Levaidag

Det är sannerligen inte ofta jag bloggar numera, men det beror inte på att jag inte vill,

utan mer för att jag har tusen andra saker i huvudet.

Tiden går så fort fram till vårt bröllop och min kreativa sida behöver få vara i sin lilla

planeringsbubbla ett tag till innan allt sitter där det ska.

Att ha många bollar i luften samtidigt är inte min starkaste sida längre.

 

 

Håller på med manuset också till mitt sommarprat som legat i träda för att annat

pockar på, men jag är snart klar med det också. Mitt sommarprat sänds den 8 juli

i P4 Väst kl. 15,,00.

Vad gör jag då hela dagarna kan man undra?
Ibland undrar jag själv vart dagarna tar vägen, men mitt liv är ju inte så värst hektiskt

längre och det har ju sina naturliga orsaker. I fredags fick jag en ny dunderkur med

mediciner för att mörda lite cancerceller. Herceptin och Perjeta som är den nya kryptonit

kuren som ska hålla cancern i förlamat tillstånd och t om döda cancernördarna.

 

Sedan får jag även Navilbine i mindre dos som är ett cellgift. Vecka ett får jag alla tre och

vecka två blir det bara Navilbine och vecka tre är det vila från mediciner och sedan börjar

det om igen....ja, så håller det på så länge det funkar. Om det funkar, vet vi inte, det får vi

veta i mitten på juli då jag ska iväg till Sahlgrenska för ny PET-CT undersökning.

jag brukar samla ihop kraft några dagar åt gången så jag orkar göra olika saker.

 

Som i fredags då vi åkte raka vägen från behandling till Gbg för att inhandla brud attiraljer.

Min blivande fick köra och vi gjorde allt vi skulle, men det blev en hel helgs vila efter fredagens

äventyr. Igår var det dock bara bra för då hade jag prinsessbröllopet och frossa i hela dan.

Jag har sagt det förut men säger det igen. Jag tror på helandets kraft i kärleken och

i det friska vi har i livet. Med det menar jag att vi har en egen självläkningsförmåga,

inte fullt ut alltid, för hade vi haft det fullt ut hade min dotter levt och många andra

som dött i cancer och andra svåra sjukdomar.

 

Jag ska försöka förklara hur jag ser på min egen situation;

Jag har en sjukdom som är kronisk och jag har fått höra av läkarna att den inte är

botbar. Spridd bröstcancer i lymfsystemet och tumörerna har spridit sig Ja, jag hör vad

de säger och jag har sörjt det beskedet många gånger om, men jag har även sörjt färdigt.

Läkarna har en skyldighet att vetenskapligt lägga fram teorier, fakta och prognoser.

Men det de inte vet är vem de behandlar, och vi är alla olika, har unika förutsättningar

att klara sjukdomar eller gå under av det som någon annan kan besegra. Alla har förstås

viljan att överleva en dödlig sjukdom, vi vet inte varför en del dör och andra överlever.

Därför kan det inte vara skrivet i sten att det blir så som en onkolog

uttalat sig. Under sker varje dag så jag väljer att tro på att det går att förflytta berg.

Om jag planterar in i mitt medvetande, in i cellerna att de kan läka och bli friska så

väljer jag även att bejaka allt det friska jag har i mitt liv, allt det som gör mig till en

harmonisk och lugn människa fri från stress. 

 

Cellerna blev sjuka av lång tids psykisk och fysisk sress, under många år fick cellerna

ingen ro att skyddas från stressen jag hade i mitt liv.
Jag levde singelliv och försörjde två barn i många år på egen hand och det var tufft många

gånger att få ihop ekonomi och viljan att göra det bästa för min lilla familj.
Jag lyckades dock få en bra tillvaro med pluggande och senare ett bra jobb som jag trivdes 

förträffligt bra med, nästan för bra, för jag jobbade jämt och det kostade på med långa

pendlingstimmar varje dag ovanpå arbetet.

 

Åren gick och väggen var nära, men jag vägrade att inse att jag inte orkade i den takten

jag körde på i. Och så kom den ekonomiska krisen då varslen haglade och de flesta

började känna oro för sina jobb. I samma veva blev min dotter Madeleine sjuk....

 

Resten kan vi räkna ut....det blev ju inte så bra för min kropp och själ att belasta den

24/7 och jag är övertygad om att ständig inre stress gjorde mig sjuk.

 

Så om stress kan göra mig sjuk så kan väl harmoni, lugn och själslig ro göra mig frisk,

kombinerat med mycket kärlek!...och mediciner förstås.

Jag omprogrammerar mina celler från överjävlig stress till överväldigande glädje och

livsbejakning. Jag ger mina celler tid att läka, för de behöver tid, det får ta tid.

Det tog lång tid att göra cellerna sjuka så nu får det ta den tid det behöver att bli fri

från sjukdom och stress. Jag trodde att jag var en stresstålig människa, jag intalade mig

det för på 90-talet och början på 2000-talet var det en stor "tillgång" att klara stress mer

och oftare än andra. Trots ständig magkatarr med Losec och kaffe(!) till frukost lyssnade jag

inte på kroppens alla signaler.

 

Det var en idiotisk tävling i vem som klarade mest på kortast tid med bibehållen kvalitet,

och så fick man en fjäder i hatten när målet var uppfylld och man stressade än mer.

Så ser det väl ut än idag, men många stressar på sina jobb utan att få en fjäder i hatten

eller extra belöning vilket jag fick. Att inte få något för ständig extra stress det är ännu värre.

Många inom vården har det så idag....

 

Och min stresströskel idag?....den är obefintlig....finns no more!  Jag har använt slut på

den kvoten för hela livet. Nu är jag snäll mot mig själv och gör bara det som kroppen

orkar. Ibland måste jag såklart göra saker som inte kroppen orkar eller själen vill,

men det hör ju till livet att fixa det som måste fixas.

 

Jag har skalat av så oerhört mycket i mitt liv och det var nödvändigt. Under vår och sommar

 bor vi mer eller mindre på landet för att själen ska få ro, att få leva med i naturens rytm,

att få leva sida vid sida med alla djur och växter och vänner som bor här.

Ingen stressar varandra, alla får plats.

 

 

 Det finns en hel del healingplatser i vår värld och detta är en av dom.