...Så lika bra att skapa lite mening i natten...
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva men fingrarna liksom styr sig själva.
Har sagt det förut och säger det igen, att det är egentligen inte min hjärna som skriver,
utan det är känslan som kommer precis i detta nu när fingrarna får dansa lite på
tangenterna, de får bida sin tid att känna in och då kommer oftast saker ut som
jag inte ens tänkt ut sekunden innan.

Är det så när författare sätter sig ner och bara gör ett kapitel eller fem på  en kvart?
Om så är falet så borde jag bli författare, en sån där som bara gör rakt upp och ner.
Sån är jag, det går fort när jag skriver, ingen eftertanke, bara kör.
Redigerar stavfel när jag efterläser och ändrar meningsbyggnad när jag skrivit i min iver.

Men jag är inte en författare, även om jag skulle vilja, djupt inne i mig bor nog en.
Den där som vill nå uuuut och som vill förmedla en spännande intrig som ingen kan
sluta läsa, den som vill se upplösningen...tja, om andra kan så kan väl jag!

Jag kan nog känna att jag är min egen när jag sitter här och skirver, ingen förlagsredaktör
som pekar på ditt och datt som borde ändras utan det är bara rakt upp och ner.
Det gillar jag med bloggandet att jag själv bestämmer vad som ska komma på pränt.

Mina ord, mina känslor och mina tankar. Like, superlike... att få bestämma själv!

Nåväl, vad är nattens tema för det är ju sommarnatt och då är det läge att sväva ut lite.
Som den där serien för många år sedan..."En röst i natten".

Jag får bli min egen röst då....

Jag kan reflektera över så många saker, har blivit så selektiv och intuitiv på senare tid.
Det som slår mig nu är att det känns som att jag lever på en helt annan planet än alla andra.
Vad menar jag med det? Det är lite svårt att förklara men jag ska försöka.

När jag jobbade (som ju är den största delen av en människas vardagsliv) så var allt
en ända stor transportsträcka.
Vakna i urottan
Slå på kaffet
Duscha sovandes
Blåsa håret
På med snygga kläder
Äta frukost snabbt som attan
Borsta tänder
Göra mig anständig (smink)
Skramla ihop alla saker som ska med (dator, väska med tusen saker i, inte glömma mobilen)
Springa till bilen
Köra till stationen
Precis hinna till tåget
Åka en timma till Göteborg (om inte förseningar inträffar, vilket det gör hela tiden)
Springa till stombussen Nr 16 som tar mig till Lindholmen där jag jobbar
Gå från bussen till jobbet (bara 5 minuter)
Jobba hela dagen, tjo och tjim och tusen saker...Och det var kul, oerhört stimulerande.
Vid 17-tiden samma visa tillbaka hem
Buss, sena tåg som dröjer och kanske hemma vid 19-tiden.
YES vilket fantastiskt liv!
VARJE DAG!
Trött
Slut
Orkade inte så mycket mer....

Så höll jag på i många många år och nu är det...INGENTING!
Jag är sjukskriven sedan en lång tid tillbaka och det gör mig så ONT.
Att inte kunna bidra till min egen försörjning via ARBETE.

Men jag har jobbat, försörjt mig och mina döttrar på egen hand,
sparat, gnetat och gett mina barn kärlek, närhet  och upplevelser sedan de var små.

Men nu när det bara är jag som ska rättfärdiga mig själv, bara mig, ta hand om,
krama om, trösta, i min egen situation, när jag inte är PRODUKTIV, hur gör man då?

Jag har ett svar på det och det är en stor tröst för mig själv; JAG LEVER!
Just nu räcker det att jag lever, har en fantastisk man, en underbar dotter, en stor familj,
och underbara vänner.

Träffade en bekant idag som nyss blivit arbetslös coh hon mådde verkligen fruktansvärt dåligt.
Det kan jag förstå fullt ut, för arbete är en försörjning och ett yrkesliv som oftast är oerhört
berikande, men det finns alltid utvägar trots att det kan kännas hopplöst just då.

Det är lite absurt att jämföra det ena med det andra, men jag känner att för mig handlar det
bara om att ta tillvara det som är just här och nu, idag, imorgon, nästa vecka, om en månad.
Idag mår jag bra, har mått bra i fem veckor för cellgifterna har varit vilande.

Jag "ser fullt frisk ut", men inne i kroppen bor ett monster, en lömsk jävel som jag bestämt mig
för att bemästra. Jag är frisk, det har jag som ett mantra i min hjärna och varje tanke som jag
skickar till mina celler i kroppen ska få veta det. JAG ÄR FRISK!
Den stora knölen på halsen påminner mig varje dag om att jag inte alls är frisk, det är bara en
yttre illussion. Ingen kan se på ig att jag är sjuk.

Jag är levnadsglad, upplever saker varje dag i glädje och kärlek med min man och vänner.
Jag super in varenda andetag, lever med naturen i stugan, gör det lilla till något stort.

En dags upplevelser kan vara
Stiga upp
Sätta på kaffet
Duscha
Äta frukost i lugn och ro i naturen om vi är i stugan
Läsa tidningen
Lyssna på radio
Ta en stavgångsprommis
Stanna upp och se något som är intressant
Ta en bild eller två längs vägen, njuta av blommor
Hemma igen, vila lite med virkning eller annat pyssel
Laga lunch
Läsa en stund och vila
Lite provtagning eller cellgifter till och från
Vila igen i form av att pyssla med något
Middag och mys med älsklingen
Lite tvätt kanske och annat vardagligt
Göra kvällen..tja...ganska ordinärt om man får säga,

Men jag saknar inte jobbet längre, förstå mig rätt.
Skulle inte vilja annat än att få jobba men nu när omständigheterna är
utanför min kontroll så får man bara gilla läget och göra det bästa av livet ändå.
Saknar jobbarkompisarna förståss, men man hittar ett annat flow när man inte har
något annat val än att försöka må så bra som möjligt och att bygga upp en kropp
samtidigt som cellgifter/cancer gör att kroppen förfaller.

Nu har jag byggt upp mig sälv tack vare att jag inte jobbat, för det handlar om mitt liv,
att jag behöver all kraft jag förmår för att leva länge än.

Så ni som undrar hur jag kan se så fräsch ut så lovar jag er, att jag kommer att göra allt
för att fortsätta att se fräsch ut.
Snart kommer jag att tappa mitt hår igen, för nya celgifter belägrar min kropp nästa vecka,
och jag hoppas innerligt att jag får ha kvar håret när det viktigaste av allt äger rum.
Nämligen min dotters bröllop, och då ska jag vara den stoltaste och lyckligaste moren
i hela universum...när min Christine får sin fina man Jonas.

Oj vad jag kommer att gråta...glädjetårar...det längtar jag efter...nedräkningen har börjat!

Gertrud Wide psykolog och pedagog. Arbetar med psykosyntes,

Modet att mötas. IMAGO par och relationsterapi, konflikthantering kommunikation och sexologi.

Heléne Olivegren – Sjugymnast och dansinspiratör

 

Det går inte att återge det vi varit med om men det jag kan säga är att för oss som var där har det berikat våra liv och vi har kontakt med varandra även efteråt, peppar varandra och tar vara på det vi lärt oss i alla våra övningar. Vi somnade som små lamm på kvällarna och såg fram emot nästa spännande "terapidag"

Vi var slitna när vi kom av behandlingar och svåra trauman, men när vi åkte strålade vi som friska och lyckliga par. "Det handlar inte om hur man har det utan om hur man tar det"

Det är ingen klyscha, DET ÄR SANT!

Vi tar verkligen vara på våra liv både tillsammans och var och en för sig.

För i alla förhållanden behöver man luft, så glöm inte att ta vara på din egen tid och intressen.

På Brännö skrev jag och älsklingen en sång om alla deltagare. Vi hade ju tid på fyra dagar att göra research och att lära känna alla underbara personligheter så vi sjöng av kärlek till alla som var med  Avslutningsfesten var fantastiskt rolig med god mat, vin och sång.

Det var svårt att landa i verkligheten efter en både tuff och berikande kurs, men vi landade i något underbart, nämligen ett dop som var så livsbjeakande och härligt. Min brors-dotters-son döptes och jag är "gammelfaster"! Det låter väldigt gammalt så jag vill gärna bli kallad "tant Anne", för tant är jag gärna, hihi.

Efter kyrkan och dopet då vi strax njuter av ljuvliga kakor

och tårta till lille Viggos ära.

Jag fick förmånen att mysa med lille Viggo läääänge under kalaset.

........Känner mig frisk och lycklig och jag ÄR verkligen LYCKLIG!

...vill inte men måste...

