Granen står så grön och grann.....

Hur har ni det med julmyset därute i landets alla hörn?
Känner du dig stressad över allt som ska göras?
Eller är du tillfreds med det du gör utan att känna stress?
Schemalägger du varje dag vad du ska göra före jul,
eller tar du det som det kommer?
 
Ja många frågor och många känslor kring julen.
 
Jag har lärt mig med åren att det är bättre att göra det man vill
än att göra som mamma alltid gjort och som man tagit efter av bara farten.
.....
När mina döttrar var små var jag nog den där mamman som skulle göra allt.
Jag t om städade ur alla skåp inuti och utanpå, tvättade alla fönster, bytte
alla gardiner, tvättade, skurade, och som belöning hamnade nya släta
nymanglade dukar på borden och nytvättade manglade sängkläder i
alla sängar. Och till jul skulle det bakas för hela året.
Inte det minsta sunt att städa skåp och putsa silver innan jul, det kan man göra
en annan gång på året och inte då man har som mest att göra ändå.
 
Varje julaftons morgon grät jag som en gris för jag var helt utmattad av
trötthet, självförvållat förstås, och så torkade jag tårarna och log mitt
allra gladaste mammaleende, för barnens skulle minsann ha den bästa av jular.
Barnen brydde sig föga om att jag storstädade som en tok, de ville ju
bara träffa tomten. Julklapparna tornade upp sig under granen och
barnaögonen gnistrade och julafton blev en lyckans dag, och mina barn hade
turen att få uppleva lyckliga jular i alla år. Det hade även jag som barn.
 
Ja bakning hör till. Det var 7 sorters kakor, pepperkaksbak med barnen
och lussebullar förstås.
 
En av mina barndomsfavoriter är finska julstjärnor som är fantastiskt goda. Min mor bakar dessa varje år.
 
Numera bakar jag bara det som äts upp och en av måste-finnas-med-kakor är nog mjuk pepparkaka
som mina döttrar alltid älskat. Den ska jag baka i veckan. Även vanliga bullar med mycket smör,
socker och kanel har dotter beställt. Ska baka ett helt berg som Christine kan frysa in.
Synd att man inte kan skicka bullar till himlen för då skulle Madde få en hel säck med bullar.
Det är något speciellt med mammor och bullar, ingen bakar så goda bullar som ens egen mamma.
 
Jag är sannerligen ingen bakande mamma numera, är inte särskilt intresserad, men bullar,
det kan jag och gör det gärna när dotter längtar sååååå efter mammas bullar.
Man blir ju lite smickrad faktiskt.
 
Mjuk pepparkaka med lingon och kryddiga smaker av ingefära, nejlika, kardemumma
och kanel. Den ska vara saftig och lite "mullig" i smaken. Julens bästa vill ha!
 
Häromdagen var vi i stugan och maken högg ner två granar som vi ska ha i stan.
Det kändes härligt att för första gången i mitt liv välja ut just den granen från skogen
som ska få pryda balkongen med utebelysning och igår blev det julmys med både snö
och gran. I detta nu snöar det så där lagom mycket med stora flingor som seglar ner
på granens grenverk.
 
 
 
Adventstid är umgängestid och det är så roligt att glöggmingla, gå på julkonserter och känna
jul så att kalendern är fullproppad med to-do-things. Men man måste inte om man inte orkar.
I helgen tackade jag nej till jobbets stora glittriga julfest och ett glöggmingel för att orken inte
fanns där. Det är viktigt att ta det lugnt också, att känna ro mitt i julstöket. Med ron kommer 
även lusten att vilja göra i sin takt.
 
Många blir stressade av att se vänner lägga upp fantastiska bilder på FB kring bakning, fester
och allt roligt som händer i december. Men varför blir en del stressade av det?
Det är ingen tävling det där med julen! Alla gör väl det dom vill. Det har bakats och lagats mat
i alla tider, även innan FB fanns. Om någon har problem med att se alla glada kreatörer i FB
så får den personen jobba med sig själv och sin egen självbild.
 
Ingen har det perfekt, alla har skit i hörnen, men vi blir gladare av att visa juleljusen och pysslet
än tvätthögen i badrummet eller den obäddade sängen . As simple as that!
 
Njut av vad andra kommer med, för ideer skapas i hjärnan av positiva bilder!
Sedan måste du inte vara Ernst, ingen är Ernst, det finns bara en Ernst!
Försök inte ens att härma kan-allt-mannen, för då är du körd...
 
Gör det DU vill i jul, allt blir bra ändå. Det finns bagerier och färdiga koncept om
man inte hinner eller vill göra allt själv. Barn vill ha glada mammor och pappor.
 
Hur har jag det själv då.... jotack bra!
Vi har flyttat ihop i veckan på riktigt och det står flyttkartonger lite varstans i
lägenheten som vi tömmer lite pö om pö. Töm, släng, sjänk och omorganisera har
varit ledordet i vår ihopflytt eftersom två hem ska bli ett.
 
Fy bubblan vad mycket man samlar på sig, det tar ju aldrig slut! Men igår fick jag
tömt ett par flyttkartonger med textiler från skåp och lådor. Saker som jag verkligen
inte använder hamnar hos Röda Korset idag. Konfererade även med dotter om
hennes gamla saker som hängde i skåp och hon sa bara; Släng!
Bilen fylls även med slänga-saker-till-återvinningsstationen.
 
Himla skönt att rensa och nödvändigt. Så man kan säga att vi har punktvis julmysigt.
Hallen är full med kartonger, men snart ett minne blott.
 
Hur mår jag annars då?
Jo, jag mår rätt bra nu, men har varit extremt trött, har sovit mycket och länge.
Nu är energin tillbaka och jag ska ta saker i lugn takt. I min takt. På något sätt
är acceptans ett sätt att ta sig vidare på. Att streta emot det som inte går att göra
något åt är extremt tröttsamt, så jag får någonstans gilla läget. Ångesten är en
del i motstretandet. Vem vill och klarar av att acceptera en svår sjukdom?
En sjukdom som är progressiv, icke botbar, no return to Health?
 
Ångesten börjar jag hantera lite bättre, så det är ett steg framåt i alla fall.
Benen är medtagna och ganska skruttiga faktiskt, och nu ska ni få höra
något roligt....
 
I morse skulle jag pussa min man hej då vid dörren och gick från vardagsrummet 
som en liten pingu....det tar ett bra tag på morgonen att få igång benen, ser lite roligt
ut, och han säger;
"Jag rekommenderar dig att titta på ett jättebra program om pingviner på svt play...
och så skrattade vi väldigt gott båda två. Min tokiga man ger mig nya skratt varje dag.
Humor är det bästa vapnet mot två skruttiga ben.....
 
Photo: I morse skulle jag pussa min man hej då vid dörren och gick från vardagsrummet som en liten pingu....det tar ett bra tag på morgonen att få igång benen, ser lite roligt ut...och han säger; "Jag rekommenderar dig att titta på ett jättebra program om pingviner på svt play...och så skrattade vi väldigt gott båda två. Min tokiga man ger mig nya skratt varje dag <3 Humor är det bästa vapnet mot två skruttiga ben..... <3
 
Önskar er en skön måndag och pingubilden kan ju få representera Kiruna som
haft -40 C i helgen. Luleå -20 tror jag.....Huvvaligen! Jag har varit med om -35 C när jag
växte upp i Lule och då slapp vi gå till skolan. Minns knappt hur så kallt kändes. 
 
PS: Imorgon ska jag vara med i P4 Väst igen som gäst hos Nobel & Myrbäck
mellan kl.15-16. på självaste Nobeldagen. Om ni vill lyssna då så har ni länken här:
http://sverigesradio.se/vast/ 
 
Tjoflöjt!

Att vara kapabel.....

I morse vaknade jag med en förunderlig känsla. En obeskrivlig lyckokänsla,
ni vet en sådan där när man var barn och man bara ville skrika ut ett IIIIIIIHHHH!
i glädje och knyta ihop händerna, spänna armarna och ha en förväntansfull känsla
i kroppen. En förväntan på jultomten eller när man skulle fylla år.
 
Jag väntar inte på jultomten, ej heller att jag ska fylla år. Jag väntar på något men
det kan jag inte säga idag. På tisdag kan jag säga vad det är, för inte ens jag vet
fullt ut vad det handlar om. Lite kryptiskt men så får det vara.
Nu är det inte heller tisdagens förväntan jag känner utan bara en känsla av frihet.
 
Jag vaknade av att min glade man pussade mig på kinden och sa "God morgon
min älskade fantastiska fru!". Vem blir inte glad av ett sådant uppvaknande.
Fast jag är bortskämd, han är bra på att uppmuntra och hylla mig måste jag säga.
 
Jag hörde smattret mot rutan i sovrummet, ett piskande, blött och ilsket regn.
Snett mot rutan så varenda droppe av regn hördes i fönsterblecket. Steg upp
och önskade att snön täckte marken, men regn är regn och det gjorde mig inget
utan kände " åhhhh vad härligt, då kan jag vara inne heeeela dan och greja,
pyssla jul och packa in alla lådor efter flytten in i de rätta lådorna och skåpen."
 
Jag kände en energi och lättnad i kroppen. Trots att kroppen är stel och knakar
och brakar efter många timmars sömn. Sov från kl. 16 igår fram till 08,30 idag.
Så jag har fått återhämta mig efter gårdagens stora behandling på sjukhuset.
 
 
 
Och då kommer vi osökt in på det där med att vara kapabel.....
 
Ni som läst nedan vet att jag åkte in till akuten i söndags och tisdag morgon
infann jag mig hos min KBT-kurator för att prata om min ångest. Andra mötet
och hon är fantastisk på att ge mig redskap att hantera detta lilla troll. Ja, jag
ser det nu som ett litet troll som gäckar med mig, inte ett stort monster.
 
Hon sa ungefär så här; "Om du kämpar med hela din kropp med att streta
emot och kämpa mot ångesten så tar det all din kraft. Du orkar inte tänka
på något annat än att kämpa för livet. Om du provar att lägga ångesten
i knät istället för att ha den som en sten på bröstet, vad händer då?"
 
Ja, då behöver jag inte använda hela min kropp och styrka för att strida.
Den ligger där och jag tittar på den, lite hånfullt sådär, förminskar den,
jag gör ingen kraftansträngning för att ta bort den utan försöker negligera den.
Ett litet troll har det blivit nu, inget monster som försöker äta upp mig.
 
Nu var det många andra saker hon beskrev utifrån min person och mitt
ångestuppbyggande, men hon har verktygen och det är fantastiskt.
Hon rekommenderade mig om jag kan och klarar av det, att inte ta en
ångest tablett inför onsdagens behandling. Försöka att känna i kroppen
vad som händer.
 
Onsdag morgon kom och jag förberedde mig i bilen på väg till Uddevalla.
Kl 09,00 skulle behandlingen starta. Nu pratade jag högt med mig själv i
bilen. Ja, den bilen har fått höra mycket genom åren....gråt, skratt, sång,
förtvivlan, ilska, glädje, ja det mesta faktiskt.
 
 
"Nu ditt lilla ångesttroll ska du lyssna på mig! Jag behöver mina mediciner,
du ska inte förstöra för mig mer. Jag kommer att förinta dig bara så du vet.
Om du kommer ändå, så ska du vara jävligt försiktig, sitta i ett hörn på
sjukhussängen. Där kan du sitta ditt lilla ynkliga åbäke! Medicinerna är
bra för mig, för min överlevnad. Fattar du det! Jag måste överleva!
Inte bara överleva utan LEVA! Du ska inte få ta min kvalitetstid så
länge jag andas, ge dig av och skaffa dig ett liv ditt lilla pyttetroll!
Jag kan andas, det är inget fel på mig, så stick och BRINN!
 
 
Ja, så höll jag på, ilskade av mig och gav mig själv styrka att vara BEREDD!
Att göra mig själv KAPABEL! Jag log och kände, detta kommer att gå så bra.
 
Jag åkte själv utan sällskap för att bevisa för ångesttrollet att jag kan själv!
Inte ge näring genom att ge mig själv försäkringar.
 
Väl på avdelningen fick jag en annan sköterska än den jag brukar ha. Det gjorde
absolut ingenting för hon är jättego, erfaren och sticker alltid rätt i porten.
Det gör även min ordinarie, men det händer att det blir fel ibland för alla.
I alla fall...Anita var lugn som en filbunke, visste att jag varit på akuten och
jag förstod att alla sköterskor var förberedda på vad som helst när jag kommer.
 
Rummet längst ner längst bort blev mitt för dagen och jag såg min vagn
med mediciner framför mig vid sängen. Akutlådan var framdukad med
alla de saker som behövs om det skulle skita sig rent ut sagt. Epipen,
Betapred, andra "snabbstartare" ifall jag skulle får hjärtstopp eller
anafylaktiskt chock.....Mina påsar med Herceptin och Perjeta.
 
Jag lade mig i sängen, tog mina morgontidningar och magasin från avdelningen.
Förberedde min långa dag och den skulle bli mysig minsann! På morgonen hade
jag emlat porten så jag slipper ha ont när jag får in nålen i bröstet. 2,5 cm lång nål
och ganska tjock rakt in. Yes that´s reality...men man vänjer sig sa fakiren.....
 
Min kropp visste mycket väl vad det handlade om och jag kände att den var
i stress, men inget jag kände större oro över. Jag sa till sköterskan att jag inte
tagit någon ångestdämpare för det ska nog gå bra nu. Hon frågade om jag var
riktigt säker. Nä, det är jag inte men jag kanske ska ta en ändå för säkerhets skull.
 
Jag tog min tablett och det var ju tur det.
När väl droppet började gå in så kom stenen, klumpen i bröstet ganska omgående
och ja sa lugnt till sköterskan;
 
"Nu jobbar jag med mig själv, jag har ångest, men det är inte panikkänslor. Jag ska
hålla mig lugn, det är bäst så" "Ångesttrollet får sitta där på sängkanten och titta, Jag
tänker inte ge det mer syre".
 
Anita berömmer mig och tycker jag resonerar klokt.
Hon sitter bredvid mig hela tiden och jag beskriver löpande hur det känns i kroppen.
Hon frågar om det kan hjälpa om hon masserar mina händer och armar.
Det hjälper, är tom jätteskönt och lugnande. Hon masserar länge och väl.
Sedan frågar hon om jag vill ha en värmedyna att ha på magen eller så.
Ja tack, det är skönt med värme när man är i stress.
 
Så det blev värmedyna som jag lade på bröstet, väldigt varm och oerhört lugnande.
Sobrilen började verka, kände ett lugn jag inte känt på länge. En frid och en trygg
förvissning att allt kommer att gå bra denna gång.
 
Mjukt och mulligt och mysigt....Mmmmmm...
 
I 90 minuter droppade Herceptinet in och jag tänkte. Det funkar! Jag klarar detta,
medicinerna går in utan problem. YES!
 
Sköterskan var i omedelbar närhet och jag gick på toa med hela ställningen med mig.
det måste man göra, för man blir sååååå kissnödig av all vätska som rinner in.
När jag var tillbaka och skulle sätta sladden i vägguttaget igen till droppmaskinen så
tryckte jag på larmknappen för att fråga vilken kontakt den skulle in i, den röda eller svarta.
 
På 2 sekunder sprang 3 sköterskor in till mig och jag tänkte. Ja, de är beredda på vad
som helst.....de är i akutberedskap om man säger så. Skönt att veta även om det denna
gång bara handlade om en praktisk fråga. Känner mig trygg i det och lite kul var det.
 
