Fosterställning!

Här är det tvära kast må jag säga!
Ena dan är jag klok som en bok....nästa dag krälar jag i leran!

Har inte alls varit nöjd med att solen kanske skiner vilken dag som helst,
eller att knopparna brister ut i nytt liv,
ville så gärna känna det....men verkligheten blev en annan.

Att arbeta med sin sorg...sorgearbete....innebär att man ibland inte orkar göra
någonting annat än just att sörja.

Förvånades återigen över käftsmällen som kom i helgen och som sitter
kvar än. Jag tror att sorgen fick fart igen när jag tittade på Maddes uppträdande
på DVD då hon var livs levande och magiskt vacker och FRISK!

Det gör så fruktansvärt ont, mitt hjärta blöder av smärta och jag vill bara dö,
somna och inte vakna mer bara för att få träffa henne igen!
Men jag vet att jag måste leva och därför kämpar jag varje dag med att just leva.

Jobbet är en tillflyktsort men när sorgemonstret tar över orkar jag inte ens jobba.
Då mår jag dåligt av att jag inte orkar jobba och ångesten är igång,
Jobba,sörja, jobba, sörja....man får inte vara sjukskriven i Sverige...FULT!

Hämtade Maddes journaler från 62:an igår bara för att få läsa om hur det var alldeles i början
då vi åkte in till Näl där hon bodde de 2 1/2 första månaderna av sin sjukdomstid.
Började läsa vid parkeringen...70 sidor...(ska beställa journaler från JK och Palliativa också)
....jag plågar mig själv..jag vet, men då när jag
var mitt i alltsammans tillsammans med mitt barn så var det mitt jobb. Hade inte tid
att bli känlomässig, man måste ju vara stark.
Men det är jag inte längre! Allt rämnar och jag vill bara inte vara med om detta mer!

Nåväl, journalerna fick vänta en stund och jag for vidare till andra nödvändiga ärenden.
Hade lovat lämna Maddes gitarr till hennes far som vi kommit överens om att han tar hand om.
Madde fick den av honom så det är inte mer än rätt att han får den som minnessak.
Den ska Christine få såsmåningom.

Men det smärtade något så fruktansvärt att ta bort gitarren från Maddes rum,
lägga den i etuiet och aldrig mer höra henne spela på den...nu är det tyst, så oerhört tyst.
Hon bodde hemma, hon var min närmaste familj här hemma.
Christine är förståss också min närmaste familj, men hon har inte bott hemma på många år.

Madde var den jag lagade mat till, hämtade och lämnade, hörde henne sjunga, prata i
telefon, träffa hennes kompisar och David förståss. Tvätta hennes kläder, ge henne råd,
trösta när hon hade bekymmer, glädjas när det gick bra. ...oroa mig när hon reste
utomlandsm hämta från krogen osv....Sista året sov hon som ett barn bredvid mig i dubbelsängen,
...ville ha henne nära så jag kunde hjälpa henne på en sekund, det var som när hon var bebis,
man sov "räv" ett år...men framförallt hade jag ett barn hemma!

Inget finns kvar....jag är ensam kvar med hennes krokofant att krama om natten som hon sydde i åttan.

Varför reagerade jag inte så här i början?
Jag fattade inte vad som hade hänt, jag var i chock och agerade mer som en robot än som en mamma.

Går in i Maddes garderob och alla hennes kläder tittar på mig.
Varenda plagg berättar mig en historia, kjolen hon köpte i Spanien, klänningen hon sydde upp
i Thailand, byxorna hon var så stolt över som hon hittat på märkesrea. Studenklänningen vi sydde
tillsammans och provade många gånger...alla snygga skor....väskor.....hon har en hel butik därinne,
och jag vet inte när jag ska orka ta tag i det också.....för mycket känslor helt enkelt.

Allt hon skrivit musik, dikter, texte av olika slag, orkar inte fejsa....perukerna hänger kvar i badrummet.
....ser dom inte ens längre....en väninna påminde mig...men allt finns kvar...men inte Madeleine.

Dagen var tung igår så efter Näl åkte jag för att köpa mig en parfym...bara så där ja!
Behöver en parfym....så blev det...och jag gick mot bibblan när en manlig vän ringer.
Han undrade hur jag egentligen mår...och jag började gråta, mitt ute bland folk...jag mår skit..
...vet inte hur jag ska orka leva, men jag orkar inte dö heller.....

