Levaidag

Ni som haft riktig ångest vet vad jag talar om.....
den där klumpen som växer sig större och större
i magen och halsen...paniken är nära, men man måste
bemästra det med att andas lugnt och fokusera på andra
saker som kräver ens fulla uppmärksamhet.

Den sitter där och bara väntar på att få mig ur balans,
men den ska inte få ta över!

Inte konstigt förvisso att jag känner lite panik nu när alla
behandlingar (utom Herceptin) är över och jag vet ju faktiskt
inte om de har hjälpt.


Herceptin får jag fram till nästa sommar som underhållsbehandling...
...var 3:e vecka i port á carten...

Jag vet att många säger...."men Anne du är en av dom som klarar sig,
bröscancer är ju den "bästa" formen att få för  85% överlever..."
....Ja, men risken finns att jag inte gör det och då är 15% av 7000
kvinnor per år ganska många....ca 1050 kvinnor dör varje år bara av
bröstcancer!

Så jag är inte särskilt kaxig just nu och kommer att behöva mycket hjälp
att mentalt ta mig ur detta. Har klarat mig bra hela vägen fram till nu,
men förträngning är människans bästa vapen för att klara svåra kriser.

Nackdelen dock är att man inte kan tränga bort känslor, för de kommer ikapp,
så nu är det dags igen att bearbeta min egen oro för mig själv.

Så nästa vecka åker jag till ett ställe tillsammans med andra bröstcancertjejer
för mental rehabilitering och bearbetning av allt som hänt. Erfarna psykologer
tar hand om oss och ger oss nya mentala verktyg. CTRF har beviljat
min vistelse på Brännö i Göteborgs skärgård. Tack gode gud att vi har fonder
att söka ur.



Nu ska jag ta en promenad..för solen skiner ju ännu.