Alla dagar är inte fånga-dagen-dagar....

Jag tror bestämt att jag tagit semester.
Semester från allt, ja till och med semester från mig själv.
Hur tar man semester från sig själv?
Hur tar man semester från en kronisk sjukdom?
 
Semester från mig själv?
Vet inte hur jag ska beskriva, men känslan av att
inte vilja göra någonting, ingenting alls nästan.
 
Allt som varit roligt är inte längre roligt.
Virka? Nix
Läsa? Nix
Pyssla med blommor, inredning? Nix
Göra fint hemma och i stugan? Nix
 
Det enda som är lite roligt är att umgås
med vänner utan krav, bara att vara tillsammans.
Inga måsten, inga vill, borde, ska.
Lusten försvann att skapa och vara kreativ
i stigande takt med att jag insåg mitt nya
begränsade liv med rollator och nödvändigheten
att behöva hjälp av andra. Att hela tiden be om
hjälp är extremt jobbigt psykiskt. Man vill
kunna själv och vara oberoende, precis så
oberoende som man alltid varit.
 
Mantrat som varit mitt signum "att leva fullt ut",
känns inte  länge så "fullt ut". Hur sjutton kan
man leva fullt ut när man är låst hemma tills
man får hjälp av make, familj, vänner eller
färdtjänst?
 
Jag är inte alls så positiv som ni tror.
Troligtvis är jag inne i en nedstämdhet som
jag försöker ta mig ur med hjälp av kognitivt
tänk och rent tvång från mig själv.
Tvånget innebär att jag ska göra vanliga
dagliga rutiner trots att jag inte vill eller
orkar. Gör jag dom inte mår jag sämre.
Jag sover mycket vilket är både bra och
ett tecken på att jag inte mår så bra.
Lite dubbelt det där, men sömn är läkande
samtidigt som man kan "sova bort jobbiga
verkligheten". TRÖTT är mitt förnamn.
 
Jag tvingar mig att läsa bok varje kväll,
en liten stund och det har visat sig att
jag läst flera kapitel innan jag somnat.
Boken är spännande så det kan bero
på innehållet att jag läser vidare.
 
På nätterna har jag nervsmärtor i vänster
ben och det gör ont på ett väldigt konstigt
sätt. Smärtan sitter på huden som elektriska
stötar som kommer och går i olika intensitet.
Har fått Lyrica som jag inte velat ta men ska
nog försöka testa i alla fall.
När jag lyfter upp mina funderingar och tittar
på dom i text så tenderar det att trigga mig att
göra något åt problemet. Lös problemet!
 
Jag vill inte slänga bort mina dagar, dagar
som borde bjuda på små och stora moments.
Mina dagar bjuder på mycket tack vare make,
vänner och familj. Det är inte det att jag sitter
och stirrar in i en vägg.
 
Det är känslan av vanmakt, känslan av att
inte kunna göra något åt min situation och
vad i helsicke hjälper då att jag virkar på
löpande band, skriver, eller skapar?
 
Vad hjälper det att vi hittar på saker som
är roliga för stunden när verkligheten ändå
belägrar min kropp?
 
Känslan av att inte ha makten över sitt eget öde.
Men har någon människa makten över sitt öde?
 
Så länge vi är friska har vi ganska stor möjlighet
att ha makten över vårt öde. Vi kan öppna dörren,
sätta oss i bilen och styra kosan dit vi bestämt. Vi
kan träna, göra spontana saker, vi styr vår kropp,
gör det hjärnan bestämt och genomför, då är vi nöjda.
Jag tror att jag är uttråkad.
 
Jag brukar kunna peppa andra, det är vi nog ganska
bra på lite till mans, att ge goda råd till vänner som
har det tufft. Men när det gäller mig själv blir jag
helt plötsligt rådvill. Hur ska jag nu göra för att
komma upp ur depphålet???  Vet inte, men jag
får väl ta ett steg i sänder även här.
 
Om jag inte orkar eller vill vara kreativ så ska jag nog
inte få panik för det. Tanken på ATT göra finns där hela
tiden så hjärnan går på högvarv, men händerna vill inte
ta tag i saker.
 