Han tröstade mig som bara han kan göra, ingen annan klarar det så bra som han.
Gick in på Kulturhuset och satte mig i ett hörn där ingen såg mig, grät och berättade,
lyssnade på min kloka vän och han hörde mig, han fanns där precis när jag behövde
just honom. Han vet precis hur jag funkar, en stor tröst fick jag.

Detta kan för många kännas personligt att berätta så här, men jag vill bara förmedla att,
PRECIS SÅ HÄR ÄR DET...utan omsvep. Det finns inga positiva sorger.
Alla sorger är svarta och hemska, inget annat.

Däremot kan man ha ljusa stunder, men sorgen är NATTSVART!
Bara jag kan göra jobbet, men behöver förstående människor omkring mig.

Nu ska jag försöka att åka till Kulturhuset igen för att låna de böcker jag ville ha.
Och jag orkar inte ligga i fosterställning mer....resten av veckan är  "ickesörjardagar"
har jag bestämt.

Jag vill inte ha tyck-synd-om-mig kommentarer, för så här är det bara för väldigt många därute!
Man är inte ensam i världen om att ha sorg, men man känner sig ensam.....

Med hopp om livet och jag kommer alltid igen!
Ikväll ska jag meditera för första gången på väldigt länge. Jag får ENERGI!

Jennie min vän som gör dessa smycken har hjälpt mig många gånger i min sorg.

Vackra buskapshalsband finns att köpa hos http://ljuvligating.blogspot.com/
gå in och kika...det ligger nya ljuvliga ting där.
Tips; Kanske något till din älskling inför alla hjärtans dag?

Kommentarer :

#1: Amanda

aaaw Anne, jag finner inga ord. Finns nog ingen som verkligen kan förstå på djupet hur svårt det är o ha mist ett barn o ännu värre o plocka bort deras saker, kläder ja ALLT som tillhört dem. Med stort D liksom. Jag hoppas verkligen att sorgen blir lättare så småningom, att du verkligen orkar ta tag i saker som tillhört din älskade madde o mångas andra också älskade madde.

slut på ord.

ta hand om dig...Kram Amanda

skriven
#2: Nicole

Sorgen är lååång. Otroligt lång för den tar faktiskt aldrig slut. Det blir bara bättre med tiden men aldrig bra. Om man älskat en människa så otroligt mycket så kan det inte bli bra utan, det blir tomt. Mina kusiner har varit borta nu i mer än 2 år. Mina tankar har blivit mer glada med det är långt ifrån bra. Tänker fortfarande på dom varje dag å det gör ont. Men så är livet. Man är med om svåra saker (vissa mer än andra) men man får aldrig glömma dom bra sakerna som finns kvar. Hoppas din vecka fortsätter bättre än den börja iaf.

Många varma kramar!

skriven
#3: maria

Det är fint att läsa det du skriver och svårt för en mamma att läsa. Kan inte föreställa mig hur du känner dig och det knyter sig bara jag försöker. Men jag tror dina ord är viktiga för många och att du är just så öppen och personlig. Tack!

skriven
#4: christine

Jag förstår precis vad du menar när du skriver att sorgen är bäcksvart. Jag förlorade min älskade mormor(nästan som min egna mamma, 71 år) två dagar innan Madeleine försvann och sorgen blir inte enklare, nu när chocken lagt sig kommer den tunga, jobbiga och oundvikliga sorgen. Det värsta är att man inte kan gå runt utan man tvingas gå igenom det. Jag skickar en mängd tankar till dig. Om det kan vara till någon tröst tror jag att min mormor tar väl hand om Madde. Jag är själv född 87 och min mormor och jag hade så mycket gemensamt och hon har världens största hjärta! Jag tror de har det roligt tillsammans! Många kramar /Christine

skriven
#5: angelica

Måste verkligen tacka dig för en underbar blogg! och även tacka madde för hennes blogg och det gör jag genom dig. Hennes sätt att tänka på när hon var sjuk alltid se postivt i allt och aldrig sluta tro har hjälpt mig väldigt mycket.