Efter 90 minuter skulle jag vila 30 minuter och jag fick pannkakor att äta. Därefter skulle
kuren med Perjeta påbörjas. 60 minuter senare var jag klar även med den och nu skulle jag
vara kvar ytterligare 60 minuter för att de skulle se så att jag inte får någon efterreaktion.
 
Så är det med denna kur. Inget konstigt med det. Bara en försiktighetsåtgärd.
 
Slangar och nålar kopplades bort och jag kände mig friiiii! Lättad att vara klar.
Lycklig över att jag klarade det. Höjden av att vara just KAPABEL!
 
Man klarar mer än man tror och det går att tala troll till rätta. De är ju bar troll och
de finns inte på riktigt. Det vet vi ju, men ändå så går vi på den lätte gång efter annan.
 
Anita fick en stor julkram av mig och hon hade lotsat mig genom dagen på ett
enastående sätt.
 
Väl hemma åt jag lite, tog dagens andra dos cellgiftstabletter och lade mig i sängen
med jordens tröttaste kropp. Visst var det en stor påfrestning att tro på min egen förmåga
men nu behövde jag bara vila. Jag sov mellan 16-20, steg upp åt lite kvällsmat och tog den
tredje dosen cellgiftstabletter för dagen som jag tar varje dag utan uppehåll. Somnade i
soffan och vaknade sent när det var dags att lägga sig för natten. Om jag kunde somna?
Inga problem, somnade ganska snart och vaknade 08,30. Pust!
 
Har sovit som en prinsessa och drömt som ett barn... Bilden lånad av http://www.beckyvanommen.com/
 
HAHA...jag har satt ångesttrollen i kylan, de ska inte får bestämma över mig mer!
 
Så ni förstår att jag är lycklig idag. Är inte lycklig över en pryl eller något som går att ta på.
Jag är lycklig över att vara KAPABEL!
 
Så nu ska här grejas idag. Det som ligger i flyttlådor ska in i skåp och garderober.
Jag har att göra och det känns skönt för omväxlings skull att bara göra. Jag klarar det,
kroppen är med mig, den vill röra på sig.
 
"Var tacksam över det du har istället för att gräma dig över det du inte har"
 
Puss på er och ta vara på just denna dag.
 
PS: Ångest är ingen sjukdom utan ett tillstånd som känns fysisk. Många lider av ångest,
just därför vill jag prata om det. Jag vill beskriva hur det känns. Det känns som att man
ska dö men det finns inga fysiska fel i kroppen. Allt är bra. Ångest upplevs olika för olika
människor och en del blir isolerade av sin ångest. Många lever med ångest hela tiden.
Det tar oerhört mycket kraft, men det syns inte utanpå. Det går att bearbeta med terapi
och ångestdämpande tabletter. Det finns grader i helvetet. Jag kan lära mig att hantera
min ångest, men alla kan inte det och det känns fruktansvärt att veta att många lider
på ett "osynligt sätt". Ett tips för den som har ångest. Testa KBT.
Det finns även böcker att läsa om vad ångest är. Kunskap ger makt och tro på din egen förmåga.
Tex boken "Ångest - om orsaker, uttryck och vägen bort från den..." av Christer L. Nordlund.
Och sist men inte minst, det är ingen skam att ha ångest, det är kroppens sätt att
tala om att den fått nog. Kroppen är smart men inte alltid rationell.
 
 
 
 
 
 
 

Vad är friskvård för dig...?

Såg en tidningsartikel igår om hur kommunerna fördelar friskvårdspengarna.
Det skiljer sig ganska mycket i pengar om man jämför det privata näringslivet vs
kommuner & landsting.
 
Några anställda i VBG s kommun har fått möjlighet att göra smycken av tenntråd,
halsband och armband i goda kollegors sällskap med devisen "pyssel håller doktorn
borta". Och visst är det så att när vi gör något vi mår bra av så stärks vårt immunförsvar.
 
Vi blir gladare och känner samtidigt att vi skapat något eller uträttat något bra för kropp
och själ. Men alla gillar faktiskt inte att träna på gym eller klä av sig naken inför andra
på ett badhus eller något annat som har med sport att göra. En del gillar helt enkelt att
ta en rask promenad regelbundet och att pyssla.
 
Då tycker jag att fler företag borde ta upp pysslet på agendan, att i grupp, om man vill
ta sig an ett tema som tex måla i akryl el akvarell,  snickra, dreja, knyppla, ja vad som
helst egentligen. Personalen kan ju rösta fram några bra förslag.
 
För egen del så är pysslandet ett livselexir, jag mår verkligen dåligt om jag inte får
göra något varje dag som är kreativt.
 
Älskar att måla i akryl! Befriande, meditativt, helande, man får vila hjärnan från oro och
annat slagg, men rensar systemet helt enkelt. Hur länge jag målar beror på, jag har ingen
som helst tidsuppfattning. Kroppen säger till när den vill göra annat och numera lyssnar jag
bara på kroppen. Förkylningen håller i sig som ett skruvstäd så jag praktiserar aktiv vila.
Har varit förkyld en månad och det börjar tära på kropp och själ!
 
Klådan på armarna "göms undan" när hjärnan stängs av och kreativiteten för bestämma.
Tror att många med kroniska sjukdomar eller depression skulle bli hjälpta av målningsterapi
eller ngt annat kreativt. Jag mår som allra bäst när jag målar. Ensam.
 
Många känslor hinner rinna under bron under tiden och de får komma, för hjärnan kokar
över av alla funderingar som snurrar i medvetandet. I målandet får det undermedvetna ta
plats och då kommer även tårar emellanåt som rensar och lättar.
 
På dagarna är jag ganska trött numera, kroppen orkar inte i högre tempo än slow motion,
och det beror både på mina regelbundna behandlingar men även förkylningen som gör mig
utmattad. Men det jobbigaste är nog inte det utan den bedrövliga klådan jag har på mina
armar som biverkning av Perjetan jag får var 3:e vecka. Klådan har jag 24/7,  dygnet runt.
 
Igår ville jag bara skrika, gråta och hoppa ut genom fönstret för det kliade så, ja ren tortyr är det.
Har fått Atarax som ska stilla klådan men den kan jag bara ta inför natten för den stillar även sinnet,
så man känner sig lobotomerad, tillintetgjord, nollställd till allt...och det är ju inte meningen bara
för att det kliar. Så jag letar med ljus och lykta efter en ny medicin som inte ger trötthet som biverkning.
 
Trötthet är mitt förnamn, så jag behöver inga fler pålagor. Om någon har ett bra tips som stillar klåda,
denna klåda känns som att någon hällt klipulver under huden och emellanåt kommer någon osynlig kraft
och hackar med nålar lite varstans på armarna, psyket tar stryk av sådant. River ibland med naglarna
så armarna är sönderrivna och såriga, nicht gut, jag vet! Betapred vill jag inte ta för det blir man
svullen av. Ska kontakta min sjuksköterska imorgon men det är inte det lättaste att få tag på sin
onkolog när man behöver honom som bäst. Sköterskan skulle ringa mig om hur det går, men hon har
glömt bort mig så jag får ringa själv imorgon...SUCK!!! Blir såååå trött av att ständigt leva med denna
helvetiska sjukdom och ännu jävligare biverkningar. Förstår dom som säger att nu orkar jag inte mer.
 
Nu är jag långt ifrån att inte orka mer, för jag orkar så länge det finns liv, trots att jag gnäller ibland.
 
Jag har så mycket att leva för, så mycket att göra med mitt liv.
 
Ibland har jag en tanke som återkommer...
.
"Tänk om.."
Tänk om jag inte får uppleva den dagen då min dotter får barn, om hon får barn.
Tänk om jag inte får stå där och vara stöd för henne den viktigaste stunden i hennes liv.
Tänk om jag inte får leka med det lilla barnet, baka bullar som jag gjorde med mina barn.
Tänk om jag inte får rita och måla med mitt barnbarn som ännu inte finns,
precis som jag ritade och målade med mina fina döttrar.
Tänk om jag inte får vara barnvakt en kväll eller helg när föräldrarna behöver egentid.
Tänk om jag inte får vara med när den lilla ettakladdaren slutar skolan.
Tänk om jag inte får vara där när det är konfirmationsdags.
Tänk om jag inte får var med när studenten kommer, då Christine är den stolta mamman
och jag den stolta mormodern som sett barnabarnet från födsel fram till vuxen.
Tre generationer tillsammans i många av livets milstolpar.....
Tänk om jag ändå får.....?
 
Om inte Christine får barn för det kan man aldrig veta, så spelar det ingen roll
för jag vill vara med i min dotters liv vad hon än gör, vill vara en del i hennes liv
tills jag blir gammal, vill bli gammal, det är det enda jag vill, få vara med.
 
Jag fick frågan igår vad jag är mest rädd för om jag skulle dö i förtid.
Svaret är att jag är allra mest rädd för att inte kunna vara med i min dotters liv,
att inte kunna vara hennes mamma mer.
 
Alla andra klarar sig med tiden, men en mamma kan man inte ersätta. Man kan inte
ersätta en dotter heller...ask me I know the feeling.....
 
 
Min man skulle sörja en tid men livet skulle återta en ny form och förhoppningsvis
skulle han träffa en ny fin kvinna att dela sitt liv med.
Föräldrar och syskon skulle sörja och sakna mig, men med tiden tar vardagen vid
och man lever sitt liv som förut,  med tillägget att det saknas ett syskon.
Vänner skulle sakna en men livet trampar på där med.
 
Men det är svårt att skaffa en ny mamma.......är ändå glad att Christine har två
mostrar som själva är mammor. En moster i Sthlm dessutom som är hennes gudmor. Bra det!
 
 
Vi är ämnade att fortsätta simma, för gör vi inte det så drunknar vi. Kroppen är
funtad så att vi klarar kriser även om det är fruktansvärt jobbigt och tungt under sorgetiden.
 
Jag lever ju vidare, har ett ganska bra liv trots att jag förlorat ett barn.
Hade kunnat ha det ännu bättre om jag var frisk men nu är jag inte det och då utgår jag från
det liv jag har idag. Bra livskvalitet, underbar man, finaste dotter, härliga bonusbarn, goda vänner,
stor familj, stort nätverk i olika föreningar och bekanta. Jag har ett harmoniskt liv utan större
vardagsbekymmer och det är jag tacksam över.
 
Så jag fortsätter att måla och pyssla för att hålla doktorn borta, så får vi hoppas att det
håller mig "frisk" många, många år ännu.
 
Så till frågan....Vad är friskvård för dig?
 
Kram på er!

VSFB...vad är det?

 
Igår kväll deltog jag i en sk "Fjärilsträff" med andra mammor och pappor som förlorat barn. En lokal samtalsgrupp har bildats i Trestadsområdet med träffar i Trollhättan en gång i månaden. VSFB är en förening som finns i hela Sverige men har huvudsätet i Göteborg. (Vi Som Förlorat Barn).
 
Jag har inte tidigare orkat hantera rädslan att prata med andra änglaföräldrar och lyssna på vad deras barn gått igenom och hur de dött. Hur föräldrarna hanterat sin sorg. Det har varit tungt nog att hantera min egen och jag har haft fullt upp med att försöka leva ett kvalitativt och positivt liv efter min egen cancerdiagnos, så man får ta en sak i taget.
 
Nu har det gått 5 år sedan Madeleine dog och jag kände mig tillräckligt stark för att orka möta nyblivna "änglaföräldrar" och de som har ett antal år av sorgebearbetning i bagaget.
Är så glad att jag gick för det var ett skönt möte med andra föräldrar som mist sina tonåriga barn eller unga vuxna men även yngre. Alla har sina olika historier, och barnen har dött av olika orsaker, i sjukdomar, olyckor eller självmord.
 
Denna gång var vi 8 föräldrar men det finns fler i vår grupp. Det är ingen grupp som någon förälder någonsin skulle vilja vara med i, men när det ofattbara skett så är det ett viktigt forum för att kunna berätta och lyssna, känna igen sig i många saker som inte går att förklara för den som inte förlorat ett barn. Man behöver inte ha något filter för vad man vågar säga för här kan man vara helt öppen och "naken" i sin litenhet, sorg och saknad. Alla som sitter där förstår fullt ut och orkar lyssna. Man stöttar varandra och man behöver inte känna sig ensam i sina tankar. Ingen kommer med peppande käcka tips och hejarop utan alla får prata och alla lyssnar på varandra. Det räcker, lyssna.
 
Allt som sägs där stannar i gruppen och det är skönt att vara en sluten grupp.
 
Jag håller på med ett rensingsprojekt hemma och det tycks aldrig ta slut för det går så sakta. Är helt skoningslös och skänker bort, kastar och säljer det som går att sälja. Man har alldeles för mycket saker som äter upp ens energi.
 
Jag såg ett inslag om glasögon som man kan skänka till SOS Barnbyar i Tanzania via Specsavers så jag grävde fram Madeleines gamla glasögon och ett par av mina första glasögon från 1972, tänka sig att jag hade kvar dom. Projektet går ut på att optiker gör synundersökningar på barn och vuxna och så får de glasögon efter vilket synfel de har. Glasögonen märks i Sverige med styrka etc. När barnet fått glasögon som passar så tar de en bild på barnet och skickar till givaren. Ett bra sätt att se att hjälpen verkligen går fram.
 
 
 
 
70-talsglasögonen uppe till höger var ju fruktansvärt fula, men det fanns bara sådana -72. Nu är de moderna igen, men kanske lite tunnare snits. De var i alla fall mina första glasögon. Jag var halvblind och linser tjocka som flaskbottnar. Madeleines första glasögon ligger under som hon fick som treåring. Hon gillade inte att ha glasögon för hon hade ett synfel där den ena linsen blev så tjock. Men hon såg ju inget utan så de genomskinliga till vänster i mitten fick bli en bra kompromiss tyckte hon. De hade hon på gymnasiet men mest när hon läste. På krogen var de bannlysta och skojade att hon kunde vingla fram halvblind för alla andra var ju också vingliga, det var Maddes humor.
 
Nåväl, i rensingen hittade jag även en skrivbok av alla de som jag använt. Älskar skrivböcker och köper nya emellanåt för att "börja om". "Nu ska jag skriva VARJE dag", och så skriver man en vecka eller en hel månad och där slutar det sedan i glömska för annat roligare som ersatt skrivlusten. Jag har en hel del av halvskrivna böcker och små anteckningsblock som ligger spridda i hemmet.
 
Det intressanta när man läser tillbaka i dessa böcker är alla de mål jag skrivit ner. Väldigt många mål har jag åstadkommit så det är viktigt att skriva ner den man vill och önskar göra för då kan det bli verkligt. Det kan vara små mål som leder till ett större. Delmålen är ofta de som driver oss framåt, inte det stora långt där borta. Men men nu svävar jag iväg här, det var ju inte det jag skulle säga.....
 
Hittade en intressant text jag skrivit någon gång i början av 2009 i en bok inklädd i grå filt jag fått i nyårspresent av min svägerska, och den innehöll bara två skrivna sidor, sedan var det slutskrivet i den fina boken.
 
Texten handlar om förnekelsens goda egenskaper, kanske har jag bloggat om det för jag har skrivit stödord i slarvig skrivstil. Ibland är det brådis att få ner på pränt det man tänker...
 
Jag hade fått frågan av en kollega hur man orkar leva vidare efter att ens barn dött.
 