...till det det tråkiga...Jag fick börja en kur med cellgiftet Xeloda i tablettform i slutet av maj och den visade ingen barmhärtighet. Efter tre dagar när vi skulle på ett stort kalas i Hamburgsund blev jag illamående och så yr så jag inte kunde stå på benen. Jag var med ett par timmar, åt av den fantastiska maten med nöd och näppe och med stor möda tog jag mig till camingstugan vi hyrt för att stirra i väggen tills jag somnade. Nej, jag drack inte en droppe vin men det kändes som jag hade druckit 3 flaskor. Inget kräk men jag kände mig som en fyllehund när koncentrationen var i nivå att ta en fot framför den andra. Vidrigt helt enkelt och jag var så oerhört svag i ben och hela kroppen så jag kände att så här ska det väl inte vara att ha livskvalitet!

 

 

Så jag fick avbryta kuren. Därefter krävde jag att få träffa min onkolog som var i Chicago på BC-konferens som handlade om just min HER-2 pos BC. (Ett strå i hatten för Emiliastudien) Inte lätt ska jag säga att kräva min egen onkolog, så jag fick en ordination av min fd onkolog att ta halva dosen Xeloda. Det godtog jag INTE!

JAG KRÄVER ATT FÅ TRÄFFA Dr. KLINT! Ja, man får tala med stora bokstäver för att nå fram. Under min sedvanliga herceptinbehandling kom han in till mig, bokat förståss, tillbaka efter Chicago. Han förstod dilemmat, eller så gjorde han mig till viljes. Min tumör på halsen har vuxit oroväckande fort och det är inte acceptabelt att jag inte fått något som kan hejda förloppet. Jag vill ta BORT tumören, operera/stråla, hur svårt kan det vara? Har rekat lite och presenterade detta för Dr. Klint. Får se om det gav gehör.

 

Ska nu få ett annat cellgift, (gammalt som gatan) Taxol som är utvunnen ur amerikansk idegran. Jag fick Taxotere förra omgången och jag kan säga att den var INTE SNÄLL! Jag kommer att tappa håret igen och jag kommer ihåg förra gången när jag sa; "Det är inte det värsta som hänt mig". Nu säger jag "Jag vill inte tappa håret en gång till!"

Jag har ju precis fått tillbaka mitt vanliga hår och "ser frisk ut",

det gör mig så ledsen, men vad har jag för val?

 

Den nya Emiliastudien har gett goda resultat och jag hoppas att jag ska få ta del av dessa mediciner. De har inte kommit till Sverige än men är under snabbremiss via läkemedelbolaget Roche.

Jag vill ha T-DM1 NUUUUUUUUUUUUUUUUUU!

 

Läs mer på;

http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/roche_ab/pressrelease/view/stor-studie-visar-lovande-resultat-foer-ny-maalinriktad-behandling-vid-her2-positiv-broestcancer-768400

Bröstcancerpatienter som får en ny målinriktad behandling, trastuzumab emtansin (T-DM1), levde längre utan att deras sjukdom försämrades och gav upphov till färre biverkningar jämfört med dagens godkända behandling. Det visar data från en stor fas III-studie (EMILIA) som presenteras som en av huvudnyheterna på den pågående cancerkongressen ASCO i Chicago. I studien, där även svenska patienter varit med, ingår patienter med spridd HER2-positiv bröstcancer.

Men .....jag har inte deppat ihop, det gör jag ALDRIG!...jag TAR TILLVARA!

 

Framför allt lever jag här och nu, det har jag jobbat ihop till mångfallt, och den stora, stora, stora gåvan i livet här och nu är att jag ska få uppleva min dotters bröllop i juli, det är större än något annat i detta nu! Det spelar ingen roll om jag har peruk eller mitt eget hår, för jag får vara MED! MED min älskade dotter när hon gifter sig med sin Jonas...det är STORT!

Nu kommer vi då till den rosa filmen som jag ser sååååååå fram emot!

 

Vad ska jag ha på mig? Har panik, för jag har inte hittat den ultimata klänningen än och jag vill ju vara fin med vacker klänning och gärna hatt (en utmaning med hatt, men jag vill)

Så den som är klädintresserad får gärna ge mig tips på någon butik i Göteborg med närhet. Vill vara dressad, retrostil är lite kul á la Mad Men stuket eller Jackie Kennedy..ja ni förstår ni som vet vad jag menar. Håret lite 60-tals stuk med en liten pillerburk, så där stiligt elegant.

Jag vill bara vara representabel på min dotters bröllop så ge mig lite tips är ni rara. Den här klänningen skule passa perfekt, jag som älskar orange just nu!

Jag kan sy, men det är bara i yttersta nödfall.

 

Lite mysigt roligt i början sedan det tråkiga inbäddat och till slut roligt igen, precis som livet ÄR, för det går inte som rälsen, livet gör bara krokiga vägar för de flesta av oss, men vi har själva makten att se vad som händer där i de krokiga snåriga skogsvägarna. Kanske man upplever något man aldrig kunde tro, små under! Jag har upplevt små blåmesungar som blir matade av sina föräldrar mitt i vår stugträdgård. Det är STORT!

 

Tack för att ni orkat läsa ända hit! Jag lovar inte att skriva imorgon, men under kan ske när som helst hehe...

 

 

 

 

Tiden går så himmelens fort och trots att jag varken har barn att passa upp
och har dessutom en helt självående man...ja dom finns.., så har jag fullt upp
att hinna allt jag vill hinna göra. Inte så att jag stressar men har tusen projekt i
huvudet som vill ut.

Kreativiteten kommer på våren när man orkar lite mer och man kan säga att
det är lite av en ketchupeffekt.


I stugan förra helgen, då jag hade pysselhelg med två väninnor. Återkommer i kommande inlägg om det.

Nåväl nu ska jag svara på era frågor från 120416( 4-års bloggjubileum)
Här kommer svaren och en liten sammanfattning på era egna funderingar kring svåra frågor;

1. Hur länge har du läst min blogg?
Många har läst  sedan start 2008 och några har hittat hit på senare tid.

2. Hur hittade du hit?
De flesta av er som svarat har hittat hit via min dotter Madeleines blogg jagefrisk.blogg.se

3. Finns det något du undrar över?

Hanna, Aneth o. Sanna ; Undrar lite hur du kan skriva så positivt trots alla svårigheter.

Svar; Den är svår att svara på, men jag försöker leva så vanligt jag bara kan och  och i det finns en jävlaranamma som jag nog alltid haft. Är nog född med finsk "sisu". Är en handlingskraftig och drivande människa på gott och ont. Vi har alltid ett val hur svåra upplevelser vi än har haft. Jag väljer livet och glädjen så länge jag har möjlighet. Jag lever i tacksamhet när allt känns bra och tillåter mig att vara ledsen när det pyser ut mörka tankar, för dom finns också. När döden knackar på är ingen oberörd, men jag får hantera den på olika sätt varje dag. Ibland stänger jag av för att leva framåt och vissa datum på året översköljs jag av sorg.

BKA; Vad gör du med allt ditt pyssel och skapande?

Svar; Jag ger bort det mesta till min dotter Christine, släkt och vänner. Ofta gör jag något som skulle passa en viss person, då blir det roligare att göra den. Älskar skapa saker till andra. Men däremot skulle jag ha svårt att sälja mina saker, vet faktiskt inte varför.

Lisa; Jag undrar vart Christines blogg tagit vägen? Den var väldigt underhållande, och om det blev något bröllop

Svar; Min dotter Christine valde att ta bort sin blogg och jag håller med om att den var väldigt underhållande. Hon vill leva ett anonymt liv idag och det respekterar jag fullt ut. Av den anledningen har jag inte heller med henne så mycket i min blogg och inte heller min övriga familj. Men vi har daglig kontakt och väldigt bra mor & dotter relation och hon betyder allt för mig! Hon och hennes blivande man Jonas ska gifta sig i sommar. Det är oerhört stort för mig och hela familjen, men när, var och hur håller vi inom familjen. Vi ser alla med glädje fram emot den stora dagen. ;-)

Ewa; Therese och Susanna; Funderar såklart på hur din andra dotter orkar hantera allt jobbigt som hänt/händer i er familj.

Svar; Egentligen kan jag inte svara åt henne, men det är självklart att hon tagit det oerhört hårt, att först förlora sin lillasyster och strax därefter vara orolig för en mor med bröstcancer, och nu för andra gången dessutom. Av erfarenhet har även hon fått ta vara på livet här och nu och att glädjas åt livet trots att man går igenom svårigheter. Hon är livsglad och positiv och lever fullt ut i kärlek och glädje, men sorgen bor även i hennes hjärta förståss. Christine är lycklig idag och det gör mig lycklig. Både Christine och jag lever efter Maddes devis att drömma om framtiden och göra allt det vi vill göra. Men att inte ha sin lillasyster kvar i livet är en tung börda och hon saknar Madde oerhört mycket varje dag.

Tina; När fick du veta om spridningen? Vad säger farbror vitrock om spridningen?

Svar; Jag kände knölarna i lymfkörtlarna vid vä. nyckelben i november 2011. Farbror vitrock säger att metastaserad bröstcancer inte i dagsläget är botbart, men med mediciner kan jag förlänga mitt liv med X antal år. Det finns dock hopp, för nya mediciner är under godkännande och lansering som är ännu mer effektiva.