Jag studerar på högskolan nu och har haft det jobbigt med andra saker runt omkring och även i skolan. Nu försöker jag alltid tänka som madde positivt och tänka att jag klarar det här det är ju självklart. Klarar jag inte en tenta och känner mig nere brukar jag gå in och läsa hennes blogg för att tänka postivt igen. Att tänka som hon gjorde hjäper inte bara en genom sjukdomar utan genom hela livet. Ni ska verkligen vara glada och stolta över att ha haft en sådan underbar person i era liv. För även fast jag inte kände Madde så förstår man vilken bra person hon var genom din blogg och hennes och även genom davids som jag också läser.

Jag hoppas att hennes tackesätt fortsätter att leva vidare så de kan hjälpa andra med.



Tack igen, hoppas jag inte tog upp din tid allt för mycket med den långa kommentaren.

skriven
#6: Helen

SORGEN ÄR FÖRDJÄVLIG!!! Och inget annat, rent ut sagt FÖRDJÄVLIG, en tröst i allt detta är att alla dagar inte är fördjävliga, vissa dagar kan vara bättre och det är så det ska vara för att orka ta emot sorgen när den kommer och den kommer snabbt som f-n utan att man hinner reagera, FY FAN!!! Det finns inga ord...man kan bara finnas där för dig, vi är med dig här ute i rymnden



kram och kärlek till dig

// Helen i Skåne

skriven
#7: Caroline.

Massor med kramar till dig!

skriven
#8: Nina Lindblom

Överlevnadsplikt råder...

Sorgen bearbetar oss och inte vi den.

Men det blir låmgsamt långsamt bättre! En dag i taget, ta bara en dag i taget.



Citerar Mark Levengood:

" Det går inte att fly sorg.

Försöker man låtsas som om

den inte existerar så blir den

i stället en evig följeslagare

i ens liv.

Det finns bara en väg genom

sorgen, och den går rakt igenom.

Mot sorg hjälper bara - sorg."



Stora kramar !!



skriven
#9: Maria

Det kommer att ta tid och dalarna kommer att vara många. Lyssna på vad det inre säger och tillåt dig ha mörka dagar. Förbanna allt och låt dig själv få gå i kras men plocka sedan ihop bitarna och res dig upp igen. Madde hade en enorm kämparanda och jag misstänker att den kommer i rakt nedstigande led från dig.

Ett förslag för att bearbeta allt kan vara att skriva en minnesbok. Skriv ner allt stort och smått, blanda citat med verkliga händelser, klistra in foto eller scrappa. Allt som du tycker är rätt är ok eftersom det skulle vara din bok som bara är till för dig. Men du ska bara göra det om det känns rätt för dig.

skriven
#10: Viktor

vet du, många imponeras av din styrka när du skriver om hur du kämpar och ser ljusa saker i livet, inklusive jag. Men nu efter detta inlägget inser jag att det du skriver nu är ännu starkare. Att öppet beskriva sin sorg på ett sätt som berör. Ett sätt som (förstå mig rätt) tillome ger mig smärta.

Skriv en bok vet ja, du skriver ju fantastiskt bra menar jag o du uttrycker dig och dina känslor så att man blir galet berörd. Det är väl receptet för en bra bok eller??

skriven
#11: Vida

Läser alla kommentarer och känner att det mesta är sagt. Så jag skickar en kram.

skriven
#12: vonnaponna

Hej! Har just hittat din blogg och berörs av dina ord. Tänker att varje sorg är sin egen, finns inga rätt eller fel. Finns bara alla känslor som åker berg- och dalbana i ens inre och man bara tvingas följa med. Så ta en stund i taget, försök att vara så mindful som du kan och var snäll mot dig.



Varma hälsningar - vonna

skriven
#13: Cissi

Hej

Det kommer att vara så här...upp och ner ... ett bra tag framöver. Jag har sett det på nära håll.

Försök att leva ut sorgen när den kommer, men drunkna inte i den.

Första året är värst...med tiden kommer du att kunna leva med den och gå vidare.

Ingen ska behöva förlora ett barn, men som du säger du är inte ensam, det händer varje dag. Och de flesta överlever även detta, det värsta av värsta!