Det är sommar och fint väder just nu. Maken har byggd
en fantastisk altan och jag borde vara glad och nöjd.
Men kroppen vill inte riktigt fatta att ta vara på detta.
 
Det blev inte mycket tjoflöjt här inte, men om jag låtsas
vara så där positiv och glad, då ljuger jag och det vill jag inte.
 
Nä, nu ska jag lägga mig och vila en stund som jag
alltid gör på eftermiddagen.
 
Hoppas solen lyser på er lite. Här kom den fram nu.

Kommentarer :

#1: Birgitta

Hej Anne! Gud så skönt det känns när du hör av Dig. Man funderar ju så mycket hur du har det. Tack för det. Vilken vanmakt att känna sig låst i sin situation. Så tufft för dig. Det är nog bra att spy galla ibland. Ut med skiten.. Ja man blir ju verkligen bedrövad och arg. Det är så jävla hårt. Förstår att man tappar lusten. Tusen tankar till dig. Hoppas det vänder. Skriv av dig oftare.Kanske det lindrar en del. . Varma tankar o kram till dig.

skriven
#2: Sarah

Heja Anne, du är så bra, fastän du är låg och deppig. Det får man vara! Jag kan inte ens tänka mig hur det måste kännas att vara så begränsad i sin kropp, från att ha kunnat göra det man vill och sen behöva hjälp med allt. Det tar mod att be om hjälp, du är modig att du också delar med dig om ditt liv och hur du känner. Varma kramar till dig och jag hoppas du får känna dig piggare snart igen! :)
Det är så fantastiskt att läsa din blogg. Jag har följt dig ända sedan Madde levde, och du är en sådan person jag skulle vilja sitta på ett mysigt café med, dricka en stor kopp te och prata om livet i flera timmar. Tack för att du finns!

skriven
#3: eva linder

GO KVÄLL hoppas du känner dig bättre
Förstår hur du känner , det är väl mänskligt hoppas jag
Själv känner jag vissa dagar att jag inte beställt min fibromyalgi , inte bestämt att vara arbetslös, att jag som sjuk o arbetslös skall ha en låg ersättning Skall jag leva "ensam" resten av mitt liv (vill så gärna en dag träffa någon) När jag ligger o vilar o känner mig bra OJ vad myvket jjag vill gööörraaa men så vaknar jag till verkligheten.......Detta är jobbiga tankar , men
Så ringer mitt barnbarn o säger mormor ......då smälter jag o svåra tankar försvinner eller som idag när jag fick ett sms av min kompis som hade tagit kort på blomman hon fick av mig förra året kram kram från mig

skriven
#4: Elisabet Roslund

Hej Anne! Förstår din frustation över vardagen........så här är den inte tänkt att vara hos dig!!!'Att känna att orken inte finns, att viljan tar slut och att kroppen säger stopp........Så fruktansvärd situation............Du är så full av beundran över allt du gör....allt du tänker och min önskan är så Stor att du ska orka allt du vill.....att bara få bli frisk........Sänder all min styrka och kärlek till dig och alla runtomkring dig En extra varm tanke till Christine som säkert har massor i sitt huvud.......KRAAAM

skriven
#5: Ella

Tänkvärda ord som vanligt av dig du fina! Är nog bara skönt att skriva av sig lite kan jag tänka..... KRAM från norrland där faktiskt sommaren kom idag :) /Ella

skriven
#6: Pia

Lyrica tyder på något med nerver, ja. Men uppfanns som epilepsimedicin (då är det ju också nervimpulser som far fram lite som de vill) Många är säkert hjälpta av den. Det blev jag med men istället blev min gång ostadigare. Och andra gången jag testade fick jag mer än den lägsta dosen och då blev jag riktigt vinglig på benen. Och ögonen blev skumma, tittade jag på något ljust blev det sen svart framför ögonen en kvart!! Ögonläkaren sa stopp, du får inte använda!!!..... Istället använder jag kräm med Arnika. Arnika är någon blomma. Det ökar clodcirkulationen och man blir alldeles varm och sön där man smörja in det. Jag har sett att andra använder Tiger Balsam, fungerar väl på samma sätt men luktar så hemskt illa.
Hoppas du klarar lyrica....eller hittar något annat som fungerar.... Mvh Pia