Therese o. Anna; Hur du träffade din nya kärlek? Så underbart att du hittat någon så fin. Han verkar göra dig så lycklig.

Svar; Jag träffade min kärlek förra året, men han är inte ny. Vi bodde ihop när barnen var tonåringar för ca 10 år sedan. Hans 2 och mina 2, födda -86, -86, -88 och -89. Det tog slut, det var fel tid då, men vi hittade tillbaka till varandra av en "slump". Nu har vi det jättebra på alla sätt, en livskamrat och fin man. Du har så rätt, han gör mig lycklig. Ingen är ämnad att leva ensam, livet får en ytterligare dimension när man har någon att dela livet med.

Mona; Finns det ingen studie du vill delta i nu? Jag har läst mycket om en studie där cytostatika, Herceptin tillsammans med Pertuzumab (osäker på stavningen) haft god effekt, eller en studie där T-DM1 används.

Svar; Jag känner till de flesta pågående studier som du nämner men jag är inte aktuell då jag inte är "nysjuk". Studier har väldigt många olika kriterier som ska uppfyllas för att man ska få delta. Har diskuterat detta med min onkolog som även forskar kring dessa mediciner själv. frustrerande att veta men hoppas att jag får använda de nya, framför allt T-DM1 som visat sig vara väldigt potent i studier.

Fia; Misstänkte du att du hade cancer innan du fick diagnosen första gången?

Svar; Ja, jag förstod intuitivt att det ä cancer, man har en magkänsla och den hade tyvärr rätt.

Ingrid  http://cancerianer.blogspot.se/; Finns det möjlighet att få finansierat flera rehab uppehåll än ett?

Svar; Det beror på vilket region man tillhör. Nu fick jag avslag (remiss) på rehabilitering till Mösseberg eftersom jag inte har lymfödem. VG-regionen kräver att man måste ha lymfödem för att komma dit. Sthlm skickar dit folk på löpande band och väldigt få av dom har lymfödem. Ett enkelt sätt för VG-region att slippa skriva remisser till rehab. Nu får jag söka dit via fondmedel. jag vill bara orka lite till och lite till och då behöver man rehab, vare sig man har ödem eller ej. Mösseberg har alla möjligheter, vattengympa, gym och specialicerade sjukgymnaster, psykolog och diakon, men nu får jag bråka lite igen...men orkar inte bråka mer.....trött på att strida ensam för att få den bästa vården som är möjlig. Det tar av orken att vara sjuk....

Anna; Hur ser din behandling ut idagsläget?

Svar; Behandlingsschema via min Poth-a-cart;
V1:Herceptin (antikropp) och Navilbine (cellgift) på Uddevalla sjukhus. Provtagning dagen före på VC.
V2: Enbart Navilbine på uddevalla sjukhus. Provtagning på VC dagen före.
V3: Vila
V4: Börjar det om från början tills vidare, året om. Åker 6 mil T o R varje gång för att få medicinen.

Om jag ska bort får jag planera så att det inte krockar med behanlingen.

Hazel; Vad som hände med Karma Backfire?

Svar; Christine o. Jonas grupp hette så en tid, men nu har det hållt på att bygga musik ganska länge i en annan form. De gör något helt nytt och de jobbar febrilt på fritiden med detta. En dag kanske vi får höra hur det blev.

Martina; Jag tyckte Christines blogg var underbar. Har förstått att hon kanske inte vill skriva, men har hon det bra? Vore också härligt att höra så David har det bra. Synd att han inte skriver mer.

Svar; Se ovan på frågan om Christines blogg och hur hon har det.... jag har kontakt med David regelbundet och han har det bara bra i sitt liv numera och det känns skönt för mig att veta. Han lade ner bloggen för han ville gå vidare på ett nytt kapitel i sitt liv. Fullt förståeligt, men Madde bor i hans hjärta för alltid.

Karro; Är du rädd för att dö? Känner du dig glad och tacksam i din vardag? Vad är det viktigaste du känner att du vill planera oavsett hur länge tiden räcker?

Svar; Hmmm, jag fick ta en paus för att fundera kring en svår fråga. Jag har upptäckt att jag har haft dödsångest, senast inför förra mötet med läkaren då jag inte kunde sova, drömde mardrömmar och verkligen var rädd för att dö. Men jag vill särskilja på rädd för att dö och själva döden.

Jag är inte rädd för själva döden, för jag tror att det finns ett liv efter detta och att man får det bra på "andra sidan". Däremot är jag rädd för att dö för att jag vill leva klart tills jag blir gammal. Kan avundas gamla par som lever tillsammans och tänka; Hoppas jag också får gå hand i hand med min älskling på ålderns höst och träffa barn o barnbarn och leva fullt ut även som gammal. Kan bli arg på bittra gamla (friska) människor som fått leva och ha det bra och ändå gnäller de ofta om ditt och datt. Långt ifrån alla, men några exempel känner vi nog alla.

Ja, jag är oerhört tacksam i min vardag och glad för det mesta. Är lugn och trygg i mig själv.

Det viktigaste att planera är jättesvårt! Just nu är det bara ett stort blurr i huvudet, men det jag tänker på är att lämna efter mig saker som är minnen, saker jag gjort, som barnen gjort, göra iordning minnessaker, rensa bort onödiga ting, göra det lätt för mina efterlevande genom att skriva vita arkivet. Skapa så mycket som möjligt så länge jag kan. Vita arkivet är så enkelt att säga men ack så svårt att göra...har fortfarande inte gjort det.

Mia (skellefteå), Elisabet R och Kia; Inga frågor men dock ett "svar"

Tack för att ni har följt mig i alla år. Ni har blivit mina vänner tack vare bloggen. Mia har jag träffat förra sommaren och det var ett fantastiskt möte. Vi har lärt känna varandra IRL och det är så roligt! Planerar en träff med dig Mia igen, denna gång med båda våra män. Vill förstås träffa Elisabet o Kia också och det ska bli i sommar tänkte jag. Åker nog ner till skåne en sväng och även till dina trakter Kia. Jag hör av mig om när, var och hur. Det finns så många fler som följt mig genom åren och många av er har själva drabbats av cancer antingen själv eller barn/män/anhöriga. Tack för att ni finns, varenda en av er!

Många av er skrev också att ni röstade på mitt konstverk i elskåpstävlingen förra året. Det var ni som gjorde att jag vann en resa till Florens med min dotter Christine och vi åkte dit i juni förra året. TACK än en gång för det!

4. Vad tror du att du skulle göra med ditt liv om du har ett år kvar att leva?

De allra flesta har svarat ungefär samma sak, att umgås med nära och kära så mycket som möjligt och leva här och nu. människan är ett flockdjur och jag tror att vi alla fungerar så, att ta vara på tiden, att ha goda energier omkring oss och lägga tiden på saker vi mår bra av.

Tack alla ni underbara för era långa och intressanta kommentarer och funderingar. Jag har läst varenda ett och det ger mig så mycket tillbaka att få en dialog med er.

Nu måste jag hasta iväg för jag ska hålla Öppet Hus på Bröstcancerföreningen Johanna...min tur, måste handla fikabröd och kaffe....

Våren gör sitt antågande med dunder och brak. Livet har så mycket att
erbjuda så datorn får snällt vila i sin ensamhet och bloggandet har inte varit
någon prioritet alls trots att många går in och läser. TACK alla goa för det!

Är så glad och tacksam att så många vill läsa min blogg, men jag har funderat
mycket kring bloggandets vara eller icke vara ganska länge nu och behovet av
att skriva har inte varit så frekvent så då har jag låtit det bero helt enkelt.

Jag tror att man är illa ute om man börjar skriva för sina läsare istället för att
skriva det som kommer ur ett inre behov av att skriva.

Mitt liv är fyllt av allehanda saker som gör mig till en hel människa, det riktiga livet,
IRL som det numera heter. Jag prioriterar tiden med vardagliga saker och umgänget
med min kärlek, goa vänner & familj. Kan medge att FB är en lätt fälla att ramla i,
så det har varit  mer FB än blogg så det är nog dags för ett FB-stopp istället.


Tjaa...vad betyder det egentligen?

Visst har världen blivit knepig. De sociala medierna tar allt större plats i våra liv.
Det är inte bara av ondo om man klarar av att använda det rätt.
Tack vare bloggandet och FB har jag fått kontakt med helt fantastiska människor,
underbara möten jag inte skulle vilja vara utan. Nätverkandet är betydelsefullt i
många olika sammanhang både i yrkeslivet och privat för oss alla.

Men nu är jag här och vill skriva av mig lite...för min egen skull.

Livet kretsar väldigt mycket kring existensiella saker. Vad vill jag göra med det liv
jag fått och hur ska jag göra det så bra som möjligt trots att döden skrattar mig
rakt i ansiktet?

Jag har döden på ena axeln och livet på den andra. De sitter där obevekligt båda två
och resonerar med varandra dag som natt. Ingen av dom ger sig, attans vad dom kan
vara envisa ibland. När man fått ett "bäst-före-datum" så sitter det ju där som ett
mjölkpaket som surnar...Men man kan lukta sig fram till att det håller ett tag till.