Jag svarade ungefär så här;
Ponera att du sitter på en båt som är på väg att sjunka. Alla avvaktar med att ta på flytvästarna, väntar på att få information att det inte är så illa. Båten flyter ju så det kan ju gå bra och kaptenen ser lugn ut. Vi avvaktar med ett obehagligt beslut eller besked, för om vi tar på flytvästen så är det ett erkännande att något allvarligt håller på att hända- inte en förnekelse. Men flytvästen är en livräddare så varför tar vi inte på oss den instinktivt och har de på för säkerhets skull? Vi vet ju inte om vi verkligen ska sjunka för det obehagliga kan omöjligtvis hända oss, det HÄNDER INTE! Ju närmare den omedelbara faran vi befinner oss i, kan det ge oss allt större skygglappar. Vi förnekar att det händer/har hänt.
 
När det ofattbara redan har hänt kan den där flytvästen eller skygglapparna vara på ganska länge, det har inte hänt, det är inte sant osv. Man står där med flytvästen på torra land och undrar varför man har på sig den. Det är där någonstans man är i en chockfas, detta händer inte. Man befinner sig i en overklig bubbla med känslan att det hänt någon annan och att man själv är betraktare utifrån.
 
Man kan ha skygglappar för att klara det mesta i livet. Min egen cancersjukdom är delvis också inbäddad i stora lappar gjorda av mjukaste bomull. "Jag är frisk", ljuger jag för mig själv, för om jag ljuger tillräckligt många gånger och intalar mig själv att jag ska leva många år till så måste det bli så. Om man ljuger tillräckligt många gånger så kan lögnen bli en sanning. I detta fall så vore det fantastiskt. Att en icke botbar spridd HER-2 positiv bröstcancer blir botbar. Bara det faktum att den är sk her-2 POSITIV låter ju oerhört käckt...men icke det!
Jag är ganska förvirrad just nu. Vad i himla friden ska jag prioritera, för statistiken säger en sak, att spridd cancer blir ännu mer spridd, det är bara en tidsfråga...herre gud...skriver till Vivaldis 4 årstider och hejja vad det går undan...hihi...tid ja. Jag ska ta vara på tiden, min tid, det är bara det jag kan göra. Må lite gott i att göra skillnad, en liten droppe i havets skillnad, men ändå en skillnad. till det bättre, för någon.
 
Halleluja, där tog Vivaldi slut och jag får göra lite skillnad för mig själv och fortsätta projekt utrensning av saker jag inte behöver/vill ha, för min man ska ju få plats här, så hej å hå vad jag hystar på!
 
Tjolahopp!
 
 
 
 
 
 

Insikter och lärdomar.....

I mitt förra inlägg ville jag att ni skulle ställa frågor eller berätta om era egna
erfarenheter av ångest.
 
Jag fick flera långa innehållsrika och viktiga svar. Många har det tufft med olika
ångestsymtom eller oro. Vårt samhälle kanske bidrar till det, jag vet inte.
 
Tack för alla era svar, det gör att jag vill skriva mer och jag får inspiration att
vilja fortsätta blogga. Hösten är ju lite mer låg och lugn och då kan man borra
in sig i en bok eller skrivandet.
 
Anonym ställde en fråga till mig som jag tycker var så bra att jag skriver ett nytt
inlägg om just det.....
 
En fråga, vilka är dom största insikterna du har fått under din långa resa med dessa
svårigheter och vad skulle du vilja skicka med till andra om du fick välja? 
Hur har du förändrats som människa , prioriterar du annorlunda idag jämfört med tidigare? 
Det var några frågor som jag vill höra dina kloka tankar om!       
 
Flera frågor som inte är helt enkelt att svara på men jag ska försöka.
Jag har fått många olika insikter och en av dom är att jag slutat tänka på
vad alla andra vill eller förväntar sig av mig. Jag går efter min magkänsla
och hjärtat får styra mig dit det är bäst för mig och mina kära.
Jag står upp för det jag tror på men har förståelse för att andra kan ha en
annan åsikt. Jag behöver inte göra mig till för någon annan.
 
Jag har lärt mig att det enklaste receptet för att vara lugn i sinnet och lycklig
i vardagen är naturen och enkelheten i att leva utan en massa prylar och saker
som tar mycket tid och energi. Stuglivet har gett mig lugnet och jag saknar inte
en enda sak som jag har inne i stan. Jag kan  gå i underställ och skrutta omkring
på höst/vinter använda vatten ur dunkar som vi har med oss för vi har bara
sommarvatten. Brasan håller oss varma och det är hur mysigt och enkelt som helst.
Så det är året runt jag tankar energi till kroppen från naturens källa.
Det trodde jag inte för ett antal år sedan att jag skulle trivas så på landet.
 
Goda relationer är nyckeln till välbefinnande. Har du ett gammalt groll någonstans
så äter det upp dig fullständigt om du inte rensat en gammal ovänskap eller konflikt.
Man måste inte personligen förlåta/ be om förlåtelse eller prata igenom saken med den eller
de berörda för det kanske inte alltid går. Men man kan inom sig rensa bort och stänga
gamla dörrar som stått öppna alldeles för länge. Jag har stängt dörrar som tagit för
mycket energi och när jag gjort det har jag kunnat andas igen. Ja, det är tufft, men
ibland nödvändigt. Jag ansvarar för mitt liv och då måste jag även ta obehagliga beslut
ibland.
 
Idag umgås jag endast med människor som ger mig energi och där jag ger tillbaka
förhoppningsvis. Märkligt nog har jag inte fått färre vänner, utan fler och de är alla
så hjärtans goa var och en på sitt sätt. Jag har haft tur som har fått så mycket kärlek
i mitt liv, men det har inte alltid varit så.
 
Jag har förändrats oerhört mycket. Den Anne jag var för 5-10 år sedan är en helt
annan idag. Som natt och dag. Jag var tidigare en ganska oåtkomlig. Dålig självkänsla.
Signalerade kom inte för nära och jag var oerhört kontrollerad, välartad, proper
och noga med det mesta i min tillvaro. Alltid välmejkad och välklädd. Jag har alltid varit
social så det har inte varit något problem med den saken. Att ha kontroll på jobbet var viktigt,
kunna min sak och helst vara bäst. Prestationen var det viktigaste och jag jobbade alldeles
för mycket. Min identitet gömde jag i jobbet och fritiden blev alltför kort och vännerna
få eftersom jag aldrig var hemma. Jag ville ju ha det bra ekonomiskt.....
 
När Madde blev sjuk 2007 släppte jag allt. Direkt. Allt föll och hon blev det viktigaste.
Samvetet gnagde att jag varit hemma för lite trots att hon var 19 år. Hon frågade
ibland när jag skulle komma hem från Göteborg där jag jobbade....för...mycket!
Christine hade flyttat hemifrån när jag jobbade som mest.
När livet omkullkastas är inget annat viktigt längre än närheten till sina barn och
sin familj och vänner.
Så här med facit i hand hade jag hellre kommit hem i tid för att laga mat tillsammans
med min dotter och att höra hur hon haft det i skolan och med kompisar. Hon gick på
gymnasiet men ungdomar vill att man ska vara hemma ändå, trots att de nästan är vuxna
men när mina döttrar var små var jag hemma med dom och var en hel-ylle-bull-mamma,
så jag ska inte vara för hård mot mig själv.
 
Idag har jag en avslappnad attityd till ordning och kontroll. Måste inte ha kontroll på
allt och har tagit bort alla borden och måsten. Jag måste betala räkningar och göra det
som behövs för att fungera fullt ut såklart. Men livet är lite mer tillbakalutat idag.
Vänner går före städ och puts och en rolig aktivitet eller resa prioriteras.
 
Jag vill ha mysigt omkring mig och jag gillar att vara kreativ, inreda i stan och göra
god mat. Livskvalitet på ett sunt sätt. Jag har inte tiptop, det har ingen kreativ person,
lite projekt överallt med dammtussar i hörnen som påminner mig om städ ibland.
Jag är inte så ängslig längre. Om någon kommer hem till mig när det är stökigt,
tja so what....jag är numera avslappnad i det vilket jag inte alltid varit.
 
Jag är en gladare och öppnare person idag. Jag skrattar mycket och ofta fast det
har jag nog alltid gjort :-)
 
Konstigt nog så längtar jag inte längre efter alla de där resorna som jag aldrig gjort.
Ok, London skulle vara kul att besöka för jag är väl snart den enda i Sverige som inte
varit där. Och en stor dröm jag har är att få simma med delfiner någonstans i världen
där man kan ligga i vattnet och att delfinerna kommer till mig. Bröllopsresan kvar att
göra så vem vet....
 
Men en skön höstpromenad med bästa väninnan, eller en god hemlagad söndags
middag med vänner eller ett långprat med dotter i telefon, eller en måndagsbio med
maken, det är dom små vardags sakerna som gör livet gott att leva.
 
Jag har lärt mig att inte sukta efter det man inte har/haft utan gläds åt det jag har och åt
det jag fått uppleva hittills. Jag har ändå mål och drömmar kvar, de ska man inte sluta med.
 
Status och dyra prylar betyder inget för mig, jag kan göra mysigt och fint med små
medel och det är ju jag som ska vara nöjd, inte alla andra som har andra preferenser.
 
Ja, vad har jag lärt mig...massor, men det har nog mycket med ålder att göra, att man
blir lite klokare och snällare med åren mot sig själv. Att jante och duktiga flickan på
axeln har fått sparken, även om de sätter sig på axeln som en olydig tonåring ibland.
 
Jag vill inte vara duktig längre, vill bara ha roligt och leka hela dagarna. Göra det jag
aldrig hann göra alla de åren jag jobbade som mest och uppfostrade två barn som
ensamstående mor. Nu har jag tid för mig själv, det är min tid och jag bestämmer
över den. Jag vill göra något som jag lämnar efter mig, Några tavlor jag målat, lite
filtar jag virkat och annat smått o gott.
 
Det jag kan råda till är att se över dina försäkringar innan du blir sjuk, för en dag kan
du behöva skyddet.. Se till att du har efterlevandeskydd på ev pensionspengar, de
du bestämmer själv över. Gör ett vita arkivet, det underlättar så för efterlevande.
Skriv ett testamente, det kan du ändra hur många gånger du vill genom livet.
Där kom kontrollen in igen....hmmm...jo men på ett bra sätt.
 
Annars vill jag nog leva så vanligt som möjligt, inte alls resa till den där paradisön,
eller resa jorden runt. Åker på semester som förut och lever ett vardagsliv som alla
andra. Ser fram emot Istanbul dit vi ska åka om någon vecka. Så resa vill jag som förut.
 
Att leva ett så varierat liv som möjligt är nog allas mål och mening. Så även för mig,
men det allra, allra viktigaste är dotter, kärleken, vännerna och familjen. Att träffas
laga god mat, hitta på roligheter tillsammans, resa och leva ett fullgott liv.
 
Jag har inga stora bombastiska råd att komma med för vi alla är ju så olika, men
också så lika, men hoppas att det finns något i mina insikter som kan ge något.
 
Mer kan jag nog inte säga för har vi kärlek i våra liv med människor och djur omkring
oss, som får oss att må bra, vad mer kan man begära av det som kallas livet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
              

Lite ångest har väl ingen dött av....

Då var jag här igen med mina funderingar....
 
Orden kommer som de kommer bara rakt ner från hjärnan någonstans.
Känslan får oftast styra och nu föll det på ett oerhört aktuellt ämne,
nämligen ÅNGEST.
 
Ångest är ingen sjukdom utan ett sinnestillstånd som karaktäriseras av stark rädsla,
nervositet eller oro. Det kan vara situationsbetingat och behöver inte föranleda varken
livsfara eller överhängande verkligt hot.
 
Ångest bara kommer utan förvarning, eller i en situation som kroppen uppfattar som farlig
men som inte behöver vara annat än att kroppen fått nog av en situation eller känsla.
 
 
Många använder ordet lite "slarvigt", att man får lite ångest av enkla vardagssaker
som inte alltid är så kul att göra. men det finns en ångest som är rent fruktansvärd
och den har jag fått besök av i olika omgångar de senaste åren.
 
Ångest kan vara känslig att prata om, men jag tänker inte gömma undan det
faktum att jag har gått igenom och går igenom mycket svåra saker i livet som
måste hanteras på nytt sätt varje gång, som upprepas vecka efter vecka,
år ut och år in. Det handlar just nu om mina cancerbehandlingar.
 
Från början var det  något "utanför mig själv" som inte var det värsta som hänt i
mitt liv och jag kunde hantera min sjukdom lite med en klackspark. Med tiden har jag
insett ett och annat. Ja, min dotter dog av sin cancer, ung och det gick alltför fort.
Madeleine dog en ångestfylld död och jag har ännu allt för svårt att prata om det.
 
Jag kände länge att det inte spelar någon roll om jag lever eller dör, det som är meningen
är som det är och bara att gilla läget. Ganska pragmatiskt har jag länge hanterat
min egen sjukdom. Men kärleken till mitt levande barn Christine har varit större och
hon har varit min glädjekälla, min "vill-inte-dö-medicin". Man kan inte lämna sina
barn i sticket hur som helst även om de är vuxna. Jag vill ju vara med i hennes liv!
 
Livet är ju så fantastiskt och viljan att leva har blivit starkare för varje år som går.
Och där kommer den lilla fnurran på tråden in. Jag har inte fått nog av livet, för det ger så
mycket mer ju äldre man blir. Min man gav mig en ny dimension av kärlek, den vuxna
fina djupa kärleken som jag för allt i världen inte vill vara utan.
 
Jag har ju fått en efterrätt att äta och smaska på som smakar så vidunderligt gott!
Livet har så många dimensioner, lycka och sorg samsas i mitt hjärta och ibland får
sorgen bryta igenom med full kraft, saknaden, den oåterkalleliga, den som river
och sliter ut hjärtat, tömmer en på blod och tårar. Men efterrätten tröstar mig, den står
där läcker och inbjudande och jag tar en liten bit i taget för att den inte ska ta slut.
 
Vårt bröllop var en bit av denna efterrätt, min dotter som sjöng för oss på bröllopsfesten,
alla vänner som gjorde vår fest till den häftigaste jag någonsin varit på. Katten Pip som
jag är "mormor" åt. Våra vänner som är som en extended familly och allt det roliga
vi upplever tillsammans i vardag och fest. Väninnorna som jag gör olika saker med
och så många bitar som smakar så evinnerligt gott.
 
Var kommer då ångesten in i denna mumsiga efterrättstid?
 
Varje måndag två veckor av tre samt de gånger jag åker till Göteborg
för att göra PET-CT.
Måndagar är ångest för de flesta för att de ska jobba, men jag har en
annan sort. Den som man får när kroppen tröttnat på alla cellgiftskurer,
stick i porth a cathen och biverkningar.
 
Min kropp har utvecklat en stark ångest som innebär att den tror att
den ska dö varje gång den går igenom sjukhusporten för att få
medicin som ska göra att du lever lite längre. Motsägelsefullt?
 
Min kropp har varit i några situationer som den minns men som min hjärna
har förträngt. Nya mediciner har vid några tillfällen fått min kropp att svara
med en allergisk reaktion. Min kropp har bestämt sig för att ALLT jag får
i min port kan ta livet av mig, så den tror att jag är på väg till avrättning
varje gång jag åker till Uddevalla sjukhus. Hjärnan är förnuftig och talar
högt till kroppen att "Du klarade ju förra gången, så skärp dig nu och var
en duktig flicka! Du ska vara tacksam att du lever flicka lilla!"
 
