Somnade av ren utmattning sent igår efter en lång dag.
Vi valde att åka på julshopping direkt efter beskedet, bara
för att få göra något roligt. Sedan blev det kvällsfika hos
goaste Robert o Carolina .
Vänner, helar, tröstar och stärker. Kärlek till er ♡
Beskedet då......
Vid 14.00 prick satt vi i väntrummet på cytostatika
mottagningen i Uddevalla. Väntade på min onkolog
och sköterska. Höll makens hand, såg djupt in i
hans ledsna, trötta ögon med mina tåriga svidande.
I den stunden höll jag fullständigt på att bryta ihop.
Om jag börjar gråta nu blir det ett förtvivlat gråt
som inte går att stoppa så håll ihop för guds skull,
tänkte jag. Några hulkar kom och jag sa till maken;
Jag måste hålla ihop, får inte börja gråta och tittade
mot en högtalare i taket där Lotta Brome pratade om
något jag inte ens uppfattade. Väntan blev några
minuter mer än det borde och nerverna dallrade
utanpå oss båda.
Dr. Klint och min sköterska kom in med allvarliga
miner och gråten kom men jag samlade mig och
blev den lyssnande men ifrågasättande patienten.
Vad finns att göra?
Prognos?
Tid?
Raka frågor ger raka svar.
Thats me in a nötskal!
Jag har 4-5 metastaser i båda hjärnhalvorna. Hjärnan skyddar
sig själv mot gifter så då tar inte celllgifter heller på hjärnan.
När väl mettisarna finns där så återstår strålning i de flesta fall.
Då mitt tillstånd blivit motoriskt, talmässigt och balansmässigt
drastiskt sämre kommer jag att få helstrålning mot hjärnan efter
jul, i januari. Så det FANNS ETT ESS I KLINTS ROCKÄRM!
Det blir tufft, men jag får ytterligare lite TID! All tid räknas som
ger mig livskvalitet. Jag får en lugn jul med familjen, jag kan se
fram emot mitt 50 årskalas utan att oroa ihjäl mig.
Jag vågar titta 3 månader framåt. Det räcker för nu. Prognosen är
dålig men så länge jag får lite mer tid finns det alltid HOPP
om ännu lite mer tid.
Den som har vill ha mer heter det ju..hihi...men i mitt fall
önskar jag inget annat än tid. Mettisarna i lungor
och buk var inte alarmerande spridda, men ändå spridda.
Så behandling mot hjärnan först och jag har svarat jättebra
mot strålning tre gånger tidigare med gott resultat utan att
metastaserna kommit tillbaka. Så nu kör vi ett tag till ;-)
Vi gick in i mötet med inställningen att det inte fanns något
mer att göra. Min onkolog Leif Klint är en klippa som gör ALLT
för att hitta nya lösningar och det gjorde han även denna gång!
Han forskar även kring min typ av BC. Her-2 positiv.
Rejält omtumlade gick vi ut och känslorna, tårarna,
utmattningen av anspänning, tomheten,
känslan av overklighet, vissheten om det bra i det dåliga,
gav oss nya möjligheter igen. Tack för det!
Jag har haft en orolig sömn inatt efter allt, sovit
3 timmar. Inte konstigt alls. Vi informerade de
närmaste sent igår kväll och mina egna tankar
åkte karusell i huvudet.
Det jag kan säga om vetskapen att tiden är utmätt,
hur det känns, är att det går inte att beskriva.
Man tror sig veta, typ alla-ska-vi-dö tillropen.
Ingen vill dö i förtid! Inte heller jag.
Men när man får några månader åt gången
stannar livet upp. Man kan omöjligt ta in det
faktum att det handlar om mig. Jag kan inte,
hur ska då mina kära kunna det?
När jag är överjordiskt trött och utmattad har jag
i stunder tänkt att, nu, nu tar det slut, livet rinner
ur mig. Då finns en konstig acceptans samtidigt
som jag sörjer min egen situation, gråter, frågar
mig varför jag fick de tyngsta bördor av alla.
Självömkan och uppgivenhet. Alla känslor kommer
i dagen. De existensiella frågorna tar plats.
De måste få sitt berättigande. Men det finns inga svar.
Så det enda jag kan göra åt saken är att
go-with-the-flow, leva på som vi alltid gör.
Men vid varje tungt besked måste man få
gegga av sig, älta och gråta för att i det ta
all kraft och styrka att leva i glädje igen.
Dagens glädje blir att fina väninnan Ammie
tar med mig på fortsatta julinköp, lunch,
fikapaus några timmar, så jag får känna
mig vanlig och tjattra på och skratta som
jag och Ammie är experter på.
Är så tacksam över att jag är rik.
Rik på fina vänner.
De är mina gädjeankare!
♡
skriven