Så jag väljer kärleken som kan förflytta berg!

HA, där fick du din sure jävel, jag håller nog längre än du tror din glädjedödare!
Sitt du där och rabbla prognoser och överlevnadsstatiskt i månader räknat...
för det pågår studier hela tiden kring förbättrade läkemedel och alla forskare är
såååå angelägna om att just deras studie visar längre överlevnad.

JA, det är en tävling, en tävling både för forskare och oss patienter. För forskare
att få en fjäder i hatten och ett erkännande att just deras forskning visade överlevnad
med X antal månader/år. För oss med cancer, vilken det än må vara önskar vi inget
hellre än att just den forskare som ger sitt yttersta ska lösa just min typ av cancer.

Läkemedelsföretagen är förståss inblandade och det finns ett ekonomisk incitament
att hitta mirakelmedicinen som ska hitta cancerns gåta. Cancer är komplicerat, för det
finns tusentals olika cancerformer, även inom bröstcancer finns det åtskilliga.
Läkemedelsföretagen är bara intresserade av de som inbringar stora pengar så det
finns ingen rättvisa där heller.

Vi som inte är initierade har bara läkarnas rekommendationer att tillgå vad gäller den
medicinska biten. Sedan kan jag som individ göra mycket för att livet ska te sig bra ändå.
Jag kan läsa forskningsrapporter, göra mig påläst så att onkologen får något att bita i,
för den som är påläst får även en egen kunskapsbank att bolla med. Det kanske inte gör
så mycket i slutänden men du själv känner att det finns en påverkansmöjlighet och ett
ifrågasättande av behandlingsmetodiker, kosthållning etc..



Nu sitter jag inte och läser rapporter dagarna i ända, nej jag lever ett alldeles vanligt liv
där även cancern kan få hälsa på ibland, för det är viktigt att få pyyysa ut ibland.
Onsdagsrutinen till Uddevalla lasarett är numera en helt vanlig del av mitt liv.
Tisdagsrutinen på vårdcentralen - provtagning för att kolla värden inför cellgifterna har
gett mig gräddfil direkt till provlabbet och jag känner sköterskorna där..ojj vad de sticker bra!

Mår ganska bra trots behandlingar två veckor av tre. Just denna vecka är det behandlingsfritt
och återhämtning från trötthet och illamående som ligger någonstans i periferin. Inte så illa
så jag behöver tabletter utan mer en obehagskänsla som jag "KBT-tänker" bort.

Mina rutiner har ändrats drastiskt, jag somnar tidigt om kvällarna och vaknar tack o lov ganska
tidigt. Något som dock är förändrat i trötthetshänseende är att jag måste vila 2 tim varje em.
Ungefär kl. 16-18 sover jag och somnar på två röda! Efter det kan jag ha kväll som vanligt.
Ibland bara en timma, men vilandet är nödvändigt för att orka i längden.


Somnade i solen i stugan och älsklingen lyckades fånga mig sovandes.

Jobba, träning, bra kost, ingen alkohol och vila gör att jag fungerar som de flesta andra.



Shit vad vi har krattat på stugtomten, Underbart att klara detta som
jag inte hade klarat under förra cellgiftsbehandlingen 2010-2011.

Jag har så många saker att se fram emot och jag gläds åt det som händer här och nu.

Jag och älsklingen har varit i stugan några dagar och där tankar jag verkligen livet bland
tusentals vårkvittrande fåglar, fantastisk stjärnhimmel som man inte ser i stan och det totala
lugnet där bara VI är fokus mitt i naturens fantastiska samspel. Vi har vattendunkar
med oss till disk och tvätt och kokar vatten. Det är en frihetskänsla i det att använda resurserna
på det mest minimala sättet och jag lovar er att jag är som allra lyckligast när vi är i stugan.



Vi krattade infarten från löv och annat bös, man får ju
"städa vid sin egen dörr först."....

Vi sätter på vattnet snart igen så vi kan duscha osv....men man finner ett andligt lugn
när man är ett med naturens varande.

Igår morse fick jag en underbar upplevelse, ville tvätta håret och vädret var fantastiskt. VÅR!
Gick ut i pyjamas med en balja varmt vatten, schampo och handduk. Ställde baljan på ett bord
under träden nära skogen. Fåglarna flög runt omkring mig och sjöng, kvittrade som en stor kör,
de ville liksom visa att just dom fanns till för någon som vill para sig och få små fågelungar,
så att just deras gener lever vidare. Livet börjar på nytt för alla levande varelser.

Schamponerade håret och tittade upp med skum i håret, stannade till och kände en närvaro
som var så stor och så mäktig. Där står jag med alla dessa småfåglar flygandes omkring
mig som om de sa att det är helt naturligt att jag står där med schampo i håret och finns till i
samspel med fåglarnas vårglädje. Solen värmde gott trots att det var tidigt på dagen.

Gick in till min älskling som jobbade uppkopplad mot kontoret, mötte mig rufsig och blöt i håret,
...och då kom tårarna...jag grät av både lycka och sorg. Lyckan av att få uppleva just detta
och samtidigt sorgen att inte veta om jag får uppleva det igen.......


Inte bara småfåglarna hördes utan även gässen som är på väg tillbaka..


Och dessutom fick jag se två fjärilar som jagade varandra, parningslek
förmodligen...

Vetskapen om livets förgänglighet kan man konstatera....

I stugan är livet här och nu, men just den platsen i Dalsland har även en andlig och
helande kraft som inte går att återskapa någon annanstans. Jag är så tacksam över
att få vara där och njuta av det totala lugnet och känslan av att vara ett med naturens
kraft, brisen från Vänerhavet och stjärnorna i den totalt tysta nattsvarta himlen.
Man ser stjärnbilderna, stjärnfall, satelliter och månen stor och mäktig som en lampa.

När vi åker därifrån känns det alltid lika jobbigt, vill tillbaka innan vi ens har satt oss i bilen....


Man vill ju inte lämna detta, vill vara där jämt, men är snart tillbaka, odla lite
köksträdgård, blommor och annat som ger kraft.

Nåväl...plikten kallar och livet är här och nu även i stan. Kom hem till stadens
vårtecken, nämligen gatsopbilen som tvättade vägarna från grus.
Fina vägar utan grus, det är VÅR på riktigt!

Vad har jag gjort då?...Pysslat lite förståss, som jag gör för det mesta.



Ryggsäcken har jag virkat av restgarner som legat och skräpat i skåpet,
likaså fodret som jag sytt av tyg som leget i lager. De gröna knapparna är från
70-talet som jag hittat förra året i en tygbutik som har "allt från förr". "Pippiväskan"
är till min systerdotter 3 år."Man tager vad man haver"...

Har dessutom blivit "gammelefaster", min brorsdotter har fått en son, så nu är det dags
att pyssla lite till...sticka en babykofta hör traditionen till. Har stickat till alla mina syskonbarn,
och nu blir det en ny generation...syskonbarnsbarn....det ni! Sticka, sticka,sticka ;-)

Visst är livet fantastiskt...för det är just HÄR och JUST NU!

Hej igen sedan vääääldigt länge! Ni undrar väl om jag övergett er, men
nejdå så lätt blir ni inte av med mig....
Har haft total allergi mot datorn, har bara varit inne på FB via telefon och
formligen haft fobi mot datorn och ju längre det gått desto mindre har jag velat
starta den lilla burken....till slut har jag tänkt, ska nog aldrig mer skriva ett enda ord.
Har nog tappat förmågan....

Men nu så ska jag göra mig lite bokmärken här och där. Har dessutom haft jordens
infuensa och legat som en ynklig man i en vecka, snörvlat, hög feber och hosta,
ja ni vet. Älsklingen, moren och broren har levererat mat, tidningar, och annat nödvändigt
som mumsmums och ingefära....har levt på ingefärste, nyponsoppa, inte så mycket
annat har varit gott, smaken har varit obefintlig  och livet har gått på sparlåga.


Igår skulle jag haft bokcirkel hemma hos mig, men det blir framskjutet en vecka.

Men idag hände något, det kändes som att det vände. Solen skiner (fortfarande) och värmen
kändes genom fönstret. På med kläder och gå ut i skogen, sakta, vääääldigt sakta, snigelfart.
Fick med mig mobilkameran och stannade till, kände in, lyssnade på fåglarnas läkande
körsång och kände solen värma mina bleka kinder. Kände hopp om livet men samtidigt,
en ångest över att jag inte kan få cellgifter imorgon då jag varit så dålig.
Var på VC igår och trodde att jag har lunginflammation men det har jag inte.

Första gången någonsin jag måste skjuta upp en behandling. Och snart ska jag röntgas
igen för att se om tumörena minskat eller åtminstånde inte vuxit!