Hur känns då ångest?
Nu blev det klurigt för det är en känsla som är svår att beskriva.
Det känns som att något okänt bosatt sig i din kropp och som vandrar
precis över hela dig, trycker ner dig, ger dig andnöd så att du får göra
allt, lägga all din kraft på att övervinna rädslan  att inte kunna andas.
För kroppen bara tror att den ska dö, du kan fortfarande andas men
ett betongmonster har satt sig på ditt bröst och spridit ut miljoner
betongklumpar i kroppen på dig. Du vill fly men kan inte, för du är
fast i cellgiftspumpen som förgiftar ditt blod så att du dör....sakta!
Jag har larmknappen i handen ifall jag får andnöd på riktigt, hur
många kurer kan en kropp klara av innan den krackelerar?
 
Sköterskorna borde ju veta, de ser ju så lugna ut och mina värden är
bra allihop. Inget organ sönder i kroppen, bara den hemska klådan som
Perjetan ger på armar och rygg, men det kan jag leva med så länge det
stannar vid det. Tre påsar ska igenom min kropp, jag vill inte längre se
varken cellgiftsställningen eller slangen som går rakt in i mitt bröst.
In i porten som är så svår att sticka att sköterskorna får hjälpa varandra
när den ena sticker fel...och jag gråter tusen tårar för att det ska vara
så himla krångligt varje gång. Ångest och tårar är min vardag.
 
Men det är väl bara att söka hjälp då eller?
Jo, jag har fått en tillfällig vän som hjälper mig som heter Oxsascand.
En 10 mg tablett 30-60 minuter innan behandling och jag är lugn
och håller mig på hanterbar nivå genom hela behandlingen.
Den vännen behövs bara var tredje vecka då jag har den stora behandlingen
för kroppen har visst bestämt at det inte alls är lika farligt vecka två när jag
"bara" får en påse med cellgift, Navilbine som tar 15 minuter att droppa in.
 
Men kroppen är i ständig beredskap, den vakar och vaktar, dygnet runt
efter förändringar som kan vara av ondo. Kroppen scannar sig själv mot
bättre vetande. Hjärnan har inte ett smack att komma med.
 
Mellan behandlingar mår jag bra, ingen ångest, ingen oro mer än den som
går att hantera. Tusen tankar snurrar förstås men det får jag skriva om en
annan dag.
 
Ångest är jättesvårt, för det går inte att förklara för den som aldrig varit med
om det. jag har haft cellskräck, hisskräck en gång i tiden som jag jobbade bort
för många år sedan. Har även varit flygrädd, men har flugit bort rädslan.
 
Men hur sjutton ska man hantera det faktum att jag är beroende av jobbiga
behandlingar för att få leva? Jag har en osynlig fiende och den bor i min kropp.
Hur mycket positivt tänkande jag än har så kvarstår faktum;
Tumörer försvinner inte av sig själva, inte med tankar till universum eller glada
hejarop som "du är stark, du fixar det". Då skulle ju alla överleva för viljan är
lika stark hos alla att vilja leva lite till oavsett ålder.
 
Så jag får ha tillit till vetenskapen och det återkommande obehaget att vara
fjättrad två måndagar av tre till denna "överlevnadsmackapär".
 
På ett sätt lever jag i en slags bubbla som är svår att negligera. Hur mycket
vanligt och "friskt" liv jag än försöker leva så går det inte att fly från fakta,
att jag har metastaser i lymfkörtlarna som lever sitt eget liv.
Plopps....där kom en ny tumör upp....Swipp, där försvann två och så håller
det på. Cancern leker rysk roulette med min kropp.
 
Hur klarar psyket det?
Människan är en intelligent varelse, för det som är svårt kan vi förtränga,
och det har jag lärt mig att göra med åren. Förtränga! Men det finns där ändå.
I de små stängda lådorna som jag knappt vågar öppna, eller öppnar på glänt
ibland för att inte sprängas. Pysa lite är bra.
 
Men min vardag är rätt bra ändå, för jag har bra livskvalitet tack vare alla
människor jag har omkring mig och jag är bra på att hitta på saker för att må
bra genom min kreativitet och rastlöshet.
 
 
Så nu ska jag fråga er.....Vad vill du veta om cancer?
Har du en fråga som ligger och gnager så fråga på så ska jag svara så gott det går.
Inga frågor är dumma och jag blir inte ledsen om ni ställer svåra frågor.
 
Så...det var dagens fundering. Hoppas ni vill vara delaktiga och diskutera vad ni vill,
ångest eller cancer eller något som gör dig glad.
 
Hur hanterar du eventuell ångest tex.
Det skulle vara intressant för mig att få veta.
 
Nä, dags att lägga sig att sova. Skrev en del av inlägget på dagen och har varit
på vår bokcirkel ikväll så nu går ögonen i kors.
 
Natti natti!...Och så en söt gonattsång som vi 60-talister känner till. John Blund
 
 
 
 
 Titta, kom och titta
Titta, kom och titta, kom sätt er här omkring.
Det dröjer säkert ännu en stund
innan sömnen kommer med John Blund.
Han vill visa oss någonting.

Sedan, genast sedan när sagan tagit slut
så lovar vi att sova så sött
efter dagen är man ganska trött.
Men först tar John Blund med oss ut.

Läggdags, det är läggdags för klockan slagit sju.
Vi träffas säkert åter en dag
då vi roar oss igen ett slag,
sov så gott! God natt med er nu.

Svensk text: Sten Carlberg
 
 
 
 
 
 
 
 

Vemod och löv....

 
 
 
 
Ser löven lägga sig blöta på gräset
som ett täcke för sovande liv
det liv som vi inte ser
men som finns
 
Vi bonar om i hus och stugor
gör varmt och mysigt
sprakande brasor
mysiga ljus
i kaneldoft eller vanilj.
 
Regnet det blöta smattrande
mot fönsterrutor som nyss
blev skinande blanka
i vårstädets iver och längtan
nu grå och trista.
 
Det känns lite tomt i hjärtat
vad ska jag fylla det med nu?
Hur många nun har jag kvar?
Hur många nun kan man önska?
 
Livet är skört och det känns i denna tid
då livet slocknat för många vi känner,
en eftertankens tid när lugnet lägger sig
när höststormarna tar vid
och det man sist vill
att sockarna åker på.
 
Men ljusen får lysa för oss alla
både för våra änglar och för oss
i mörkret, i kylan och det blöta.
 
Värmen bor i våra hjärtan
den ger oss ork och vilja
att göra allt det vi sett fram emot
efter värme och glättig lycka
från sommarens sol
den lagras i oss ett tag till
 
Så nu ser vi framåt mot
mys och pyssel, bio
uppleva det som är nytt
en resa, musikal
eller restaurangbesök
 
Ja, livet har mycket kvar
men att stanna till ibland
i reflektion ger ny kraft
att möta hösten.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sommar och loppisar och auktioner....

Sommaren bjuder på så många aktiviteter för alla smaker.
En av de roligare är att gå på loppisar och kanske en och annan bondauktion.
 
Jag går på loppisar året runt men på sommaren öppnas de där på landet
som bara finns på sommaren i varenda liten by man åker förbi och det är kul
att rota bland gamla grejer. Numera handlar jag inte så mycket för jag har inte
plats att förvara allt.
 
Dags att ställa sig på en loppis och sälja av lite prylar som inte blivit använda,
men det får bli efter bröllopet för nu är det 100% fokus på det.
 
Ser annonser i lokaltidningen om auktioner på landet och blir så sugen på att
åka, och kanske jag pausar i allt pysslande och gör något annat för en stund.
 
Jag orkar inte så mycket åt gången. Jag håller igång t ex en förmiddag,
i lugn takt och på eftermiddagen är jag slut. Energin är inte som den varit.
Igår var jag på stan 2 tim för att göra ärenden och på eftermiddagen störtade
jag i säng och sov 2 timmar. Så ser det ut, kroppen har tagit mycket stryk av
lång tids medicinering, men alternativet är ju sämre om man säger så.
 
Nåväl, att göra andra saker på sommaren än på vintern är ju energigivande
och bryter vardagen efter en lång vinter med samma rutiner varje dag.
 
 
Vad gör du helst på sommaren?
Går du på loppisar/auktioner?
Har du köpt något fynd någon gång som blev en favoritpryl?
 
Jag köpte en gång för herrans massa år sedan något jag har kvar ännu.
Jag var kring 18 år och bodde "hemma". Jag gillade loppisar redan då.
På ett ställe blev jag helt kär i ett gammalt tungt skrivbord av ek.
 
Det var oerhört tungt och jag bad mina bröder hämta bordet efter att
ha betalat hela 200Kr. Bordet är ganska litet trots sin tyngd. Bröderna fick
sedan baxa upp bordet till 3:e våningen, i den vindsvåning jag bodde i.
Vi ägde ett litet hyreshus och det var ju praktiskt att bo i samma hus som
föräldrarna, men ändå lite för sig själv.
 
Det bordet har jag konkat runt på i alla år till mina olika boenden.
Vissa saker hänger med kanske mer av nostalgiska skäl än något annat.
Bordet står numera i mitt arbetsrum och det ger en charm var än det står.
 
Jag är inne i en göra-av-mig-med-saker-process för jag känner att jag inte
behöver en massa prylar längre. Från tanke till handling är steget ändå  långt
ibland. Det får bli höstens projekt.
 
Jag har märkt att på landet mår jag så mycket bättre när det inte är så
mycket saker att ta hand om. Lite blommor (ok många blommor!), och
allt man behöver för att äta, sova, hålla hygien, och ha gäster.
 
Man behöver inte så mycket egentligen för att vara lycklig och må bra.
Men visst, sommar är en sak och vinter i stan något helt annat.
Men prylar kan äta upp en och det ska jag ändra på i stan.
 
Dags att ta itu med dagens att-göra.
Jag och blivande maken har delat upp våra göromål inför bröllopet.
Så jag ska göra programbladet till kyrkan och ett häfte till festen idag.
 
Han ska placera alla gäster som övernattar och fixa med lite annat.
Fördelen med landet är att vi har så många goa grannar som hjälper till
med boenden och så har vi camping väldigt nära. Drygt 50 av 95 gäster
ska sova över och det är fantastiskt roligt!
 
Vigseln sker i en liten söt bröllopskyrka på landet och själva bröllops-
festen har vi i ett gammalt sädesmagasin precis vid Vänern.
Förr skeppade man spannmål till England från detta numera kultur-
minnesmärkta gamla magasin.
 
Det är många detaljer att ordna med när man håller bröllop på landet,
men det är så mycket roligare än i stan och så blir det mer personligt.
 
Nu längtar jag verkligen, men tiden går oerhört fort, så snart är vi där.
Det blir en riktigt härlig leva-livet-fest och jag är så glad att få uppleva det
tillsammans med så många underbara människor. Det blir mitt livs största fest!
 
  
PS: På måndag den 8 juli kl. 15,00 sänds mitt sommarprat i P4 Väst.
Lyssna gärna då. För den som bor i andra delar av landet kan gå in på webben
och ta fram P4 Väst. http://sverigesradio.se/Vast/ 
 
Och här en länk till intervjun vid inspelningen av mitt sommarprogram.
 
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=125&grupp=19385&artikel=5562753
 
 
 
 
Taggar: auktioner, loppis;

Billiga skor blev väldigt dyra.....

Igår skrev jag om att jag beställt skor från Light in the Box till mitt bröllop.
Brudskor tenderar att bli ganska dyra.
De är vackra med vitt sidentyg och vackra detaljer och jag har tittat på
otaligt många i olika brudbutiker och på nätet.
 
Men jag kände att jag inte vill betala runt 1000 kr för ett par skor jag använder
i några timmar som jag senare byter ut i mer dansvänliga dito.
 
Så det blir varken PRADA eller höga klackar...den kvoten fyllde jag när jag var mellan 15-40...
Knäna är kaputt, efter lång tids behandlingar, fötterna likaså efter att ha gått i högklackat i många år.
Om jag baxar mig ner på knä på golvet kommer jag inte upp, behöver hjälp av någon eller så får
jag krypa till närmste möbel för att kravla mig upp. Det gjorde jag igår när jag skulle städa i ett köksskåp.
Kom inte upp så jag kröp till sängen där jag kunde lägga överkroppen så jag kunde ta mig upp.
Både skrattade och förbannade mig själv för min skröpplighet, jag är ju bara 48! Cellgifter är ju bra,
men förstör även det friska i kroppen, musklerna och cellerna. Inte kul att gilla läget alla gånger.
 
Beställde således ett par från Kina. Både vackra och inte alltför höga.
Det bästa var priset, bara några hundralappar!
 
Fick ett leveransmeddelande samma dag att de skickats och jag tänkte,
WOW här går det undan, inga långa leveranstider här inte.
Tre dagar senare får jag ett meddelande från Fed Ex att de kommer till
dörren den 1 juli.
 
Dags att dra till stan då och skriva ett papper där jag skriver under med mitt
namn och beställningsnummer, hänga lappen på dörren och så ringer de
mig när de är på plats. Där kan de lämna paketet så hämtar mina föräldrar
paketet. Paketet lämnades oh mina föräldrar hämtade, inga problem där.
 
Jag var inte hemma många minuter för jag hade mycket att göra så jag åkte
för att handla jord till mina blommor som inte är omplanterade på landet.
Därefter drog jag lite stressad vidare för att handla på ICA.
 
Skulle vara tillbaka kl.14,00 för vi skulle träffa våra värdar för att titta på
festlokalen till bröllopet.
 
Nåväl, jag körde in på Kvantum i Vänersborg, såg en polisbil i ögonvrån
på parkeringen men tänkte inte mer på det. När jag parkerat ser jag samma
polisbil ställa sig framför min bil.
 
"Är det du som är ägare till bilen?"...säger en äldre polisman och kliver ur bilen.
"Jaaaa, det är jag"...säger jag lite försiktigt
"Jaha, säger den äldre polisen lite torrt och myndigt..."Vet du att det är körförbud
på den här bilen"... en yngre polis sitter i förarsätet med dator i knät.
"Nääää, är det körförbud, hur kan det vara det?"
"Du har inte besiktigat bilen, vilket du skulle gjort i april"
"Shit nej, säg inte så..jag har ju inte fått någon kallelse"
"Det går inte ut några kallelser längre, det får du hålla reda på själv"
"Det var ju inte alls bra, men inte lätt att veta då när man har lite annat
att tänka på säger jag. "Det är inte direkt det första jag tänkt på när
bilen ska besiktigas"..."Jaha, hur dyrt blir detta då för mig?"
"Det blir en lapp på 1500Kr, så du kan skriva under här så är det ur världen."
 
"Hur gör jag nu då, jag är på väg till stugan med en massa grejer och snart fullt
med mat i bilen, vart gör jag med bilen nu?"

"Du kan köra den till stugan och beställa besiktning så är det bra med det."
 
Jaha, tack då säger jag och går ursinnig i på ICA och handlar.
 
Förbannade glömska tänker jag inom mig och jag kokar av ilska.
Mest på mig själv för att jag varit så glömsk och klantig.
 
 
Tänker att det var på håret att jag sluppit böter för när jag går in drar poliserna iväg.
Tur, otur eller tillfälligheter, ja det kan man alltid slita sig i håret för....
 
Den enda anledningen att jag åkte till stan var att jag skulle skriva ett meddelande
till Fed ex så de kunde lämna mina skor.
 