Kramis

skriven
#14: Anna

Ska inte säga att jag vet vad du talar om då jag inte har förlorat någon nära familjemedlem. MEN mitt hjärta hugger till när jag fantiserar om det du beskriver! Känns som en obeskrivlig smärta som bedövar ens kropp, sinne och tankar. MEN någonstans i detta finns ljusglimtar <3 Madde finns hos dig!!

skriven
#15: Åsa Luleå

Kära Anne,

Jag har följt dig som mor under din och din dotters svåra kamp, resa för att besegra den här "skitsjukdomen". Många tårar har trillat nerför kinden....mest när vackra unga fina Madde lämnade den här jorden.....men även idag över ditt öppenhjärtliga inlägg om det man kan kalla "Den stora Sorgen och Saknaden"...vill sända dig kärlek och styrka. Njut nu av dina sorgfria dagar, ta en liten paus....om du orkar och klarar av det...för sorgen slår väl ner när man minst anar det. Kramar i massor från Norrland.

skriven
#16: Martina

Det är så sant som du säger - sorg är svart. Jag måste ändå berömma dig för din styrka. Kanske var det hennes sång som satte fart på allt. Det är klart. Det gör ju skitont att se en människa man saknar sådär. -Hon fanns i rutan men man kan inte bara kliva in och hämta ut henne. Men jag tror det är bra att möta det som är svårt, annars kan man ju aldrig bearbeta det som är jobbigt och det man är rädd för. Ta det i din egen takt. Det kommer att komma många mörka dagar och man kan inte förbereda sig. Men låt det bara vara så..



Du skriver underbart. Du berör.

skriven
#17: Lotta

Kämpa vidare! Som nån här ovan skrev, sorgen försvinner inte och du glömmer aldrig, men det blir lättare, det gör det.

skriven
#18: Li

Du är en stark och en otrolig människa! Ge aldrig upp håll ut! Massa StyrkeKramar

skriven
#19: Dalmas

Oj, snubblade över din blogg och började läsa. Förstår att något outsägligt sorgligt har drabbat dig.

Min älskade tjej förolyckades i en trafikolycka för över 30 år sen. Första året är fruktansvärt arbetsamt i sorgearbetet. Sen säger folk att det blir bättre. Men, Jag har fortfarande sorg idag och tänker på henne flera ggr i veckan. Man sörjer nog livet ut. Men jag står ut, lite lite lättare år för år som går. Men sorgen den tar tid. Jag har dock en stark tro. Att vi möts igen den dag jag går bort. Därför är jag idag inte rädd att dö. Annamar istället tanken. Försök att se våren an. Det gjorde nog din dotter.

skriven
#20: Ingalill

Anne, mina tankar är hos Dig. Sorgen är nattsvart, man ser inget ljus i mörkret, man måste få leva ut sorgen, gråta och bara få sörja. Jag förstår precis känslan du nämner -"man vill bara dö"...

Att mista ett barn är nog det mest fruktansvärda som kan hända.

Ja, man finner inga ord, men jag sänder Dig en STOR kram./Lilli





skriven
#21: Anonym

Oj, snubblade över din blogg och började läsa. Förstår att något outsägligt sorgligt har drabbat dig.

Min älskade tjej förolyckades i en trafikolycka för över 30 år sen. Första året är fruktansvärt arbetsamt i sorgearbetet. Sen säger folk att det blir bättre. Men, Jag har fortfarande sorg idag och tänker på henne flera ggr i veckan. Man sörjer nog livet ut. Men jag står ut, lite lite lättare år för år som går. Men sorgen den tar tid. Jag har dock en stark tro. Att vi möts igen den dag jag går bort. Därför är jag idag inte rädd att dö. Annamar istället tanken. Försök att se våren an. Det gjorde nog din dotter.

skriven
#22: Zara

Herregud Anne, du är så himla grym! Du har blivit som en idol och förebild för mig! Du ger mig en sån styrka...Får styrka genom att läsa din blogg..Förlorade min storebror för väldigt många år sen...Allt jag kan säga man glömmer aldrig, men man lär sig leva med det...



Alla tankar går till dig!! Kraaaaam

skriven
#23: lilla ja

Jag hade inte kunnat säga det bättre själv...

Det tåras i ögonen och klumpas i halsen och massor med tankar och känslor kommer...