Nåväl, fick en riktig kick av att snigla mig fram i skogen så när jag kom hem hällde jag upp
ett riktigt varmt härligt bad med Rosmarin/Eucalyptusmilk och badade, läste bok,
drack tranbärsjuice, läste tills jag blev skrynklig, hällde på mer varmt vatten.


Superbra produkter, använder många olika Weleda prod. Snyggt med glasflaskor.

Jag njöt verkligen och kretiva tankar började snurra i huvudet igen, skaparlusten,
vill göra saker, YES, ett gott tecken!

Vad är då "badkarsindikatorn"?
Jo, jag har ju tränat, promenerat med pumpstavar, går på gym (hos sjukgymnasten)
och har börjat vattengympa även det hos sj.gymnasten. Min kropp börjar anta en annan
form än den jag hade för ett år sedan då kortisonet var ett måste efter varje behandling.

Då, för ett år sedan kunde jag hjälpligt kliva ner i ett badkar och att ta mig upp var ett
stort projekt som bara den envisaste kan klara med stor list och ilska.


Nu när jag kliver upp inser jag att jag helt enkelt kliver upp utan större problem alls,
jag kan tom stå på ett ben och ta på mig byxor el. ta på en strumpa ståendes.
Men badkaret är den största förändringen och det tänker man inte på som frisk och fullt
rörlig, men jag kommer aldrig att glömma hur svårt det var och att min träning har hjälpt
mig att bli både smidigare och piggare.

Till sommaren kan jag t om ta på mig en klänning som visar att jag har en midja igen.
delfinmagen är snart ett minne blott. men träningen fortsätter så fort jag piggnat till,
för jag ser och känner förändringarna. Då ska tilläggas att jag får cellgifter 2 v. av 3!

Jag tror på att man kan läka sig själv, och trots att mitt HB är oroväckande lågt känner jag
mig piggare nu än för 6 månader sedan, hur förklarar man det? (Influensan undantaget förståss)

Det känns frustrerande att jag legat som en platt fisk när jag kommit in i ett träningsflow
och den glädje det innebär att orken räcker till att t om jobba ett par timmar per dag.

Men det är ju några dagar kvar till första mars, så jag hinner nog pigga på mig än mer tills dess.

Nä nu ska jag sy lite, fick en enorm lust att sy ett litet förkläde av ett glassigt tyg till systerdotter.




...och så en semla förståss. Gör ett "mjölkundantag" idag...


Hittade söta minisemlor hos http://bakfnatt.blogspot.com

I denna sena timma just denna speciella helg vill jag
sända STOR KÄRLEK till min älskade familj, mina barn, syskon och
föräldrar för att ni finns och lever era egna liv, men framför allt att
kärleken till er har en stor plats i mitt hjärta.

Mest av allt är jag tacksam att jag fått två fantastiska döttrar som jag älskar
mest av allt i hela universum, precis som alla föräldrar älskar sina barn,
precis som dom är, precis som de formade sina egna liv till de dom är idag.

Jag har en dotter på jorden och en dotter i himlen och jag skickar kärlek till båda
varje morgon när jag vaknar och varje kväll när jag lägger mig.

Jag tackar för att jag fått den gåvan att FÅ och GE oförbehållsam KÄRLEK,
att få älska mina barn mer än livet självt, att ha fått uppleva så mycket glädje,
men även oerhörd sorg att en av mina barn inte fick leva sitt nyfunna vuxna liv.

Jag har även fått den ynnesten,
att återuppleva kärleken igen,
på mitt egna plan, på ett nytt sätt,
ett mjukare, mer omtänksamt.

Där de hårda kanterna suddats ut,
där dammråttor är underordnat,
där livet går ut på att vara tillsammans,
där vi är två, men även ensamma ibland.

Då vi behöver gå in i oss själva,
då vi vill göra våra egna personliga saker,
då vi förankrar oss i våra egna rötter.

Det får oss att längta efter varandra,
det gör att vi vill träffas igen,
så fort vi sagt hej då, vill vi inte,
vi vill vara tillsammans hela tiden,
men vi behöver få värdera längtan,
vara rädda om varandra,
inte ta något för givet,
det är så fragilt,
så vackert,
så underbart,
så varför ha bråttom,
bråttom till vad?

Vi har lärt oss att njuta av här och nu,
vara snälla och goda mot varandra,
ge och ta emot ren kärlek utan förbehåll.
För vi vet inget om morgondagen,
vad som kan hända,
vi vet bara att vi är här just nu.

Vi har gjort en resa, jag och min prins,
tillsammans en gång och sedan var för sig,
och återigen tillsammans på ett helt annat sätt,
det blev en gåva,
en gåva från ovan som vi lärde oss av,
gåvan att förlåta,
gåvan att se en ny människa,
en annan än den vi såg en gång,
för vi är nya men i samma kropp,
själen har förändrats,
själen har fått ny kraft,
som är livsbejakande och mild,
som är närande och närvarande,
som vill väl.

Vi har fått gåvan att våga vara snälla,
i ren och sann kärlek,
och just den varma kärleken gör att
jag längtar så......

Det får vara så, för det är gott att längta.

I will Never Ever let You go min prins!

Bifogar låten som Madde gjorde till David, men
jag ger den även till dig min älskling just denna helg.
Känner att Madde vill förmedla detta,
den underbara kärleken som vi fått som en stor gåva.

I will give You my All!

Lyssnar på nästan alla sommarpratare varje dag.
Om inte på dagen, så på kvällen när dagens aktviteter lagt sig.

Alla dessa fantastiska människor som gjort bra (och ibland dåliga) saker
i sina liv. Det jag förundras över, är att de flesta är väldigt öppenhjärtliga,
och delar med sig av sina liv.

De har alla kämpat för att komma dit de är idag, precis som vi alla gör.
En del har kommit från krig och brutalitet, någon har kämpat för att bli
Svensk och accepterad, någon är skådespelare med dålig självkänsla, som
kämpat hela livet för att få erkännande, grundad i en kärlekslös barndom.
Listan kan göras hur lång som helst..

Framgångsrika författare som blivit refuserade lika många gånger som varje
förlag som refuserat manuset vridit sig i ångerns plågor. Pengar som det STORA
förlaget kunnat tjäna miljoner på...HAHA..säger vi då..och GRATTIS till den
författare som bara ville berätta just sin historia och som fick sin publik.


Den perfekta utsikten för att skriva en bok i...Mmmmmm!

Lyssnar i efterhand på Jonas Jonassons sommarprat, som skrivit boken,
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Har hört boken som ljudbok när jag suttit och tecknat hemma...


Citat från P1.s sida;

"Den litterära debuten Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann,blev förra årets mest sålda bok i Sverige. Den ska översättas till 25 språk och bli film i regi av Felix Herngren.

Vann bokhandlarpriset 2010 och tilldelades tillsammans med uppläsaren Björn Granath Iris Ljudbokspris. Journalist och grundare av medieföretaget OTW. Blev utbränd, sa upp sig, sålde allt han ägde och flyttade till den schweizitalienska gränsen. Skrev där klart det bokmanus han haft liggandes i en byrålåda i många år.

– Jag kommer att hedra morfar Anders, han som alltid sa att ”Di söm bara säger dä söm ä sanning, ä inte vär’ å höra på”. Jag pratar om allt runt min bok Hundraåringen… och så berättar jag om hur jag själv klev ut genom mitt fönster och försvann."

Jonas Jonasson blev refuserad 5 gånger innan han blev godkänd att publicerad.

Man kan ju undra, vem som ska bestämma vad som går hem i stugorna eller inte?
Ska någon "överförmyndare" (läs förlagen) göra en bedömning om en bok överhuvudtaget
ska få hamna i boklådornas diskar eller inte?

Man kan ju undra vilken frihet vi har egentligen att uttrycka våra åsikter eller
berätta vår historia. För någon måste ju GODKÄNNA om det är kommersiellt gångbart!

Varje pontentiell författare vill berätta just sin historia som de arbetat med kanske i många år,
som tagit tusentals timmar att skriva, för att på några minuter eller få timmar bli refuserad.

Ja, man kan ju undra vem som kan kalla sig författare?
Vem avgör, läsarna el. förlagen?
Hoppas ändå någonstans, att allt fler kan marknadsföra och sälja sina verk
på andra sätt, än genom de etablerade förlagen.

Allt handlar om marknadsföring och det spelar ingen roll om det är bra eller dåligt.
Många kända personer har fått oerhört mycket oförtjänt publicitet just för deras kändisstatus.
Sveriges litterära elit är en liten ankdamm, där den okända människan får göra allt i sin makt
för att inte hamna i förläggarnas "slask".

Slasken där tusentals manus ska läsas igenom i olika led hos förlagen,
vet inte ens hur det går till. Men många, oerhört många har författardrömmar,
så även jag.

Hur ska just jag lyckas?
Hur ska jag bära mig åt för att marknadsföra min produkt?
Ska jag gå min egen väg?
Ska jag bli refuserad 100 gånger och tappa självförtoendet?
Eller ska jag vara den lyckligt lottade som får alla förläggares största önskan,
att bli just deras nya guldkalv?

