Levaidag

I vanliga fall när livet rullar på så delar vi upp våra dagar, veckor och månader,
i olika tidsintervaller, då vi förväntas göra olika saker som att jobba, handla, städa,
tvätta, umgås, träna, ha olika nöjen, resa, plugga...osv....

I vanliga fall är tiden konstant, alltså att tiden går relativt fort.
Men när något traumatiskt händer i ens liv så stannar tiden,
den finns inte på samma sätt längre. Hur ska jag förklara...hmmm.
Tiden är tom på något sätt.

Försöker förstå att det gått 4 månader sedan Madeleine flög iväg. Vad är det i tid?
Jag kan inte längre relatera i tid som jag gjorde förr.
Det känns som 4 år sedan, men samtidigt känns det som 4 sekunder sedan,
att jag ännu har henne framför mig...i min näthinna rullas filmen....den hemska filmen....
de sista timmarna och minuterna, då hon inte ville dö.

Då hon ville leva till varje pris...skulle bara inte och jag försöker minnas,
vad jag sa till henne de sista timmarna...men jag kommer inte ihåg,
jag ser bara bilderna, hennes vädjande blick och
hennes hand som kramade min strax innan hon somnade in.

Här är Madde mörkhårig, lycklig och glad hos Jennie som varit hennes mycket
 goda vän sedan de var 3 år.....trädgårdsfest  för tre år sedan kanske.

Maddes blogg http://jagefrisk.blogg.se

Alla år jag fick förmånen att vara hennes mamma är oerhört glädjande,
men sjukdomen och sorgen måste få sin plats ändå, tills jag ser den friska glada Madde igen.
Tiden den berömda....får ge mig den friska Madde tillbaks i mitt minne.

Jag och David har pratat en del om att lägga ut hennes låtar på Youtube och det ska vi nog
göra när tiden är mogen. Hon skrev mycket egen musik och sjöng och spelade gittar till.
När hon gick Estetisk musik på MÅG i stan så filmade vi tack och lov många av hennes konserter.
Så det finns material som vi måste bearbeta först.

Davids blogg (Maddes pojkvän) http://therealcolombo.blogg.se

Tid är det enda vi har och vi använder alla tiden på högst varierande sätt.
Många säger....jag har så mycket att göra så jag hinner ingenting....
men de allra flesta människor  hinner göra mer än dom tror, för nästan alla
hinner titta på TV flera timmar per kväll, så då hinner man egentligen annat också.

Jag hinner göra massor, för jag tittar inte på TV....Ok jag glömde att jag inte har några barn
hemma längre.....lite skillnad kan man säga...tomt, tyst och ingen att prata med, så jag får
umgås med folk istället på olika sätt.

Läser just nu boken När livet stannar av Malin Sävstam. Är nog inne i en sorgvältringsperiod
igen. Man har sina olika knep för att förstå att man inte är ensam om sorg. Boken handlar om
en kvinna som förlorade sin man och två av tre barn i Tsunamin och den handlar verkligen om
att överleva!

I boken läste jag något som var förtröstande på något sätt som har just med tid att göra....
Lena berättar om hur indianerna ser på livet och döden;

"Oavsett om vår tid här på jorden blir 5, 10, 20, 40 eller 80 år så är det allra viktigaste att vi varit här.
Tidsmässigt så är det egentligen ingen skillnad. Mats blev 47 år, Elsa 9 och Harald blev 12 år.
I det stora tidsperpektivet  är det nästan ingen skillnad.
Våra själar har varit här och finns fortsatt kvar även efter det  att vi slutat andas"



Jag har en väninna som ligger döende i cancer och hon träffade Madeleine.
Vi hade ett prat igår och jag bad henne om hon ville att ta hand om Madde i himlen,
att hon blir hennes himlamamma.
Och det ville hon och vi grät och jag var både arg och ledsen över den "jävla idioten" som
tycks drabba fler och fler och alla känslor jag har kom upp.
(Hon har en blogg men jag vet inte om jag får lämna ut den....)

På lunchen pratade jag med Mikael som förlorat Christoffer i cancer,
och han och Madde ligger bara några meter från varandra.
Vi pratade och grät och kände igen oss i varandras historier,
pratade om vissa knäppa läkare på palliativa och hur vi fått strida för
att våra barn skulle få en bra vård i livets slutskede.

Ja allt detta handlar om tid.... att ta sig tid att vara, andas göra roliga saker,
men även stanna upp och låta sorgen får ältas igenom på många olika sätt.

Nu ska jag ta mig tid att ta en kall vinterpromenad sedan ikväll,
ska jag gå på middag hos vänner. Men först en liten sak till Christine min älskade dotter,
jag har inte glömt bort dig, du bor i mitt hjärta du också hela tiden och
Jag älskar dig mest av allt i hela värlen, och det vet du, vi pratar ju varje dag.

Här en bild från nyår på Christine till vänster, Vera i mitten o. Åsa till höger.
Bra gumman att du har roligt mellan varven, det är ockå läkande!

Puss o Kram!