Hoppas att det är okej att jag länkar till ditt inlägg idag, säg till annars så tar jag bort det!! Det är förjävligt att man inte kan få vara hemma när det behövs, när man behöver sörja, tror tyvärr att den sorg och alla känlsor som man trycker undran och sparar till senare, ändå kommer att komma ikapp och på något sätt gör att samhället drabbas igenom psykolog-hjälp eller senare sammanbrott. Kommer ihåg att läkaren på vårdcentralen satt tyst och bara tittade på mig i tre minuter när jag sa att jag behövde vara hemma 2 veckor, jag var 21 och min pappa hade dött. Han frågade, så du säger att du inte mår bra alltså, jag kan inte lova att du får några pengar ifrån försäkringskassan. Min "extra-mamma" som levt och vårdat pappa det sista halvåret i hemmet, fick sin måndaslånga sjukskrivning utredd, och mitt i allt så dröjde det alltså extra länge innan henned ersättning kom... Jaja, min kommentar förlorade sitt syfte, det var en massa känslor som kom på en gång, förlåt.



Hur som helst, tänker på dig, känner med dig, låt allt komma när det behöver, även om du nu bestämt dig för att resten av veckan sa vara "icke-sörjardagar", om det kommer en dag när det behövs, låt det komma...

För mig har det gått helt ofattbara två år, men det är inte ett dugg lättare idag, för nu har verkligheten kommit ikapp, och transen är över.

Jag förstår helt till fullo hur ensam du känner dig, men det finns massir av människor här ute, som känenr så otroligt med dig, och med David.

Kramar i massor, ta hand om er!

skriven
#24: lilla ja

Oj, det blev långt, -förlåt =)

skriven
#25: Malin

Du ville inte ha några tyck-synd-om-mig kommentarer så du får ett råd. Angående din dotters kläder om eller när du bestämmer dig för att packa ner dom så köp vaccumförpackade boxar så behåller du dom fräschast, har gjort det med min mormors lapptäcken och mitt barnskläder. Tror dom ska finnas på halens. litet tips bara.

skriven
#26: Anette

Det du skriver berör så starkt och jag kan nästan känna din smärta och sorg.

Vad säger man för att trösta - det finns inget att säga som kan hjälpa.

Finns det någon i din omgivning som kan ge dig healing - det tar inte bort det svåra men ger dig styrka att orka.

Många kramar Anette

skriven
#27: Sanna

Cancer är en fruktansvärd sjukdom, jag har förlorat min pappa i det och min syster kämpar nu med hjärntumör. Men jag har lärt mig att man får vara ledsen, och jag tycker du är en otroligt stark person och jag orkar kämpa med min syster när jag läser och känner det du skriver. Tack.

skriven
#28: En medmänniska.



"Döden är ingenting alls

Jag har bara smugit in

i rummet intill.

Jag är jag, och du är du.



Allt vad vi var för varandra

det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt

gamla vanliga namn,

tala till mig på det sorglösa sätt

som du alltid gjorde.



Använd inte annorlunda tonfall.

Bär inte en pressad min

av allvar eller sorg.

Skratta, som vi alltid

skrattade åt de små skämt

som vi hade tillsammans.



Bed, le, tänk på mig,

be för mig.

Låt mitt namn alltjämt

få vara på allas läppar,

så som det alltid var.



Varför skulle jag vara ur sinne,

därför att jag är ur sikte?

Jag väntar på dig i en paus,

någonstans mycket nära,

bara runt hörnet."

skriven
#29: vindensmelodi

Åh kära Anne,,, du skriver att du inte vill ha "tycka synd om mig komentarer",,, så himla lik Madde :)) att jag skrattar emellan tårarna :))

Men det är svårt att komentera utan att få tycka synd om,,,så ta inte illa upp att jag vill tycka synd om dig.

Även om jag många gånger skriver glada peppande komentarer,,,så tycker jag ändå att det är så fucking orättvist!!! och tycker synd om dig, och alla andra som drabbas och som kämpar,,, jag lider med min vänninas barn och familj som är kvar nu.



Men som jag sagt tidigare, så måste sorgen få ha sina dalar och toppar,,,det bara är så tror jag, och du är duktig på att acceptera det som det är. Vissa dagar är skit,,,och andra dagar mår du bättre och vill vara glad och skratta - Så de dagar du mår bättre och har kul,,, må inte dåligt för det för Guds skull,,,, utan se det som en del i ditt överlevande,,,,att du måste få näring också för att orka,,,och näringen och uppbyggelsen kommer från de dagar du har kul.



Skönt att läsa att du har så bra vänner omkring dig :) Och att du har Cristine,,,som delar allt med dig, både glädjen och sorgen.

Styrkekramar till dig!