Det kan man undra...



Skriver för brinnande livet, och undrar...om jag vågar...lämna in...det jag skrivit..
om ..om..om....kanske....eller bara...soptunnan...Neeeeee, inte JAG!
MOI!...jag KAN...jag KLARAR..och har en HISTORIA att berätta!

Just DEN som ingen hört än.....

Puss och natti, från en Anne med författardrömmar!


Jag kan flyga i mina drömmar, och då KAN JAG även flyga i verkligheten!


Jag KAN FLYGA!!!

Känner du med magen, eller "tänker" du känslor med huvudet?
Det är ju något vi alla tampas med hela livet i olika konstellationer och med
olika människor, både med barn, vuxna, kollegor och vänner, fru, man, osv....



De flesta av oss lever med den tankegången att det man tänker, det gör man och det
man känner, det känns. För det allra mesta JA, men inte alltid, vi kan stänga av känslor också.

Det kan göra ont att känna,
eller att man inte vågar känna fullt ut,
eller att man inte riktigt vet vad man känner.

Det kan också vara underbart att känna,
och att verkligen våga känna fullt ut,
och att veta vad man känner.

Två sidor av samma mynt, på gott och ont, vad man än känner.

Smärta känns
Kärlek känns
Rädsla känns
Ilska känns
Glädje känns
Sorg känns
Vemod känns
Saknad känns
Bitterhet känns
Hat känns
Frustration känns
Åtrå känns
Negativism känns
Optimism känns
Eufori känns
Oro känns
Förtvivlan känns.... jag kan nog hålla på hur länge som helst.

Vi känner så oerhört mycket med vår kropp som vi överhuvudtaget inte reflekterar över.
Känslan bara finns där, och den finns där av en anledning, som överlevnad, skydd,
beskydda andra, tex sina barn. mm, mm.

Alla har vi väl varit med om att vara OROLIGA för våra barn när de inte kommit hem,
och kvarnen börjar gå i magen, man är beredd att ringa polisen på stört, trots att det
bara gått 15 minuter över avtalad hemkomst. Eller att de ska skada sig på något när de
är små och man är borta från dom......hujja, en hemsk känsla!


Så lyssna till din magkänsla, för den har oftast rätt!

Vi behöver känna våra känslor fullt ut, även om de gör ont emellanåt.
Känsloregistret har vi fått för att kunna hantera livet, och visst gör det så ont att sörja,
att man helst vill dö själv under den svartaste sorgen, men man dör inte!

Man går ur sorgen starkare. Att älska är samma sak, det kan göra oerhört ont,
för då är man rädd att förlora den man älskar, med kärleken  kommer också smärta.

Det lgger något i orden;.."Den som aldrig känt smärta har heller aldrig känt kärlek."

Vi kan gå livet igenom som på "räls", utan konflikter, utan större tabbar och utan problem,
men jag tror inte att det finns en enda människa på jorden som går igenom livet som på räls.
Vi kan inte jämföra kärlek, sorg, lycka etc med andra,
för var lycka är sin egen och var sorg är sin,
alla känslor är just den känslan, inget jämförbart.


Alla går vi i våra egna skor och i våra egna liv som formar just vår unika historia som
inte är lik någon annans. Inte ens tvillingar lever sina liv likadant, för de är ju egna individer.
T om siamesiska tvillingar vill göra olika saker och känner egna känslor.

Tänk tex på när du varit arg, glad, ledsen eller lycklig..
När kände du känslan? I vilken situation?

• Hur kändes känslan?
• Var i kroppen kändes känslan?
• Hur reagerade du?
• Varför tror du att du reagerade som du gjorde?
• Vad talade känslan om för dig?
• Hur visar andra den här känslan?
• Hur kan andra märka på dig hur du känner dig?

Vi funderar sällan på dessa saker, men när vi gör det så lär vi oss att förstå oss
själva och våra reaktioner i samspel med andra människor.
Bara en sådan sak som att man "känner i luften " om några nyss bråkat när man
kommer in i ett rum, trots att de till synes ser ut att vara vänner, det känns ju verkligen,
och det kan man fundera på en stund.



Känslor är som små "elektriska bollar" som agerar på olika sätt beroende på situationen.
Vi omger oss av känslor dygnet runt, utan att vi tänker på det.

För hjärnan är så oerhört påkopplad att vi inte har en enda tanke på hur vi andas tex.
tänkt en stund...just i detta nu hur du andas. Känn hur du andas, bara en sån enkel sak.

Känn känslan, och var i känslan. Jag tror att vi blir både lyckligare och sundare
om vi tillåter oss att KÄNNA lite mer och lite oftare.

Nä, nu ska jag känna in min överviktiga kropp och ta en "POWERWALK"
Beach 2011 är körd, men det finns ju nya år att sikta in på...hehe...
Förra veckan var jag jätteduktig och gick massor, så bara att fortsätta, ett steg i taget.

Denna långhelg har varit helt underbar, varm, vänlig, rolig med många skratt,
god mat och dryck i goda vänners lag. Glädje tillsammans med underbara människor
till sena nätterna i detta fantastiska väder ger lycka och energi och man ser livets små
under förstorat till tusen.


Blomsterängar är bland det vackraste jag vet...

Fåglarnas kvitter i arla morgonstund, deras små ungar som precis börjat flyga
ur sina bon, naturens allra vackraste orkester med tusen fåglar som spelar för oss där
vi är åhörare i livets gratisföreställning. Vi har förmånen att återigen"höra" och begrunda
gräs och växter, blommorna som ivrigt vill spricka upp i en nyuppfödd blom,
i starka färger, ståtliga i sin alldeles egna skepnad.


Lärkan drillar högt i skyn, våren är ju evigt ny....

Jorden ger oss energi om vi låter det nyfödda komma till oss, att vi är
med under föreställningens gång i själ och hjärta.


Att följa ett sädesärlepar flyga tillsammans i solen för att jaga
en fluga till ungens outtömliga hunger..


Eller att se en liten vacker glimrande skalbagge i skogen..


Att höra regnet ösa ner och se åskans kraft för att återigen ge jorden ny näring.


Den lilla söta grodan som nyss sett sitt ljus och som man försiktigt
flyttar åt sidan för att inte bli trampad på.


Att se fölen som stapplande dia sina mammor..

Svalorna som dansar högt i himlen för att tala om för oss att morgondagen
blir lika vacker som idag, att verkligen ta in varenda liten händelse i naturen.
Det är livets smörgåsbord om vi bara stannar upp, inte har så bråttom
till målet,  utan njuter längs vägen.


Livet börjar om och om igen, det rullar inte bara på av ren rutin utan
livet skapas på nytt om vi låter det ske, om vi är närvarande under resan.
det gäller oss i allra högsta grad, inte bara naturen.

TACK till mina underbara vänner som på olika sätt förgyllt helgen!

Under några vackra lediga försommardagar har vi pratat mycket om livet,
det vi tar för givet och om våra barn och realtioner förståss. Jag pratade om
Madeleine och Christine, om den resan vi gjort tillsammans i livet.
Trots att de är på olika platser så är de båda lika mycket i mitt hjärta!

På vägen hem i bilen längs det oerhört vackra landskapet fick jag infallet att
slå på radion trots att jag inte behövde det, och den första låt som får min
harmoniska känsla besannad  är Fields of Gold med Eva Cassidy.

Madde skickade sin kärlek genom den låten just då, det var en av hennes
favoriter och Fields of Gold har vi lyssnat på många gånger.

Tack min ängel för att du på detta sätt visade att du är med oss!



Lyssna, se och njut, för Eva Cassidys röst gör mig lycklig, det vet Madeleine.
En bekräftelse från mitt barn att jag ska vara tillfreds med mitt liv och jag är
evigt tacksam för att jag får uppleva ännu en vår och sommar!

Kärlek till er och till livet som är fantastiskt just här och nu!

Det har vi väl alla fått säga ett antal gånger i våra liv,
att be om Förlåtelse för saker vi sagt eller gjort som sårat en annan
människa på djupet eller bara av en groda som hoppat ur mun.

Det vardagliga förlåtandet är lätt att säga och lika lätt att förlåta.
Den som sagt eller gjord något plumpt för stunden eller i en helt vardaglig
klumpighet som att spilla på någon eller tappat något på golvet som går sönder.
Det är ju inget vi får några djupgående sår av utan hör till livets vardagligheter.
Våra barn tex som gör allehanda saker av ren "tillväxtklumpighet" och när de säger
"Förlåt mamma, det var inte meningen" och så skrattar vi gott åt situationen....

Det finns så många meningar i begreppet "Kan du förlåta mig  för att, bla, bla".
Att även kunna förlåta det andra gjort mot oss är lika svårt som att någon ber om
förlåtelse och processen kan vara lika långt som ett helt liv, eller utrett på en kvart.


Att ta det stora steget att be om Förlåtelse är stort..oerhört stort!