Så det som var några hundralappar från början blev närmare 2000kr.
 
Det blev en mycket dyr dag för mig.
 
Men jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Slarvmajja!
 
Surt just nu när jag behöver pengarna som mest.
 
Nåja, det är bara pengar och det kommer alltid nya pengar.
Så tänker jag numera för man måste släppa det som har hänt,
betala och gå vidare. As simple as that.
 
 
 Och då kommer frågan...har jag bokat tid för besiktning?
JA farbror polisen, det gjorde jag med en gång när jag kom till stugan.
 
  
PS: På måndag den 8 juli kl. 15,00 sänds mitt sommarprat i P4 Väst.
Lyssna gärna då. För den som bor i andra delar av landet kan gå in på webben
och ta fram P4 Väst. http://sverigesradio.se/Vast/ 
 
Och här en länk till intervjun vid inspelningen av mitt sommarprogram.
 
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=125&grupp=19385&artikel=5562753
 
 

Hur vill du ha ditt stugliv...enkelt eller modernt?

Gråväder, blåst och vita gäss på Vänern. Blir alltid låg vid gråväder,
men får trösta mig med att det kan vara gråväder även på Bahamas.
 
Men det gör inget för tumskruven har skruvats åt, bröllops-to-do-listan
är långt i från klar, perfekt syssla idag...att göra bordsplaceringen för 95 pers.
 
 
Vad gör du en mulen och grå sommardag?
 
Jag lyssnar på radio och har ett pyssel igång som är beroende av att vara inne.
Tex att sy eller något så tråkigt som att åka in till stan och tvätta kläder.
Radion är extra bra att ha på sommaren för jag lyssnar mycket och på olika
program i P1 och P4. Sommarpratarna vill jag inte missa, men ibland
missar man ändå. och då är det bra att kunna lyssna i efterhand.
 
Jag har lite svårt att lägga mig i en soffa mitt på dagen för att läsa bok, är nog
för rastlös för det. När jag vilar, vilket jag gör ganska ofta så gör jag bara det, vilar.
 
Stuglivet är härligt på sommaren och jag lyssnar just nu på radio.
Hur vill du att ditt stugliv/semesterliv ska vara? Vilka bekvämligheter kan du
vara utan  och vilka måste du ha för att klara det enkla livet på landet?
Det får ni gärna skriva om till mig.
Närmare vattnet kan man väl knappast komma.... inte vår dock.
 
Vårt stugliv är både modernt och enkelt på samma gång.
 
Enkelt med mulltoa - funkar jättebra!
Modernt - med fiberkabel - bättre datoruppkoppling än i stan.
Enkelt - med varmvattenberedare 10 liter, så det blir korta duschar.
Modernt - om det är rått ute sätter vi på värmen eller tänder en brasa.
Enkelt- Öppna dörren till altan och vi är mitt i naturen bland djuren.
Modernt- Spis, mikro, kyl och frys och all teknik vi behöver.
Enkelt - Vi lever funktionellt men mysigt utan tusen prylar som äter upp oss.
Modernt - fullt utrustat kök med allt vi behöver för att laga mat o baka.
Enkelt - En handduk runt halsen, en kort prommis till stranden för ett dopp.
 
Härlig stuga med söt liten badbrygga.
 
Ja, man kan bo här ute hela sommaren och må riktig bra. Lugn och ro,
knäppt tyst förutom välgörande fågelkvitter och trädens sus. Ibland får jag ändå
lappsjuka och vill till stan, känna doften av asfalt och rörelse för en stund.
Göra ärenden, tvätta och sova i min egna säng en natt  i en stor lägenhet.
 
En stuga med grästak kanske....
 
Men som igår när jag var hemma en sväng, hämtade grejer och fixade lite,
öppnade balkongdörren för att vädra så kände jag genast.....
Hatar stan!...man får ju inte vara i sin egen lägenhet 2 minuter utan att det blir
oväsen. Hundar som skäller...hela jäää...la tiden. Jag blir galen!
 
Hundars revir borde rimligen inskränka sig till deras eget hem, men det räcker
med att jag rör mig i MITT hem så börjar de skälla ohämmat. När ägarna är
borta och hundarna hemma själva skäller de som besatta utan uppehåll hur
länge som helst.
 
Jag drog ganska snart. Jag tycker det är lite märkligt att hundägare får störa
sina grannar hur mycket och ofta som helst utan att det sker ett enda dugg
för att skona grannarna från oväsen....år ut och år in.
 
För det är hundägarna som kan göra något åt saken, inte hundarna själva.
För det handlar om en hundägares ansvar och omtanke om alla grannar
som bor omkring. Hundar ska fostras precis som barn.
Särskilt när man bor så nära inpå andra som betalt stora pengar för att
äga sin egen lägenhet.
 
Jag hatar inte hundar men tycker väldigt illa om ägare som brister i sin
medmänsklighet och ödmjukhet i att alla som bor i ett område ska må väl.
Att ta hänsyn till sin omgivning borde vara en självklarhet. Att inte göra det
är ett säkert sätt att göra sig ovän med grannarna.
 
Nåväl, vi är inte alla funtade på samma sätt och det är inte lätt att vara människa.
Så jag släpper det, för man kan inte ändra på andra, bara på sig själv.
 
Omgjord stuga med gammal charmig känsla kanske...?
 
Nä, dags att ta itu med bordsplaceringen och senare ska jag åter till
stan och tvätta, öppna paketet med mina bröllopsskor som kommit.
 
Beställde dom från Light in the Box. Det tog 3 dar från Kina.
Det går snabbare att beställa från Kina med Fed Ex än via svenska posten. 
Återstår att se om skorna passar, inte klämmer och är vackra.
 
 
Historien kring skorna får ni veta en annan dag.
 
Och så ska jag sova i min egen säng i stan.
Ska bli skönt för omväxlings skull :-) ..ska vara tyst som en mus,
så jag slipper attackerande hundskall genom väggen.
 
Och nu kom solen en stund...
 
 
PS: På måndag den 8 juli kl. 15,00 sänds mitt sommarprat i P4 Väst.
Lyssna gärna då. För den som bor i andra delar av landet kan gå in på webben
och ta fram P4 Väst. http://sverigesradio.se/Vast/ 
 
Och här en länk till intervjun vid inspelningen av mitt sommarprogram.
 
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=125&grupp=19385&artikel=5562753
 
 

Tar sorg slut....?

Idag har jag en låg dag, det är inte så ofta de  dagarna kommer numera, men de måste ju
få komma emellanåt.
 
Igår fick jag  behandling i Uddevalla. En tre-komponent behandling med Herceptin,
Perjeta och cytostatika. Efteråt blir jag trött men gör min dag ändå.
 
Mitt liv består numera av många delar och en del som jag aldrig någonsin kommer att
komma ifrån är SAKNAD!
 
Vi planerar bröllop för fullt och det sker i LYCKA, att få uppleva en dag i sprudlande GLÄDJE
och total bekräftelse på att KÄRLEK övervinner allt som har med SORG att göra.
 
Men sorg och saknad försvinner inte bara för att man upplever glädje.
Saknaden kan kännas än mer påtaglig när glädjen intagit ens liv.
Det dåliga samvetet kan komma över mig, att jag inte orkar gå till graven i samma frekvens
som jag gjort tidigare. I år har jag inte ens gjort sommarfint med massor av blommor vid
Madeleines grav. Har inte orkat gå dit ens, för det gör för ont.
Sommarblommorna har hamnat i stugan, ett hav av blommor, min plats för läkning.
En grav måste man vattna och det får vara ovattnat  i år. Madeleine finns med mig ändå
när jag pysslar med blommorna i stugan.
 
Nu har jag snart saknat Madde i 5 år och de första åren gick jag till graven flera gånger
i veckan. Nu orkar jag knappt tänka på att det finns en grav där det står inristat; hennes
förnamn, efternamn, födelsedatum och dödsdatum. Jag gråter av bara tanken!
Det river i själen och sliter ut hjärtat varje gång jag tittar på stenen. Hon kan inte ha
varit död i 5 år, det är inte möjligt!
 
Jag ska gifta mig snart och Christine, min äldsta dotter kommer att stå där, livs levande
för att glädjas med mig. Men en dotter fattas och det kommer att kännas tungt mitt i all
glädje. Tårarna rinner när jag skriver detta, för i de lyckligaste av stunder vill jag ju ha
båda mina döttrar ståendes bredvid varandra i kyrkan, två systrar som ser sin mor säga
ja till den man hon älskar. En fin man som de båda känner så väl.
 
Madeleine kommer att vara med och hon är inkluderad i våra hjärtan och hon kommer
att se och uppleva vigseln med oss, ståendes bredvid sin syster, som tycker det är
svårt att överhuvudtaget gå in i en kyrka för hon saknar sin lillasyster så.
Men Madeleine kommer att hålla Christines hand och ge henne styrka och stöd.
Madeleine kommer inte att synas, men hon finns. Just den dagen kommer hon även
att kännas och jag ska göra allt för att inte bryta ihop. Jag ska bara gråta klart först,
så jag gråter nu istället.
 
Den här bilden på Madeleine är tagen på Gotland 3 månader innan hon dog.
 
Jag gråter nu, i mängder så att jag kan skratta, le och vara glad på min bröllopsdag.
 
Det är svårt att sakna sitt barn, det kommer att vara lika svårt så länge jag lever.
Sorgebearbetningen kommer att fortgå hela livet. Så är det, hela livet, för sorg tar
inte slut efter en tid när man förlorat ett barn. Sorgen följer med i alla lägen i livet,
särskilt när man är som lyckligast. Visst är vi funtade så för vår egen överlevnads
skull att den svartaste sorgen och de mest smärtsamma bilder läggs undan i vårt
undanskymda inre. Det innebär inte att de försvinner, men de ligger i en låda som
man inte vill öppna, men lådan finns där och innehållet likaså.
 
Kärlek bryter sorg sägs det och det stämmer ganska bra, för man får något annat
att fokusera på som ger energi. Sorg ger inte energi, den tar energi.
Kärlek kan men ge  och ta emot hur mycket som helst och det bara ger energi.
 
Kanske är det därför jag inte orkar gå till graven, för att jag vill känna att lycka
bryter sorg. Kärlek helar och jag behöver leva i det och känna att jag orkar leva
mitt egna personliga liv som inte är kopplat till någon annat än mig själv.
 
Jag har fullt upp med att överleva själv. Att ta tillvara glädjen i livet, för dagarna är
så dyrbara...inte slänga bort dagar i onödan.
 
Just nu läser jag en bok av Malin Sävstam; Kärleken är starkare än döden.
Hon förlorade man och två av sina tre barn i Tsunamin. Detta är fortsättningen på hennes
första bok som handlade om vad som hände vid Tsunamin. (När livet stannar, som jag också läst)
 
Den nya boken handlar om hur man kan ta sig vidare i sorgen. Den gör ont att läsa och jag
känner igen mig i allt hon skriver. Trots att det gör ont och att såren rivs upp så är det en tröst
på något sätt.
Jag var singel i många år och bar på sorgen utan min kärlek de första åren.
Jag fann kärleken igen precis som Malin. Kärlek läker sorg om man har den turen att få uppleva
kärlek igen. De levande barnen har det tufft när en förälder sörjer, och det får man också läsa om i
hennes bok. Jag rekommenderar boken till alla som förlorat en man/fru eller barn. Alla som
förlorat någon kan läsa den för den handlar om det bottenlösa man hamnar i och som är så
svår att ta sig upp från.
 
Man behöver hjälp utifrån och jag fick hjälp, för ensam är inte stark.
 
Nä, nu ska jag torka mina tårar för att fortsätta bröllopsförberedelserna.
 
Du finns i mitt hjärta Madeleine. Jag bär dig med mig på denna resa som heter
KÄRLEK. Precis som Christine.
 
Jag älskar er båda mest av allt i hela världen!
 
Och jag har även fått den stora lyckan att älska en man, min blivande man.
 
Det bevisar att kärleken är starkare än döden, att kärleken övervinner allt.
 
 

Lata dagar i stugan....

Det är sannerligen inte ofta jag bloggar numera, men det beror inte på att jag inte vill,
utan mer för att jag har tusen andra saker i huvudet.
Tiden går så fort fram till vårt bröllop och min kreativa sida behöver få vara i sin lilla
planeringsbubbla ett tag till innan allt sitter där det ska.
Att ha många bollar i luften samtidigt är inte min starkaste sida längre.
 
 
Håller på med manuset också till mitt sommarprat som legat i träda för att annat
pockar på, men jag är snart klar med det också. Mitt sommarprat sänds den 8 juli
i P4 Väst kl. 15,,00.

Vad gör jag då hela dagarna kan man undra?
Ibland undrar jag själv vart dagarna tar vägen, men mitt liv är ju inte så värst hektiskt
längre och det har ju sina naturliga orsaker. I fredags fick jag en ny dunderkur med
mediciner för att mörda lite cancerceller. Herceptin och Perjeta som är den nya kryptonit
kuren som ska hålla cancern i förlamat tillstånd och t om döda cancernördarna.
 
Sedan får jag även Navilbine i mindre dos som är ett cellgift. Vecka ett får jag alla tre och
vecka två blir det bara Navilbine och vecka tre är det vila från mediciner och sedan börjar
det om igen....ja, så håller det på så länge det funkar. Om det funkar, vet vi inte, det får vi
veta i mitten på juli då jag ska iväg till Sahlgrenska för ny PET-CT undersökning.
jag brukar samla ihop kraft några dagar åt gången så jag orkar göra olika saker.
 
Som i fredags då vi åkte raka vägen från behandling till Gbg för att inhandla brud attiraljer.
Min blivande fick köra och vi gjorde allt vi skulle, men det blev en hel helgs vila efter fredagens
äventyr. Igår var det dock bara bra för då hade jag prinsessbröllopet och frossa i hela dan.

Jag har sagt det förut men säger det igen. Jag tror på helandets kraft i kärleken och
i det friska vi har i livet. Med det menar jag att vi har en egen självläkningsförmåga,
inte fullt ut alltid, för hade vi haft det fullt ut hade min dotter levt och många andra
som dött i cancer och andra svåra sjukdomar.
 
Jag ska försöka förklara hur jag ser på min egen situation;
Jag har en sjukdom som är kronisk och jag har fått höra av läkarna att den inte är
botbar. Spridd bröstcancer i lymfsystemet och tumörerna har spridit sig Ja, jag hör vad
de säger och jag har sörjt det beskedet många gånger om, men jag har även sörjt färdigt.
Läkarna har en skyldighet att vetenskapligt lägga fram teorier, fakta och prognoser.
Men det de inte vet är vem de behandlar, och vi är alla olika, har unika förutsättningar
att klara sjukdomar eller gå under av det som någon annan kan besegra. Alla har förstås
viljan att överleva en dödlig sjukdom, vi vet inte varför en del dör och andra överlever.
Därför kan det inte vara skrivet i sten att det blir så som en onkolog
uttalat sig. Under sker varje dag så jag väljer att tro på att det går att förflytta berg.

Om jag planterar in i mitt medvetande, in i cellerna att de kan läka och bli friska så
väljer jag även att bejaka allt det friska jag har i mitt liv, allt det som gör mig till en
harmonisk och lugn människa fri från stress. 
 
