Tänk så mycket det betyder med små och alldeles vanliga saker
här I världen. Som att väninnor hälsar på så där spontant men
också planerat.
Idag fick jag en rivstart på morgonen med att min goa sköterska
Ditti kom och tog prover på mig samt diabetesprov för att kolla så
att mitt socker håller sig på normal nivå. När man får mycket
kortison kan man få diabetes så det ska kollas regelbundet.
Förmiddagen ägnade jag åt vila i sängen och lite väninnebabbel
med Lena C i telefon. Somnade gott en stund på förmiddagen
innan dagens lunchväninnemys skulle starta.
Kära Ida som jag träffar alltför sällan hade med sig godaste
kycklingpajen, pepparkakscheescake, blommor och choklad.
Hon swishade fram allt utan att jag behövde lyfta ett finger!
Men då vet jag också att hon är en riktig "Doer", hon bara
känner sig hemma och gör. Sånt gillar jag, gräv och leta
så hittar du snart det som behövs.
Ida till vänster och Anna till höger.
Goa Anna kom på spontanbesök, hon hade lunch så hon ville kika in
och vi blev tre glada tjejer som babblade och hade supermysigt!
Anna sprang vidare på jobb och jag och Ida fick ännu några timmar
att umgås och bara vara tillsammans. Det är just det, att få vara
tillsammans som är det viktigaste, ta sig den lilla eller stora tiden
som man hinner för stunden.
Jag är lyckligt lottad med så fina vänner och väninnnor, det har
jag sagt förut men det tål att sägas igen. Alla träffar jag inte jämt,
men vissa hinner man bara träffa ibland och det känns ändå som
igår. Det finns hjärteband! För alltid band!
När maken kom hem skrev vi färdigt alla julkort och det kändes bra
att ha det gjort. Fick ett litet anfall i högerarmen då hand och arm
bara ramlade ner och då är det bara att vänta tills jag kan få igång
armen igen. Ibland är det talet som blurrar igen, får inga ord igenom
min mun men de finns i hjärnan. Som att jag är onykter ungefär i
ett ganska rejält stadium.... ;-)
Det är väl en kombo av att metastaserna i hjärnan trycker på och
att jag äter morfin. Är inte tillvand än fast jag äter små doser.
Det har gått fort, oroväckande fort och jag vågar inte vara ensam
längre stunder. Väntar otåligt på att få assistent a.s.a.p!
Nya förutsättningar varje dag och det gör mig oerhört trött!
Förlamande trött, kan bara inte få ur mig någonting och det
kära vänner inför jul är oerhört frustrerande. Jag vill ju ha
fiiiint och kanske baka en liten kaka eller knäck.
Men det får jag göra när dotter kommer på fredag.
Och OJ vad jag ser fram emot att få krama
min stora älskade Christine som jag får rå om hela julen.
Hon behöver miljoner kramar just nu...av mig och alla andra.
Sedan hände en annan fantastisk sak idag via posten.
Ett stort kuvert hittade hit med fyra vackra garnnystan,
choklad och ett vackert kort från en okänd kvinna.
Jag är med i Virka Meragruppen I FB där vi utbyter
ideer och visar våra alster. Hon ville ge mig uppmuntran
i den situation jag nu befinner mig i och tar sig den tiden,
skriver ett fint kort, bifogar lyxiga garner till en virksyster
någonstans I Sverige.
Det finns så mycket omtanke och kärlek i världen så jag
blir alldeles rörd och varm i hjärteroten.
Det finns inte bara näthat.
Det finns mycket mer nätkärlek!
Inte glömma det, kärlek är starkare än allt annat!
Vykortet har hon även målat och hon har en hemsida av
sina alster på www.helenagoodwill.se
Tack fina Helena för den kärlek du gav i form av vackert garn!
Imorgon ska vi vara hos min onkolog kl.14,00 och då kommer
domen på hur det ser ut i hela kroppen, från hjärna till bäcken.
Ett möte som jag för första gången inte vill vara med om, men
måste fejsa verkligheten i bilder. Var sitter dom, hur många är
dom och hur stora är dom? Känner ju att det bor elaka troll där
uppe som vill mig ont. I lungorna är det förtätat, det känner jag
också men hur ser det ut? Fejsa även det imorgon.
Hur känner jag då?
Hur känner jag nu?
Just nu känner jag bara uppgivenhet.
Hur fort ska detta gå?
Finns det något mer att göra?
Ja det svaret har min onkolog att grunna på
fram till morgondagens möte.
Han har trollat förr så hoppet står till att han har
ännu något i rockärmen för att förlänga mitt
liv lite till.
Vi får tro på det och hoppet överger man aldrig.
<3 <3 <3
skriven