skriven
#7: Nicka

Hej söta Anne.. Om Du känner dig sämre.. så se till att få andra tabletter.. Lyrica är hemsk om man inte klarar den. . Förstår att du behöver tablett.. men varför just den? Jag målar blommor till dig här.. ser du dem ? Du får fantisera fram dem.. Kramar Om Dig

skriven
#8: kristina

Så sanna saker du säger och det är viktigt att vara ärlig o inte spela en roll som inte är äkta- Man har rätt att vara lessen och man har rätt att klaga.Är glaset just nu halvtomt istället för halvfullt så säg det.
Det är jobbigt att var beroende, jag som prövat det sen jag var 21 vet verkligen det men jag försöker tänka att alternativet till att ha assistent make mm kunde ah varit att msåta bo på ett boende för att klara sig och då är alla andra alternativ bättre. Hellre hjälp at tbli tv ättad i den egna sängen än av olika personal i en sjukhussäng. Jag hoppas o ber att det ska vända för det tror ajg det gör du ären sån positiv person i grunden kram kristina i Umeå

skriven
#9: Kia(ängeln Simons mamma)

Älskade,söta Anne....du om någon får deppa och tycka att livet är skit.Eftersom jag har nervsmärtor i mina fötter pga långvarig diabetes fick jag Saroten,liknande Lyrica men dom drogade mej totalt....sov i 13 tim på raken ...inte ok.Har en skadad högerfot och promenader är i det närmaste obefintliga idag.Eftersomjag fick stroke för 15 år sedan förvärrades min balans väldigt efter Simons bortgång.Vi har ju det ofattbara i bagaget....att SAKNA våra fina barn.Min läkare sa att om man inte är ok i sin egen kropp när man mister ett barn så inte blir det så lätt....du har verkligen fått allt.Vet inte hur vi alla här kan muntra upp dej.En del får allt och en del inget.Vi gjorde i alla fall en god gärning igår då vi överlämnade glasscheckar till dom cancersjuka barnen på Barncancercentrum i Göteborg.Simons skola springer in pengar till detta med ett "Simonlopp" vartannat år.Dessa checkar är väldigt uppskattade.Många kramar från mej till dej,Kia

skriven
#10: Mimmi

Att ständigt vara beroende av andra för att livet ska fungera är aldrig kul och har man sen dina svårigheter så inte tusan blir det lättare! Hoppas du hittar tillbaks till din styrka och livsglädje-även om du förstås "bara" är en människa och måste känna att lusten och kraften att kämpa i alla lägen ibland sinar...Du är otrolig som överhuvudtaget orkar skriva!! Massor av styrka och en dos glädje till dig.....

skriven
#11: Maria

Kära Ann, Du har ju all rätt att ta det lugnt, att sova mycket och att be om hjälp! Förstår att det känns ovant och att du förstås helst inte vill ha det så, men jag skulle inte bli förvånad om det känns bättre för dem i din omgivning att kunna hjälpa till, än att du ska klara allting själv. (Vad jag vill säga är bara: Ha inte dåligt samvete för något av det där! :) Det är klart att det inte alltid går att gilla läget med ett leende på läpparna, du har rätt att vara ledsen, förbannad och deppig också! Din kämparglöd och livsglädje är otroligt imponerande och inspirerande, men samtidigt kan ju inte någon känna så för jämnan, det vore ju inte mänskligt. Om du bara visste hur mycket ditt bloggande och din ärliga beskrivning av ditt liv och hur du mår betyder för oss som läser..!

När jag var sjuk och deprimerad för en tid sedan och tillbringade mesta delen av tiden i sängen lyssnade jag på en podcast som heter Värvet. Där finns långa intervjuer med en massa människor. En del av dem är oerhört inspirerande och gripande. Kanske kan vara något? Eller ljudböcker? Andra saker som hjälpte mig var att ta tag i det som jag kände minsta lilla lockelse inför ( att läsa om smink av alla grejer råkade det bli i mitt fall... Skriva, som jag normalt sett älskar, kändes alldeles för jobbigt, så det fick bli något som var helt kravlöst). Sedan tog jag hjälp av en terapeut och gick också motvilligt med på att ta stämningshöjande medicin, vilket visade sig vara bland det bästa jag gjort.