Cellerna blev sjuka av lång tids psykisk och fysisk sress, under många år fick cellerna
ingen ro att skyddas från stressen jag hade i mitt liv.
Jag levde singelliv och försörjde två barn i många år på egen hand och det var tufft många
gånger att få ihop ekonomi och viljan att göra det bästa för min lilla familj.
Jag lyckades dock få en bra tillvaro med pluggande och senare ett bra jobb som jag trivdes 
förträffligt bra med, nästan för bra, för jag jobbade jämt och det kostade på med långa
pendlingstimmar varje dag ovanpå arbetet.
 
Åren gick och väggen var nära, men jag vägrade att inse att jag inte orkade i den takten
jag körde på i. Och så kom den ekonomiska krisen då varslen haglade och de flesta
började känna oro för sina jobb. I samma veva blev min dotter Madeleine sjuk....
 
Resten kan vi räkna ut....det blev ju inte så bra för min kropp och själ att belasta den
24/7 och jag är övertygad om att ständig inre stress gjorde mig sjuk.
 
Så om stress kan göra mig sjuk så kan väl harmoni, lugn och själslig ro göra mig frisk,
kombinerat med mycket kärlek!...och mediciner förstås.
Jag omprogrammerar mina celler från överjävlig stress till överväldigande glädje och
livsbejakning. Jag ger mina celler tid att läka, för de behöver tid, det får ta tid.
Det tog lång tid att göra cellerna sjuka så nu får det ta den tid det behöver att bli fri
från sjukdom och stress. Jag trodde att jag var en stresstålig människa, jag intalade mig
det för på 90-talet och början på 2000-talet var det en stor "tillgång" att klara stress mer
och oftare än andra. Trots ständig magkatarr med Losec och kaffe(!) till frukost lyssnade jag
inte på kroppens alla signaler.
 
Våra syrener blommar för fullt...
 
Det var en idiotisk tävling i vem som klarade mest på kortast tid med bibehållen kvalitet,
och så fick man en fjäder i hatten när målet var uppfylld och man stressade än mer.
Så ser det väl ut än idag, men många stressar på sina jobb utan att få en fjäder i hatten
eller extra belöning vilket jag fick. Att inte få något för ständig extra stress det är ännu värre.
Många inom vården har det så idag....
 
Och min stresströskel idag?....den är obefintlig....finns no more!  Jag har använt slut på
den kvoten för hela livet. Nu är jag snäll mot mig själv och gör bara det som kroppen
orkar. Ibland måste jag såklart göra saker som inte kroppen orkar eller själen vill,
men det hör ju till livet att fixa det som måste fixas.
 
Jag har skalat av så oerhört mycket i mitt liv och det var nödvändigt. Under vår och sommar
 bor vi mer eller mindre på landet för att själen ska få ro, att få leva med i naturens rytm,
att få leva sida vid sida med alla djur och växter och vänner som bor här.
Ingen stressar varandra, alla får plats.
 
 
Här njuter jag av mina blommor....
 
 Det finns en hel del healingplatser i vår värld och detta är en av dom.
 
Jag "pratar", plockar och umgås med mina blommor varje dag :-)
 
Kläder som får hänga sig torra utomhus är väl glädje om något. Denna tecknade jag för ett par
somrar sedan....får väl se om jag hinner teckna något i sommar....
 
Läs gärna artikeln om forskningen kring självläkande hjärnor som Patrik Ernfors,
professor i vävnadsbiologi jobbar med.

http://www.wallenberg.com/kaw/forskning/grundforskning-sjalvlakande-hjarnor

 

Någon som läst och praktiserat healingkoden?
Vad tyckte du om boken?
Har nyligen köpt den och läser med stort intresse, men har ännu inte börjat
göra healingövningarna. Boken handlar om just det jag tänker, att cellerna
ska få ges tid att läka på djupare nivå, och att rensa systemet från gammalt
skräp som kanske legat i kroppen sedan barnsben.
 
Det är viktigt för mig att tro på något och jag har valt att bearbeta och ta bort allt negativt som
jag upplevt i mitt liv, förlåta andra som gjort mig illa ända från barnsben till dags dato.
Jag har även behövt förlåta mig själv för saker jag gjort mot mig själv och andra för jag har gjort
många fel i mitt liv och så är väl livet för oss alla, att vi gör fel mot oss själva och andra.
 
Men om man inte klarar att förlåta den som gjort en illa öga mot öga så kan man alltid förlåta
i sitt hjärta och det räcker för mig. Att bära på gamla negativa energier gör ingen människa lycklig.
 
Så jag väljer kärleken och kraften i den. Att bejaka varandra i en relation och att allt det positiva
som kärleken för med sig.
 
Jag har tur som får uppleva kärleken igen vid 48 års ålder, det är en ynnest och livsbejakning
som går utanför allt annat. Kärleken håller mig frisk, för jag känner mig frisk trots att jag får
höra motsatsen. Jag kanske har en sjukdom men jag är ändå frisk, det har jag bestämt.
 
Mina barn, en i himlen och en på jorden, min blivande man, mina vänner och familj, alla håller
de mig frisk och lycklig. För omständigheter får inte styra ens liv, du kan alltid välja hur du vill
förhålla dig till det liv som du har tilldelats. Du väljer alltid själv hur just denna dag ska bli.
 
Så lova mig att vara snällare mot dig själv, det är din vinstlott till ett friskare och
lyckligare liv.
 
 
 
 

När är man färdig.....?

Funderar väldigt mycket nuförtiden kring livets kretslopp och hur vi hanterar livet.
Alla hanterar det på olika sätt förstås, och de flesta av oss låter tiden rulla på som
om den vore evig. Tiden kanske är evig, men inte vår fysiska tid i den eviga om man
säger så. Har de flesta av oss livsplaner eller blir det som det blir för de flesta?
Har du planerat in ditt liv precis som det blev sedan?
 
Såg på mästarnas mästare igår och tänkte; Sjutton vilka vinnarskallar de är allihop!
Magdalena och Anna ville inte ge sig någon av dom och då slog det mig.
En del utsätter sig för prövningar för att se att de verkligen klarar det,
andra tänker; "Äsch ingen idé, för tungt, för jobbigt, för tråkigt osv....
 
 
Men när vi inte har något val, utan måste kämpa till sista andetaget, då har vi
bara en enda möjlighet, att kämpa eller dö, och alla, jag lovar alla kämpar!
Hur jobbigt, tråkigt, hemskt, smärtsamt, ångestyllt det än är så fortsätter vi att
kämpa för att få leva lite till. Ett år, en månad, en dag till. Jag har inte hört en enda säga,
"Äsch nu skiter jag i det här och checkar in i den eviga sömnen..."
 
Nu talar jag inte bara om cancersjuka utan även gamla som har gjort sin tid här på jorden.
Jag känner en gammal man som är närmare 90 år än 80. Han vill inte dö trots att han levt
ett helt liv. "Ingen vill väl dö!" säger han och då förundras jag av det uttalandet.
Att förlika sig med döden har inget med ålder att göra även om vi alla vet att vi ska dö,
och ju närmare 100 vi kommer så vet vi att det snart är dags.
 
Jag trodde i mitt naiva sinne att när man är gammal så är man nöjd, men så är det inte
alltid och det kan bero på så många olika saker. Att man inte pratat färdigt med sina
nära och kära, att man har ångest, är rädd, eller inte vill lämna sin käraste livskamrat.
Att man inte levt fullt ut eller "slarvat bort" livet när det var som friskast och bäst.
 
För mig kan det vara provocerande att äldre människor är bittra eller arga för att de är
gamla och skröppliga, för jag tänker att de ändå fått leva så länge som ett helt liv!
Samtidigt vill man inte förlora en gammal förälder eller farmor/mormor, men naturen
har ändå sin gång.
 
Jag kan bli så provocerad när någon avlägsen bekant till mig börjar prata om den och den
som förlorade campen mot cancer och han/hon var så ung, bara 68 år och en var 75 år.....Nähä!!!
så hemskt! Min dotter var 20...vad säger du om det gubbe!!! (Oj vad arg jag var, men bet ihop)
Nu biter säklert någon ihop som har bebisar eller småbarn som dött, ihopbitandet tar aldrig slut!
 
Jag vet att jag trampar i kvicksand här, mina egna föräldrar är i 70-års åldern och dom vill
jag verkligen inte förlora, men förstå mig rätt.
Många äldre människor har inte perspektiv...man kanske ska tänka ett steg extra när man pratar
om en ung människa som inte fått leva och jämföra med en gammal som haft alla möjligheter i
världen att leva.Och om den gamla människan inte levt fullt ut så får den ta konsekvenserna vid
dödsbädden. As simple as that!
 
Jag får ta konsekvenserna för mitt liv och göra det bästa jag kan med det jag har nu.
Alla har val att handskas med, även den som är sjuk eller gammal.
Ok, det kanske faller lite platt det jag säger för det finns så många omständigheter kring
te x en gammal människa som kanske är dement eller handikappad och det är svårt
att hantera förstås. Jag är inte empatilös för guds skull.
 
Men frågan återkommer till mig gång på gång...
När är man färdig?
 
Är man någonsin nöjd?
Nu har jag gjort allt jag vill...nu kan jag dö!....?
Har inte hört någon enda person säga det.
 
Möjligen min farmor som blev 92 år och hon var religiös och visste att hon kom till Gud.
Hon levde upp som aldrig förr efter pensionsåldern och även mina barn fick träffa henne.
Hon var nöjd trots att livet varit tufft, att hon fått slita hårt med många barn och fattigdom
efter ett krigshärjat Finland. Hon gjorde en bragd i sitt liv, hon led, med vetskapen att
5 av hennes barn (bla min pappa) skickades som krigsbarn till Sverige på 40-talet, men
alla överlevde, och alla utbildade sig och fick ett bra liv. Det gjorde henne nöjd.
Livet på en räkmacka behöver inte betyda att man är nöjd, för min farmor var ju nöjd
med det hon åstadkommit. Farfar dog vid 65-årsåldern men jag vet inte om han var nöjd.
 
Så vad är receptet på "nöjdhetsgrad" när den oåterkalleliga dödsdagen kommer?
Hur många härliga resor vill man göra?
Hur många fester vill man uppleva?
Hur många vårar/somrar vill man känna doften av?
Hur många anställningar vill man pröva på?
Allting upprepar sig ju...
 
Varje midsommar är ju samma procedur...
Varje jul är ju samma procedur....
Varje födelsedag är ju samma procedur...
 
Eller spelar det ingen roll egentligen vad som är runt omkring,
vad som händer varje jul, påsk, midsommar.....
när det enda som betyder något, är...
att få vara tillsammans med de människor man älskar.
Det kan vara barn och familj, eller,
det kan vara "extended family",
goa vänner som förgyller tiden,
och man somnar nöjd med älskade livskamraten,
eller nöjd med sig själv,
efter en härlig middag med goda vänner.
 
Och det...
är beroendeframkallande,
att umgås med människor man tycker mycket om,
dom vill man inte lämna för allt i världen,
vare sig man är 20, 48, 75 eller 92....(Jag känner en tant som är 92 och jag tror inte att hon
vill dö än....hon var nöjd föra sommaren, hon gick t om en sk "begravningspromenad" till vår
stuga med käpp för att säga hej då, hon fick ett glas rödvin och blev glad och lullig,
men nu vill hon inte dö...tror jag det med så goda grannar ;-) )
 
Jag vill inte lämna allt det fantasktiska som livet har att erbjuda,
trots att min dotter Madeleine inte fick starta sitt unga vuxna liv.
Jag är ju ändå "bara 48", så vem är jag att döma gamla
som vill leva lite till trots att de närmar sig 90....?
 
Nej, jag ska inte dö än, ska bara göra en massa roliga saker först som jag inte gjort
tidigare. Ska gifta mig igen (Ja, jag har varit gift förut), men nu bestämmer jag själv hur jag
vill ha det, inte mina föräldrar.....jag var ju så ung...bara 22...
 
Så Anne 48 år ska gifta sig och leva många lyckliga år med man, barn, familj och vänner.
Så får det bli!
....och så vill jag simma med delfiner...ja så får det bli...skickar önskningen till universum!
 
 
Så min fråga till er nu är.....När är man färdig?.....
Om någon jobbar inom äldrevården får du gärna uttala dig, för det pratas så lite
om vad människor verkligen känner inför döden, gammal som ung.
Då menar jag det där pratet som så är så känsligt, det där som man säger innan
man ska dö och vad säger man?
 
Glömde en sak...jag vill också bli 92 år....som min farmor...ja så får det bli!
Tillsammans med min blivande man....Ja, nån rättvisa får det ändå vara i världen!
 
 
 
 
 

Sir Väs.......hälsar på bokklubben ikväll...

Kände idag att jag inte virkat på länge och när jag satt med ett annat pyssel så
ville jag göra en paus, började surfa lite på nätet och hittade dagens ultimata pyssel.
 
Det går snabbt, är roligt och det blir en perfekt gå-bort-present.
 
För ikväll ska jag på bokcirkeln "Erica" som vi har en gång i månaden, ett gäng
på sex tjejer i bästaste åldern, då man får läsa nästan hur mycket man vill utan
att bli avbruten av små barn eller ungdomar som spelar musik för högt.
 
Nog för att det var hemtrevligt på den tiden då barnen var små och medlestora, men
var sak har sin tid.
 
Nå...vad gjorde jag då....?
 
 
Det blev Sir Väs som ......bokmärke.
 
men gjorde min egen variant. Huvudet blev lite litet och mössan för stor, men det var mitt första
försök så det får duga för nu.
 
Sir Väs får sova i en liten lådda så cyklar vi till Eva och har bokpratskväll tillsammans.
 
För övrigt mår jag ganska bra just nu. Tröttheten bor i mig och benen bär inte fullt ut, särskilt när jag
går i trappor, och reser mig från sittande ställnig men jag lever med det. Jag får gå sakta och ta hjälp
med armarna när jag reser mig upp. På torsdag ska jag få behandling igen, Perjeta nr 2 tillsammans med
Herceptin och även cellgiftet Navilbine (tror jag).....
 
And I will be keep on walking!
 
Mina tankar går idag till Ulrika som jag lärde känna på Vidarkliniken.
Hon dog av sin cancer två veckor efter att jag kommit hem.
Det gick fort, alldeles för fort, 5 månader från diagnos till hon somnade in.
Vi bodde i rummen bredvid varandra. Man lär känna en människa när man bor
så tätt inpå dygnet runt i tre veckor. Hon var jättesjuk men ändå så glad.
 
Idag begravdes hon och det känns overkligt att vi för drygt en månad sedan
satt och gjorde yoga tillsammans, hon var duktig på det och vi hade en egen
mysig yogakväll tillsammans med tända ljus med månen utanför fönstret och
lugn yogamusik till. Det är ett fint minne. Mina tankar går till hennes familj idag.
Hon var tapper och kämpade som en krigarprinsessa!
 
 
Jag har tur som ännu är kvar,
ännu får andas och gå, cykla,
köra bil, använda mina händer och huvud,
uppleva saker och känslor med familj och vänner.
 
Jag har tur som inte har ont någonstans,
kan äta vanlig mat och känna smaker och lukter,
kunna handla min egen mat och tillaga den,
läsa böcker, se en film, lyssna på radio,
vara oberoende men samtidigt beroende,
av kärlek, värme och omtanke.
 
Och det har jag den stora turen att få.
Kärleken driver oss framåt i livet.
Ingenting är viktigare än kärleken.
 
 
Ta hand om varandra och säg till dina barn/man/fru /vän att du älskar dom!
 


Hyllning till min älskade finaste!....

