Då är jag här igen efter en blandad vecka.
Skriver lite kort i en paus. Håller på att röja ut en
massa gamla kläder och skor som passade för väldigt
länge sedan. Kan knappt minnas när jag hade
klädstorlek 38 senast. Högklackade skor som tydligen
jag gått i för några år sedan. Nu skulle jag bryta
både armar, ben och få lårbensbrott bara av att försöka
stappla fram på dessa livsfarliga skor.
Allt skänker jag bort, skönt att rensa.
I onsdags ringde en sköterska från onkologen
och berättde att jag inte kan få cellgifter på torsdagen.
Mina vita blodkroppar var för låga, 1.8 när de ska vara
mellan 2.8 och 3.5 för att kroppen ska orka behandlingen.
Jag har bara fått två gånger än av den nya sorten som vi
provar mot metastaserna i lungorna. Så nu har jag vilat två
veckor istället för en och det känns inte så bra.
Förra veckan började det att klia något så infernaliskt
i hårbotten och jag tänke, nu har jag fått löss. Barn som
jag umgås med ibland får ofta löss när skolor och dagis
börjar igen efter sommaren.
Men nu var det inte löss utan hår som börjar lossna!
När hårsäckarna öppnas kan man till och med bli varm
och man kan få lite ont i hårbotten.
Det ligger hår överallt! På kläderna framför allt.
Förbannade skit också, ursäkta språket, men nu är
det tredje gången jag tappar håret!
Sköterskan sa att dessa cellgifter ska man inte tappa
håret av.....nähä! Är mina hårsäckar så utslitna kanske
så de släpper håret av minsta lilla?
Inte alls kul, men jag vet att min omgivning gillar mig
även utan hår...MEN saken är den att man ser inte sjuk
ut när man har hår, trots att jag är jättesjuk syns det
inte utanpå, det är det som är grejen.
Snygg eller inte snygg utan hår, jag vill ha håret kvar!
Jag låtsas hela tiden att jag är frisk. Nu blir jag liksom
"avslöjad" med mitt snart kala huvud.
Nåväl, bättre hårlös än livlös.
Helgen tillbringade vi i stugan, en sista skälvande
strimma av soliga dagar. Dimman låg tät på morgonen
och stjärnorna gnistrade i den svarta tysta natten.
Kossorna betade utanför altan och vi grillade än en gång
innan sommaren packades ihop med känslan av vemod.
Jag vilar genom att virka och läsa böcker. Äntligen har
jag kommit in i en läslustperiod. Längtar nästan till kvällen
då jag gärna ligger i sängen och läser. Synd bara att jag
somnar så fort.
Denna bok rekommenderar jag varmt. Den handlar om tre systrar,
deras totalt olika liv. Om hur svårt det ändå kan vara med
systerskap. Otrohet, äktenskapskriser, frånvarande fäder,
svår sjukdom, ja allt vävs samman i ett nät av lögner,
ickesagda sanningar och en mor som står vid sidan av
och betraktar, oroas och slätar över. En läsvärd bok
att känna igen sig i. Jag har två systrar och har du en
eller flera kommer du att le, sträckläsa, tycka om alla
tre men samtidigt förfäras över systerskapets
invecklade men i botten kärleksfulla beteendemönster.
På dagen är jag för splittrad för att kunna
läsa men då kan man virka.
Virkar ulliga goa tofflor till en väninna. Lite klurigt, en
är klar. Nu gäller det bara att få den andra likadan. Använder
mönster från drops men är dålig på det där med att läsa
mönster.
Vad annars?
Livet rullar på och vi tar en dag i taget, planerar för
hösten, lite resor, musikaler och umgänge med
vänner och familj.
Det är lungt, låtsas att jag är friskheten själv,
men visst går allt i slowmotion. Men det får
vara så....
Nu ska jag fortsätta rensa i röran med min man.
Klädkammaren är fin och i ordning igen och jag
inser att jag inte har så mycket kläder längre.
Då ska jag unna mig lite nya snygga höstkläder.
På torsdag hoppas jag få cellgifter igen och
direkt efter drar vi ner till Öland för att umgås med
bror med familj och gå på Ölands skördefest.
Vem vet, vi kanske ses där.
Första gången jag åker på skördefesten som jag hört så mycket
om. Vi åker mellan byarna, köper läckerheter, upplever
konstnätter och njuter av god mat.
Längtar!
En Varm Kram till dig från mig<3
skriven