Hoppas du förstår att jag säger detta i all välmening... Vill förstås inte pracka på dig något och inte förringa din sjukdom... Men om det ger minsta inspiration är det ju bra! Annars är det bara att bortse ifrån alltsammans. :)
Mängder av Styrkekramar till dig!

skriven
#12: Sussi

Hoppas att du snart känner dig bättre. Min erfarenhet av lyrica är bara positiv, blev av med mina nervsmärtor i vä ben och mådde bra för övrigt. Men det är ju såklart olika hur man reagerar. Kram

skriven
#13: Anne

Tack för era fina tips och pepp. Det gillar jag. Inatt var nervsmärtan hemsk, så jag inser att jag måste testa Lyrica i alla fall. Arnica och tigerbalsam låter som bra alternativ.
Mår rätt ok just nu, har t om virkat igår.
Kram på er.

skriven
#14: Therese

Sänder en kram och massor av omtanke. Jag har inte cancer men är rullstolsburen. Förstår din frustration över att behöva ligga någon till last. Kan bara säga att det finns en solig horisont någonstans inom räckhåll för dig. Ta den tid du behöver till att vara frustrerad, irriterad, ledsen och bitter. Den tiden är nödvändig och viktig för dig. Livet ÄR orättvist och komplicerat men inte mindre värt för dig. Du finner snart kraft att ta tag i någonting igen. Du är guld värd och DU behöver din livsvilja och kämpaglöd tillbaks. <3

skriven
#15: Anne

Vill bara säga att idag har jag fått tejpat ryggen vid kota L1 o L2 där nervsmärtan utgår ifrån. Det är en kinesologtejp som de flesta idrottare använder idag. Tejpen sitter en vecka. Vi får se om det hjälper, om inte så har vi testat och det är inte farligt. Bara att kämpa vidare. :-)

skriven
#16: Yvonne Persson

Jag känner så väl igen mig i det du skriver Anne. Har själv varit inne i en svacka då jag haft svårt att känna någon glädje. Men jag har också försökt komma ur det genom att tvinga mig till vissa rutiner, att göra saker som jag vet att jag egentligen tycker om men inte haft lust till, som att läsa, lyssna på musik, lösa sudoku m.m. Förra veckan var jag på Rehab på Lydiagården i Höör och känner mig starkare efter det. Känner att livsglädjen börjar återvända igen. Hoppas du snart också kommer ur din svacka. Men det är inte alltid så lätt. Ibland måste man få lov att vara i "hålet". Stor kram <3

skriven
#17: Lan

Stor Varm Kram till dig Anne! /Lan

skriven
#18: anonym

Så rart gulligt av dig att skriva in dina korta inlägg här Anne. Det känns som en närmare kontakt på något sätt. Håller tummar o tår för tejpen! Kärlek till dig från en anonym

skriven
#19: Maja från skellefteå

läser..alltid. Kärlek.

skriven
#20: Jessica

Du behöver inte bevisa, prestera eller kreera någonting alls. Nu känner jag din smärta och den berör på djupet, den kommer kännas långt efter att datorn stängts av för kvällen. Skriv bara hur pissigt, satans jävla orättvist livet har varit för dig, för det har det. Det är inte rätt att förlora en ung dotter och sedan råka på skiten själv. Tänker inte skicka "styrkekramar", skit bara i "livet" just nu så får du kraft att komma tillbaka till det. Skit samma om det är sommar, hur underbart är det inte att promenera i ett svinkallt novemberregn - om man är frisk?? Bara är. //Jessica <3

skriven
#21: Mia

Kära Anne!!
Det är ok att vara låg deppig vilje och orkeslös! Du är fantastisk!, kram på dig!!

skriven
#22: Anne

Tack kära Jessica, det var riktigt underbara ord!
Kram till dig.

skriven
#23: Jessica

<3

skriven

Kommentera inlägget här :