klaga,gråta och förbanna.Din härliga positivitet måste få ta ledigt ibland för att du måste ta fram känslor och det oroliga,deppiga också.Sen kommer den härliga,glada Anne tillbaka.Det är jag alldeles övertygad om.Lova att du sköter om dej så mkt du bara kan.Vi hörs!Kramar Kia
skriven