Kramar i miljoner.

skriven
#30: Kristina

Jag förstår hur du känner dig. Jag förlorade min mamma i cancer för ett antal år sedan och förra året förlorade jag min pappa. Jag är väl precis i början av min sorg. Pappa dog för 3 månader sedan. Ibland känns allt så overkligt, att det inte har hänt, att han ska komma tillbaka. Men så inser man att det inte är sant och allt rasar samman. Nu tvingas jag sälja mitt barndomshem. Jag har inget att åka hem till längre (jag bor i en annan stad). Det känns fruktansvärt & jag har ingen aning om hur jag ska klara av det.

Jag tänker på dig, din familj & din ängladotter. Kramar.

skriven
#31: Madde

Du plågar inte dig själv genom att läsa om henne (journalerna). Om du bara visste hur många gånger jag läst igenom mammas dödspapper, obduktionen osv :( Det gör ont varje gång, men någonstans inom mig får det mig att minnas hur underbar hon var. Det kommer du med "inse" om ett tag.. Se det som din och din Maddes stund tillsammans, fast att hon är borta :(

skriven
#32: Ullis

Hej Anne,



Du är så öppen & stark! Du skriver så ärligt, det gillar jag. Finns här om du vill prata.



Stor kram

skriven
#33: Mamma Melissa

Har också tagit till fosterställningen idag... var hos barnmorskan... där jag var 12 timmar innan flickorna föddes... känslomässigt och upprivande... och dessutom förvirrande....



Ja, kika in så förstår du;.)



Finns på mailen om du vill...

skriven
#34: Mamma Melissa

Så många fina kommentarer du har fått!:.) Du har fina bloggisar du;.)



Tack för påhälsningen också! Hälsa syster och systerbarn också!:.)



Massa kramar

skriven
#35: Millan



Skickar styrka och positiva tankar till dig.

Och en stor, varm kram!

skriven
#36: Angelica

Massa massa styrke kramar till dig !

skriven
#37: Sofia

Skickar massa kramar till dig! Tänker på dig ofta...



/Sofia

skriven
#38: "Nicka"

Älskade Vännen..



Jag har inget att tillägga ??

Det är så fruktansvärt..att mista sitt barn..!

Jag kan INTE, vill INTE, tänka tanken??

medans Du, MÅSTE !! Det är för hemskt !!

Spelar ingen roll vad Du tänker/tycker ?

Tycker ändå grymt synd Om Dig..

Men, Vi måste gå vidare på något sätt ? INTE..

fastna..hoppas Du förstår Mig !!



Så många Kramar till Dig..(Tack för hälsningen)

Tänker på Dig, dagligen..Du berör så otroligt !

skriven
#39: karin

Jag berörs väldigt mycket av det du skriver. Ja, att förlora ett barn. den största rädslan man har som förälder, det måste vara mycket svårt. Jag har fem underbara barn i åldrarna 18, snart 17, 11,11 och en snart två åring. Det gäller verkligen att ta vara på varenda stund här i livet, livet är så skört. Min älskade mamma gick bort i cancer i feb-08. jag känner igen det där med olika stadier av sorgen. de är tungt att mista någon som man håller så kär. styrkekramar till dig från karin

skriven
#40: Julia

Vet inte vad jag ska skriva, blir så ledsen av att läsa allting...

Ta hand om dig, många många kramar! <3

skriven
#41: Mamma Melissa

Ja, nu när du är i gång och jobbar så innebär det ju trippelt arbete... för sorgarbete är som att arbeta dygnet runt och att då behöva arbeta de där 8h... (som blir mer i och med din pendling) det är nästan omänskligt...

skriven
#42: Caroline

Anne, du finns i mitt hjarta o Madde kommer alltid att fortsatta leva vidare just dar, i mitt hjarta. I ditt hjarta och i sa manga andras hjartan. Thailand ar underbart, jag forstar varfor Madeleine blev sa foralskad. Manga kramar fran varmen.

skriven
#43: Elisabet Roslund

Hej Anne!

Vill bara tala om att jag tänker på dig och tänker mycket på våra älskade änglabarn.........

Var rädd om dig, lova mig det!

Kraaaam

skriven
#44: Hanni

Sorg kommer tyvärr till oss alla tids nog, på ett eller annat sätt som du beskriver, och aldrig känns det rättvist:( Du beskriver det tunga arbetet och de mörka sidorna som det är utan förskönande.