Nu ska jag skriva om något riktigt roligt för ovanlighetens skull och det handlar
om glädje, kärlek, beslutsamhet och en väl bevarad total överraskning som kärleken
min hållt hemlig...
 
Jag och P-Å på dop i för ca ett år sedan...
 
Som ni säkert känner till så var jag på Vidarkliniken i Järna i 3 veckor och kurerade mig efter en lång
och tung vinter med cellgiftsbehandlingar och total trötthet.
 
Den 16/3 åkte P-Å upp för att hämta mig och att vara ifrån varandra i hela tre veckor var jobbigt,
och längtan var enorm under den tiden. Vi åkte till broren och hade myslördag tillsammans med
familjen i Sthlm. På söndag morgon fick kärleken plötsligt väldigt bråttom.
 
- Anne vi måste var klara om 10 minuter!, sa han väldigt bestämt framemot 12-tiden och jag tänkte,
vad i Jössenamn denna brådska!...men OK vi åker innan det blir för sent för det tar ca 5 timmar hem
ändå och jag förstår att han vill köra i dagsljus.
 
Väl hemma vid 18-tiden utanför hemmet reagerade jag på att någon varit och gjort fint i loftgången
med blåbärsris och en fina krokus, städat och snyggt, men min darling ställde sig framför mig,
tog sina armar om min hals och sa....jag har nog inte varit riktigt ärlig mot dig dessa veckor..
...och jag tänkte att...vad har han ställt till med?
Sedan gav han mig en knippe med 6 nycklar och jag fattade absolut ingenting!
 
Väl inne i hallen såg jag genast att han bytt badrumsdörren mot en fin ny snygg vit dörr och jag
bara gapade; "har du grejat under tiden jag varit borta?"...helt otroligt, och genast såg jag fler
saker som var annorlunda. I köket fanns nya vita trälister på golvet som saknats i många år.
 
...och ytterligare en ny dörr till arbetsrummet....jag bara gapade...men gudars vad du grejjat!
Helt fantastiskt!...men vad konstigt, någon har varit här i förväg och tänt ljus och gjort fint,
jag fattar ingenting....åhhh, vad händer, i vardagsrummet är det vackert dukat för 7 pers,
med finaste påskdukningen...men ingen är här, men i soffan ligger en trött liten 4 årig gosse
och sover och jag tänker....detta luktar skumt....varför ligger Nils där, och det känns som att jag är
med i en dolda kameran eller film, för det händer nya saker hela tiden så jag hinner inte reflektera
över allt som kommer i mitt synfält.
 
Snart ser jag att dörren till Maddes gamla rum är stängt och även där, ännu en ny fin dörr, både
till Maddes rum och en till klädkammaren. Vid detta laget har jag upptäckt 4 nya dörrar och
10-kronan trillar ner...ahaa...nycklarna!...det går inte så snabbt när man är i glädjechock.
 
Jag börjar ana ugglor i mossen så jag öppnar Maddes rum som varit ett förråd det senaste året.
Vad skådar mina gröna ögon när jag öppnar dörren?
 
"VÄLKOMMEN HEEEEEEEM" skriker 4 av våra vänner, Anita & Robert, Carolina & Robert som
alla legat i dubbelsängen knäppt tysta i en enda hög och väntat på att jag ska öppna dörren.
(Min darling fipplade mycket med telefonen på väg hem och nu förstod jag att han smsat regelbundet
till gänget när vi beräknas vara hemma)
 
Jag börjar skratta hysteriskt av glädje och detta rum är totalt ommålat, även taket, och säng
med tillhörande bord och annat har flyttats från det gamla sovrummet hit till att ha blivit ett helt
nytt fräscht sovrum till mig och älsklingen! Total makeover kan man säga.
 
Är helt överväldigad och alla skrattar hysteriskt av glädje. Ser att Robert O har förkläde på sig
och jag har förstått att det vankas fin middag, eftersom han är en fantastisk hobbykock.
I köket puttrade maten på spisen, men i all chock så upptäckte jag aldrig att maten var
servera-klar för än jag såg Robert med förklädet på.
 
Jag går genast in i mitt gamla sovrum för att se vad som hänt där och JO...även där är allt
ommålat, även taket och ytterligare 2 dörrar hittar jag till duschrummet (som kan öppnas från
2 rolika rum). Nya trälister överallt och fina dörrfoder överallt. Mitt gamla sovrum har nu blivit
ett extra mysrum i direkt anslutning till vardagsrummet.
 
Jag har inga ord att beskriva denna totala överraskning som P-Å och vännerna hållt hemlig
under hela tiden och många har varit inblandade i städning, strykning av gardiner, pyssel,
vacker dukning, "vita små lögner i telefon" vad man gör just nu när vi talats vid...hihi...
P-Ås dotter Anna, vännen Johan har gjort massor, dörrarna och listerna, min mor har varit
här och städat och fejjat och darling har slitit till sent varje kväll efter jobbet för att hinna allt.
 
Jag går runt i lägenheten och tar in allt som hänt och när jag går in i badrummet så
upptäcker jag ännu något fantastiskt...en ny tvättmaskin och tumlare!!!! Och så har han
satt upp en lång bänkskiva längs väggen att vika tvätt på...
Jag har sprungit till tvättstugan som står i ett eget hus på gården i flera år och nu kom den
lyxen att kunna tvätta hemma. Förut tyckte jag att det funkade med tvättstuga, men nu är det
roligt att tvätta när man kan slänga i en tvätt när man vill utan tidspress.
 
Väl inne i köket igen så ser jag....en ny kaffebryggare...herregud, detta är ju som julafton
of my life!....
 
Kvällen sprudlade och vi firade i skumpa innan vi satte oss till bords allihop.
Vi åt en fantastisk 3-rätters middag, drack goda viner till och jag kände mig som en prinsessa.
 
Aldrig någonsin har jag varit med om ett sådant mottagande och Total Makeover hemma!
Jag känner mig som den mest tursamma kvinnan i världen som har en sådan fantastisk man
och så oerhört fina vänner.
 
Jag sjöng tacksamhetens lov i hjärtat när vännerna framåt midnatt cyklade hem att jag
är en sådan priviligierad människa som får uppleva en sådan kärlek från man, familj och
goda vänner.
 
Kärleken är så förunderligt stor!
 
 
...och älskade Per-Åke och jag flyttar ihop, det är klart!
 
            
 
 Till min älskade finaste....
 
........
Aldrig ska jag sluta älska dig
du är allt jag har och allt jag ber om
hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
att du är där för mig som jag är där för dig
ge inte upp....

Livet är en gåta du är gåtans svar
allt annat må försvinna om du blott stannar kvar
för också när jag tvivlar det känns som allt är slut
jag sjunker ner i hjälplöshet och inte hittar ut

Aldrig ska jag sluta älska dig
du är allt jag har och allt jag ber om
hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
att du är där  för mig  som jag är där för dig
ge inte upp......

Ge aldrig upp
Älskar dig så!
 
(En bit av Jonas Gardells fantastiska låt Aldrig ska jag sluta älska dig)

 
           
 

Intervju igår på P4 Väst.....

7:e cellgiftskuren blev avklarad igår förmiddag och jag hade min kärlek med mig. 
Jag skulle få träffa läkaren för att avgöra om jag verkligen orkade ta emot en sista
kur för denna gång, för jag har varit dödstrött både fysiskt och mentalt.
 
Den lilla energi som jag hämtat i min mentala styrka har jag inte kvar och jag var
beredd på ett samtal med en annan onkolog än Klint som jag har i vanliga fall.
Vik. onkologen bedömde det utan att ha sett mig att jag inte skulle ha fler cellgifter.
Sköterskan sprang till läkaren för att rådfråga då han hade andra patienter, därför
kunde han inte träffa mig personligen, så sköterskan fick springa mellan....då hade
vi ändå fått en tid 08,45 hos läkaren men eftersom sköterskan var försenad pg a
försenat tåg, så fick läkaren andra patienter att ta hand om när hon väl kom.
Så det rådde ju inte sköterskan för denna gång....
 
Jag blev irriterad på att jag inte fick träffa lälkaren personligen i en sådan viktig fråga
och jag ville ändå ha en reducerad dos för att få någonting, bättre än ingenting.
Berättade att jag varit sämre än detta förra omgången 2010-2011 och då var det full
styrka, 100% dosering med ett batteri av olika cellgifter.
Nu har jag 75% dosering FEC av 100%......ja mycket siffror blir det.
 
Så vi "tjatade" till oss att jag skulle få 75% av 75% dosering.
Utan min man hade jag inte orkat vara påstridig denna gång för min mentala hälsa
sa mig att JAG ORKAR IMTE MER!...men jag vet att jag orkar lite till och lite till om
jag bara skruvar åt tumskruven och ger mig den på att fixa det.
 
Ångesten kom som ett brev på posten: tänk om jag blir jättedålig nu????
Men jag fick tröst av min älskling när han såg att jag började gråta då cellgifterna
gick in. Kropp och själ hör ihop och det går inte att vara stark hur mycket man än
försöker.
 
När lunch nalkades så firade vi på ett supermysigt ställe, Yerba som serverar suverän
mat i mysig miljö, så det blev svampsoppa och hembakt bröd och därefter
pannkakor med hemgjord drottningsylt och grädde. MUMS!
 
Darling åkte till jobbet och jag somnade i bilen i väntan på P4 Väst...Zzzzz
 
Yerba, ett supermysigt kulturboskcafé med fantastiskt goda teer och kaffe.
Maten lagas på plats som är jättegod, alltid!
 
Och här kommer inslaget från P4 Väst;
 
Direktlänk till intervjun;
 
http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=4436608
 
 
Anne är trött på cancern som gästade Nobel och Myrbäck på torsdagen.
Foto: Susanne Nobel/Sveriges Radio Nobel & Myrbäck
 
Länk till intervjun;
 
 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=5452010
 

Anne lever med bröstcancer:

 

"Nu är jag arg!"

 
 
Publicerat: kl 09:36 , Nyheter P4 Väst

Efter en lång och krävande cellgiftsbehandling har Anne Murberger tappat både orken och glädjen: ”Jag känner mig som ett gammalt kylskåp som ska slängas på tippen."

”Jag vill slänga färg på väggarna!"

Trots sin svåra cancersjukdom har Anne haft en smittande glädje och energi. Men nu, efter en lång cellgiftsbehandling, känner hon sig helt slut.

– Kroppen har brutits ner, säger hon. Sedan jul har det gått fort och nu måste jag kämpa mig framåt.

Den trötthet Anne känner är av en märklig sort, berättar hon.

– Jag är trött fysiskt och mentalt och hela kroppen bryts ner inifrån. Cellerna är slut, även de friska cellerna. Jag orkar inte gå, orkar inte bada i badkaret för då kommer jag inte upp.

Förutom en stor trötthet känner sig Anne arg.

– Jag är förbannad på den här sjukdomen som inte har något slut, att jag inte får vara frisk. Och nu är jag så trött och arg att jag har lust att såga ner en hel skog med en motorsåg.

Trots att Anne känner sig trött, nere och arg finns det positiva saker. Håret, som hon rakade av i höstas eftersom det börja falla av, är på väg tillbaka. Och snart åker hon till Vidarkliniken i Järna, där hon ska få olika former av terapi, bland annat konstterapi.

Och efter det väntar ny undersökning för att man ska se om tumörerna i magen finns kvar eller är borta.

– Jag tänker inte oroa mig för den, nu ser jag fram emot vistelsen på Vidarkliniken.

Artikeln skriven av Susanne Nobel/Sveriges Radio Nobel & Myrbäck

 

Jag var hemma 17,30 och somnade helt utmattad i soffan efter maten som min

mor och far hade gjort, för att jag skulle slippa göra den i alla fall.

Tack för god mat och goda bullar och hembakt bröd!

Vaknade 04,15 imorse och steg upp, så jag kraschar nog när som helst.

Nu ska jag äta mat och sedan vila ett par timmar, för ikväll blir det fredagsmys i soffan

med älskling, det ser jag fram emot.

 

Ha en riktigt skön helg allihop och ta hand om varandra!

Om du är ensam så ring en vän du inte pratat med på länge, det kan göra gott.

 

Stor kram!

/Anne

 

När blir omtanke och "goda råd" mer plåga än hjälp?.....

 
 
Jag brukar inte prata så mycket om de bloggar jag läser, för de är väldigt skiftande, alltifrån
inredning, glamour och pyssel till allvarliga "cancerbloggar".
 
En av det mer allvarliga slaget är bloggen "ikroppenmin" som handlar om Kristian Gidlunds kamp mot
cancer som övertagit hans kropp. Han är ung, 29 år och kämpar var dag för att få leva lite till och lite till.
Jag är inte ensam om att följa hans fantastiska ord och berättelser mitt i allt det svåra.
Han är en poet som får vem som helst att älska honom och hans inre väsen.
Men han har en kamp!
Den kamp som jag själv sett på nära håll när min dotter Madeleine kämpade varje sekund i ett år
innan livet togs ifrån henne. En ung människas kamp är så mycket svårare än för oss som fått den
ynnesten att få leva längre, föda barn och se dom växa upp. "To-do-listan" är ganska mycket mer
avbockad när man snart går mot 50....
 
Miljontals följer Kristian och peppar, tröstar och skickar kärlek i mängder och det behöver han.
Han behöver inga käcka råd om ditten och datten och det skriver han om i sitt senaste inlägg.
 
Jag reagerade naturligtvis som så många andra, men vad är rätt och vad är fel?
Det är den stora frågan. Det skär i mitt hjärta när minnet av alla sk "goda råd" kommer tillbaka
i mitt medvetande då när min dotter var sjuk 2008.
 
Vi fick tusen olika råd om alternativa metoder;
Åk till USA, där är dom mycket bättre på just din dotters sjukdom (DSRCT), där kan dom
operera bort tumörerna i levern. (levern var fullpepprad med tumörer)
Åk till England där de har en laserkniv som kan bränna bort tumörerna.
Åk till Brasilien, till John of God, han kan bota Madeleine med handpåläggning.
Ät massor av antioxidanter för att höja immunförsvaret (vilket hon gjorde)
Hon provade ett medel som heter Aminoact, men för sent så vi vet inte om det hade
höjt immunförsvaret ytterligare om hon börjat tidigare med det....
Osv..osv...jag minns inte alla dessa råd vi fick, har förträngt det mesta.
 
Även jag har fått en himla massa "goda råd" om alternativa metoder framför allt kring kost.
Där har jag även anammat en del som har med grön kost att göra med mycket antioxidanter,
men det finns inga belägg för att man blir frisk av mat, däremot kan man höja immunförsvaret
för att kunna ta emot cellgifter så att tumörerna eventuellt kan dö.
 
Tumörer gillar socker, så det vet jag också att undvika och jag har lärt mig oerhört mycket
under dessa 5 år i "cancerbranschen". Bra kost och motion är alltid bra i alla lägen, även när
man är sjuk. Envishet och jävlar anamma är bra men det botar inte cancer!
 
Men att tala om för en svårt cancersjuk ung människa att träna mer eller ät dom pillrena eller
kämpa lite extra och ät vettigare så blir du frisk. Min dotter tränade, red, sprang, åt nyttigare
än vad jag gjorde, var mån om sin kropp. Men hon blev sjuk och kunde knappt gå upp för våra
trappor hemma, eller knappt sätta sig i bilen pg a av smärtorna. Hon låg på sjukhus i 2 månader
i svåra smärtor tills cellgifterna och morfin tog bort de värsta lidandet den första tiden.
Hon fick gå med rollator för att träna upp musklerna för att medicinerna förstört kroppen.
Skulle hon då träna lite mer eller äta ännu nyttigare för att bli frisk när det bara var skinn och
ben av henne av alla starka cellgifter. Man spyr upp alla mat dessutom av illamåendet.
 