"To forgive is to set a prisoner free and discover that the prisoner was you"
Lewis B. Smedes

Det är just så det känns, när man fått en äkta förlåtelse av den man sårat, för den
största fången är den som sårat. Bördan lättar och man känner sig fri att gå vidare.

På vår lilla planet och i våra stolta små hjärtan har vi inte kommit så långt egentligen, för
vi sårar, krigar och har meningskiljaktigheter mellan vänner, släktingar, grannar, barn,
mobbare osv i all oändlighet. Vi vill ju så väl och vi vill ju ha RÄTT. Jag har rätt, du har fel.
I en konflikt finns bara förlorare och när prestigen gått för långt är det sedan oerhört
svårt att backa med ordet Förlåt, dumt av mig, kan vi resonera lite klokare....nä svårt va!


Har funderat mycket kring detta den senaste tiden, förlåtandets makt och mening.
Jag har fått den stora förmånen att gå igenom en process av förlåtande och förlåtelse
med en person jag känner från förr. Vi sårade varandra på olika sätt och det satte käppar
i hjulet för vår vänskap och satte spår i våra fortsatta relationer, en person som jag inte
haft kontakt med på många år av just den anledningen. Taggarna satt djup, så djupt att
vi båda burit på agg gentemot varandra. Vem det är vill jag hålla för mig själv och det är
ingen i varken min  familj eller bland mina nuvarande vänner, ej heller i detta fall någon i
mina barns blodsband. Så har jag klartgjort det.


Det jag vill belysa är att alla känner någon de "slängt bort" i sina liv pga av
avsaknaden av det lilla ordet Förlåt.

Den process som följer i spåren av att verkligen vilja reda ut gamla saker är så fantastisk
och ger så mycket ny kraft om man vågar öppna dörren för den fina människa som döljer sig
bakom de vassa taggarna. En gång i tiden såg man ju rosorna, men taggarna kom i vägen
och bildade en djungel av tjocka giftiga stammar med taggar stora som rakblad.



Det kan ta tid och det tar tid, får ta tid att gå igenom alla oförrätter, prata om dom,
sätta dom i sina perspektiv hur man uppfattade saker och ting då och vad vi lärt oss
med tidens erfarenhet. Med åren blir vi ju klokare (förhoppningsvis) och ser saker
som bagateller, som förr var stora som obestigbara berg. Pratet, resonerandet utan
prestige blir med ens intressant och givande. Jaha...gjorde jag så, sa jag så,
det hade jag förträngt, så skulle jag aldrig göra idag, etc. Så dum man var, oresonabel
åt båda håll, och så inser man att det hänt något positivt i ens egen själ under
försoningsprocessen. man ser en ny bättre sida av sig själv och vännen.



Med tiden får vi en ödmjukhet som inte tidigare fanns. TID till eftertanke.
Full fart framåt i 180 var slagordet och tid och förmågan att våga att prata igenom
svåra och obehagliga saker var för jobbigt, så då körde man med den då rätta stategin
jag-har-rätt-metoden..pronto..end of discussion!

Känns det igen? Tror det, för alla är vi envisa som oxar emellanåt.

"Forgiveness does not change the past, but it does enlarge the future"
Paul Boese

Att få det stora priviligiet att kunna förlåta och att bli förlåten är större än vi kan ana.
Det gör livet lättare att leva och såren kan läkas för att helt  försvinna.

Ouppklarade konflikter är som en cancertumör, den växer sig större och större tills
man klarar upp den med cellgift = Förlåt, eller så blir konflikten kvar tills man dör,
och då är det oåterkalleligt försent!


Vill någon ha ouppklarade konflikter när vi är döende...tror inte det, för det sista
vi tänker innan vi dör är nog alla de man ville säga förlåt till, eller att bli förlåten.
Inte för att jag ska dö här knall och fall, men börjar nu med mitt rensande i dålig karma
för att leva ett fantastiskt liv tills jag blir en gammal gumma och dör glad och nöjd med
mina goda relationer och kan sprida änglaglitter på alla jag älskar och
som älskar mig tillbaka.

"Man förlåter så länge man älskar"
Francois de la Rochefoucauld

Allt går inte att förlåta, för det är för svårt, gör för ont och har alltför
allvarliga händelser i botten, svåra traumatiska händelser som mord,
våldtäkt, kvinnomisshandel eller våld/övergrepp mot barn.

Jag talar nu om saker som är begripliga och någorlunda normala i våra liv.

 

Dessa väggord har många av oss i sina hem, just för att det är de finaste ord som finns.
Men det många inte känner till är att det är bibliska ord. Hallå, tänker du då, jag är inte
religiös! Man behöver inte vara religiös för att vara en kännade människa och tro på det goda.
Vi lever i ett civiliserat samhälle (vill vi tro i alla fall) och det är "good enough" att vilja vara
en så god människa som möjligt. Vårt samhälle vilar ju på en kristen grund som det heter.

Så våga ta steget för att säga förlåt, även om det sitter så djupt inne,
men det lättar bördan när du gjort det.

Tack min vän för att du vågade ta steget, det första steget till ett gemensamt FÖRLÅT!

Kraaaaaaaam från din vän Anne!

"Forgiveness is the oil of relationships"
Josh McDowell

Känner du igen det jag skrivit om? Finns det någon i ditt förflutna/nuvarande liv

som du vill förlåta? Eller någon som du vill be om förlåtelse?

Om du vågar göra det så skriv gärna hur det gått.

Om jag fått en enda person att säga förlåt till någon som bara längtar efter att

få förlåta en oförrätt så är mitt "mission completed!"

Natti och ha en underbar långhelg med nära och kära!

 

 

 

Länge sedan jag skrev nu...jag känner att mitt behov att skriva här inte är
så starkt just nu. Inte för att jag inte vill, utan för att jag har så många saker
igång, som ju hör våren till. Sitter inte vid datorn när det varit strålande solsken och
25 grader varmt. Har umgåtts med vänner och njutit av livet helt enkelt.



Men tankar har jag alltid, många och av olika karaktär.
Kom hem nyss från min käraste väninna, vi tittade på Eurovisionkvalet inför lördag.
Hennes stackars man tittade verkligen, men han hade svårt att höra låten, för vi
hade annat igång samtidigt...känns det igen?

Mitt i röstandet (ja vi skriver lista med röstning o hela klabbet), fick vi för oss att ta
fram en massa tyger för att samtidigt vara kreativa i vad vi ska sy härnäst!
Vi fixar ju det vi kvinnor..hmm...högar med tyger, spets, kommande projekt,
olika högar för olika syprojekt. Höstens agenda med sykvällar bestämdes och mitt i allt
röstade vi på, tyckte till om kläder, stilar, sångröster och annat roligt som hör till.


Var vill jag komma med detta...jo, att vi kvinnor har en förmåga att vara i flera spår
samtidigt. Vi pratar om djupa saker mitt i det glättiga och det är fullt naturligt.
Hela universum ryms i vår värld när vi är tillsammans och allt dryftas under några timmar.
Vi får aldrig nog av prat, för det är inte bara prat utan vi hjälper varandra att vandra genom
livet i glädje och sorg, allvar och glättighet, glamour och jordnära, andligt och pragmatiskt.
Allt ryms i vårt kvinnliga universum.
Det känns fantastiskt att ha vänner som inte bara är "vänner", det är så mycket mer,
själsliga förbund är ett bättre ord.

En kväll i goda vänners lag är en kväll då man är sig själv fullt ut, man behöver inte hävda
sig, bara vara sig själv, skruttig ibland och galet lycklig ibland, ledsen, arg, besviken, rolig,
tokig, knasig, ful, vacker, man är en enhet som håller i alla väder, vad som än händer.


Jag är glad och tacksam att ha den förmånen i livet, alla har inte det.
Mitt liv fick en annan innebörd när Madeleine dog. En ny resa började, den resan
som för de flesta innebär att barnen flyttar hemifrån, och en dag bildar familj efter ett antal år.
Jag har en dotter på jorden som är i den fasen att leva sitt liv fullt ut, och en dotter som
inte fick den möjligheten.

Har trots detta lärt mig att hitta glädjen i det som är bra som vi är här för. Livet som vi fått.
För mig finns ingen motsägelse i att mina döttrar är på två olika platser.
Jag är tacksam över att jag har ett andligt perspektiv som hjälpt mig i det svåra,
att kunna gå in till min kyrka, tala med prästen Yvonne som känner mig och mina barn,
mitt i vardagen när jag har behov att prata. Det handlar om att det finns något mer i det
stora universum som inte bara är här på jorden.


Andligheten har funnits, men i annan form när jag var yngre. Sjöng i kyrkokören med många
underbara människor och några har jag än idag kontakt med. Eva, Marika, Karin mfl.
har åter börjat sjunga i kör för den glädjen det för med sig.

Min lycka idag är att Christine är lycklig och så är det för alla föräldrar som har barn
på jorden, och ett i himlen. Man är så oerhört lycklig över den eller de barn man får har kvar.
Sorgen att Madde inte är här får vi leva med, men vi ska alltid fortsätta vår egna väg i livet,
för jag, Christine och alla som kände Madde är anvariga för att livet ska bli så bra som möjligt.

