Den 15 September 2008 kl.02,15 drog du ditt allra sista andetag,
det enda andetag som skiljer döden från livet.
Lite blommor till dig från mig, Christine och Pelle.
Pappa har också gjort fint med blommor och stenar.
Du såg mig I ögonen med en blick som sa, jag vill inte dö,
men jag har ingen talan, jag får inte bestämma själv,
jag ville vara frisk, men döden tar mig, jag har inget
val längre, det är slut nu....Mamma.....
Det sista du sa var..."mamma"...
Du kämpade med en viljestyrka som jag inte kan beskriva,
en vilja att ta ett andetag till och ett till och ännu ett.
Med smärtor så obeskrivliga men som morfinet lindrade
något. Den bild jag har från de sista timmarna är så
svår att jag inte orkar ta fram dom. Din död var inte
lugn, den var traumatisk, och du led, och mitt hjärta
brast där och då, gick sönder I tusen bitar.
Vad tänkte du innerst inne? Det sa du aldrig till mig,
kanske till någon annan, David, en väninna eller
kanske en sköterska på palliativa. Man vill skona
sin omgivning, mildra effekten av sorg och rädsla,
ledsna tårar och ångest. Den frågan förblir obesvarad,
för du skulle ju inte dö, så då kan man inte heller
förmedla alla de saker man vill säga när man ska dö.
Men jag tror du visste att du skulle dö I slutet.
Mitt hjärta går aldrig att laga mer och dig kan jag
inte plocka tillbaka till oss. Mitt hjärta är stängt,
det är inte så där öppet och omfamnande helt
och varmt längre, det är bara stängt. Jag vet
inte hur man öppnar ett trasigt hjärta längre,
ska man hitta en osynlig nyckel någonstans?
Jag har Inga tårar kvar, för jag gråter sällan.
Vid din grav idag såg jag ditt namn och ditt
födelsadatum och dödsdatum, men Inga tårar.
Noll...avstängd...orkar inte öppna sorgeburken.
Min kvot är fylld, det finns inte plats för sorg mer,
inte titta bakåt, inte titta framåt, bara vara I det
som är just nu. All kraft går till att leva själv.
Hoppas du förstår vad jag menar.
För jag saknar dig så oändligt mycket så jag
inte orkar se ditt namn på en gravsten, orkar
inte gå till din grav I tid och otid för det är tärande.
Du är ju inte där men dock I mina tankar och
hela mitt medvetande på foton och I din musik.
Du känns så långt bort, men det kan ha med mitt
hjärta att göra.
Måste laga det på något sätt så jag ser dig igen,
nära I mitt hjärta. Du kanske skriker och bankar
på mitt stängda tusenbitarshjärta, skriker,
här är jag mamma, jag ser ju dig, varför ser du inte mig?
6 år är en lång tid att inte ha setts och saknaden
blir svårare för vart år som går. Tiden läker Inga sår,
tiden gör bara djupa sår som man får leva med.
Hur svår än saknaden är så ser jag ändå en glad
och sprudlande Madeleine, en frisk och vacker tjej
som hann påbörja sitt vuxna liv en liten stund.
Du gav många människor glädjestunder genom din
musik och din vackra röst.
Du var en bestämd tjej som visste vad du ville.
Du red och älskade fartfylld fältritt.
Och så spelade du gitarr och skrev egna låtar.
Du hade David och vänner och ni kunde festa loss
ordentligt ibland när mamma inte var hemma.
Dessutom gillade du att resa och Spanien var ditt favvoland.
Spanska språket var lekande lätt och där ville du bo.
Framför allt så var du väldigt snäll, rolig och glad.
Jag måste bevara de fina bilderna, det friska som var du.
19 friska år som var bra för det mesta. Det sista tjugonde
året var ett ödestigert år som slutade med döden.
Vi fick 20 år tillsammans och ditt liv blev kort men du
gjorde avtryck på så många människor och gör än idag.
Du min dotter Madeleine, jag är stolt över att ha fått
vara med om dig.
Jag ska göra allt jag kan för att leva manga år till.
Jag har tagit in ditt mantra, jagefrisk, jagefrisk, jagefrisk!
Visst är det orättvist att du gick före mig, men nu när det
är så, kan jag inte annat än att leva på. För min egen skull
och att Christine behöver en mamma på jorden. Hon behöver
mig mer just nu och jag tror du håller med.
Din tidsrymd kanske bara är ett kvantsprång tills vi ses, medan vår
tid på jorden är uppmätt mellan ca 0-100 år. Vi får den tid vi får.
Du finns Madeleine mitt älskade barn, om än på en annan plats.
Med all den kärlek jag har!
Mamma
6år.. jag kommer aldrig glömma Davids samtal den här dagen för 6 år sedan. det var tidig morgon, jag åt frukost och skulle tentaplugga när samtalet som jag fruktat så länge kom, jag minns känslan och rädslan lika tydligt nu!
skrivenMadde var den starkaste person jag träffat! Jag var hos er dagen innan hon gick bort och även fast hon knappt kunde prata så drog hon ett skämt om vår sköne pizzabagare på träffen pizzeria! Hon slutade aldrig vara den starka Madde som jag lärde känna i grundskolan, och det är precis så jag minns henne - stark, rolig, retsam, snäll och snygg!
All kärlek och styrka till er idag Anne! Många Kramar! //Elin