Ja då har jag fått brisera den tråkiga bomben om mitt
försämrade tillstånd och var och en har fått förhålla
sig och börja bearbeta sin ilska, sorg och ledsenhet på
sitt egna sätt.
Jag väljer att berätta som det är hur ont och jobbigt det
än känns. För att inte berätta, hålla inne gör bara saken värre.
Jag vill vara ärlig mot mig själv, kunna ge mina kära tid
att få agera och reagera innan det är för sent.
Alla sörjer på sitt eget sätt men det viktigaste tror jag är
att alla får vara med på båten. För mig de närmaste,
dotter, make, familj och närmaste hjärtevännerna.
Man får gråta, skratta, ha galghumor, leva som
vanligt, göra roligheter, göra primalskrik, ha sin
egen gråtbur (min brukar vara bilen eller youtube)
Jag lever mitt i skiten och har just nu fullt upp med
att hantera en nytillkommen smärta från hell!
I knäna av alla ställen. Vi försöker hitta en smärt
stillning med läkares hjälp. Alvedon, ipren, voltarenkräm,
morfin, ja en coctail av piller som hjälper ibland och
ibland inte. Igår låg jag hela dagen i soffläge,
försökte slumra lite, men har lärt mig att det är
en omöjlighet att sova när man har ont.
Så jag virkar för att hålla fokus på något annat.
Och det fungerar stundtals...
Men i lördags hade vi så roligt. Maken hämtade mig
från sjukhuset och det blev permis över helgen.
Jag blir utskriven per tel. nu på morgonen.
Jag köpte mig en färgglad klänning och vi
rullade med rullstolen ner till vännerna för
att baka lussebullar och äta god mat,
umgås, skratta och ha roligt.
Fina väninnorna Anita o Hippas.
Min fina bagardarling.
Något mörk bild, men vårt sköna bagargäng med skiftande huvudbonader.
Och skönsång i kanon.....
Vad är då en Ulmerkott? Tja, vet inte men fantasin
får bestämma det från gång till annan.
Tror B fick till en ringmur med något i denna gång.
Barnslighetsnivån var lika hög som vanligt. Hippas fick till en
Adam och jag en Eva. Tror vi fick till ett par normala lussebullar,
resten var total anarki! Hur kul som helst!
Det roligaste i livet är att få umgås med härliga
människor. Över en bit mat, gott vin och skratt.
Det räcker för att man ska vara lycklig.
Det är sällan de stora åthävorna som räknas, utan
just de där ögonblicken när ögon möts i glittrande
skratt eller tårögt samförstånd och kärleken i det.
Om ni undrar vad jag vill, vad ni kan göra för mig,
om ni vill så är det att just ta den lilla stunden,
komma över en kvart, ta en kopp kaffe med mig,
gärna en kaka till, det tackar jag för.
Ring före bara så jag e hemma, spontanbesök
funkar jättebra, även om jag har morgonrock
på. Det är mötet som är viktigt.
Och nej jag vill inte vara i fred och tassas på
tå för. Jag är här och nu. Ring till mig, jag
svarar för det mesta.
Många säger; hör gärna av dig om du vill
ha hjälp. Men det är jag skitdålig på,
att våga be om hjälp alltså. Vem ska man
fråga vad, ja ni vet.
Nu kommer i alla fall en tjej idag, Anette
som har en assistansfirma och jag känner
henne lite grann. Ska anlita hennes firma
för att få en assistent. Kan inte längre lita
på att jag inte ramlar, slår mig, får ett
svimningsanfall eller har så ont i benen
så jag behöver hjälp med dusch och
förflyttning hemma. Matlagning,
och vanliga bestyr som att bädda är
inte längre möjligt.
Just nu är det värsta smärtan. Tvi vale,
är det så här det kan vara?
Tur man inte vet något om morgondagen.
Därför ska jag leva idag, varje dag,
och ta den glädje och motgång som
just denna dag bjuder på.
Mer kan jag inte göra.
Hur jävligt det än känns tänker jag
ändå göra minst en sak per dag
som får mig att må bra.
Nu ska jag försöka sova en stund till,
då smärtstillande börjar verka.
Arla morgonstund på er!
Å älskade lilla Anne. Blir så ledsen när jag läser om din HELVETES-sjukdom. Varför????? Du som verkligen haft ditt av allt elände förtjänar sååå mycket bättre. Måste ändå säga att när man ser dina foto så är du så jättefräsch och fin, kan inte tro att du är så sjuk som du är. Du är verkligen jättefin. Hoppas du trots allt får en fin jul med nära och kära. Stora, varma kramar från mig!
skriven