Vi lånar våra barn och när de flugit ut, ska vi bejaka våra egna liv fullt ut.
Förstå mig rätt, jag har haft mina egna intressen även när barnen var små,
men barnen gick alltid i första hand och det berömda livspusslet skulle gå ihop.
Jag börjar förstå det nu. Har man som jag varit mamma sedan 21 års ålder har det
tagit lite tid att förstå att jag är här på jorden för att leva för min egen skull...också.



Vill med detta säga att insikter tar tid att ta in.
Min kreativa sida har jag alltid haft, ända sedan barnsben. Lärde mig oerhört mycket
tack vare mina kreativa föräldrar. Redan som barn lärde jag mig att sticka, virka, sy,
knyppla, väva, snickra, måla, teckna tack vare en konstärlig familj och släkt.
Ingentig var omöjligt, testa det du vill och se hur det faller sig.
Mina tjejer blev kreativa i sin musik, kanske för att vi bejakde deras intressen.

Men nu tar jag "tillbaka" mitt eget liv i min egna personliga utveckling genom
att testa nya saker jag aldrig har gjort förut. Jag struntar fullkomligt i om andra tycker
att det är bra eller dåligt, för jag själv är stolt över att jag klarade av att pröva mig fram.


Det mesta jag skriver i min blogg är en del av min sorgbearbetning, jag trevar
mig fram i min nya personliga väg i livet. Sorg är något som inte tar slut efter ett eller två-tre år.
Sorg är en lång process som inte har ett bäst-före-datum! I den processen ska jag hitta mig själv
som den ursprungliga människa jag var innan mina barn kom till världen och följdaktligen den
jag är idag. Många av er har säker tröttnat för länge sedan, men jag skriver för min
egen skull, och kanske om jag kan hjälpa en enda människa som läser. Då är jag nöjd!

Det är ett oerhört energikrävande arbete att finna den Anne som är jag idag.
Med hjälp av vänner, dotter, familj och psykolog är jag på god väg.
Men läkning tar tid, det går inte att bestämma med hjärnan.
Hjärtat ska också få tid att ta in en ny kraft, och jag ska lyssna på mitt hjärta mer än
min hjärna, för det är mitt hjärta som ger mig ett fortsatt liv.


Den Anne jag är idag, är på god väg att krypa ur mitt skal med slickade sår.
Ärren finns kvar som en påminnelse, men jag börjar så smått,
med ett steg i taget acceptera och även glädjas åt mitt egna personliga liv.
Vad än som hänt mig med den oerhörda smärtan i de livssorger jag haft kan jag gå
starkare ur smärtan, lägga det bakom mig och känna tillförsikt, ödmjukhet och
tacksamhet att just jag får leva lite till för att uppleva allt det jag inte såg förut.

Varenda människa har sin unika livsresa, men det vi alla har gemensam är att vi är
är mer lika än olika. Solsidan finns inte...det är bar en fasad!

Jag hoppas innerligt att DU går ut idag, för att verkligen SE, LYSSNA, KÄNNA IN,
DOFTA, NJUTA av den planet vi lever på just här och nu. Allt det vackra på jorden är
förgäves om vi inte njuter av allt det GODA som vår planet ger oss.
Tänk goda tankar, då kommer det goda till dig!

Gör något bra för din egen skull idag och berätta gärna för mig vad det blev.
Gör gott för dig själv så du kan göra gott för andra.

Kramar från en Anne som ser livet från den ljusa sidan!

Livet är ingen motorväg där man alltid ska köra på för att ta sig från
A till B. Innehållet på en motorväg är föga intressant eller utvecklande.
Alla måste vi åka den men ibland behöver vi stanna upp, kanske ta en vackrare
sidoväg för att uppleva under tiden man ändå åker på...

Tänkte tanken när jag åkte den tråkiga 45.an mellan Thn-Gbg som tar 1,5 h
pga av vägarbetet. Vad kan man göra då? Lyssna på musik, låten Fragile med Sting
på radio som fick mig att gråta i bilen, bara för att den är så vacker, ljudbok
eller ringa vänner (har förståss hörsnäcka), och tiden har fått en liten mening.

När jag ändå åker fram o åter vill jag även göra något trevligt när jag nu
ändå åker så långt. Inte bara stressa dit och hem i ren rutin.
Idag var jag på ett möte ang. min upptrappning för att den ska bli så bra som möjligt.

Efter mötet drog bilen mig till Haga där jag åt en sen lunch, hade bok med mig och
kamera. Två saker jag alltid har med mig vart jag än åker. Mobilen lämnar jag hemma
emellanåt, men bara på fritiden. Man måste inte vara nåbar 24/7!


Mitt favvofik Le Petite Café på Haga.









Kom precis i rättan tid för att kunna ta bilder, för strax efter kom massor
med folk för att fika efter jobb och skola. Supermuysgt ställe där man kan
sitta länge och bara vara, känns som ett vardagsrum.

Försöker göra något varje dag som ger mig mening. Utan stress,
bara njuta av stunden. Det kan alla, bara man tillåter sig att njuta.
Vi är här på jorden just för att njuta av tillvaron!

Dagen V som i VÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅR! har hälsat på oss ett par dagar.
Enligt väderrapporterna stannar den ett par dagar och sedan är den som bortblåst igen.
Har verkligen njutit av dagen. Mestadels på balkongen där jag grejjat med lite
ditt och datt.

Tog fram fårfällen och lade den på den övervintrade trädghårdsstolen som aldrig
hamnade i förrådet, vintern kom ju så fort får jag skylla på då.
Solens strålar värmde gott i hela mig där jag njöt och läste bok. En bok som jag
lånade igår på bibblan och den läste jag ut i ett nafs.

Jag har förmågan att vara lite rastlös när det blir varmare, så jag lade ifrån mig
boken till och från. Fick för mig att pelargonerna behöver en makeover med ny
riktig jord avsedd för just mina mårbackor som tydligen klarat vintern bakom en gardin.
Har behandlat dom oerhört styvmoderligt, lite vatten ngn gång då och då i vinter och se
de hade inget emot det. Tog några sticklingar för att plantera nya också.


Inte mina mårbackor, men fina är dom...

Det går ju inte i rasande takt direkt när jag pysslar med blommor för det är en slags
terapi att få vara i varandet tillsammans med blommorna. Emellanåt satte jag mig ner,
betraktande våren runtomkring mig. Grannar som påtade i sina trädgårdar, ett gäng
motorcyklister på väg ut mot första åkturen, barnen som hoppar barfota i studsmattan
lite längre bort i en villa. Ljudet av fågelkvitter och ungdomarnas stereo som spelar högt
någonstans i närheten. Även jag barfota på trägolvet som värmde mina fotsulor.

Läser vidare och stänger av intrycken därute, bara solen som värmer och boken i hand.
Plötsligt ser jag något  fladdra till i ögonvrån. En vacker nykläckt påfågelfjäril sitter med
utbredda vingar på mitt täcke som jag vädrar på balkonräcket. Den tittar på mig och jag
ser varenda mönster och åder i denna vackra prakt. Den vill liksom säga att den finns till;
Titta på mig vad vacker jag är! Jag solar mina vackra vingar. Jag ser dig tänker jag och går
riktigt nära och känner att livet börjar om igen, lite försiktigt och trevande som varje vår.



Fjärilen fladdrar glatt iväg när den konstaterat att jag kommit för nära och jag ler.
Fortsätter mitt läsande och avbryts av olika ljud från alla håll. Utemöbler som bärs ut i
trädgårdarna, alla tycks vara ute, sittande med ansiktet mot solen. Hör en nyfödd bebis som
skriker i en vagn och mamman rättar till. Nyfödda har ett speciellt skrik, så där ynkligt som
gör att varenda mamma får modersinstinkten att vilja gå dit och trösta.

Går in emellanåt för att äta och plocka lite. Inser att våren även har en slagsida.
Obarmhärtighetens sida när solen avslöjar varenda litet dammkorn som flyger i luften,
fönstren som sett sina bättre dagar för väldigt länge sedan. Minns inte när jag tvättade dom
senast. Allt ser genast smutsigt och tråkigt ut inomhus och jag flyr ut till friheten några timmar
till  med vetskapen att det som är inne kan jag spara till regniga dagar, och fönstren tar jag
när jag målat om vilket är planen. När det blir vet jag inte, men skönt att ha en plan i alla fall.

När väl blommorna var omplanterade och vattnade blev jag sittande med min bok tills den
tog slut och en bris av svalare luft blåste mig i nacken. Dags att gå in, göra kväll, duscha länge,
ta på myskläder, blogga en stund, för att nöjt krypa upp i soffan och se filmen om Kennedyklanen.

Tänka vad våren ger oss nya känslor, nya ögon och lite av pånyttfödelse varje gång.
Att man från en balkong kan betrakta och känna så mycket i en skön harmonisk tillvaro.

Ha en fortsatt skön kväll allihop!