Hon kämpade med allt hon förmådde ända in i kaklet och ända in i sista andetaget.
Det är jag helt övertygad om att även Kristian Gidlund gör. Det gör mig så beklämd att
människor som inte har en aning om vilket lidande en cancersjuk får gå igenom, ändå
ger hurtfriska råd i all välmening....men de vet inte att det kan bli så fel.
 
Fel av den anledningen att det kan ge ytterligare ångest inte bara för den sjuke utan också
för den sjukes familj.
 
Jag har tänkt tanken tusen och åter tusen gånger.
Gjorde jag verkligen allt jag kunde för mitt barn.
Borde vi kanske ha åkt till USA eller England, trots att onkologerna hade kontakt med
Majoclinic....(fast det vet jag ju inte till 100% att de hade)
Borde vi inte ha testat Brasilien för man vet ju aldrig, under har ju skett förr.
Fanns det verkligen ingen alternativ som vi borde vågat ta, för det fanns ju risker även med dom.
(En cancerskadad lever kan ju bli ännu mer skadad av andra alternativa preparat)
 
Jag visste tidigt i Madeleines sjukdom att det är mycket svårt att överleva detta.
Det upptäcktes så sent att det egentligen var "kört" redan när vi fick veta.
20% överlever DSRCT i alla fall en tid och de allra flesta dör.
Det visste även Madde tidigt.
 
Men HON GAV ALDRIG UPP! Kroppen gav upp men hon vägrade att dö t om när hon dog,
och det var fruktansvärt att se den kampen, timma ut och timma in, 12 timmar,  innan hon
slutligen tittade på mig, jag höll Maddes hand och hennes sista ord var "Mamma"......sedan
dog hon och för första gången på ett år kunde jag se frid i hennes ansikte, och hon log....
Madeleine blev 20 år. 7 maj 2013 skulle hon ha blivit 25 år......
 
Gav jag upp, före hon gav upp?
Troligen inte, men känslan kvarstår eftersom jag inte testade alla dessa sk "goda råd".
Som sjuk orkar man inte själv dra i varenda liten alternativ grej som ploppar upp som
gubben ur lådan var och varannan dag. För råden var många och skiftande.
Det tar kraft av en människa att hoppas på än det ena än det andra....
 
Själv har jag blivit immun mot alla råd, orkar inte tro på något annat än att leva så gott det går
och vara snäll mot mig själv, äta sunt, röra på mig och undvika alkohol och mjölkprodukter.
 
Hade alger som en tråd ett tag och lupin skulle vara bra, men jag orkar helt enket inte
tro på någonting längre vad gäller dyra alternativa metoder.
 
Jag läser om nya studier och kräver att få det senaste som kommit ut på marknaden som
har vetenskapligt goda resultat i bagaget. Sedan har jag en tro på kärleken och goda
relationer. Att få leva i glädje och harmoni hjälper kroppen att läka tillsammans med väl
beprövade metoder. Alla blir inte friska, nästan 50% av alla cancersjuka dör.
 
Men jag kan lova att varenda en kämpar med allt den har för att överleva, hur svårt det
än är. Madeleine kämpade precis som Kristian Gidlund gör i denna stund och jag hoppas
att alla förstår nu. Förstår att det är familjen som tar besluten och det är familjen som får
ta konsekvenserna. Alla som har cancer och familjen kring den sjuke vet själva vad som är
bäst för just dom.
 
Och om man mot all förmodan vill ha råd och hjälp till alternativ behandling så tar man reda
på det själv, frågar och får svar. Det kan bli så fel och ge så mycket mer ångest, lång tid efter
att den cancersjuke dött. Jag vet för jag har varit där...gjorde jag tillräckligt????????
Jag kan få ångestkänslor ännu efter 4,5 år av den ständiga obesvarade  frågan.
 
Nu kvarstår bara att be alla som inte varit i cancerland att göra en enda sak....om ni inte
vet vad ni kan göra för den sjuke. Det räcker med ett telefonsamtal, eller ett vykort.
Typ; "Hej, vill sända en tanke till dig" , en kram, choklad, eller en fin dikt....det räcker,
eller hejjapepp i bloggar.
Resten sköter de nästående och nära vänner om de inte BER om råd förståss.
 
När Madde var sjuk fick hon så många fina kort i brevlådan och små nallebudsnallar och
brev från både kända och okända....då blev hon som allra gladast.
Det har även jag fått, många fina ord, kort och blommor och alla bor i mitt hjärta!
Framför allt så fick hon mycket hopp genom sin blogg, som var en "glädjeblogg"
http://jagefrisk.blogg.se/   För hon ville tänka sig frisk!!
 
Empati är något bra, något gott som vi människor mår bra av,
men goda råd kan bara familjen be om.
 
Önskar er en frisk dag imorgon i dessa infuensatider.......
....och nu ska jag ge er ett gott råd.....
 
Om du hostar, så hosta i armvecket och ha en liten handsprit i väskan att sprita händerna med.
Vi som är infektionskänsliga har svårt att gå ut när folk hostar rakt ut och smittar andra.
Ni kan rädda liv genom att skydda andra mot infuensabaciller.....
 
 
Lovettilove!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ordning och reda del 1.....

Jag har en förmåga att snöa in på detaljer och det är på gott och ont.
Känslan av kontroll infinner sig över just den lilla detaljen som ingen
annan kanske ens ser, men som jag känner en tillfredsställelse i att
det blir rätt eller snyggt.
 
Rent estetiskt kan saker och ting bli snyggt i en helhet om detaljerna
harmonierar med varandra. Sedan behöver man inte slaviskt matcha
saker och ting med varandra för då blir det bara konstigt.
 
Känslan ska infinna sig och det blir ju inte alltid bra, men allt går att göra om.
Jag gör nog om hela tiden, just därför har jag inget perfekt hem,
för det bor ett ständig förändringskreatör i mig och ibland önskar jag så
att mitt hem skulle vara så där.....färdigt helt enkelt!
 
Men det blir nog aldrig färdigt för projekten är fler än både orken och tiden.
Har små och stora projekt liggandes lite varstans och jag gör olika saker
i olika rum. Stickningen i soffan, pyssel av olika slag i arbetsrum och kök.
 
Känslan av kontroll ja.....har funderat mycket på det.
Förr var jag maniskt ordentlig vad gäller städning, när barnen bodde hemma
och när de var små förståss. Var sak på sin plats, ordning & reda.
 
Men nu när jag lever själv  i min lägenhet (ja, jag är särbo), så behöver
jag inte be andra hålla ordning på sina saker, bara mina egna.
Jag kontrollerar inte heller min man, det gör han så bra själv.
Har man per automatik mer ordning för att man bor själv?
 
Nej, inte nödvändigtvis. Jag hade nog mer koll och ordning när barnen bodde
hemma och när jag bodde ihop med min kärlek och 4 barn.
Då hade vi tipp-topp-ordning!!! (Läs min ordning) Schemalagda sysslor och
städning på fredagar, matlagning en dag var i veckan osv, jag var en riktig ordningspolis.
Hujja!...jag var inte alltid den roligaste att göra med på den tiden...
 
Nu har jag och kärleken var sitt boende och vår egen ordning på var sitt
ställe. Skulle jag få tillbaka mitt kontrollbehov om vi flyttade ihop?
Det vet jag inte men ibland skulle det var praktiskt att bo ihop,
och mysigt också för den delen nu när vi inte har 4 barn hemma,
sällskap i vardagen är viktigt för alla. Jag har varit singel länge innan,
så visst ordnar man det då också med umgänge med vänner.
 
Men, men, det är skönt att ha "sitt eget territorium" också och ju äldre
jag blivit desto mer nöjd och trygg har jag blivit i mig själv.
 
När kärleken reser och är borta i dagar, så längtar jag ihjäl mig, vill ha
vardag ihop, kunna ha vardagkvällar på ett och samma ställe, ett hem.
 
Inte lätt det där, men ordningen den är i ständig process.....
 
Jag känner även en frustration i att vara allvarligt sjuk och då har jag känt att
det är skönt att "fly in i" ett projekt som i egentlig mening inte har någon
yttre betydelse mer än att jag får en stunds meditativ koncentration på något
som inte kräver ett endaste dugg av mig, mer än det kreativa flödet.
 
Så här kommer lite ording & reda -bilder på mina pysselsaker....
 
Har klätt burkarna med lite vad jag har haft i olika tider, tyg, papper, servetter, tapetrester.
Man tager vad man haver och jag gillar när det är lite blandat så där.....lite busigt.
 
Fördelen med genomskinliga burkar är att man ser direkt vad man har och det får stå framme!
Minimalismen är förbjuden hos mig, det ska synas att man lever här.
 
Jag älskar fina burkar och en del har jag köpt och många målar jag själv som den här gula med
bokmärket på, en olivburk har det varit. Har en vägg med pysselhyllor som jag gör iordning nu.
Tömde gamla böcker i höstas som jag aldrig läser mer, så detta blev mer användarvänligt :-)
 
Gamla tomatburkar som jag målade om för ett par år sedan. Gamla bokmärken på och så har jag
lackat ovanpå för att de ska hålla bättre. Används till lite av varje....
 
Trådrullar i färgordning ser trevligt ut och man ser direkt vad man har.
 
Samma sak med alla lösa band. Tapetserade toarullar och virade banden runt....Voilá..
 
Fina flaskor kan få nytt liv i form av hållare till stickor.....

Ordning på trådrullar, tejp och annat pyssel...man behöver aldrig leta.
 
Och garnerna står i vardagsrummet i en hög glasvas. Vill sticka hela tiden just för att garnerna
talar till mig...ja jag ser er, ska sticka/virka av er också. De lavendelblå torgvantarna uppe till
vänster har min kära mor stickat till mig och det som ligger överst i lila är ett arbete jag håller på med.
 
 
Ja, det var lite tips om hur man kan organisera av burkar, askar, tyg och färg.
Hoppas det var något som kan inspirera till kreativitet.
 
Kom ihåg.....allt är tillåtet, ingenting är fel.
Huvudsaken är att du har roligt under tiden!
 





Taggar: Pyssel;

Solen kom till slut....

 
 
 
 
Har varit så oerhört less!
Trött på vintern
Trött på min sjukdom
Less på min kropp
Trött på att inte orka,
för jag är så oerhört
TRÖTT!
Less på att vänta....
....på bättre tider.....
 
Men så äntligen sprack solen fram,
den har lyst med sin frånvaro i en månad...
...minst.....
 
Så idag gick jag länge....
6 km i solen med mobilkameran.
 
Tack solen för att jag fick se dig.
Du gav mig hopp om livet.
Hopp om att våren är i antågande,
att dagarna blir längre.
 
Att kroppen får röra sig ute i kylan,
så kinderna blir varma och röda.
Att få känna att benen bär mig,
steg för steg.....
 
Tack för att jag kan gå,
det kan inte alla....
TACK!
 
 
Bilder jag tog på min 6 km promenad strax bakom där jag bor.....
 
 
 
 

Årskrönika 2012, del 3 ....

 
I måndags fick jag pausa skrivandet för jag skulle gå på mitt allra första Zumbapass.
Det var såååååååååå roligt och jag blev lurad att dansa och tjoa trots att jag
egentligen inte orkade, men hjärnan övervann tröttheten och man orkar mer än man tror.
Jag har blivit så stor av cortionet och lite rörelse i vinter så nu finns ingen återvändo,
inga undanflykter annat än att börja röra på fläsket!
 
Igår kände jag mig dock som en överkokt spagetti i kroppen och det var en vilodag i
slowmotion. Sov t om på eftermiddagen ett par timmar, tråkigt men nödvändigt.
 
Nåväl....
 
April 2012;
Jag och kärleken åkte till dotter och svärson i Stockholm och så gick vi på Jesus Christ Superstar.
Umgänge med familj och vänner varvades med cellgiftsbehandlingar och provtagningar.
 

Kungsträdgården är fantastiskt vacker just denna tiden. En riktigt romantisk plats att uppleva.
Jag ser också att utseendet förändrats drastiskt igen för var månad som gått under året.
Cellgifter bryter ner något fruktansvärt och det går inte att hejda "förfallet". Här har jag ännu
ett normalt utseende....
 
Pysslet fick ta plats vilket det alltid får göra. Ständigt kreativt flöde &  jag började
fundera på bröllopsförberedelserna för min dotter Christine och hennes blivande man.
 
Maj; 2012;
 

Maj är alltid en jobbig månad eftersom Madeleine fyller år 7 maj. Den tiden då allt
är som allra vackrast och värmen kommit tillbaka, ja då livet är som störst.
 
En jobbig period började även i andra avseenden för en tumör vid halsen/nyckelbenet började
växa okontrollerat. Nya strategier sattes in och jag fick cellgiftet Xeloda i tablettform att äta
varje dag. Jag mådde fruktansvärt dåligt av dessa, hade yrsel och illamående.
 
Jag minns att vi åkte till stugan för att få ro och tystnad och jag skulle ta mig från bilen till
huset och det kändes som att jag var sjösjuk för var steg jag tog, allt gungade, så jag fick
ligga ner den mesta tiden, då kände jag inte yrseln så påtagligt. Jag gick som en full stork
och fann ingen som helst livskvalitet i detta.
I slutet av maj fick jag avbryta kuren, då jag inte tålde den. En oerhörd frustration bodde i mig
och jag kände att inget hjälpte mot cancernördarna. Skulle detta bli min sista sommar...?
En kort vila från cellgifter påbörjades.....
 
Jag gav mig ändå DEN på att inte deppa ihop, så jag hittade på saker att göra, sitta kunde jag
i stunder, så jag sydde på altanen i stugan. Och med den utsikten mådde jag i alla fall bra i själen.
Gamla fula stolsdynor fick nytt liv här.
 
Vi tog hand om varandra jag och kärleken.....
 
 
 .....fortsättning följer....
 
Så....då fortsätter jag...tog en välbehövlig promenad i snön.
 
Juni 2012;
 
4-7 juni åkte jag och kärleken på parkurs till Brännö som CTRF bekostar för par där den ena har eller
har haft cancer. Läs gärna mer om hur du kan ansöka här; http://www.livslust.net/
Rekommenderar kursen det allra varmaste! När vi kom hem därifrån sa alla att det strålade om oss,
så kursen gav oss en skjuts att ta vara på det goda, fokusera på det som går att hantera. Här på bilden
ska vi precis sjunga en sång för alla deltagarna som vi skrev till avslutningsmiddagen. Den handlade om
alla underbara par vi lärt känna dessa fyra dagar. Vi var 5 par och man svetsas samman väldigt fort.
 
Direkt när vi kommit hem från Brännö blev det barndop...
 
Lille Viggo, brorsdotters-sonen och jag blev då gammelfaster.... hujja, det lät gammalt!
 
Vi var mycket i stugan där vi har våra underbara bofasta vänner och vi åkte på 40-årsgalejj
sittandes på bänkar på ett flak...helkväll på bygdegården då Anna blev 40.
 
Vi firade midsommar i stugan med några syskon och deras familjer....

Och vi gjorde kransar att ha i håret som sig bör....


Fortsättning följer.....