Det är svåra rader att läsa, men man ser även vilken otrolig styrka du har! Och att läsa din blogg ger många av oss styrka och ork. Alla sörjer på sitt sätt, men vi kan även lära oss av varann, det som hjälper dig igenom det svåra kanske kan hjälpa någon annan också.



Jag är glad att du har fina vänner som finns där för dig. Ta väl hand om dig!

Kramar

skriven
#45: Anonym

Kramar till dig..jättemånga..när du inte orkar..när du är svag..när det känns som du vill dö. Du känner mig inte men jag läser dina ord ofta ofta. Maria i Skellefteå

skriven
#46: Häxmamman i Jämtland

Det var väldigt berörande och känsligt det du skrivit men det är nog nyttigt för oss att få ta del av det, det kan öppna många ögon om att det vi har ska vi vara rädda om, en dag finns inte det och det är då man ska plocka fram de ljusa fina minnena när det nattsvart tränger in ifrån hörnen.



Jag har aldrig tänkt som du skriver att det finns aldrig en ljus sorg bara nattsvart, men minena är det som är det ljusa i sorgen.



När min dotter prövade att ta sitt liv förra året så vet jag inte hur jag reagerade utan fick det berättat för mig, jag kastade iväg telefonen, sprang ut på vägen, skrek rakt ut i ett skri, gärt, skrek mig hes, lade mig på knä mitt i vägen, sket fullständigt i vad mina grannar tyckte, min dotter hade valt att vilja dö varför ska då folk tro att man inte gråter och agerar som jag gjorde...



Jag vill inte tänka hur jag hade reagerat om min dotter verkligen försvunnit för gott, har inte en aning hur men det skulle vara svårt för mig.



Jag gråter när jag läser ditt inlägg för jag känner mitt hjärta vridas om av den smärta du känner, den smärtan du beskriver gör det mer verkligt för mig hur det skulle kännas att mista ett barn...



Du skriver väldigt bra, du kan läsa mitt inlägg om tomhet inne hos Enbart om du vill/Kram

skriven
#47: Maria

Känns nästan som om man sitter bredvid dej när du skriver om det.. Tycker ändå dte är bra att du skriver.. att skriva av sej kan hjälpa det med.. Lider med dej... Och med david.. Känns orättvist..

Var stark.. och ta hand om dej..Bra vänner är bra att ha.. Ovärderliga...

skriven
#48: Maja

hej. jag heter maja och är 20 år, jag hittade din dotters blogg idag och började läsa den, av det jag har läst så verkade hon vara en otroligt stark människa och så även du. Att förlora någon är inte lätt, jag har förlorat min mamma, morfar en vänn och en man som var ihop med min mamma när hon gick bort.

Jag var 10 år när min mamma dog i cancer, hon hade varit sjuk i nästan hela mitt liv, först fick hon bröstcancer sen blev hon frisk i några år sen fick hon cancer igen och då var det lungcancer som senare spred sig till blodet och skelettet sen några månader senare dog hon.



jag kommer ihåg att den första månaden efter hennes död så fattade jag ingenting utav vad som hade hänt. Det slog mig först när jag sprang runt i hennes hus och började ropa "mamma" och att jag inte fick nått svar, som jag förstod att jag aldrig mer får se henne.

Jag vet oxå att jag sov med öppet fönster, om mamma skulle komma inflygandes från himlen för att hälsa på mig. jag kom på att även om jag inte kommer se henne igen så har jag henne alltid i mina tankar och det är det viktigaste!



Vid varje sorg får man styrka och visst känner man att man inte vill fortsätta livet, men man måste, lev för dina döttrar och sorgen kommer aldrig försvinna den kommer alltid finnas där men jag vet att du kommer lära dig att hantera den för så pass stark är du! Det tog mig ca 7 år att hantera mammas död men jag ska vara ärlig och säga att jag gråter minst två gånger i månaden för saknaden efter henne är så stor.

Tänk att du lever varje dag som ett sätt att kunna fortsätta din dotters liv, det är ni båda värda efter så mycket sorg.



Hoppas du inte blir upprörd över mitt inlägg.

Tänker på dig. Kram

skriven
#49: EmelieLiljeberg - IDOL 2009

Heej ;)

Kikar förbi, allt bra ?

Kram

skriven

Kommentera inlägget här :